(Debattartikel publicerad under rubriken “Inga medel, därför inget mål” på Dagens Industris websida 2014-07-21.) [English translation.]
Ska Riksbanken ha finansiell stabilitet som mål vid sidan av prisstabilitet? Enligt Carl B Hamiltons debattartikel i Dagens Industri den 17 juli är svaret ja. Det är till och med en av riksdagen redan etablerad princip, hävdar Hamilton. Riksbankslagen behöver ändras, men bara som en formalitet.
Men Hamilton glömmer att Riksbanken saknar effektiva medel att påverka den finansiella stabiliteten, utom i samband med hanteringen av finansiella kriser. Han glömmer också att regeringen med stöd av sju partier i riksdagen – inklusive Folkpartiet – beslutat att Riksbanken heller inte ska tilldelas några sådana medel. Utan medel varken kan eller bör Riksbanken ha finansiell stabilitet som mål.
Om Riksbanken ska ha finansiell stabilitet som mål, måste den ha medel som kan påverka den finansiella stabiliteten. Med denna utgångspunkt blir det viktigt att skilja mellan krisförebyggande och krishanterande åtgärder.
När det gäller krisförebyggande åtgärder har Finansinspektionen, enligt det förslag om förstärkt ramverk för den finansiella stabiliteten som regeringen annonserade i augusti 2013, fått kontroll över alla krisförebyggande medel. Riksbanken ville ha den rollen, men så blev det inte. Riksbanken saknar alltså medel för förebyggande åtgärder.
Men påverkar inte Riksbankens styrränta den finansiella stabiliteten, till exempel genom att påverka hushållens skuldsättning och därigenom eventuella risker förenade med denna? I princip skulle man kunna tro det, men enligt Riksbankens egna beräkningar har styrräntan en mycket liten och osäker effekt på hushållens skuldsättning på medellång sikt och ingen effekt på lång sikt. Däremot har den en tydlig effekt på inflation och arbetslöshet. Riksbankens beräkningar ger således inget stöd för att använda styrräntan för att via hushållens skuldsättning påverka den finansiella stabiliteten (och Hamilton redovisar inga egna).
Riksbanken kan däremot genom att avvika från inflationsmålet och skapa oväntat låg eller oväntat hög inflation göra hushållens och övriga låntagares skuldbörda högre respektive lägre. Riksbankens ”lutande mot vinden” under fyra år, från räntehöjningarna med början sommaren 2010 fram till räntesänkningen tillbaka till 0,25 procent sommaren 2014, har lett till en arbetslöshet högt över en långsiktigt hållbar nivå och en inflation långt under målet och hushållens förväntningar. Den låga inflationen har i själva verket ökat hushållens reala skuldbörda och, om något, ökat eventuella risker med hushållens skuldsättning och försämrat den finansiella stabiliteten.
Erfarenheten av denna politik stärker slutsatsen att styrräntan är ett olämpligt medel för att försöka påverka den finansiella stabiliteten. Riksbanken bästa bidrag till den finansiella stabiliteten är istället att uppfylla inflationsmålet och stödja den allmänna ekonomiska politikens viktigaste mål, full sysselsättning.
När det gäller krishanterande åtgärder har Riksbanken, liksom centralbanker i allmänhet, däremot en viktig roll, i och med att Riksbanken kan ge obegränsat likviditetsstöd i den egna valutan till krisdrabbade banker och finansiella företag, ”lending of last resort”. När det gäller krishantering förfogar således Riksbanken över ett viktigt medel. Finansinspektionen, Riksgälden och Finansdepartementet har också viktiga medel och viktiga roller i krishanteringen. Därför har Riksbanken och dessa myndigheter ett delat ansvar för hanteringen av en finansiell kris. Det samarbetet ska enligt det nya ramverket för finansiell stabilitet koordineras i det finansiella stabilitetsrådet.
Hamiltons påstår vidare att riksdagen redan har gett Riksbanken ansvar att förebygga hot mot finansiell stabilitet: ”Riksbankens agerande med två mål är (…) accepterat och knäsatt på ett demokratiskt sätt.” Han ser heller inga problem med att Riksbanken ”mycket lätt kommer in på närmast rent politiska ställningstaganden”.
Hamilton har här ett annat perspektiv än regeringen och de sju riksdagspartierna som stöder regeringens förslag. Regeringen skriver att ett skäl att ge ansvaret för det förebyggande arbetet till Finansinspektionen är att säkerställa den demokratiska kontrollen. Det kan läsas som att det vore olämpligt från demokratisk synpunkt att ge ett otydligt och svårutvärderat mål som finansiell stabilitet till en myndighet med så långtgående oberoende som Riksbanken.
Inte heller Finansutskottet, där Hamilton är ledamot, verkar dela hans uppfattning att frågan är avgjord. Eller hur ska man annars förstå att utskottet gett de utländska experter Hamilton nämner i uppdrag (pdf) att ”diskutera om, hur och i vilken utsträckning en centralbank ska ta hänsyn till finansiell stabilitet och risker med hög skuldsättning vid utformningen av penningpolitiken”?
Slutsatsen är att Riksbanken varken har eller bör ha i uppdrag att förebygga hot mot den finansiella stabiliteten. Hamilton tycker kanske att det borde vara annorlunda, men då måste han argumentera i sak och inte försöka gömma sig bakom påståenden om en praxis som inte finns.
Ekonomistas 
Hej Lars.
Jag följer dina inlägg på forumet med stort intresse. När jag kokar samman det jag läser får jag bilden av att din kritik av sveriges centralbank egentligen handlar om olika syn på vilken uppgift en centralbank ska ha. Du har en syn som säkert är teoretiskt väldokumenterad i din forskning. Andra har en annan syn som är välförankrad i verkligheten och i erfarenheten. När du pratar om centralbanken som att den inte tål närmre granskning, som tendentiös etc ser det för mig ut som att du bara försöker etablera din syn genom att smutskasta de som inte delar den. Är det inte bättre att utgå från verkligheten som den ser ut och diskutera vidare därifrån?
Mvh,
Åke
Åke, som jag ser det är problemet det motsatta mot vad du säger. Problemet är att Riksbankens (den tidigare Riksbanksmajoritetens) syn saknat stöd i vetenskap, praktisk erfarenhet och data. Dvs. Riksbankens syn har saknat stöd i verkligheten. Riksbanken har byggt på vad som kallats “faith-based economomics”, dvs ekonomisk tro istället för ekonomiskt vetande. Riksbanken har t.ex. trott att en högre ränta minskar eventuella risker med hushållens skuldsättning utan att det får särskilt stora effekter på inflation och arbetslöshet, utan att ha sakligt stöd för denna tro i vetenskap, praktisk erfarenhet och data. Men nu har verkligheten hunnit ikapp och kört över Riksbanken.
I motsats till detta försöker jag hela tiden, så gott det går, utgå från verkligheten och data samt använda tydliga ekonomiska resonemang och väletablerade ekonomiska samband.
Tänker du på något speciellt? Har du något exempel där Riksbanken har sakligt rätt och jag har sakligt fel?
Det som jag tänker mest på är ditt sätt att hårdvinkla allt. Allt som stödjer din tes är enligt dig välgjorda undersökningar och snitsiga funderingar medan sådant som talar emot din linje är vinklat eller illa underbyggt. Alla som kritiserar dig misstar sig konsekvent på alla punkter. Detta känns konstigt. Det är aldrig så att ngn har helt rätt medan ngn annan har helt fel. Ett konkret exempel är i ett svar som du gav nyligen där du skriver att blancolån är en procent av lånevolymen i bolåneundersökningen och därmed inget hot med ekonomin. Ok, men andelen är sannolikt mer i lånestocken. Du väljer ut det du vill stödja dig på på ett föga vetenskapligt sätt enligt mitt sätt att se på saken. Riksbanken har full koll på andelen och har därmed sakligt rätt.
Åke, svepande och oprecis kritik som din är inte värd mycket utan konkreta exempel. Det enda konkreta exempel du nämner är att jag citerar Finansinspektionen om att blancolånen bara är 1 procent av volymen nya lån och av detta drar slutsatsen att då är inte blancolånen något problem för den finansiella stabiliteten eller makroekonomin. Mot detta säger du “Ok, men andelen är sannolikt mer i lånestocken.”
Vad har du för uppgifter om andelen blancolån i bolånestocken, dvs. både gamla och nya lån? Och hur stor skulle den behöva vara för att vara ett problem för finansiell stabilitet och makroekonomi? Utan att ha undersökt data skulle jag ändå tro att efterfrågan på blancolån var mindre innan bolånetaket infördes, eftersom den som ville ha högre belåningsgrad då borde haft större möjligheter att få ett bolån med bättre villkor istället för ett blancolån. I så fall skulle blancolånens andel vara lägre i bolånestocken än i volymen nya bolån. Dessutom är det ju så att nominella bostadspriser har stigit under senare år. Det betyder ju för varje givet lån att belåninsgraden, lånet i förhållande till värdet på bostaden, sjunkit under senare år.
Sen lägger du till att “Riksbanken har full koll på andelen och har därmed sakligt rätt.” Jag antar att du menar att (1) Riksbanken känner till blancolånens andel av totala bolånestocken, att (2) denna andel skulle vara något annat än den andel Finansinspektionen nämnt och jag citerat och att (3) Riksbanken därmed har sakligt rätt på denna punkt och Finansinspektionen (och jag) skulle ha sakligt fel. Jag känner dock inte till att Riksbanken yttrat sig eller skrivit något på denna punkt, och du hänvisar inte till någon källa. Har du verkligen någon täckning för vad du säger, eller hittar du bara på?
Lars, tror du inte på att en centralbank kan påverka hushåll och banker och indirekt den finansiella stabiliteten genom s.k. moral suasion? På samma sätt som en centralbank påverkar penningpolitiken genom forward guidance. Att argumentera för en viss ståndpunkt är ju vad du gör här på Ekonomistas och du har ju inte heller någon verktygslåda.
Kalle, en centralbank påverkar inflation och real aktivitet genom de förväntningar om framtida styrräntor och framtida inflation som dess kommunikation ger upphov till. Dessa förväntningar ger upphov till en avkastningskurva (nominella räntor på olika löptider) och en kurva som kallas “term structure of inflation expectations” (förväntningar om genomsnittlig inflation för olika horisonter). Skillnaden mellan dessa kurvor motsvarar en real avkastningskurva (realräntor för olika löptider), som enligt den vanliga synen på penningpolitikens transmissionsmekanismen i sin tur påverkar den reala aktiviteten. Inflationsförväntningarna och real aktivitet påverkar i sin tur inflationen. I en öppen ekonomi påverkar skillnaden mellan inhemsk och utländsk avkastningskurva också växelkursen, som i sin tur påverkar inflation och export. Kommunikation och förväntningar har alltså en stor roll i normal penningpolitik. Men bakom detta finns att centralbanken har en konkret medel som den kontrollerar, styrräntan. Att förankra inflationsförväntningarna vid inflationsmålet kan dock ta betydande tid.
Om centralbanker kan påverka den finansiella stabiliteten i någon större utsträckning med enbart kommunikation är en svårare fråga. Greenspan varnade för “irrational exuberance” utan att det verkade få någon effekt. Jag tror nog att ekonomiska incitament hos aktörerna spelar betydligt större roll än uttalanden från centralbanken. Därför har rimligtvis reglering och tillsyn mycket större effekt än olika uttalanden och varningar. Inom konsumentskyddsområdet har förstås även direkt information från myndigheter till konsumenter och låntagare en roll för att hjälpa dessa till bättre beslut, liksom regler för och tillsyn av den information som företag och banker måste lämna. Vilken effekt kommunikation från en myndighet får beror också på vilket förtroende myndigheten har. Det finns flera exempel på när marknaden ignorerat Riksbankens räntenbana, se t.ex. figur 3 i detta inlägg.
Sammantaget måste nog kommunikation anses vara ett svagt och opålitligt medel för finansiell stabilitet, som visserligen kan vara effektivt tillsammans med reglering och tillsyn men ensamt omöjligen kan vara tillräckligt. Med enbart kommunikation som medel kan en centralbank rimligtvis inte vara ansvarigt för den finansiella stabiliteten och därför inte ha finansiell stabilitet som ett mål.