Törstsläckande makroekonomi

2009-03-31 av 11 kommentarer

I ekonomiska makromodeller antas vanligtvis att människor klarar av att lösa komplicerade dynamiska optimeringsproblem om hur mycket av vår inkomst vi ska spara inför framtiden. Ganska många studier pekar på att amerikanska hushåll sparar för lite i förhållande till vad modellerna säger att de borde göra. Två vanliga förklaringar till detta är att människor är begränsat rationella och inte förstår sitt eget bästa respektive att de har självkontrollsproblem och inte klarar av att lägga undan slantar för framtiden.

Ett sätt att försöka besvara frågor av den här typen är genom att göra laboratorieexperiment. Experimentell makroekonomi är än så länge ett väldigt litet forskningsområde, men i senaste numret av Quarterly Journal of Economics bjuds på ett intressant exempel på en sådan studie (gratisversion finns här). Att döma av den studien sparar vi för lite både för att vi inte förstår vårt eget bästa och för att vi har självkontrollsproblem.

I det första experimentet får deltagarna under ”en livstid” på 30 perioder bestämma hur mycket av inkomsten i varje period som de vill spara. Deltagarna konsumerar för mycket i början av livet, men efter att ha levt sju liv fattar de nästintill optimala sparandebeslut. Har de däremot möjlighet att lära av andra behövs betydligt färre än sju liv för att bete sig som modellerna säger.

Det andra experimentet var precis likadant, men pengar byttes mot Coca-Cola. Dessutom bjöds thirstcat2deltagarna på salta kex och fick inte dricka under knappt fem timmar före experimentet. Deltagarna fick dricka i förhållande till sin inkomst minus vad de valde att spara för framtiden. Hälften av deltagarna fick dricka direkt efter att de fattat beslut i varje period, medan hälften fick dricka först tio perioder senare. Det är alltså bara de förstnämnda som frestas att inte spara för att få möjlighet att omedelbart släcka sin törst. Det visade sig också följdaktligen att deltagarna som utsattes för denna frestelse var betydligt sämre på att spara inför framtiden.

Det finns naturligtvis uppenbara tolkningssvårigheter med de här experimenten. Till exempel har vi ju inte likt katter sju liv och vi är sällan törstiga på banken — numera finns det ju ofta vattenautomater på bankkontor. Trots tolkningssvårigheterna tycker jag det är en vettig ansats för att försöka besvara frågan om människor har möjlighet att bete sig som makromodellerna förutsätter.

Filed Under: Beteendeekonomi, Makro

Bonusar och empirins gränser

2009-03-30 av 8 kommentarer

applen_paronEtt argument mot incitamentslöner som ibland framförs är att forskningen inte kunnat påvisa att de påverkar företagens avkastning positivt. De metodologiska svårigheterna med att undersöka detta samband är därför värda att begrunda. Det grundläggande problemet är att lönestrukturen inte är en restriktion som företaget möter utan något det väljer, ungefär på samma sätt som det väljer antalet anställda. Eller som en konsument väljer mellan äpplen och päron.

Eftersom företag skiljer sig åt ser även de optimala lönenivåerna och bonusprogrammen olika ut i olika företag. Den förväntade avkastningen kommer däremot att vara densamma i företag med olika lönestruktur. Empiriskt kommer det därför att vara omöjligt att hitta ett samband mellan det ena eller andra lönesystemet och företagens avkastning. Slutsatsen av detta är dock inte att lönesystemet är ointressant. Det betyder bara att det inte går att göra systematiskt större vinster med hjälp av en lönestruktur än med en annan.

Parallellen till antalet anställda gör det hela än tydligare. Om små företag systematiskt vore lönsammare än stora skulle de anställa mer personal tills skillnaderna var utjämnade. Empiriskt skulle det därför inte gå att finna något samband mellan antalet anställda och företagens avkastning. Det innebär emellertid inte att alla företag lika gärna kan säga upp alla sina anställda. I bonusdebatten drar man gärna så absurda slutsatser.

Att komma runt dessa metodproblem är inte trivialt. En ansats där man jämför vad som händer i en grupp företag där resultatlöner införs med en grupp där inget händer är tveksam. Valet av lönesystem inte är slumpmässigt och kan mycket väl tänkas bero på förväntade framtida vinster. En regelförändring som tvingar vissa företag att införa eller avskaffa resultatlöner skulle kunna funka som experiment. Men sådana förändringar är ytterst ovanliga (känner någon till en?) och om de skulle finnas är det troligt att en massa andra regler ändrats samtidigt. Dessutom vore resultaten svåra att generalisera eftersom det som är bra för vissa företag kan vara dåligt andra.

Kanske är det bara jag som brister i kreativitet och kanske finns det redan utmärkta studier som undersöker sambandet. I väntan på att finna dessa begrundar jag frågan om äpplen eller päron gör människor lyckligast. Mina regressioner visar att äppel- och päronälskare är lika nöjda med livet. Så vi kan lika gärna sluta sälja äpplen. Eller?

Filed Under: Företagande, Finans, Metod

Om den positiva sidan av att inte veta vad man handlar med

2009-03-28 av Kommentera

rough20diamondsNär världens ledande diamantföretag De Beers säljer diamanter i grossistledet så görs detta i form av förseglade påsar för vilka man uppger innehållets vikt och en viss kvalitetsbetäckning. Däremot får man som köpare inte inspektera påsens innehåll. Detta kan förstås tyckas lite märkligt men förklaringen är relativt enkel. För det första skulle handeln gå mycket långsammare om varje köpare skulle inspektera innehållet i detalj, men dessutom skulle detta leda till ett så kallat adverse selection problem då diamanter som inte blev utvalda till en början måste antas vara av sämre kvalitet än de som såldes först. Detta skulle i sin tur kunna leda till att diamanterna som blev kvar till sist vid varje auktion skulle kunna vara svårsålda. Det faktum att De Beers, som säljer cirka 40 procent av världens diamanter, kan förmoda att de kommer att vilja sälja till samma köpare igen (och igen) och därför är rädda om sitt rykte gör att de har all anledning till att ge korrekt information om påsarnas innehåll. På detta sätt uppnås smidiga transaktioner där köparna (oavsett i vilken ordning de köper diamanterna) har symmetrisk information. I detta fall ingen information.

Jämför nu detta med så kallade repurchase agreements (eller repos), det vill säga de transaktioner där en part ”lånar” pengar av en annan genom att ”sälja” en säkerhet, samtidigt som man kommer överens om att denna ska köpas tillbaka av säljaren vid ett senare tillfälle. Denna typ av kontrakt har varit kärnan i skuggbank-systemet, där enorma belopp har omsatts dagligen. Då poängen typiskt sett inte varit att köpa och sälja något utan genom dessa transaktioner skapa möjligheter till ”insättningar” (som på banken men utan att göra det på banken) så har det varit av mindre vikt vad exakt säkerheten består av. En påse med en viss rating (gärna AAA) duger bra.

Poängen? Jo, bristen på transparens skapar inte i sig illikviditet på en marknad. Problem uppstår vid asymmetrisk informationen. Att alla har all relevant information fungerar förstås bra men det gör också att alla har ingen information. Detta är bara en av många tänkvärda aspekter kring att förstå den ekonomiska krisen som kom fram i en presentation av Bengt Holmström, professor vid MIT, på Handels i onsdags. Mycket av det han sa finns att läsa i en kommentar han skrivit på en artikel av Gary Corton som i sin tur innehåller vad han tyckte var kärnan i att förstå krisen.

Filed Under: Finans, Makro

Helgläsning

2009-03-28 av 3 kommentarer

Simon Johnson, IMFs förre chefsekonom, drar sitt strå till undergångsstämningarna. I en artikel i The Atlantic visar han på parallellerna mellan USA och de utvecklingsländer där han som IMF-ekonom gett råd i krissituationer. Den avgörande aspekten vad gäller hur länder hanterar sina kriser beror på om de har den politiska styrkan att inte ge efter för den lokala eliten som skott sig på uppgången (kriserna föregås alltid av en uppgång). Hans slutsats är att USA saknar denna förmåga och att den finansiella sektorns inflytande över Washington är alldeles för starkt.

Han beskriver bland annat hur man nu från finanshåll försöker skylla krisen på för lätt reglering, för låg ränta, den ekonomiska alliansen mellan Kina och USA, politiken som syftade till att få folk som inte hade råd att köpa hus osv. Den minsta gemensamma nämnaren mellan dessa poltiska åtgärder är emellertid att de alla gynnade den finansiella sektorn. Åtgärder som riskerade att minska vinsterna i den finansiella sektorn genomfördes däremot inte.

Artikeln är lång, passar bra som helgläsning.

Filed Under: Finans

Behöver alla banker samhällets stöd?

2009-03-27 av 3 kommentarer

De stora statliga stödpaketen till banksektorn har förundrat många: varför ska bilföretagen förvägras stöd medan bankföretagen badar i stödpengar? Förklaringen ligger i att en bankkrasch skulle kunna få ödesdigra konsekvenser för hela samhället om betalningssystem, sparkapital eller företagens likviditet gick i stöpet.

Men alla håller inte med. I en tänkvärd artikel i Financial Times utsökta debattsida, The Future of Capitalism, undrar förre finansministern i Thatchers regeringar, Nigel Lawson, om vi verkligen behöver stödja alla banker. Nej, svarar han direkt, och menar att det egentligen bara är affärsbankerna som borde stödjas medan investmentbankerna inte alls uppfyller lika viktiga funktioner för samhället. Medan affärsbanker bedriver in- och utlåning från allmänhet och företag samt sköter betalningssystemet inriktar sig investmentbanker huvudsakligen på att skaffa fram riskkapital samt handla med värdepapper. Om en investmentbank går i stöten ökas därför inte risken för systemkrasch.

Lawsons slutsats är att västländerna borde införa, eller i vissa fall återinföra, en juridisk separation mellan dessa två banktyper. Sådana lagar har funnits tidigare, och den mest berömda är den amerikanska Glass-Steagall Act från 1933 som upphävdes av Clinton-regeringen 1999.

Men går det längre att separera affärs- och investmentbanker? Vissa hävdar att detta inte går. Värdepapperiseringen av t ex privatpersoners skulder har lett till en sammanflätning av de båda bankverksamheterna. LSE-ekonomen Jon Danielsson ifrågasätter i en VOX-artikel att affärsbanker är i grunden stabilare och mindre riskbenägna. En ny Glass-Steagall lag skulle därmed kunna skapa nya obalanser och i förlängningen samhällsekonomiska kostnader. Danielsson får medhåll från flera håll om att investmentbanker i högsta grad påverkar finanssystemet och därmed inte kan undantas en reglering av systemrisker.

Sverige saknar traditionella investmentbanker, men de har ändå dykt upp på senare år. När investmentbanken Carnegie nyligen förstatligades var det en signal om att i första hand Riksgälden, men naturligtivs även regering och riksbank, att de inte heller helt köper Lawsons tanke att investmentbanker inte bör räddas. Samtidigt kan man undra om systemrisken varit lika överhängade om vi redan från början haft en tydlig uppdelning mellan affärs- och investmentbanker. Frågan är alltså av principiell betydelse och borde diskuteras ivrigt av svenska finansinstitutioner och deras reglerare. Gör den det?

Filed Under: Finans, Makro Tagged With: , ,

Ekonomistas om bonusar

2009-03-25 av 17 kommentarer

Idag har både Daniel (GP) och Jonas (Newsmill) publicerat debattartiklar om bonusar. Våra slutsatser är delvis olika och några ord om vad som skiljer oss åt kan därför vara på sin plats.

Daniel pratar främst om resultatbaserade ersättningar och anser att medan sådana i princip kan vara bra, är resultat så svåra att mäta att resultatlöner i praktiken kan göra mer skada än nytta. Jonas pratar i stället om incitamentslöner som syftar till att få ledningen att göra sånt den annars kan ha incitament att undvika (exempelvis att ta stora risker och att vara helt lojal mot företaget).

Den grundläggande utmaningen — att minska klyftan mellan ledningens och ägarnas intressen — kvarstår naturligtvis oavsett vilka ersättningsmodeller som företagen tillämpar. Det är också därför den aktuella debatten kring bonusar och andra rörliga ersättningar är så angelägen. Förhoppningsvis kan såväl dagens artiklar som kommande inlägg här på Ekonomistas erbjuda konstruktiva bidrag till den diskussionen.

Filed Under: Arbetsmarknad, Finans

Traditionella pensionsförsäkringar – ett instabilt system

2009-03-25 av 3 kommentarer

Uppmärksamheten1 kring AMF-chefernas pensionstransaktioner är intressant, inte bara för de moraliska aspekterna utan även för att vi ser hur bräckligt systemet med traditionellt pensionssparande är. Vid ett kraftigt börsfall kan pensionsbolagets tillgångar sjunka i värde så att de understiger de utestående pensions- och avkastningslöften som ufärdats. Bolaget tvingas då ta tillbaka delar av spararnas pensionstillgångar.

Men kopplingen mellan börsutvecklingen och återtaganden är inte omedelbar. AMF-cheferna utnyttjade denna eftersläpning och flyttade sitt sparande till andra tillgångar innan återtagandet hade genomförts. En sådan flytt sker förstås på bekostnad av de pensionssparare som är passiva. Ju fler som flyttar sitt sparande desto större blir obalansen mellan pensionsbolagets tillgångar och skulder. Om tillräckligt många sparare försöker flytta sitt sparande kommer de passiva spararna att förlora hela värdet på sitt pensionssparande.

Det traditionella pensionssparandet kan alltså utsättas för ett fenomen som liknar en bank run. En bank run uppstår när bankkunder inser att andra bankkunders oro kan driva en bank i likviditetskonkurs. Därför blir de själva oroliga, tar ut sitt sparande, och medverkar till bankens likviditetskonkurs. Parallellen till pensionssparandet är inte helt perfekt eftersom grunden till problemet är en bristande solvens, men mekanismen är ändå den samma.

Att börsfallet i höstas inte medförde en bank run på de traditionella pensionsbolagen berodde förmodligen på att flertalet pensionssparare inte tänkte på möjligheten att flytta sitt sparande och att de inte heller såg risken att andra sparare skulle göra det. Men nu har denna möjlighet fått stor uppmärksamhet. Pensionsbolagen får nog större problem nästa gång det finns skäl att misstänka att ett återtagande är på gång.2

—————
1) Se DN: 1,2,3,4, SVD: 1,2,3.
2) De olika pensionsbolagen verkar ha olika rutiner för hur pensionsförsäkringen ska värderas vid en flytt. Möjligen har andra bolag bättre rutiner än AMF. Men oavsett detta belyser AMF-fallet att de traditionella pensionsförsäkringarna är komplexa och svåra att överblicka för pensionsspararen (se även mina tidigare funderingar kring de traditionella tjänstepensionerna). Just sådana faktorer bidrog till den nuvarande finanskrisen.
Filed Under: Finans

Konsumenternas försäkringsbryderier

2009-03-24 av 26 kommentarer

För några månader sedan tecknade jag en barnförsäkring. För att välja barnförsäkring vände jag mig till Konsumenternas Försäkringsbyrå. Efter att ha tittat en stund i de jämförande tabellerna gav jag upp, ringde min syster och köpte samma barnförsäkring som hon, trots att jag är ganska säker på att hon inte vet mer om barnförsäkringar än jag. Vänner och kollegor jag pratat med verkar ha fattat beslut på ungefär samma lösa grunder, vilket fått mig att misstänka att barnförsäkringsmarknaden inte fungerar särskilt bra.

Förra veckan visade jag hur skrupelfria taxichaufförer utnyttjar vissa konsumenters oförmåga att ta till sig enkel och tydlig prisinformation. Barnförsäkringar är dock en betydligt mer komplex produkt vars egenskaper är mycket svåra att bilda sig en uppfattning om. Hur ska man exempelvis värdera att Trygg-Hansa betalar ersättning för ”juvenil artrit ICD M08 som drabbar minst tre leder”, men Folksam inte gör det? Det är otaliga sannolikhetskalkyler och riskbedömningar av det här slaget man måste ta ställning till för att välja rätt försäkring. Prisvariationen är också stor — årspremien för motsvarande försäkringsbelopp varierar mellan 685 och 1563 kronor.

Till skillnad från taxiresor och många andra varor är det också väldigt svårt att lära sig av egna och andras erfarenheter. Barnförsäkringarna sätts verkligen på prov först då barnet drabbas av en allvarlig olycka eller sjukdom, vilket lyckligtvis aldrig inträffar för det stora flertalet barn. I de flesta fall kommer det alltså aldrig att visa sig att man valde ”fel” försäkring. Dessutom finns en ganska stark inlåsningseffekt när det gäller barnförsäkringar — det är bra att teckna dessa så tidigt som möjligt innan eventuella sjukdomar visat sig hos barnet (eftersom det därefter blir svårare att teckna och byta försäkring).

Jag tror till och med att många föräldrar inte ens vet om de verkligen behöver en barnförsäkring. Konsumenternas Försäkringsbyrå, som märkligt nog har försäkringsbolagens branschorganisation som huvudman jämte Finansinspektionen och Konsumentverket, är förvånansvärt tydliga med att rekommendera föräldrar att köpa barnförsäkring: ”Ja! Samhällets skydd är otillräckligt.” Samma rekommendation dyker upp i diverse tidningar som vänder sig till föräldrar, men det är vanligtvis Konsumenternas Försäkringsbyrå som anges som källa. Men om verkligen alla är i behov ha barnförsäkring, då bör väl de statliga skyddet utökas? Cirka 7 procent av alla ansökningar om barnförsäkringar beviljas i dagsläget inte eftersom barnen redan har sjukdomssymptom eller bedöms ha för hög risk för att drabbas för att vara lönsamma för försäkringsbolagen. De barn som allra mest behöver en barnförsäkring förblir alltså oförsäkrade.

I bästa fall har konkurrensen mellan försäkringsbolagen sett till att de flesta av oss kan teckna bra barnförsäkringar till ett rimligt pris. Men i sämsta fall säljer försäkringsbolagen dåliga försäkringar till överpris som få av oss egentligen har behov av, medan de som verkligen behöver dem inte kan köpa dem.

Filed Under: Beteendeekonomi, Offentlig sektor, Välfärd

Elda för fiskarna

2009-03-23 av 6 kommentarer

Varje år pumpas cirka tjugo procent av Sveriges totala energiproduktion rakt ut i havet. Och ja, då är även bensinen som driver våra bilar inräknad (sid 54-55). Det handlar naturligtvis om kylvattnet från våra kärnkraftsverk som av politiska skäl inte används till fjärrvärme. Eftersom både regering och opposition nu verkar acceptera kärnkraften borde det gå att sätta stopp på detta bisarra inslag i svensk energipoltik.kraftproduktion

Frågan är då hur politiken kunnat hamna i ett läge som gör att två tredjedelar av energin från kärnkraften förstörs, år ut och år in. En viktig anledning är att man via dagens beslut vill påverka framtidens politiska avvägningar — även om man inte själv har makten. Genom att lämna en stor skuld efter sig kan en högerregering göra det dyrt för en vänsterregering att öka de offentliga utgifterna. En vänsterregering som vill hålla utgifterna uppe har incitament att minska skuldsättningen (se teori här och här, empiri här).

I energidiskussionen kallas detta att man inte vill göra sig beroende av kärnkraft. Om fjärrvärmenäten är fyllda av billig spillvärme blir alternativkostnaden av att ställa om från kärnkraft tydlig och kännbar. Att inte använda spillvärmen är också kostsamt men när avvecklingsbeslutet en gång ska fattas är förlusten redan gjord och en avveckling förefaller förhållandevis attraktiv; även om värdet av den energi som släppts ut vida överstiger omställningskostnaden.

Man kan naturligtvis tänka ut fler sätt att minska vårt beroende av kärnkraft, samtidigt som kärnkraften är i full drift. Ett vore att sätta upp ett väldigt stort element utomhus, ett annat att skänka bort kärnkraftselen till Baltikum. Men det kanske är onödigt eftersom alla läger nu gillar kärnkraft och dessutom påstår sig vara på jakt efter spillvärme. Jag vet var det finns 124 TWh.

DN123, SvD,VA12, Niclas Berggren, Ekonomisten

Filed Under: Miljö, Välfärd

Skulle vi slippa finanskriser om fler kvinnor jobbade i finansbranschen?

2009-03-21 av 18 kommentarer

Skulle finanskrisen ha undvikits om Lehman Brothers varit Lehman Sisters? Den frågan ställdes under en diskussion under World Economic Forum i Davos tidigare i år. Ingen mindre än mikrofinanspionjären och Nobelpristagaren Muhammad Yunus uttryckte det som att ”den nuvarande krisen nästan säkert undvikits om kvinnor snarare än män skulle format de finansiella systemen”.

Idén att män i genomsnitt är mer riskbenägna och dessutom har en positivare bild av sin egna förmåga jämfört med kvinnor finns det gott om belägg för i forskningen. Baserat på detta skulle man förstås kunna tänka sig att en större andel kvinnor i finanssektorn skulle ha sänkt den genomsnittliga risknivån och att problemen därmed skulle ha blivit mindre.

Problemet med detta resonemang är att det typiskt sett inte är genomsnittliga personer som väljer att jobba i finansbranschen. Frågan man måste ställa sig är alltså om de kvinnor som väljer denna typ av jobb också tar mindre risk och har en riktigare uppfattning om sin egna förmåga än sina manliga kollegor.

En nyligen publicerad studie som belyser denna fråga på ett intressant sätt är skriven av Lena Nekby, Peter Skogman Thoursie och Lars Vahtrik vid Stockholms universitet. De utnyttjar information om vilka tider deltagare i löptävlingen Midnattsloppet angivit som sina förväntade sluttider (uppgifter som ligger till grund för i vilken startgrupp man får stå) för att mäta optimism om den egna förmågan. När de jämför män och kvinnor så konstaterar de att kvinnorna i de snabba startgrupperna är betydligt mer optimistiska om hur det ska gå för dem. En möjlig tolkning som de för fram är att kvinnor i mansdominerade, tävlingsinriktade miljöer är minst lika kaxiga och tävlingsinriktade som männen i dessa miljöer. Analogt är det kanske så att kvinnor i finansbranschen i snitt är minst lika riskbenägna och överoptimistiska som männen.

Filed Under: Arbetsmarknad, Finans
Nästa sida»