Christian Azar: Teknikspecifika visavi teknikneutrala styrmedel

2012-04-17 av 8 kommentarer

I det här gästinlägget bemöter Christian Azar, professor i energi och miljö på Chalmers, John Hassler och Per Krusells tidigare gästinlägg om statliga subventioner av bland annat sol- och vindkraft. 

John Hassler och Per Krusell (H&K) diskuterar i ett inlägg här på Ekonomistas min DN Debatt-artikelom framväxten av sol och vind på global nivå. Jag betonar i denna artikel vikten av två typer av styrmedel för att komma till rätta med klimatfrågan: ett rejält pris på koldioxidutsläpp samt stöd till teknikutveckling.

Christian Azar

Jag utgår från att H&K är överens med mig om behovet av ett pris på koldioxid. Ett sådant pris utgör för mig ryggraden i den stora omställning som står för dörren. Men vi behöver också stöd till teknikutveckling. Det handlar dels om offentliga medel för forskning och utveckling men också stöd för att möjliggöra eller snabba upp utvecklingsprocessen från grundläggande forskning till väletablerad kommersiell och mogen teknik, alltså för att ta sig över vad som ibland kallas för dödsskuggans dal. Jag noterar att även H&K bejakar detta. De skriver till exempel att det finns ”logiskt korrekta argument för tekniksubventioner”.

Vi är alltså överens om att det behövs ett pris på koldioxid samt stöd till teknikutveckling för framväxande avancerade tekniker som ännu ej nått fullskalig kommersialisering eller ”mogenhet”.

Den stora och svåra frågan är naturligtvis hur sådana stöd bör utformas. Det handlar om hur stora stöden bör vara, hur de bör fasas in och fasas ut, samt till vilka tekniker (eller vilka grupper av tekniker) de bör ges. Låt mig fokusera på den sistnämnda frågan, dels för att ingen av oss har diskuterat varken in- och utfasning, eller nivån på stöden, och dels för att det är när det gäller frågan om hur teknikspecifikt stödet bör vara som vi inte tycks vara överens.

H&K skriver ”Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker”, samt ”Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ’grön energi’” .

Min hållning är att det ur ett ekonomiskt perspektiv är att föredra att vara mer teknikspecifik än att ge generella stöd till förnybar energi. Vilka argument har jag för det?

För att förstå argumentet måste vi backa tillbaka till själva utgångspunkten för varför sådant stöd bör ges. Det handlar om att möjliggöra och snabba på den teknikutveckling som är nödvändig för att på säg 50-100 år få ned koldioxidsläppen på global nivå till nära noll.

Låt oss nu göra följande hypotetiska antaganden: ny vattenkraft kostar 5 öre per kWh över marknadspriset på el, vind kostar 10 öre mer och sol kostar 50 öre extra. Om man gör som H&K menar, subventionerar grön energi generellt, kan man förvänta sig att i stort sett alla subventioner går till byggandet av stora vattenkraftdammar. Man kommer då få betydligt mer grön el för varje subventionskrona, och koldioxidutsläppen kommer minska mer än om man hade subventionerat säg solceller. Det är H&K’s poäng.

Men om stödet utvärderas på detta sätt har man glömt bort syftet med subventionen. Man utvärderar stödet på fel grund, helt enkelt. Målet var inte att minska utsläppen på kort sikt så mycket som möjligt – det syftar ju koldioxidavgiften till – utan målet var att försöka utveckla tekniker som kan hjälpa oss att nå riktigt låga koldioxidutsläpp på sikt. Eftersom vattenkraft inte har den potentialen – kan på sin höjd ge oss säg tio procent av världens framtida energibehov – kommer vi om alla pengar satsas på den hästen garanterat förlora decennier i den nödvändiga utveckling av ny teknik som verkligen kan ge oss de djupa koldioxidminskningar som behövs. Ett minst lika stort problem är att läreffekten i vattenkraft kan förväntas vara låg, så genom att utforma stödet för teknikutveckling på ett så här generellt sätt får vi faktiskt minimal teknikutveckling på köpet. Teknikneutrala styrmedel när syftet är att fostra fram ny mer avancerad teknik blir således närmast ett garanterat recept för att misslyckas med själva syftet med politiken.

Intressant nog anar jag i H&K’s inlägg en viss ambivalens inför sitt eget förslag. De gör nämligen en stor poäng av att man behöver räkna på lärande inom olika tekniker. De noterar att lärandet för vattenkraft varit betydligt lägre än lärandet för vind som i sin tur varit lägre än lärandet i solcellsindustrin. Om man tar deras förslag på fullt allvar, och menar att resultatet av räknandet ska ha betydelse för hur politiken utformas, då är det ju orimligt att man i nästa steg rekommenderar staten att skänka stöd till grön energi generellt. Om man väljer att göra så hade man ju nämligen inte behövt räkna från början.

Jag menar som H&K att man ska räkna. Och jag menar också att man ska ta sina beräkningar på allvar!

H&K medger dock – möjligen något överraskande – att ”det finns argument för större subvention av solkraft”. Här hemfaller de alltså till att vilja ge teknikspecifika subventioner, och då är vi alltså överens även på denna punkt. Men H&Ks förslag blir inkonsekvent. Genom att argumentera för stöd till grön energi generellt (teknikneutralitet eftersträvas) och stöd till solceller (teknikspecificitet eftersträvas) tycks de försöka stå på två ben samtidigt.

Avslutningsvis: att gå från teori till praktik är inte enkelt. Exakt hur mycket stöd som bör ges är oklart, och man bör verkligen vara försiktig så att man inte fastnar i ett slags subventionsträsk, det vill säga vräker ut subventioner för att klara av omställningen kors och tvärs när man primärt bör förlita sig på koldioxidpriser för att minska utsläppen.

De offentliga stöden ska handla om att driva fram teknisk utveckling och lägre kostnader genom att möjliggöra lärande och skaleffekter. Stödet bör vidare stå i relation till vilken roll de subventionerade teknikerna kan komma att få för att man ska klara av klimatutmaningen (eller för att tala ekonomspråk, vilken förväntad nytta man kan få av det). För tekniker där man inte har någon läreffekt att förvänta bör man i princip inte ge något alls. Men för tekniker där en betydande läreffekt och omfattande spillover-effekter kan förväntas, och där tekniken kan förväntas stå på egna ben när subventioneras tas bort – för bort ska de på sikt – bör noga övervägas. Eftersom framtida läreffekter är osäkra, spillover-effekter och framtida koldioxidpriser likaså, är det omöjligt att räkna fram en exakt siffra. Kloka människor kan därför komma fram till olika bedömningar kring hur stora stöden bör vara. Jag föreslår inte heller någon exakt nivå på stödet i min ursprungliga artikel mer än att det är rimligt att satsningarna på global förstärks.

—
Källor: Azar och Sandén (2012) diskuterar i EON’s nyutkomna antologi  ”Upplyst eller utfryst” om den svenska elmarknaden frågan om teknikneutralitet eller inte.  Boken, inklusive vår text finns tillgänglig på http://katalog.eon.se/Antologi/. I Sandén, B & Azar, C, 2005. Near-term technology policies for long-term climate targets. Energy Policy 33, 1557-1576 finns en mer utförlig diskussion kring styrmedel för att minska utsläppen av koldioxid på kort och lång sikt.
Filed Under: Miljö, Välfärd

John Hassler och Per Krusell: Köp inte Azars gris i säcken!

2012-04-12 av 35 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Christian Azar ger i en DN-debattartikel i tisdags en väldig positiv syn på klimatfrågan men anser att stora subventioner behövs. Hans prognos är att nya tekniker—framför allt solceller men även annan teknologi—är på stark framfart och inom kort kommer att kunna mätta våra  energibehov. Faktum är att Azar till och med drar parallellen till den industriella revolutionen: så stor är förändringen vi har att vänta!

Vi är själva inte tekniker och har svårt att bedöma precisionen i Azars prognoser. Men visst vore det oerhört glädjande om de är nära sanningen. Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker. Den industriella revolutionen kom till stånd helt utan subventioner, så varför skulle subventioner krävas nu, speciellt om de nya teknikerna, enligt Azar, finns alldeles runt hörnet och är konkurrenskraftiga även utan subventioner bara inom några år?

Det finns förstås logiskt korrekta argument för tekniksubventioner. Till exempel kan det finns starka så kallade spillovers i utvecklingsprocessen: när företag 1 utvecklar sina nya solceller så kan andra företag (2, 3, osv) med liknande produkter ”gratis” dra nytta av denna utveckling. Även om patentskydd används är (och bör) de vara ofullständiga. Därför kan det behövas offentligt stöd för att tillräckligt mycket ska satsas på teknikutveckling. Detta argument i sig ger dock minimal vägledning för politikrekommendationer. Vad som fattas är en beräkning av hur stora eventuella spillovers är och hur stora subventioner som därmed behövs. Det går nästan alltid att hitta argument för att en bransch borde subventioneras. En politik som bygger på sådana argument utan att försöka beräkna styrkan i dem kommer tveklöst att leda fel.

Hur stora är då de spillovers som finns inom den nya industrin? Det skulle vara intressant att höra vad Azar baserar sina estimat på—hur har man mätt de spillovers som finns och som uppenbarligen leder till slutsatsen att stora subventioner krävs? Det finns estimat av s.k. learning rates för olika sätt att producera förnyelsebar energi. Enligt International Energy Agencys årliga rapport World Energy Outlook 2010 är denna learning rate för fotocellsteknik 17%. Varje dubbling av totalt installerad kapacitet minskar produktionskostnaden med 17%. För vindkraft är siffran 7-9% men bara 1% för vattenkraft som är en mycket mer mogen teknik. Från dessa siffror kan vi dra slutsatsen att det finns argument för större subvention av solkraft, men hur mycket? I den senaste EEAG-rapporten (där John är medförfattare) görs en enkel överslagsberäkning. Ett antagande är att inlärningen är helt extern, det vill säga att bara andra företag gynnas. Det skulle vara en rimligt antagande om kunskapsutvecklingen sker i ett stort antal små företag. Så är förstås inte fallet vilket innebär att de beräknade subventionsgraderna ska ses som tak för vad som kan vara en rimlig grad av subventionering motiverad av spillovers. Beräkningen visar att spillovers högst kan motivera en subventionsgrad på 50% tidigt i utvecklingen av den nya solcellstekniken. Över tiden ska sedan subventionerna trappas av. För vindkraft kan ungefär hälften så stora subventioner motiveras.  Självklart är kalkylen inte menad som det sista ordet i frågan utan bara ett exempel på att det är möjligt, och i själva verkat relativt enkelt, att prissätta dessa spillovers. Så köp inte Azars resonemang utan att räkna igenom dem!

Azar lyfter fram det enormt höga tyska stödet för taksolceller som ett exempel på en eftersträvansvärd policy. Stödet har varit upp till 10 gånger så högt som stödet till produktion av el via vindkraft. Vår syn är, utifrån den kunskap som vi vet finns, att den tyska politiken är ett exempel på en sällsynt ineffektiv politik. Man använder skattemedel för att betala 5 kronor per producerad kilowattimme för el producerad med solceller när man kunde fått tio gånger så mycket vindkraft för pengarna.

Azar trycker speciellt på att det finns stordriftsfördelar inom de nya teknologierna—kostnaderna för produktion av de tyska solcellerna har till exempel fallit drastiskt (även om de fortfarande är långt ifrån konkurrenskraftiga osubventionerade). Leder då stordriftsfördelar till marknadsmisslyckanden? Nej, inte nödvändigtvis. De innebär att större företag krävs, vilket kan innebära viss monopolmakt, men just monopolmakten blir då också en drivkraft till etablering. Marknadens aktörer, som till exempel riskkapitalbolag, är heller inte så kortsiktiga som ofta hävdas. Inom många industrier, ta läkemedelsindustrin som exempel, är det regel att tiden mellan en investering i kunskapsutveckling och kommersialisering är lång, ett decennium eller mer. Är problemet i stället att de nya teknikerna inte säkert kommer att lyckas så borde kanske inte staten satsa på dem heller—eller åtminstone måste det klarläggas varför staten har bättre insikter om de specifika produkternas framtid än vad riskkapitalisterna har.

Som vi visat går det att motivera vissa skillnader i subventionsgrad för olika tekniker. Så vitt vi kan förstå är dock dessa skillnader små och inte alls i linje med existerande subventionsprogram inom EU. Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ”grön energi”. Specifika subventioner, i den mån de används, måste grundas i ordentliga beräkningar av storleken på eventuella specifika spillovers. Det låter tråkigt och osexigt, men vi behöver räknenissarna för annars riskerar vi att köpa grisen i säcken!

Filed Under: Miljö, Politik, Välfärd

Marknadens moral

2012-04-05 av 45 kommentarer

Vi nationalekonomer lär ofta ut att välvilja gentemot andra inte behövs för att marknader ska fungera effektivt. Vi predikar att en osynlig hand leder själviska marknadsaktörer till det bästa tänkbara utfallet för samhället och vi citerar Adam Smiths påstående om att det inte slaktaren, bryggaren och bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras omtanke om sig själva.

Men av denna viktiga insikt följer naturligtvis inte att marknadsaktörer nödvändigtvis är själviska. Bryggaren kan mycket väl vara motiverad både av att tjäna pengar och att brygga riktigt gott öl som människor uppskattar. Nationalekonomen Robert Sugden argumenterar i ett par artiklar (1 2) för att marknadsaktörer många gånger motiveras av en strävan efter att hitta ömsesidig gynnsamma lösningar. På marknader sammanfaller förstås egenintresset väldigt ofta med vad som är ömsesidigt gynnsamt (eftersom en nöjd kund oftast också är en lönsam kund). Men så fort det finns möjlighet för opportunism kommer själviska aktörer att utnyttja sådana tillfällen för egen vinning, medan de som strävar efter ömsesidigt gynnsamt utbyte inte kommer göra det i samma utsträckning.

Det finns gott om tillfällen för opportunistiskt beteende. Banktjänstemän kan lura på oss komplicerade finansiella produkter som vi först när vi går i pension förstår inte var särskilt bra. Forskare har stora möjligheter att manipulera sina forskningsresultat. Förskollärare kan sätta sig i ett hörn med en kopp kaffe i stället för att anstränga sig för att uppfylla läroplanens mål. Vårdare av demenssjuka kan behandla patienterna hänsynslöst utan någon större risk för att det kommer att uppdagas.  I många av dessa fall förlitar vi oss i praktiken i stor utsträckning till människors yrkesstolthet, vilja att utföra ett gott arbete och strävan efter att göra det som gagnar båda parter. Om vi trodde att förskollärare och demensvårdare bara såg till sitt snäva egenintresse skulle vi nog tveka inför att lämna våra barn och demenssjuka föräldrar i deras händer.

Förmodligen skulle många marknader fungera sämre om marknadsaktörer anammande idén om den amoraliska marknaden till fullo och började bete sig helt själviskt. Att döma av en artikel i New York Times häromveckan gäller detta till och med på investmentbanken Goldman Sachs som är något av en arketyp för den mest förhärdade slags finanskapitalism. En f.d. chef förklarar att han valt att säga upp sig från banken på grund av att företagskulturen förändrats från en strävan att tillgodose kundens intressen så väl som möjligt till att pracka på kunden de produkter som är banken tjänar mest på. Han ger bland annat följande uppmaning till Goldman Sachs:

Weed out the morally bankrupt people, no matter how much money they make for the firm. And get the culture right again, so people want to work here for the right reasons.

Idén att bagaren bara drivs av egenintresse är potentiellt en  farlig idé om människor uppfattar den normativt, det vill säga att man bör bete sig själviskt på marknader. På sätt och vis är det kanske därför ganska bra att de allra flesta människor lyssnar mer till sin egen moral än nationalekonomernas predikningar.

Filed Under: Lästips, Välfärd

Toppinkomsternas andel i Sverige 2010

2012-04-02 av 16 kommentarer

Diskussionen om inkomsternas fördelning upptar allt mer av det svenska och internationella debattutrymmet. Grunden för denna debatt måste vara tillförlitliga fakta. Har inkomsterna i toppen dragit ifrån eller inte? Hade finanskrisen 2007-08 någon inverkan på höginkomsttagarnas relativa position? Är det inkomster från kapital eller arbete som spelar störst roll?

I bilden nedan visas den svenska inkomsttoppens, här exemplifierad av topptusendelen, relativa inkomstutveckling efter inflation sedan 1990-talets början. Bilden bygger på nya data för 2010 från SCB och uppdaterar de serier över toppens andel av bruttoinkomsterna i Sverige som Jesper Roine och jag tagit fram (data kan laddas ned här; läs även vår artikel). Men figuren visar dessutom toppens andel av två andra inkomstslag, nämligen disponibel inkomst, för att se vilken effekt skatter och bidrag har, och arbetsinkomst, för att se vad som händer när kapitalinkomster och alla transfereringar (dvs även pensioner, sjuk- och arbetslöshetsersättning) tas bort.

image

Flera intressanta budskap träder fram. Ett är att kapitalinkomsternas utveckling i allt väsentligt styr utvecklingen av inkomstoppens andel i Sverige. Särskilt slående är likheten mellan de två serier som innehåller kapitalvinst (den ena bruttoinkomstserien och disponibel inkomst). Även i arbetsinkomstfördelningen har toppens andel ökat, i princip lika mycket som när kapitalinkomster beaktas dvs med ungefär 50 procent realt sett. I den mån vissa kapitalinkomster är att betrakta som ersättning för arbete är ökningen i arbetsinkomsternas skevhet ännu större, men detta  kan inte studeras med nuvarande data.

Finanskrisens negativa effekt är mycket tydlig i toppen, vilket inte är överraskande. Sedan 2009 har toppandelen ökat något, och frågan är om detta är ett led i en långsiktig återhämtning eller ett hack i en nedåtgående trend.

Tips: En diskussion om inkomstskillnader och beskattning av de rika (med bl a undertecknad) kommer att hållas på tankesmedjan Global Utmaning den 3/4 (som även sänds på SVT Forum 5/4 kl 09:00-10:30).

Filed Under: Välfärd Tagged With:

Dags att återinföra fastighetsskatten?

2012-03-15 av 58 kommentarer

I debatten som föranledde slopandet av fastighetsskatten 2008 var ett ofta återkommande argument att äldre människor som under lång tid ägt hus i attraktiva lägen kunde tvingas från hus och hem på grund av fastighetsskatten. Det uppenbara motargumentet var naturligtvis att dessa personer har en stor förmögenhet bunden i sitt boende och att de skulle kunna belåna en del av sin bostad för att betala skatten. Motståndare till skatten invände då att denna typ av finansiella lösningar inte erbjöds på marknaden. Men idag är situationen en annan (p.g.a. förändrat regelverk?).

Att döma av en artikel i DN häromdagen erbjuder banker och försäkringsbolag numera en uppsjö av möjligheter för äldre att belåna sitt boende och använda detta för konsumtion. Lånet kan betalas ut direkt, betalas ut månatligen under en viss period eller kombineras med en försäkringslösning som garanterar ett visst månatligt belopp under den resterande livstiden. För många äldre med lågt belånade boenden förefaller detta kunna vara en mycket attraktiv lösning för att till exempel ha råd att resa på ålderns höst eller kanske köpa ett nytt lyxigt bridgebord. (De som förlorar på detta är förstås arvingarna, men i de flesta fall har dessa redan uppnått en ålder då man förväntas kunna försörja sig själv.)

Med andra ord har ett av de vanligaste argumenten mot en fastighetsskatt rämnat. Rika bostadsägare med låga inkomster, t. ex. garantipensioner, kan idag enkelt betala en fastighetskatt utan att tvingas flytta. Är det dags att börja diskutera en återinförd fastighetsskatt?

Filed Under: Politik, Välfärd

Oroande (?) siffror i Rädda Barnens Fattigdomsrapport

2012-03-14 av 85 kommentarer

Idag släppte Rädda Barnen för nionde gången sin årliga rapport om barnfattigdomen i Sverige. Detta är ett mycket lovvärt initiativ där Tapio Salonen med hjälp av registerdata kartlägger antalet ekonomiskt utsatta familjer både i riket som helhet och även uppdelat på kommunnivå och i förekommande fall på stadsdelsnivå. Som ekonomiskt utsatta räknas familjer som antingen tar emot försörjningsstöd eller har en inkomst under SCBs definition för låg inkomststandard. Detta mått kan naturligtvis diskuteras, men det finns ett värde i att samma mått har använts över en lång tid. Dessutom är det rimligt att inte bara förlita sig på om hushållet tar emot försörjningsstöd eller inte, då detta beror både på individens eget val och tjänstemannens bedömning.

En sak som gör mig förbryllad är dock att dessa två mått i så låg utsträckning överensstämmer. Enligt figuren nedan, som är tagen från Fattigdomsrapporten, så är det endast 2,9 procent av hushållen som både tar emot försörjningsstöd och har låg ekonomisk standard. Givet att försörjningsstödet är tänkt att fungera som ett yttersta skyddsnät som garanterar en dräglig levnadsnivå verkar det oroande att en majoritet av hushållen med låg inkomststandard inte får försörjningsstöd.image

Jag kan tänka mig två olika förklaringar till denna låga överlappning. Den första är helt enkelt att det finns en massa hushåll med låg ekonomisk standard som antingen inte söker försörjningsstöd eller söker men inte beviljas. Att så är fallet kan antingen bero på att familjerna har tillgångar som de kan avyttra och därför inte är berättigade till försörjningsstöd eller att de pga t ex det obehag det kan vara förknippat att gå till socialtjänsten väljer att inte söka hjälp. Om detta stämmer så innebär detta att det finns en mängd fattiga barn som inte nås av hjälp från socialtjänsten, vilket i alla fall enligt mig är mycket oroande.

Den andra tolkningen är att det hushållsbegrepp som Rädda Barnen använder gör att andelen familjer med låg inkomststandard överskattas. Salonen bygger sina beräkningar på registerdata från SCB, i vilka det inte går att upptäcka hushåll med två vuxna som inte är gifta och inte har gemensamma barn. Dessa hushåll riskerar istället att kategoriseras som ensamstående hushåll. Det innebär att det som i data ser ut som en ensamstående förälder med låg inkomststandard i själva verket är ett hushåll med två vuxna där sambon har tillräckligt hög inkomst för att hushållet inte behöver söka försörjningsstöd. Om detta är förklaringen så pekar det på vissa problem med att tolka siffrorna i rapporten som trycker på att just ensamstående föräldrar är en extra utsatt grupp.

Ett sätt att få klarhet i hur man ska tolka det låga överlappningen skulle kunna vara att visa motsvarande figur enbart för hushåll med två vuxna. Är överlappningen lika liten i det fallet så skulle det tyda på att det faktiskt är ett reellt fenomen och inte bara en följd av ett trubbigt hushållsbegrepp.

Filed Under: Välfärd Tagged With:

Inkomstfördelningen 2010

2012-03-14 av 4 kommentarer

Nu har SCB släppt på 2010 års inkomstfördelningsstatistik (se tabeller och diagram här). Att vi först nu får vet hur inkomsterna för mellan drygt ett och drygt två år sedan fördelades beror på tiden det tar att sammanställa uppgifter från taxering och berörda myndigheter samt intervjuundersökningen HEK som behövs för att konstruera de kosthushåll (samtliga personer i ett hushåll oavsett civilstatus eller ålder) som används när fördelningen ska analyseras.

Har då inkomstskillnaderna ökat det senaste året? Bilden nedan ger svaret (källa). Den visar utvecklingen för det vanligaste samlingsmåttet för inkomstspridningen: Ginikoefficienten för hushållens disponibla inkomster. Gini har ökat varje år sedan 2008, men om man tittar på felmarginalerna, som visas av det grå fältet som omger punktskattningarna, framgår att ingen statistiskt säkerställd ökad inkomstspridning har ägt rum. Orsaken till den statistiska osäkerheten är framför allt HEK-urvalets begränsade storlek.

image

I SCB:s nysläppta statistik redovisas även tabeller över olika decilgruppers genomsnittsinkomster och deras andelar av totalinkomsten. Figuren nedan baseras på dessa data och ger en fingervisning om hur inkomsterna förändrats i olika delar av fördelningen. Den reala medianinkomsten växte med 1,5% mellan 2009 och 2010 och nästan 3% per år mellan 1999 och 2010. Störst i båda fallen har ökningen varit i den översta decilgruppen. Intressant nog har den lägsta decilgruppen haft lägst real inkomsttillväxt sedan 1999, i genomsnitt 1,6%, men näst högst inkomstökning sedan 2009 på 1,5%.

image

Understrykas bör att alla dessa grupper förändrats i sin sammansättning över tid, vilket särskilt gäller bottengruppen där tillfälliga låginkomsttagare (studenter, föräldralediga, deltidsarbetande) befinner sig. För en djupare förståelse av utvecklingens orsaker krävs därför ett mer ingående studium av dessa nya siffror.

Filed Under: Välfärd Tagged With:

Patriarkatets förtryck

2012-03-08 av 14 kommentarer

Förra veckan skrev jag om den dansk-norska doktoranden Jonas Hjorts forskning om sambandet mellan etnisk sammansättning och produktivitet. Att döma av diskussionen i kommentarstråden har detta ämne en väldig politisk sprängkraft. Minst lika kontroversiella är dock två andra studier av Hjort som bygger på en än mer osannolik randomisering — Hjort lyckades övertyga fem företag (blomsterplantager i Etiopien) att slumpa ut jobberbjudanden till jobbsökande!

I den ena studien visar Hjort tillsammans med sin medförfattare att kvinnor som (slumpmässigt) fick jobb löpte en större risk att bli misshandlade och psykiskt trakasserade av sina män. Sannolikheten att bli fysiskt misshandlad ökade med 8 procentenheter (eller 13 procent) och sannolikheten att bli psykiskt trakasserad ökade med 19 procentenheter (eller 34 procent). Författarna argumenterar vidare att effekten inte verkar bero på att män försöker stärka sin förhandlingsposition inom äktenskapet när kvinnan får ett jobb och därmed mer resurser, utan de drar slutsatsen att det beror på att männen blir provocerade av det brott mot rådande könsstrukturer som det innebär när kvinnan börjar förvärvsarbeta.

I den andra studien (se abstract här) studeras effekten av att män respektive kvinnor får anställningar. När kvinnor får en anställning leder det till att döttrarna tar över hushållsarbetet och ägnar 24 procent mindre tid i skolan, men däremot uppstår ingen sådan effekt när pappan får ett jobb. Sönerna däremot ägnar 10 procent mer tid i skolan oavsett om det är mamman eller pappan som får ett jobb (förmodligen på grund av familjens högre inkomst).

Detta är sannerligen inga upplyftande forskningsresultat och de visar med all tydlighet hur skoningslösa könstrukturerna i ett land som Etiopien kan vara.

Filed Under: Internationellt, Politik, Välfärd

Att få incitamenten rätt

2012-02-25 av 13 kommentarer

Att få ordning på incitamenten när privata aktörer ska utföra offentligt finansierad sjukvård är inte lätt. Betalas ersättningen ut per åtgärd eller besök är risken att åtgärder och besök blir för många. Betalar man per patient så riskerar man att dyra undersökningar inte utförs eller att de privata utförarna bollar över dyra patienter till den offentliga vården.

Att detta är ett generellt problem visas av en studie av bland andra Mark Duggan (populär sammanfattning här). För att förhindra att privata sjukvårdsplaner som finansieras via offentliga medel skulle leta reda på de mest lönsamma patienterna, s k cream skimming, infördes ett riskgrupperingssystem. Mer pengar betalades ut för patienter i höga riskgrupper än i låga vilket skulle förbättra incitamenten att ta hand om vårdtunga patienter.

Det gick precis tvärtom. Anledningen var att spridningen i vårdbehoven var betydligt större mellan patienterna i de högre än i de lägre riskgrupperna. Eftersom ersättningen baserades på genomsnittligt behov inom respektive grupp ökade, snarare än minskade, därför möjligheterna till cream skimming. Resultatet blev att kostnaderna ökade och att sjukvårdsresurser fördes över från de relativt sjuka till de relativt friska.

Det är inte lätt det där att få incitamenten rätt.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Italiensk nepotism och lärdomar för decentralisering

2012-02-24 av 4 kommentarer

Frågor om graden av centralisering i olika sammanhang är både viktiga och intressanta. Att decentralisera beslut har till exempel fördelen att information om lokala förhållanden och specifika behov blir lättare att ta hänsyn till. Baksidan med detta är dock att det kan bli lättare att fatta godtyckliga beslut baserat på lokala särintressen och att korruptionen kan öka. (Det finns förstås massor av tänkbara effekter i olika riktningar. Den som är intresserad kan t ex läsa introduktionerna i den här eller den här artikeln om relationen mellan (de)centralisering och korruption).

I en ny studie av Ruben Durante (vars tidigare forskning jag skrivit om här), Giovanna Labartino och Roberto Perotti studeras något (på det här området) så ovanligt som ett ”naturligt experiment”. 1998 genomfördes en reform av hur professorstillsättningar går till i Italien. Tidigare hade alla tjänstetillsättningar varit centraliserade och den som ville ta nästa steg i den akademiska karriären var tvungen att delta i en nationell tävling. Universiteten fick sedan välja bland ”vinnarna” i tävlingen för fylla sina vakanser. Efter reformen 1998 blev ”tävlingarna” helt lokala. Varje universitet hade sin egen tävling, samtidigt som alla andra delar av systemet förblev centraliserade (universitetens finansiering och lönesättning etc. ändrades inte). Bakgrunden till reformen var att det tidigare systemet sågs som ineffektivt och korrupt. Specifikt fanns det gott om anekdoter som indikerade att familjemedlemmar fick anställningar framför mera kvalificerade kandidater.

Så vad hände? Svaret visar sig bero på de underliggande ”socio-kulturella normerna” på regional nivå. I områden där fler läser dags(nyhets)tidningar och där fler donerar blod hände ingenting (möjligen gick nepotismen ner), medan i områden där det civila samhället var svagare så ökade rekryteringen av familjemedlemmar markant. Måttet är som väntat korrelerat med en nord-syd dummy men resultaten är klart svagare om man använder detta mått i stället. Delegerandet av anställningsbeslut till lokalnivå underlättade alltså gynnandet av familjemedlemmar i områden där den offentliga granskningen av politikerna var svag. Figuren nedan visar utvecklingen av ett finurligt konstruerat index på hur vanligt ett visst efternamn är (i den underliggande lokala befolkningen) och hur vanligt det namnet är inom enskilda fakulteter vid enskilda universitet. Indexets utveckling över tid är uppdelat mellan regioner med högt (röd linje) respektive lågt dagstidningsläsande (blå linje).

Nu kan man förstås invända att detta inte behöver vara dåligt. Det kanske är så att vissa familjer helt enkelt är bättre akademiker och att reformen nu möjliggjorde att i högre utsträckning anställa sina barn och syskon som man ”visste” var kompetenta (trots att det inte hade visat sig ännu på papper). Men tyvärr (för den som önskade att så var fallet) det visar sig att ju högre index på familjekopplingar, desto sämre är de akademiska resultaten.

De allmänna lärdomarna från denna studie är flera. Till att börja med är det ännu en i raden av studier som antyder att en engagerad och samhällsmedveten befolkning är viktig för att samhället ska fungera väl. Studien antyder också att den rätta graden av decentralisering i hög grad beror på möjligheterna, viljan och kunskapen att utvärdera vilka beslut som fattas lokalt. I en svensk kontext är det som vanligt lätt att slå ifrån sig och poängtera att här är problemen med korruption inte så stora. Samtidigt påminner händelser t ex i Göteborg och Solna om att detta faktum inte är givet utan något som skapas.

Ps. Noterade precis att Claes Sandgren, professor i civilrätt vid Stockholms universitet och ordförande för Institutet Mot Mutor, skriver om möjliga åtgärder mot korruption inom svenska kommuner på dagens DN-debatt. Han noterar också det dubbla i att det å ena sidan kan finnas effektivitets och informationsargument för en samarbetskultur där man ”hoppar över krångliga rutiner för man vet ändå vem som är bäst” (mina ord, inte hans), men att detta, å andra sidan, öppnar upp för ökad korruption. Efter en snabb genomläsning av hans förslag är mitt intryck att de är bra. Ds.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Offentlig sektor, Politik, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»