Som forskare får man ofta ”Call for papers” där man uppmanas att skicka in uppsatser till konferenser och tidskrifter. Dessa uppmaningar brukar vara akademiskt knastertorra, men ett undantag kom från nättidskriften Econ Journal Watch i fredags. De söker efter forskande nationalekonomer som kan tänka sig att bekänna sina akademiska synder i (eventuellt anonyma) essäer. Mer specifikt söker de forskare som gjort sig skyldiga till någon av följande synder:

– Building models one does not really believe to be useful or relevant.
– Making simplifications that obscure or omit important things.
– Using data one does not really believe in.
– Focusing on the statistical significance of one’s findings while quietly doubting economic significance.
– Engaging in data mining.
– Drawing “policy implications” that one knows are inappropriate or misleading.

Med min ringa forskarerfarenhet jag har ännu inte hunnit beta av hela listan, men jag ser fram emot att läsa mer seniora kollegors bekännelser…

Nationalekonomer vurmar för matematiskt uttryckta teorier och är skeptiska till teorier som inte är formaliserade. När man bläddrar i den mest ansedda nationalekonomiska tidskriften, American Economic Review, är det svårt att hitta artiklar som inte innehåller något litet matematisk uttryck. Kritiker av nationalekonomi tar ofta upp just detta. Inom den ”post-autistiska nationalekonomirörelsen” är det till exempel vanligt att hävda att nationalekonomer är mer fokuserade på matematik än samhället (deras hemsida är en bra källa för all upptänklig kritik av nationalekonomi). 

Det är lite svårt att förstå varför lite matematik skulle kunna göra så stor skada. Årets ekonomipristagare i nationalekonomi, Paul Krugman, tycker jag dock sätter huvudet på spiken när han reflekterar kring sin nu nobelprisbelönade forskning om skalfördelar och handel:

I suddenly realized the remarkable extent to which the methodology of economics creates blind spots. We just don’t see what we can’t formalize. And the biggest blind spot of all has involved increasing returns. So there, right at hand, was my mission: to look at things from a slightly different angle, and in so doing to reveal the obvious, things that had been right under our noses all the time.

Sådant som är svårt att uttrycka matematiskt kommer nationalekonomer helt enkelt att missa. Ett område där jag tycker detta märks tydligt är det som brukar kallas samhällsteori (social theory). Samhällsteori handlar om att förstå samhället ur ett bredare historiskt och socialt sammanhang och ofta handlar det om hur kulturer, idéer och trosföreställningar utvecklas och förändras över tid. Detta är frågor som är svåra att formalisera, vilket märks tydligt i Studentlitteraturs lärobok ”Klassisk och modern samhällsteori”. Av de drygt 700 sidorna ägnas 20 sidor åt ”rational choice” (vilket väl inbegriper nästan all modern nationalekonomi).  

Många nationalekonomer skulle nog avfärda detta med att forskare som Michel Foucault och Jürgen Habermas sysslar med ”flumforskning”. Likväl har detta ”flum” en väldig genomslagskraft bland både samhällsvetare och allmänheten. Förmodligen har betydligt fler har läst Foucault eller Bourdieu än Krugmans läroböcker. Foucaults mest citerade verk har över 7000 Google Scholar-citeringar, medan Krugmans mest citerade verk har 4500.  Det kanske ändå finns något som vi missar genom att bara fokusera på matematiskt formulerade teorier?

(Intressant nog nämns Foucault bara en enda gång i alla artiklar som publicerats i American Economic Review, men då refererades till fysikern Foucault. Pierre Bourdieu får dock två omnämnanden, år 1976 respektive 2004.)

Liksom de andra nationalekonomiska dygderna jag avhandlat tidigare (kvantitativ empiri, falsifierbarhet och frånvaro av ideologi) så tycker jag i grunden att formalisering är en ganska sund vetenskaplig dygd. Däremot tror jag det finns en fara i att alltför hårt hålla fast vid dessa dygder.

Fördelarna med att använda ett matematiskt språk är många, men i stället för att gå in på dessa låter jag Krugman få sista ordet:

I am a strong believer in the importance of models, which are to our minds what spear-throwers were to stone age arms: they greatly extend the power and range of our insight.

Lästips: Citaten ovan kommer från följande text (tipstack till Patrik!). Om du har tillgång till British Journal of Sociology rekommenderar jag två nationalekonomers attack på Manuel Castells och hans svar.

Eugene Fama

Omröstningen om årets ekonomipristagare är nu avslutad. Sexton procent av Ekonomistas läsare tror att Eugene Fama vid GSB Chicago får priset. Fama är en av de stora figuererna i finansiell ekonomi och är nog mest känd för hypotesen om effektiva marknader. Enligt denna hypotes reflekterar marknadspriserna all tillgänglig information och det är omöjligt för någon som inte har mer information än andra att systematiskt fatta bättre investeringsbeslut än marknaden i stort.

Med vardera tretton procent kommer Jagdish Bhagwati, Paul Krugman och Peter Diamond på delad andraplats. Handelsekonomerna Krugman och Bhagwati är aktiva i den allmänna debatten och välkända för en bred publik. Diamond är främst känd för sina arbeten om socialförsäkringar och pensioner.

Avinash Dixit och Paul Romer kammade hem åtta procent av rösterna var medan Robert Barro fick nöja sig med fem procent. Nordhaus, Jorgensen, Feldstein, Hart och Helpman fick några röster var. Andra heta tips är Thomas Sargent och Peter Hansen som inte var med på vår lista men som föreslagits av våra läsare. Bland dessa märks även Elinor Ostrom och William Baumol.

Ekonomistas själva är kluvna. Martin satsar på Romer då hans forskning la grunden för för en enorm litteratur om tillväxtens drivkrafter. Sällan har en enskild individ så tydligt startat upp — eller återupplivat — ett helt forskningsfält.

Daniel tror att Krugman och Helpman får priset för bidragen till teorin om internationell handel och ekonomisk geografi.

Eva tror också på handel, men att Krugman får priset med Bhagwati och Dixit.

Robert tycker det är länge sedan priset gick till finansiell ekonomi och är därför enig med läsarna om att Fama kommer att dra årets vinstlott.

Jonas gissar att Barros tidiga bidrag till makroforskningen kommer att rendera honom årets pris.

Jesper, slutligen, tror att Diamond får priset tack vare sina vikitiga bidrag till makroteori, särskilt sök- och OLG-modeller.