Till min stora glädje har ett antal observanta kommentarer inkommit med anledning av mitt tidigare inlägg om att konsumera för mycket. Dessa ger anledning till en utvikning som jag hade tänkt ha med tidigare men trodde skulle bli för komplicerad. Lärdom: Underskatta inte en Ekonomistas läsare.

Det tidigare inlägget illustrerade hur det faktum att vi, åtminstone i vissa situationer, inte bara bryr oss om vår egen konsumtionsnivå utan även vår konsumtion relativt andra kan resultera i att vi “överkonsumerar”. För att rekapitulera: Du bryr dig egentligen inte om att ha råd med en ny bil men du gillar idén att ha en bättre bil än grannen (samtidigt som du avskyr tanken att ha en sämre). Ditt val står mellan att jobba mer och kunna köpa en ny bil eller att inte göra det och behålla din gamla. Utfallet beror på ditt val men också på vad din granne gör. (Ditt utfall står först i respektive ruta i tabellen nedan och siffrorna illustrerar förstås bara inbördes relationer mellan utfall). Om din granne väljer att jobba mer så föredrar du att också göra det samma (för att inte ha en sämre bil än grannen). Men om du tror att grannen inte kommer jobba mer så väljer du också att jobba mer (då detta ger dig möjligheten att ha en bättre bil än grannen). Du gör alltså bäst i att jobba mer oavsett vad du tror att grannen kommer att göra. Grannen tänker precis som du och utfallet blir att ni båda jobbar mer utan att uppnå vad ni strävat efter nämligen att ha en bättre bil än grannen utan bara att ni jobbar “för mycket” ( -0.5; -0.5 i matrisen nedan).  

 Jonas (Vlachos) poängterade mycket riktigt att detta är analogt med ett externalitetsproblem och att sådana typiskt sett kan lösas med skatter (och att vi eventuellt med råge redan gjort det i Sverige). Detta är helt riktigt. Bara för att illustrera hur det skulle gå till. Antag att jobba mer alternativet beskattas, dvs att för alla situationer i matrisen ovan som är förknippade med att jobba mer också innehåller en skatt (-t). Utfallen förändras nu till följande:

 Om skatten är tillräckligt hög (större än 0.5 i exemplet) så förändras utfallet till att både du och grannen alltid gör bäst i att inte jobba mer och utfallet blir (0,0) vilket är bättre än (-0.5, -0.5) utan skatt. Man kan notera en rad intressanta detaljer ifrån detta exempel: Skatten måste vara progressiv för att det hela ska funka; den måste vara tillräckligt hög (om den är för låg så kommer båda att jobba mer trots skatten och dessutom betala skatt och således få det sämre); skatten ska inte per definition ge några inkomster (skattens enda funktion är just att hindra personerna att jobba mer och om den ger inkomster så har just detta misslyckats). Denna typ av resonemang har som sagt förts av framförallt Richard Layard som också försökt kvantifiera skattens storlek.

Ett speciellt problem med detta (som undertecknad skrivit om på annat håll tidigare) kommenterades av Andreas Bergh. Antag att det finns två länder (eller regioner av något slag) som funderar på att införa skatter av denna typ. Ska de göra det (givet att allt funkar som i det stiliserade exemplet)? Utan att gå in på detaljer kan man säga att detta beror på om statusjämförelser bara görs inom respektive land eller även mellan länder. Om sannolikheten är låg för att man jämför sig med personer i det andra landet så kan beskattning (i förväntningstermer) ge ett bättre utfall men om sannolikheten att jämförelsen görs över gränserna är tillräckligt stor så blir det istället sämre att vara landet med skatter (givet att det andra landet inte har dem). Koordineringsproblemet på individnivå flyttar helt enkelt upp till mellanstatlig nivå. Slutsats: det är svårt att skatta sig lycklig i en allt mer globaliserad värld.