I det här gästinlägget skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, om ekonomipristagaren Elinor Ostroms forskning och betydelsen av att hon fått priset för samhällsvetenskaplig forskning och utbildning. Avslutningsvis diskuterar han vilka slutsatser vi inte kan dra av Ostroms forskning.
Vissa vetenskapliga pris har en slags transformativ kapacitet eftersom de förmår ändra stora vetenskapliga agendor. Ett sådant var när Douglass C. North fick ekonomipriset 1993 vilket innebar ett stort uppsving för forskning om institutionernas betydelse. Det skulle inte förvåna mig om årets pris till Elinor Ostrom kommer att få en liknande effekt. Mycket har redan skrivits om hennes remarkabla forskningsresultat från fältstudierna om människors förmåga att hantera ”allmänningar”. Låt mig bara tillägga att hon enligt min mening inte bara visat att Garrett Hardins berömda tes om ”allmänningens tragedi”, dvs att människorna drivna av sitt egenintresse tenderar att föröda de gemensamma resurser de är beroende av, inte har den deterministiska logik som han (och många med honom) ansett. Man kan också se hennes forskning som att hon har vederlagt Thomas Hobbes teori – vilket faktiskt är något ännu större. Hobbes hävdade som bekant att lämnade åt sig själva skulle människornas intressekamp leda till för alla förödande konflikter i form av inbördeskrig och annat socialt kaos. Enbart genom att överlåta makten åt en envåldshärskare (Leviathan) kunde den sociala freden säkras och människor undgå ett liv som var ”ensamt, kort, brutalt och vidrigt”. Vad Ostrom visat är ingenting annat än att demokrati inte bara är möjligt för att undvika det Hobbesianska ”allas-krig-mot-alla”, den ger i de fall hon studerat dessutom en mera ekonomiskt effektivt och långsiktigt uthålligt resursutnyttjande än vad både Hobbes hierarki och Adam Smiths ”den osynliga handens” marknad förmår skapa. Detta innebär en skarp vidräkning med de rationalistiskt (”public choice”) orienterade teoretiker som hävdat att demokrati tenderar att leda till ett förödande fördelssökande (”rent-seeking”) av egenintresserade politiker, väljare, offentliga tjänstemän och allehanda intressegrupper.
Ostroms forskning visar att det i många olika typer av lokalsamhällen på många platser på jorden finns av brukarna lokalt skapade institutioner för skötsel och nyttjande av gemensamma resurser som fungerar. I något fall kunde hon dokumentera att man lyckats vidmakthålla resursen ifråga över flera århundraden genom en och samma typ av lokal reglering. Hennes forskning har försökt besvara hur det kunnat komma sig att något som teoretiskt ansågs omöjligt i själva verket i många sammanhang visade sig vara praktiskt genomförbart? Bland annat har hon funnit att det är betydelsefullt att de som påverkas av reglerna för resursuttag och skötsel av resursen ifråga givits möjlighet att delta i besluten om både reglernas utformning och om hur regeländringar skulle ske. Till detta kom att brukarna också hade inflytande över hur regeltillämpningen sköttes och hur överträdelser skulle hanteras. Detta var en central upptäckt därför att Hardins teori hävdade att bara om resursen ifråga reglerades av en central myndighet över vilken brukarna saknade inflytande skulle den kollektiva resursen ifråga kunna bevaras. Kort sammanfattat kan man säga att Ostrom visade på att lokal demokrati var bättre för att skapa långsiktigt hållbara lösningar på detta problem än central icke-demokratisk reglering och övervakning. Eller med andra ord, Ostrom visade att inte bara Hardin utan också Thomas Hobbes hade fel. [Read more…]
Ekonomistas 
Senaste kommentarer