På DN-debatt argumenterar Mona Sahlin och Ylva Thörn idag för att andelen tillfälliganställningar måste reduceras, speciellt inom välfärdssektorn. Det är lite oklart om de menar att detta ska ske genom regleringar eller genom direkta direktiv till dessa inrättningar.

Hur som helst har Sahlin och Thörn identifierat ett område där den svenska arbetsmarknadsregleringen är liberal jämfört med många andra europeiska länder. OECD brukar klassificera regleringarna uppdelat på tre områden: regleringar av tillsvidareanställningar, av tillfälliga anställningar, samt av kollektiva uppsägningar. Grafen nedan visar deras klassificering (EPL = Employment Protection Legislation; höga värden innebär omfattande reglering):

Det finns anledning att vara skeptisk till en liberal reglering av tillfälliga anställningar i kombination med hård reglering av tillsvidareanställningar. OECD (s. 96) sammanfattar:

There is also evidence that a partial reform strategy, which relaxes limitations on the use of temporary employment while maintaining strict EPL on regular contracts, may have adverse long-term effects (Blanchard and Landier, 2002; Dolado et al., 2002; OECD, 2004a, […]). When regulations on regular contracts remain overly strict, employers tend to recruit mainly through temporary contracts and are reluctant to convert these contracts into permanent ones. The result is an increased concentration of labour turnover on work-force groups who are over-represented in temporary jobs, potentially trapping some of them into a future of “precarious” jobs that implies high levels of employment insecurity […], as well as under-investment in human capital which wastes part of their productivity potential.

Om det finns en obalans i regleringarna av olika anställningsformer kan man förstås fundera på om man bör skärpa den liberala regleringen eller lätta på den strikta regleringen. OECD fortsätter:

A number of the studies […] find that strict EPL tends to compromise the employment prospects for those groups which are most subject to entry problems, such as young workers, women and the long-term unemployed, by reducing labour turnover and hiring (Bertola et al., 2002b; Jimeno and Rodriguez-Palanzuela, 2002; OECD, 2004a).

För dryga 75 år sedan försökte John Maynard Keynes förutspå vad den ekonomiska utvecklingen skulle leda till om 100 år. Han förutspådde att ekonomiska begränsningar inte längre skulle vara något problem, att levnadsstandarden skulle öka fyra till åtta gånger och att vi bara skulle arbeta tre timmar om dagen:

”All this means in the long run that mankind is solving its economic problem. I would predict that the standard of life in progressive countries in one hundred years hence will be between four and eight times as high as it is today. […] [T]hree hours a day is quite enough to satisfy the old Adam in most of us!”

Såsom den tidigare Stockholmsbaserade nationalekonomen Fabrizio Zilibotti har undersökt i ett nyligen publicerat bokkapitel så hade Keynes inte helt rätt. Om tillväxten i världen fortsätter som den gjort de senaste femtio åren till 2030 så kommer levnadsstandarden att öka 17 gånger på 100 år. Keynes var väldigt optimistisk — speciellt för att vara skrivet mitt under depressionen — men uppenbarligen var han inte tillräckligt optimistisk.

Keynes hade inte heller helt rätt i att vi skulle jobba mindre, framförallt inte om man tar hänsyn till kvinnors intåg på arbetsmarknaden (som Keynes inte förutsåg). Om vi bortser från detta så har veckoarbetstiden visserligen minskat en del, men framförallt lever vi längre vilket innebär att vi spenderar en allt mindre del av våra liv med att arbeta. Sammantaget förutsåg dock Keynes en betydligt mer drastisk minskning av arbetstiden än vad som hittills skett.

Varför använder vi inte en större del av våra ökade rikedomar till att arbeta mindre?

Traditionell nationalekonomisk teori är inte särskilt intressant när det gäller att förstå allokeringen mellan arbete och fritid. När inkomsten ökar får vi visserligen råd att jobba mindre, men det blir å andra sidan mer lönsamt att arbeta. Standardteorin säger dock inget om vilken effekt som kommer att vara den dominerande kraften.

Samhällsforskaren Christer Sanne tillhör de mest ihärdiga förespråkarna för att vi borde arbeta mindre. I boken Keynes barnbarn knyter han samman en mängd idéer som han alla tycker pekar i samma riktning. Hans främsta argument är att vi borde arbeta mindre för att minska tillväxten och därmed påfrestningarna på miljön, men han argumenterar också för att vi arbetar mer än vad som är bra för vårt eget bästa.

Det finns ny empirisk och teoretisk nationalekonomisk forskning som tyder på att en del av oss kanske jobbar mer än vi egentligen vill. Jag räknar med att återkomma till denna forskning i ett inlägg här på Ekonomistas inom kort.