För några dagar sedan fick jag en inbjudan till en paneldiskussion anordnad av Länsförsäkringar på temat: Hur går vi från ord till handling för att öka sparandet? I inbjudan kan man läsa att “Sverige har under de senaste 30 åren gått från en sparekonomi till en låneekonomi. Bristen på eget sparkapital […] ökar otryggheten”.
Figur 1: Hushållens finansiella tillgångar och skulder i förhållande till disponibel inkomst. Källa: SCBs finansmarknadsstatistik och OECD Economic Outlook 87.
Mitt förslag är att paneldiskussionen inleds med att reda ut om denna verklighetsbeskrivning stämmer. Enligt SCBs finansmarknadsstatistik har hushållens finansiella tillgångar ökat betydligt snabbare än den disponibla inkomsten under de senaste 30 åren (se Figur 1). Kvoten mellan finansiella tillgångar och skulder har dessutom ökat något. Notera att vi diskuterar finansiella tillgångar. Värdeökningar på småhus räknas således inte in i dessa tillgångar. Däremot räknas bostadsrätter åtminstone delvis in genom de insatser och ägarandelar som finns i statistiken sedan 1995. Dessa har ökat över tiden (se Figur 2), men jag misstänker att värdeökningar inte till fullo fångas i SCBs data, utan att ökningen till stor del beror på ett större bestånd av bostadsrätter. Dessutom förklaras de ökade tillgångarna endast delvis av ökningen i insatser och andelar. Ökningar i pensions- och livförsäkringar har i högre utsträckning bidragit till hushållens ökade tillgångar.
Figur 2: Hushållens finansiella tillgångar i förhållande till disponibel inkomst. Källa: SCBs finansmarknadsstatistik och OECD Economic Outlook 87.
En mycket spekulativ hypotes är att hushållens ökade upplåning har orsakats av det höga pensions- och försäkringssparandet. Detta sparande är ju ofta mer eller mindre framtvingat av regleringar (särskilt PPM) och skattesubventioner. Det hushåll som vill eller tvingas utnyttja dessa sparformer kan motverka effekten på nettosparandet genom att ta större lån på hus etc.
Det är tänkbart att vi sparar för lite i Sverige. I ett historiskt perspektiv är dock hushållens tillgångar höga. De svenska hushållens sparkvot är dessutom hög, både i en historisk och i en internationell jämförelse (se Figur 3). Att beskriva de senaste 30 åren som en övergång från en sparekonomi till en låneekonomi känns därför märkligt. Jag tycker att en intressantare och mer relevant frågeställning är hur hushållen och samhällsekonomin påverkas av att hushållens balansräkningar har vuxit, dvs av att såväl tillgångar som skulder nu utgör en betydligt större andel av den disponibla inkomsten än för 30 år sedan. Trots att nettosparandet är högt oroas jag av de växande skulderna, dels eftersom hushållens tillgångarna är mer riskabla än skulderna, dels eftersom tillgångarna och skulderna knappast fördelas jämnt mellan hushållen.
Figur 3: Hushållens nettosparkvot. Källa: OECD Economic Outlook 88.
Länkar: För den som vill läsa mer om hushållens balansräkning rekommenderar jag kapitel 3 i SCBs skrift Tillgångar, skulder och kapitalvinster — Balansräkningarnas roll underskattas i statistik och analys. Vi förde även en diskussion kring liknande frågor i ett tidigare inlägg.
Ekonomistas 
Hej Martin, spännande inlägg. Baseras tabell 3 på hela befolkningens sparande? Kan det i så fall vara så att vissa grupper kraftigt ökat sitt sparande samtidigt som låg- och medelinkomsttagare faktiskt har ett minskat sparande?
Ja, det ska vara hela befolkningen. Det är alltså tänkbart att aggregatet drivs av de allra rikaste. Detta är något som jag tycker bör studeras närmare. Jag misstänker dock att låginkomsttagarna har ganska lite av såväl tillgångar som skulder medan medelinkomsttagarna har mer skulder, men förmodligen också har ökat sina tillgångssidor (främst genom pensionssparande).
Jag tänkte mig också att ett problem i Sverige sista åren var ett för stort utbud av sparande. Jag kan ha fel, men som jag förstod det drevs bolånekarusellen i Baltikum på av likvida svenska banker, med en kreditexpansion som svenska hushåll och företag inte tog i anspråk.
Hur ser du på tesen, som t.ex. Timbro driver, att det sparas för lite i likvida former. Vet att du ogillar deras idé att dela ut statliga bolag för att öka folks tillgångar, men hur är det med det som de beskriver som ett problem? Deras undersökningar verkar ju visa att det är väldigt många hushåll som har väldigt svårt att hantera tillfälliga kriser som kostar 5000-15000 kr. Det är ju rysligt svårt att använda sina PPM pengar till att betala en ny varmvattenberedare 🙂
Det kan nog stämma. Det verkar onekligen som att många hushåll har en liten likvid buffert — det ser man ju lätt genom att besöka en shoppinggalleria helgen efter lön.
Måste vara jobbigt att sitta på nyliberal tankesmedja och driva tesen att folk sparar för lite för sitt eget bästa…
Varför skulle det var jobbigt Per S?
Liberalism går ju ut på att människor har rätt att göra vad de vill (så länge det inte skadar andra människor), inklusive att göra fel.
Det är nog ingen som föreställer sig att alla människor i alla tillfällen i sitt liv fattar det optimala/rätta beslutet. (Däremot håller en liberal det för självklart att individen själv får stå för sina misstag, inklusive de misstag de inte var medvetna om.)
Att driva en kampanj för att uppmärksamma människor på att ökat sparande är positivt för individerna är alltså en altruistisk gärning och ligger väl i linje med liberal ideologi.
Jag håller det för osannolikt – tills empiri visar annat – att de flesta människor som har svårt att skaka fram 10 000 inte skulle vara medvetna om att det vore bra att ha en sparbuffert.
Per S. Hur hänger ditt andra uttalande ihop med att det skulle “…vara jobbigt att sitta på en nyliberal tankesmedja och driva tesen att folk sparar för lite för sitt eget bästa…”?
Per S,
Om det vore så att de som har svårt att skaka fram 10.000 är medvetna om behovet av likviditet varför sparar de då inte?
Var inte just rubriken på detta huvudinlägg:
“Från ord till handling för ökat sparande?”
Helt tydligt har de som inte har en sparbuffert valt att konsumera nu än att spara för eventuella framtida likviditetsbrister. Vad människor tänker eller förstår spelar ingen roll så länge dessa insikter eller kognitioner inte omsätts i handling.
Varför väger jag inte fem kilo mindre?
Varför städade jag inte innan jag gick och la mig i går?
Varför skriver jag den här kommentaren i stället för att jobba?
För att jag är homo sapiens och inte homo oeconomicus.
Den senare är ofta ett fantastiskt analysverktyg, men hon kan i regel inte förklara varför människor med nettoinkomster på 150 000 inte har en sparbuffert på några tusenlappar.
Hej Martin,
Värdet av hushållens innehav av bostadsrättsandelar har ökat med i genomsnitt ca 15 procent per år de senaste 5 åren enligt SCB:s finansräkenskaper. Transaktioner (nyproduktion) bidrar med ca 3 procentenhet till ökningen, resterande 12 p e kommer från (implicit) värdeförändring. Verkar alltså som om finansräkenskaperna fångar värdestegringen på ett rimligt sätt.
Enligt tabell 10 i den SCB-skrift du refererar till var värdet av hushållens småhusinnehav 2844 mdr kr tredje kvartalet 2009. Enligt finansräkenskaperna var värdet av bostadsrättsandelarna vid samma tid 1007 mdr kr. Kan kanske vara rimligt att småhusen är värda knappt 3 gånger mer än bostadsrättsandelarna i Sverige? Min slutsats är i alla fall att det inte är något uppenbart fel i SCB:s statistik för hushållens bostadsförmögenhet – trist bara att de inte publicerar den regelbundet och lättillgängligt.
Tack för infon/beräkningarna Jesper. Din slutsats låter rimlig.
@ Johan Eldh:
Om människor vet att de själva, och andra människor, inte alltid kommer att vara rationella kommer de inte bara att rösta för sådana förmyndarinstitutioner som obligatoriskt pensionssparande och reglerad alkoholutskänkning (som de alltid gjort), utan sådana för nyliberaler förhatliga mekanismer kommer också att vara effektivare än laissez faire.
Nu har det ju det senaste decenniet inte funnits några politiska skäl att följa den svenska nyliberalismen, men inget av det jag hörde på nittiotalet byggde på någon mer nyanserad människosyn än homo oeconomicus (om man bortser från religiösa naturrättsresonemang).
Rekommenderar Tore Ellingsens föredrag/artikel i ED från 2002 eller 2003.