Ofta hörs att penningpolitiken riskerar att bli kraftlös eftersom räntan snart inte kan sänkas mer. Det är fel. Riksbanken kan fortsätta att föra en expansiv penningpolitik även om reporäntan sänks ända till sin undre gräns, det vill säga noll procent.

Penningpolitiken sägs ofta påverka ekonomin via två kanaler: räntekanalen och växelkurskanalen. Om Riksbanken sänker räntan blir det mer attraktivt för företagen att investera och för hushållen att konsumera i stället för att spara. En lägre räntenivå medför också att det blir mindre lönsamt att hålla finansiella tillgångar i svenska kronor än i andra valutor. Kronan tenderar därför att falla i värde när räntan sänks, och detta höjer efterfrågan i exportindustrin.

Även om reporäntan inte kan sänkas mer kommer Riksbanken fortfarande att ha full kontroll över växelkurskanalen. De kan pressa ner kronan till godtyckligt låga nivåer genom att öka den svenska penningmängden och köpa utländsk valuta. Men en sådan stabiliseringspolitik skulle knappast uppskattas av våra grannländer som ju också har liknande konjunkturproblem.

Hur är det då med räntekanalen? Företagens och hushållens beslut påverkas förmodligen mer av långa räntor än av den korta reporäntan. Riksbanken kan påverka de långa räntorna genom att intervenera på penning- och obligationsmarknaderna även om reporäntan inte kan sänkas. Under hösten har Riksbanken börjat röra sig i den riktningen genom att ställa ut krediter med löptider upp till tre månader. Riksbanken skulle kunna ta detta ett steg längre genom att ställa ut krediter med låg ränta på ännu längre löptider.

I nuläget gör Riksgälden liknande ingripanden genom att köpa bostadsobligationer med lång löptid. Riksgälden kan påverka skillnaden mellan räntan på stats- och företagsobligationer. Riksbanken kan även välja nivån på räntorna.

I extrema situationer (speciellt om priserna börjar falla och även de långsiktiga inflationsförväntningarna är låga) skulle Riksbanken också kunna bedriva penningpolitik som verkar på andra sätt än via ränte- och växelkurskanalerna. I grundläggande läroböcker i nationalekonomi tänker man sig ofta att centralbanken trycker nya pengar som sprids till hushållen och därmed höjer deras köpkraft. I praktiken bedrivs inte penningpolitiken så, men det finns egentligen inget som hindrar det.

Till exempel skulle Riksbanken kunna ställa ut en ränte- och amorteringsfri kredit till regeringen. Medlen skulle kunna förmedlas direkt till hushållen eller finansiera skattesänkningar. Ett problem är att en sådan politik är förbjuden enligt riksbankslagens 8 kap. §1. Men det finns andra alternativ. Keynes lär ha föreslagit att en centralbank som vill bekämpa deflation bör trycka stora mängder pengar som grävs ned i gruvhål. Jakten på pengarna skulle stimulera den ekonomiska aktiviteten, och pengafynden skulle få fart på inflationen. Kanske något för Riksbanken att fundera på när de mer uppenbara vägarna begränsas av riksbankslagen…

Nu ska jag kanske avslutningsvis förtydliga att vi har en bit kvar innan jag förespråkar drastisk penningpolitisk. Min poäng är att vi inte behöver vara speciellt oroade över att reporäntan närmare sig sin undre gräns.

För den som vill läsa mer om ämnet rekommenderas ett gammalt tal av Ben Bernanke och Lars E.O. Svenssons webbsidor. Om dagens räntesänkning: DN, SvD, AFV, DI. Uppdatering: Se också Sloped Curves inlägg på samma tema.