Jag har hört sägas att förr i tiden så kunde en forskare den dagen han blev professor (för det var alltid män som blev professorer förr i tiden) lägga ner pennan för att aldrig ta upp den igen. Nu är väl detta inte riktigt sant idag, många av dagens professorer deltar aktivt i forskarvärlden och publicerar nya artiklar. Men om man jämför antal seminarier under en termin per doktorand och nydisputerad forskare med antal seminarier per professor är jag övertygad om att de nya forskarna kommer att dominera över de gamla.
Min förutfattade mening att en forskare är som mest aktiv när hon eller han är ny får stöd i ett pågående forskningsprojekt som bedrivs av Ali Sina Onder vid Vanderbilt University. Tillsammans med med 3 medförfattare undersöker han hur antal publicerade artiklar i topp-tidskrifter avtar ju längre tid som går efter doktorsexamen. I figuren nedan framgår hur antal publicerade sidor i topp-tidskrifter avtar med tid sen disputationen bland disputerade från topp-20 universitetn i USA. Mönstret ser likadant ut för studenter från sämre universitet, även om nivån är lägre.
Källa: Conley, J.P., M.J. Crucini, R.A. Driskill, A.S. Onder (2009), ”Why Can’t New Professors Get Tenure? The Effect of Publication Lags on
Life Cycle Productivity in Economics”, manuscript.
Nu beror säkert en del av minskningen på att en del nydisputerade forskare lämnar den akademiska världen och därför upphör att publicera sig (det enda som kurvorna i figuren betingar på är att forskaren har åtminstone en publikation). Trots detta tror jag att en inte obetydlig förklaring är att nydisputerade forskare är i stort behov av att bygga upp en CV för att kunna meritera sig och få fasta positioner, men att detta behov avtar när de väl har fått sina fasta anställningar. Så det är kanske som de säger: att hungriga vargar jagar bäst.
Eklund har länge varit chefsekonom på SEB, men är numera ”senior economist” på banken. Som författare till den populära läroboken 
Ekonomistas 
Senaste kommentarer