Det svenska friskolesystemet har under sommaren väckt internationellt intresse. Först ut var den amerikanske ekonomen Ray Fisman som i en artikel i Slate beskrev den svenska erfarenheten av friskolor i mindre smickrande ordalag och som en varning till dem som tror att skolval är vägen framåt för det amerikanska skolsystemet. Fisman har i sin tur bemötts av IFN-ekonomen Tino Sanandaji i en artikel i National Review. Sanandaji är öppen med vissa problem med det svenska regelverket — han och Fisman är till exempel helt överens om att systemet är vidöppet för betygsinflation — men Sanandaji anser att det svenska skolmisslyckandet främst beror på elevcentrerade progressiva pedagogiska metoder.
Det är lätt att instämma i en del av Sanandajis kritiska synpunkter på Fismans artikel. Att knappt 15 procent av grundskoleeleverna går i friskolor gör det otänkbart att friskolorna i sig skulle vara orsaken till resultatförsämringarna i den svenska skolan. Dessutom finns det ingen forskning som tyder på att resultattappet varit störst i områden där friskoleexpansionen varit som störst.
Denna kritik missar dock att Fismans huvudpoäng är den brist på verksamhetskontroll som decentraliseringen av den svenska skolan fört med sig. Konkurrens i all ära, men en ganska samstämmig forskning finner att de positiva effekterna av konkurrens på skolans område är begränsade. Förutom huvudmännens goda vilja har dock konkurrens och skolval länge varit den huvudsakliga styrmekanismen i den svenska skolan; de skolvårdande myndigheterna ska behandla alla lika, vilket lämnar begränsat utrymme för aktiva ingripanden och diskretionär styrning.
Att det saknas verktyg för verksamhetskontroll från centralt håll är ett problem, inte minst då många av landets huvudmän är för små, för ointresserade eller saknar kompetensen för att effektivt kunna driva skolor. Små kommuner är inte heller särskilt attraktiva för friskolor att etablera sig i varför konkurrensen på gott och ont är begränsad. Att det trots starka nationella intressen i skolan och nationellt stipulerade mål saknas verktyg för direkt verksamhetskontroll är i mina ögon ett stort problem för den svenska skolan. Detta är inte friskolornas fel, men är en del av en konkurrensneutral styrmodell där man från centralt håll nöjer sig med att se till att regelverket följs.
Sanandaji hävdar vidare att regelverket begränsar skolornas autonomi vilket förhindrat dem att utveckla pedagogiken. Påståendet är märkligt då varken regelverk eller kontrollsystem fram till nyligen lagt några egentliga begränsningar på skolornas arbetssätt och lämnat stor frihet vad gäller undervisningens innehåll. Leif Lewin har i sin utredning landat i slutsatsen att staten abdikerade och lät huvudmännen göra som de ville. Inte heller har innovationer lyst med sin frånvaro: just de elevcentrerade arbetssätt som Sanandaji lyfter fram som en trolig huvudförklaring till de fallande resultaten verkar ha fått snabb spridning under sent 1990-tal, dvs efter att skolan decentraliserats.
Arbetssätt som dessa har också anammats av många friskolor och en möjlig förklaring är att de uppskattas av många elever och familjer samtidigt som de är billiga. För bara några år sedan lyfte för övrigt ledande friskoleförespråkare fram friheten i att utveckla pedagogiska metoder som en av styrkorna i den svenska modellen (se även här, här och här). Att regelverket skulle ha förhindrat pedagogiska innovationer förefaller alltså högst osannolikt och var inget problem som diskuterades för ett par år sedan.
Däremot har de senaste årens regelförändringar — inte minst utförligare kurs- och ämnesplaner, liksom ökad användning av nationella prov — minskat skolornas autonomi vad gäller att själva bestämma undervisningens innehåll. Förändringarna har dock varit ett svar på upplevda svagheter med tidigare regelverk och regeringen brukar påpeka att de elever som skrev PISA2012 inte exponerats för detta nya regelverk. Inte heller är det lätt att se hur ens det nya regelverket skulle hindra skolorna från att utveckla egna pedagogiska metoder för att undervisa det material som statsmakterna anvisar.
Svenska skolors autonomi att själva bestämma hur elevernas resultat ska utvärderas är också relativt begränsat enligt Sanandaji. Då både Fisman och Sanandaji samtidigt är överens om att en striktare reglering av betygssättningen vore önskvärd är det dock svårt att se detta som ett lämpligt område för ökad autonomi. Tvärtom verkar ett rimligt åtgärdspaket vara att koppla skolans betyg till resultaten på någon form av externa kunskapsutvärderingar framtagna för detta syfte.
Med utgångspunkt från de svenska erfarenheterna pekar alltså Fisman på farorna som är förknippade med att från politiskt och byråkratiskt håll avhända sig verktyg för direkt verksamhetskontroll. Sanandaji lutar däremot åt att ytterligare decentralisering (förutom av resultatuppföljningen) är vägen framåt för den svenska friskolemodellen. Den pedagogiska mångfaldskorgen kommer visserligen att innehålla en och annan rutten frukt, men på det stora hela så kommer utfallet att bli bra — åtminstone för de familjer som så önskar. Då de senaste 20 årens utveckling med fallande resultat och ökande skillnader mellan skolor skett i en decentraliserad och avreglerad miljö är det emellertid knappast en självklar slutsats att detta är rätt väg att gå.
Uppdatering (2014-07-24): Även Gabriel Sahlgren svarar på Fismans kritik av den svenska skolmodellen. Som framgår av den kommentar jag lämnat på hans inlägg så finner Björn Hinnerich och jag att svenska fristående grundskolor är signifikant generösare vid rättningen av nationella prov i matte och svenska (liksom i flertalet prov i NO-ämnen). I engelska är skillnaden inte statistiskt signifikant men pekar i samma riktning. På gymnasiet är de fristående skolorna generösare vid rättningen av prov i engelska och svenska medan skillnaderna i matte är mycket små. Dessa resultat står att finna på sidorna 128 och 129 i denna rapport (pdf). Väd gäller betygsinflation så finner jag (pdf) mycket riktigt att effekten av konkurrens på denna är liten eller trivial. Den är dock inte trivial i jämförelse med de positiva resultat på elevernas studieresultat som Böhlmark och Lindahl finner. Dessutom är det sannolikt att den metod som används underskattar den totala effekten av betygsinflation.
Vidare: visst lär marknadsdesignen — exempelvis det system för resultatuppföljning som väljs — påverka hur skolval och konkurrens fungerar. Resultatuppföljningen lär dock även påverka hur skolan fungerar utan konkurrens. Att resultatuppföljningen i den svenska skolan från centralt håll varit (och trots alla nationella prov fortfarande är) svag, är en konsekvens av avregleringen i början av 1990-talet. Då överlämnades ansvaret för resultatuppföljningen på huvudmännen. Detta var nog inte särskilt lyckat men det fanns självfallet mer eller mindre goda skäl till att ett sådant system valdes. I den mån skolkonkurrens påverkar hur resten av regelverket måste utformas så måste detta tas med i beräkningen när man väljer system. Det kan till exempel vara så det regelverk som behövs för att få konkurrensen att fungera väl i sig har negativa effekter för skolutvecklingen. Det är just denna fara jag lyfter fram i en artikel i Ekonomisk Debatt. Även om konkurrens fungerar förhållandevis väl inom ramen för ett system som syftar till att få konkurrensen att fungera väl, så är det därmed inte självklart att systemet i sig är välfungerande.
Ekonomistas 
Regelverket förbjuder terminsavgifter som tveklöst skulle driva på pedagogiska innovationer. Dessutom skulle föräldrar som betalade extra sannolikt ställa avsevärt högre krav.
Regerlverket förbjuder inte terminsavgifter i svenska skolan. Däremot måste man välja om man vill ta ut terminsavgifter eller om man vill ha de offentliga verksamhetsbidragen. I övrigt är inget “tveklöst” och konsekvenserna av terminsavgifter (antingen enligt dagens system eller ovanpå skolpengen) är okända. Den internationella erfarenheten tyder dock inte på att avgifter skulle vara någon självklar väg till framgång.
Jag undrar om det har gjorts någon konsekvensanalys av det faktum att lektorstjänsterna togs bort? Att ha lärare som har doktorerat på en skola borde ju ha gjort skillnad….
Inte var jag känner till. Samtidigt finns det absolut ingenting i regelverket som skulle hindrat skolor att anställa disputerade lärare med förmånliga lönevillkor. Få skolledare och huvudmän verkar dock ha velat göra det.
Av de lärare och huvudmän jag talat med så stannar lärare som disputerat sällan någon längre stund efteråt i skolans värld, utan de försvinner tydligen fort till universitet och högskolor. Orsaken är inte bara dåliga löner utan även att de söker nya äventyr och är mer lockade av de arbetsuppdrag som universiteten kan erbjuda.
De genomsnittliga resultaten i engelska och matematik presenteras inte i er uppsats och du har bekräftat att ni inte har analyserat dem. I engelska indikerar ett delprov att friskolor rättar proven snällare, men detta estimat är inte statistiskt signifikant. I det andra delprovet indikerar resultatet det motsatta, men återigen är det inte statistiskt signifikant. I två delprov i matematik är koefficienterna inte signifikanta heller och en är väldigt liten. Endast i ett delprov i matematik är resultaten statistiskt signifikanta och indikerar att friskolor rättar proven snällare.
Den genomsnittliga skillnaden i rättning i engelska och matematik över alla delprov verkar därför faktiskt marginell även i 2013 års version av er uppsats. Eftersom Böhlmark och Lindahl analyserar genomsnittet av resultaten i matematik och engelska är detta relevant – vilket är varför de bryr sig om att poängtera detta i den svenska versionen av deras uppsats med hjälp av resultaten i er analys från 2012. Visst kan skillnaderna mellan uppsatserna om skillnader i rättning från 2012 och 2013 helt vara beroende av sampelstorlek – men de kan också bero på årliga variationer samt att vissa delprov driver resultaten.
Oavsett ovanstående finner ni också att kommunala skolor i kommuner med högre andel elever i friskolor verkar ha striktare betygssättning. Som ni själva påpekar borde ni annars finna en mekanisk korrelation mellan andelen elever i friskolor och mindre strikt betygsättning totalt sett i kommunen, givet de skillnader ni finner mellan friskolor och kommunala skolor. Men det finns inte någon sådan korrelation.
Detta stämmer naturligtvis endast om ni har inkluderat friskolelever i denna analys – eftersom er studie inte påstår någonting annat antar jag att ni har gjort det. Om ni inte gör det bör det ju heller inte finnas någon mekanisk korrelation. Men även om ni endast har analyserat elever i kommunala skolor spelar det ingen roll, eftersom ni då inte finner några skillnader alls mellan kommunala skolor i kommuner med fler friskolor och de i kommuner med färre friskolor. Och Böhlmark och Lindahl finner i princip samma resultat när de endast analyserar elever i kommunala skolor som när de analyserar alla elever. Totalt sett verkar det alltså inte finnas någon påverkan av friskolorna på betygsinflationen på den nivå som är mest intressant för Böhlmark och Lindahls resultat.
Jag accepterar din kommentar och kritik gällande resultaten i din uppsats om konkurrensens påverkan på betygsinflationen, men samtidigt finner Böhlmark och Lindahl ingen påverkan i deras längre panel när de använder samma metoder. De finner snarare stöd för att konkurrensen leder till mindre betygsinflation, även om detta resultat inte är statistiskt signifikant i den mer rättvisande modellen. Självklart är metodologin inte perfekt eftersom det är svårt att studera fenomenet, men tillsammans med jämförelsen av hur strikt betygssättningen är i friskolor jämfört med kommunala skolor, samt i kommuner med fler friskolor jämfört med kommuner med färre friskolor, är detta det enda vi har att gå på. Dessutom har vi analysen över Timss-resultat som också finner en positiv effekt av konkurrens på ”low-stakes” och externt rättade prov.
Därför menar jag att det inte finns stöd totalt sett för att Böhlmark och Lindahls resultat drivs av betygsinflation. Men ännu viktigare är att det inte finns något som helst stöd för att skolval har orsakat vårt fall i internationella prov, i varje fall på grundskolenivå. Detta var huvudpoängen med mitt svar till Fisman.
I genomsnitt över alla prov finner vi att friskolorna är så pass mycket generösare att det kan förklara en stor del av de resultatskillnader som finns mellan kommunala och fristående skolor, vilket också är i linje med PISA som ju inte hittar några resultatskillnader mellan fristående och kommunala skolor (efter hänsyn till rätt trubbiga mått på socioekonomisk bakgrund). Samtidigt verkar kvalitetsspridningen vara större inom gruppen friiskolor än kommunala (https://ekonomistas.se/2013/11/15/har-det-goda-exemplet-nagon-makt/) vilket kan ses som ett problem om man tar skollagens skrivningar om likvärdighet på allvar.
Om fristående skolor inte inte är bättre än kommunala i snitt så återstår då konkurrenseffekten och som Böhlmark och Lindahl kommer fram till är denna liten, även om man accepterar attt det faktiskt är en kausal effekt de finner (invändningar finns: https://ekonomistas.se/2012/12/07/lyfter-friskolorna-resultaten/). Samtidigt fångar naturligtvis inte deras studie effekterna av bristen på verksamhetskontroll som följer av den “konkurrensneutrala” styrmodell som valts (och som friskoleföreträdare lobbar hårt för). Själv oroas jag tex som du vet av de hårda regleringar som kan krävas för att få ordning på nedre delen av fördelningssvansen utan att ha direkt verksamhetskontroll.
Kostnaderna (i bred bemärkelse) av den bristande verksamhetskontroll som följer på en marknadsorienterad styrmodell är dock mycket svåra att analysera och kvantifiera. Att modellen har sina brister tror jag dock att vi kan vara överens om. Det är tex svårt att se hur likvärdighetsmålen ska kunna uppnås inom ramen för denna modell.
Vilka ska gå i de sämre skolorna?
Vi borde ha en skolpolitik där vi försöker få en bra skola – för ALLA! Och det har vi inte nu! Skolan är på väg att bli allt mer segregerad och det tror jag är orsaken till ras i resultat!
Konkurrens är inte rätta metoden för alla högpresterande heller! Bara för en VISS sorts högpresterande (strebrar i stor utsträckning)!
Den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch bloggade om Fismans artikel igår och en av kommentatorerna sa apropå Milton Friedmans idéer om vouchers ungefär att:
”… kom ihåg att dessa metoder [med vouchers, testande, accountability etc} förmodades ‘förbättra’ saker. Men ingenstans finns det bevis för att så har skett.”
Värt att påpeka. Så har inte skett här heller Än så länge. Och jag tror inte det kommer att ske heller. Istället fortsätter man med mer av samma medicin och skolresultaten kommer inte att bli värst mycket bättre. I USA rasar också resultaten i skolan på liknande sätt som i Sverige och de håller på att privatisera skolan helt verkar det. Något en ökande skara amerikaner är allt mer kritiska till av diverse anledningar.
Nej, det finns inga mirakellösningar!
Dessutom som en annan kommentator påpekade
”De lyckades med att återställa rassegregation [i amerikansk skola], till synes en inte-så-dold agenda.”
Jag hade en lektor när jag gick i gymnasiet, han var inte bättre än de andra lärarna, de som inte hade lektorsstatus…
Och slutligen, som en skolforskare sa när jag gick en lärarhandledningskurs för drygt 10 år sedan:”I och med kommunaliseringen så kom en massa okunniga in och de misstag som gjorts tidigare gjordes nu igen!”
Det är väldigt många förståsigpåare som anser att de vet bäst! Och vet mer än de i skolan verksamma. Ekonomer t.ex.
Att förneka att regelverket begränsar skolornas autonomi när det gäller pedagogik är verklighetsfrämmande.
Åldern för betyg bestäms av staten.
Staten tränar/indoktrinerar lärare och rektorer i ”modern” pedagogik i lärarhögskolan.
Skolverket har slagit fast att elever får ha mobiltelefon och keps i klassrummet.
Ramarna för studietakt etc. bestäms av läroplanen.
Här är läroplanen, fullsmockad av progressiv pedagogiska tankar som elevinflytande, individfokusering etc. Smakprov:
“Läraren ska
• utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan,
• svara för att alla elever får ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll samt se till att detta inflytande ökar med stigande ålder och mognad,”
Jonas tycks tro att en traditionell katolsk skola få öppna i Sverige med exakt samma koncept utan att skolverket hade några synpunkter.
”just de elevcentrerade arbetssätt som Sanandaji lyfter fram som en trolig huvudförklaring till de fallande resultaten verkar ha fått snabb spridning under sent 1990-tal, dvs efter att skolan decentraliserats.”
http://en.wikipedia.org/wiki/Post_hoc_ergo_propter_hoc
Tino: Att förneka att regelverket begränsar skolornas autonomi när det gäller pedagogik är givetvis verklighetsfrämmande. Men det är ett påstående som är tomt på innehåll.
Kontexten här är väl Sverige som internationellt exempel på skolmarknad. Då skulle jag säga att den intressanta frågan är om regelverket kring hur skolor får bedriva sin verksamhet är så begränsande att det har en betydelsefull del i att förklara resultaten av den svenska skolmarknaden.
Det vore intressant att följa en initierad diskussion om den saken. Ditt bidrag här får man väl tolka som att du också tycker att den diskussionen borde föras och att ett bra sätt att få igång en sådan diskussion är att kasta ut en intellektuell provokation.
För att folk som är bättre kvalificerade än vad jag är vad det gäller att föra den diskussionen inte ska distraheras av att de behöver påpeka att du har en märklig syn på betydelsen av skolverkets relationer till keps i skolan så gör jag det. Du vet kanske eller kanske inte att skolverket en gång i tiden faktiskt var tillsynsmyndighet för skolan och att de i ett av sina tillsynsbeslut tog upp kepsfrågan. Själva skriver de ju då att det faktum att elever inte får hindras bära sjal (om det inte är i ett särskilt fall och då just i det särskilda fallet är motiverat av ordning, säkerhet eller av att skolan hindras fullgöra sin pedagogiska uppgift) inte förhindrar att skolor kan ha ordningsregler som förbjuder keps på lektionerna. Så jag antar att det inte är det du syftade på. Förmodligen syftar du istället på att en anställd på skolverket förra året uttalade sig i media om att han ansåg att lärare borde vara väldigt försiktiga med att ta ytterplagg ifrån elever som vill behålla dem på.
Att regelverket begränsar skolornas autonomi när det gäller pedagogik är en utomordentligt lågt satt ribba för att avgöra värdet av det svenska skolmarknadsexemplet. Att en anställd på skolverket uttalar sig om vad han anser i kepsfrågan når upp till den höjden är givetvis verklighetsfrämmande.
Däremot skulle jag nog hävda att det vore intressant att diskutera graden av främlingskap inför verkligheten i några av dina andra exempel, såväl som i den bredare frågan.
Vilken grad av relevans (eller verklighetsfrämlingskap) finns det i att välja läroplanen som exempel då friskolor under lång tid inte hade skyldighet att följa den? Hur står det till med exemplet lärar- och rektorsutbildning då friskolor kan anställa vem de lyster till vad de vill?
Tillsynsbeslutet ifråga:
Click to access minervaslutgiltigt.pdf
Det kanske kan vara av intresse att nämna att den franska skolan är “ickekonfessionell” och att man i Frankrike tolkar det som att starka religiösa symboler är förbjudna. Ett diskret kors eller en Davidsstjärna går bra, men inte en sjal, “foulard islamique”. Det var just pga sjalen som lagen skärptes och klargjordes på detta område:
http://fr.wikipedia.org/wiki/Loi_fran%C3%A7aise_sur_les_signes_religieux_dans_les_%C3%A9coles_publiques
Följer man inte dessa bestämmelser utestängs barnet av rektorn från skolan. Det finns ingen skolplikt i Frankrike, bara “undervisningsplikt”, precis som i Finland.
Det regelverk som finns har få konkreta begränsningar vad gäller pedagogiken. Dessutom är kontrollen av att regelverket följs mycket svag. Man kan jämföra med styrdokumenten för betygssättningen. Formuleringarna i dem är luddiga, otydliga, töjbara och lämnar väldigt stort utrymme för tolkning. Därtill följs inte betygssättningen upp.
Som lärare skulle jag kunna strunta i styrdokumenten helt. Om inte elever, föräldrar eller rektor klagar så skulle det inte märkas. Nu struntar jag givetvis inte styrdokumenten, men även med en manisk noggrannhet är det så att den enskilde läraren eller dennes rektor eller huvudman har väldigt stor frihet att lägga upp undervisningen på olika sätt.
I princip är det naturligtvis så att regelverket inte medger total autonomi, men det medger väldigt stort svängrum. Vilka goda försök är det som stoppats av regelverket?
För övrigt har jag svårt att se på vilket sätt kepsar har med pedagogik att göra.
I så fall har nog din kommentar om lärarutbildningen mer relevans. I alla fall fanns det gott om exempel av det slag du nämnde då jag läste Allmänt utbildningsområde, men det hör till saken att det är en väldigt kritiserad del av lärarutbildningen, även av de som går på utbildningen. Det gör att man kan ifrågasätta hur starkt och hur bestående intryck studenterna tar av dessa idéer. Ämneskurserna ges vanligen av andra institutioner och där betvivlar jag att de “moderna” idéerna är lika utbredda.
På skolan jag jobbar tvingas eleverna alltid lämna ifrån sig både kepsar och mobiltelefoner.
Ur Aftonbladet 2013: ”Men faktum är att Engelska skolan själv bryter mot reglerna. Skolinspektionen har vid två tillfällen kritiserat friskolekoncernen för den strikta klädkoden och för att eleverna inte har haft inflytande över utformningen av ordningsreglerna.
– Vi anser att elevernas klädsel och hur man väljer att se ut är ett individuellt uttryck som normalt måste få bestämmas av eleverna själva. Därför bör de inte ingå i skolans ordningsregler, säger Annika Runsten på Skolinspektionens rättssekretariat.”
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16901011.ab
De viktiga krafterna för skolan falls är pedagogiska idéer och i förlängningen skolarbetes innehåll. Skolans fall går inte att förstå på djupet om de enda analytiska verktyg man är intresserad av är stat v.s marknad från NEK-101.
Med traditionella undervisningsidéer fungerade den statliga skolan bra. Sen tog flumideologin över pedagogiken. Arbetstakten och ordning i klassrummet sjönk kraftigt, vilket drog ned både friskolor och kommunala skolor.
De flesta friskolor följde med den nya skolideologiska vågen. Eftersom de som driver friskolor, föräldrar och politiker lever i samma tankevärld finns exempel på friskolor som gick längre med vansinnet. Uppdrag granskning visade en friskola där barnen satt runt i sittsäckar med ipads. Som Bain och Apple låtsas att kreativ arbete går till i reklambroschyrer. Finns dock inga belägg på att friskolorna i snitt gått längre i flumpedagogik. Att påstå att friskolor orsakade den flumpedagogiska vågen är absurt. De skolor som gjorde mest motstånd var friskolor.
Den centralstyrda staten är inget problem när staten använder rätt teknologi. Men när den pedagogiska tekningen gick så hade en centralstyrd stat makt att tvinga på det på alla. Hade friskolor fått reel frihet över innehållet så hade några kunnat kopiera skolor från Finland eller Sverige 1990. Då hade de som tror att “kreativitet” och “kritiskt tänkande” ökar när elever memorera mindre fakta kunnat experimentera på sina egna barn. Politiker som tror att barn lär sig mer matte av att man halverar mattematikläxor och undervisningstid hade varit fria att välja det själva, och lämna oss andra i fred (synd om deras barn, men skadan begränsas i varje fall).
Inte minst hade vi genom reel mångfallt på ett mer tydligt sätt kunnat se vilken undervisningsmetod som producerar bäst resultat. Utan centralstyrning hade inte flumteorier kunnat förstöra skolan helt. Hade vi haft centralstyrning av skolan i EU och låtit svenska skolideologer styra hade Finland också kollapsat. När centralmaktens politik är galet är decentralisering en säkerhetsventil.
En viktig mekanism genom vilket staten har skadat undervisningen är att de indoktrinerar samtliga legitimerade lärare och rektorer i moderna flumteorier. Staten ger auktoritet till denna nonsens att kalla det “forskning” och lära ut det i universitetet. Statens byråkrati och utredningar genomsyras av dessa tanktar. Även den minoritet av friskolor som Engelska Skolan som försöker använda traditionella metoder är idag extremt begränsade. Vad ska de göra? Utbilda lärare själva tvärtemot vad lärarhögskolan lär och anställa 100% obehöriga lärare?
En illustration för mig på att lärarna inte har tränats rätt är att vi har en lärare här som skriver:
”För övrigt har jag svårt att se på vilket sätt kepsar har med pedagogik att göra.”
Här är mitt svar. Klädkoder används i organisationer att upprätthålla ordning och signalera auktoritet. Det är det främsta syftet med arméuniform och kostym. De flesta barn behöver struktur och extern press för att lära sig. Man lär sig bättre i klassrum med ordning än utan ordning. Armén är för övrigt en bra analogi för skolan. Skolan bör ses som en mellanting mellan arbetsplats och värnplikt. Individens frihet att göra som de vill har inget med hur man bör undervisa barn i ett klassrum att göra.
De som vägrar erkänna problemen slår knut på sig själva för att skylla friskolor. Någon menar ovan på allvar att det är helt fritt att bedriva undervisning som man vill, friskolor kan ju i systematiskt bryta mot läroplanen och hoppas dölja det! Om staten förbjuder riktiga betyg före årskurs ett kan friskolor sätta menningslösa symboliska betyg, problem solved. Om de verkligen vill kan en friskolor bedriva undervisning i en varmluftsbalong över Östersjön och undkomma alla regler, det bevisar att pedagogiken i Sverige är fritt.
P.S
signaturen marcus skriver: ”Det vore intressant att följa en initierad diskussion om den saken. Ditt bidrag här får man väl tolka som att du också tycker att den diskussionen borde föras och att ett bra sätt att få igång en sådan diskussion är att kasta ut en intellektuell provokation.”
Hade svarat på det övriga du skrev om du antigen hade bidrag substantiv eller i använd god ton.
Tino, det är verkligen inte så att jag ifrågasätter att arbetssättet i klassrummen och lärarens förmågor har avgjort störst betydelse för hur framgångsrikt elevernas lärande blir. Jag håller också med dig om att den statliga svenska skolan fungerade bra, så länge som traditionella undervisningsmetoder dominerade, vilket de verkar ha gjort ända fram till kommunaliseringen. Med kommunaliseringen och den därpå friskolereformen fick det du kallar flumideologin övertaget.
Du skriver att jag är en illustration på att rätt, eftersom jag ovan skrev: ”För övrigt har jag svårt att se på vilket sätt kepsar har med pedagogik att göra.”
Jag vet inte om du därmed menar att jag tagit till mig flumideologin under lärarutbildningen, men om du gör det vill jag säga följande. Jag har inte läst lärarutbildningen på sedvanligt sätt. Jag läste en gång i tiden till civilingenjör (teknisk fysik) och har därefter arbetat i forskarvärlden under 15 år, innan jag bestämde mig för att byta bana och bli gymnasielärare i matematik och fysik. Då tvingades jag läsa allmänt utbildningsområde I, II och III. En betydande del av mitt arbete under åren som forskare riktades mot typiska uniformsyrken, som militär, polis och räddningstjänst. En stor del av min gärning under forskaråren handlade om vetenskaplig metod och jag skrev flera vetenskapliga artiklar om detta. En del av dem används i utbildning på magisternivå När jag läste allmänt utbildningsområde blev jag förskräckt över de stora bristerna i vetenskaplighet och jag känner mig ganska säker på att jag med tillräckligt kritisk blick genomled allmänt utbildningsområde.
Min ståndpunkt i kepsfrågan har inte med ”träningen” att göra. Den bygger på att jag sett gymnasieungdomar prestera utmärkta studieresultat med och utan huvudbonad. För övrigt är det lärarens ansvar att upprätthålla ordningen och då vore det kanske mer befogat med klädkod för läraren än för eleverna.
Att man lär sig bättre i klassrum med ordning än utan är självklart och det går alldeles utmärkt att upprätthålla god ordning utan kepsförbud. Har du något belägg för att lugnet och arbetsron försämrats bland skolorna som ingår i engelska skolans olika enheter runt om i landet sedan skolinspektionen kom med sina invändningar?
Du har kanske missförstått hur styrdokumenten är utformade. Visst framgår det i gymnasieskolans ämnesplaner vilket stoff man ska arbeta med i en kurs, men formuleringarna är väldigt vidsträckta och svårtolkade (även för skolverket) och ger ett rejält utrymme för lokala prioriteringar och anpassningar. Framför allt har jag som lärare frihet att lägga upp undervisningen på det sätt jag tycker är lämpligt. I praktiken har huvudmannen mycket större möjligheter att påverka mitt sätt att undervisa än vad styrdokumenten har.
Du skriver att det finns de som vägrar erkänna problemen. Om du med detta avser problemen med ”modern” pedagogik så gäller inte det mig. Jag har inga svårigheter att se problemen. Nu är det ju inte så att dessa problem motsäger att det finns problem orsakade av friskolereformen. Tvärtom verkar de snarast ha förstärkt varandra. Genom kommunaliseringen och friskolereformen och övrig avreglering av skolans verksamhet öppnades slussportarna för avarter som man kan kalla ”modern pedagogik” om man tycker det är en lämplig beteckning.
Tino: Jag ber inte om något svar, det jag är ute efter är ju som jag varit tydlig med inte att själv driva en intressant diskussion, jag har inte tillräckligt på fötterna för att kunna göra det på ett ordentligt bra vis utan skulle behöva kolla upp och eventuellt också behöva läsa på en smula.
Jag har från lång tids ekonomisk och politisk debatt uppfattat dig som ordentligt kapabel att lära dig saker och mer än ordentligt kapabel till att föra intressant diskussion om de områden där du har sakkunskap. Här har du uppenbarligen inte den sakkunskapen och då blir din rätt självsäkra ton en smula knasig.
Som exempel tror jag näppeligen att du på ett område där du har sakkunskap skulle skriva motsvarigheten till att skolverket har slagit fast att elever inte får ha keps i klassrummet och sedan när du stöter på patrull i ett sådant faktaförhållande göra en tyst reträtt till en Expressen-artikel om skolinspektionen. Utifrån ser det nog ut som att du spelar dina kort hårdare än de tål, i synnerhet om man vet att Svenska dagbladet 2013 körde rubriken “Skolverket: Elever får ha mössa och mobil i klassrummet”.
Ur perspektivet vad man internationellt sett kan lära av Sveriges friskolesystem så tror jag det vore bra med ett rejält särskiljande mellan vad regelverket tillåtit och hur kulturen i skolväsendet i stort sett ut. Och det förslag till måttstock du kommer med för att avgöra regelverkets betydelse, om man hade kunnat driva friskola på samma vis som man drev svensk skola 1990, är intressant. Det är dock viktigt att bestämma sig för när i tiden man vill besvara den frågan.
@Tino: Jag upprepar: På den kommunala förortsskolan jag jobbar tvingas eleverna alltid lämna ifrån sig både kepsar och mobiltelefoner.
@Farhia: I så fall är det för att ni bestämt det i era lokala ordningsregler, det är inget som vare sig Skolverket eller skolhuvudmannen kan besluta om. Däremot är det bara tillåtet att “omhänderta störande föremål” alltså inte föremål som “skulle kunna vara störande”. Om man bestämt i ordningsreglerna att ytterplagg ska tas av inomhus kan detta naturligtvis omfatta keps, men lämna ifrån sig den kan ingen tvingas till som inte har använt den för att störa undervisningen. Detsamma gäller mobiltelefon. Man kan ha bestämt i ordningsreglerna att de inte får vara framme på lektionen, men de får bara omhändertas ifall de har använts för att störa ordningen.
Tino for president!
När skolan decentraliserades i början av 1990-talet arbetade Skolverket enligt devisen att verket “stannade vid kommungränsen”. Dvs Skolverket utfärdade allmänna riktlinjer och tolkningar men i ävrigt lämnades huvudmännen i princip i fred att göra vad de ville. Skolinspektionen inrättades först 2008 och under inspektionens första år lades inte mycket krut på friskolorna då den skollag som gällde fram till 2011 inte likställde fristående och kommunala skolor.
Naturligtvis sätter regelverket upp vissa begränsningar på vad skolorna kan göra. Betyg är ett sådant område där jag måste ge Tino rätt: tidigare fick inte skolorna ge betygsliknande omdömen innan åk 8 och nu måste de. Jag ställer mig dock tveksam till att den nya skollagen skulle begränsa skolor som så önskar att ge betygsliknande omdömen från åk 1 om de så önskar. Någon kanske vet svaret på detta?
Sådana betyg kan man visserligen kalla “meningslösa” och “symboliska” men det är svårt att sitta på alla stolar samtidigt: om staten ska ge skolorna autonomi vad gäller betygssättningen så kan den samtidigt inte tillhandahålla ett strikt regelverk kring när och hur betyg ska ges (om dessa inte används för antagning till vidare studier).
Det intressanta är dock inte om några begränsningar finns utan om det är centralstyrningen som är problemet och om avregleringar (snarare än de senaste årens återregleringar) som är vägen framåt. Här är det intressant att kontrastera Tinos syn med exempelvis Leif Lewins decentraliseringsutredning. Enligt den är frånvaron av ett regelverk en viktig förklaring till skolans försämrade resultat. Nu kan naturligtvis Lewin ha fel, men liksom ovan länkade friskoleföreträdare så lyfter han fram den stora friheten som skolor och huvudmän under lång tid åtnjuitit. Någon form av tveksamhet inför tvärsäkra slutsatser om hård reglering måste ändå dessa utredningar och vittnesmål skapa.
För övrigt är det som flera andra påpekat en tidningsanka att Skolverket skulle förbjuda omhändertagandet av störande föremål. Att frågan vilka maktmedel skolan får ha är för övrigt av naturliga skäl något känslig: eleverna måste gå i skolan och att ge skolan oinskränkt makt att göra vad som helst med eleverna är knappast tillrådligt. Däremot tillåter regelverket som sagtatt störande föremål omhändertas.
Oavsett om man pratar om betyg eller annat så är det också viktigt att hålla sig till rätt regelverk. Att använda sig av 2011 års skollag för att diskutera vad som hände i skolan tom PISA2012 är knappast rimligt. Friskoleväsendet rymmer också vitt skilda skolor och pedagogiker: från “traditionella” IES till Kunskapsskolan där elevens självbestämmande över sin egen undervisning tagits väldigt långt (dessutom verkar IES vara något av Skolinspektionens favorit: http://www.skolinspektionen.se/sv/Statistik/Statistik-tillstand-fristaende-skolor/Tillstand-skolstart-201415-/Flest-godkannanden-till-fa-foretag/). Denna spännvidd tyder inte på att regelverket varit särskilt hämmande för den pedagogiska innovationen (som sagt med undantag av tidiga betyg).
Visst styr staten över annat, inte minst lärarutbildningen och jag delar Tinos syn att kvalitén på denna sannolikt är en viktig förklaring till resultattappet. Samtidigt är regelverket svagt och det har gått bra att anställla personer med vitt skillda bakgrunder. Naturligtvis kan man inte anställa 100% obehöriga lärare men man skulle kunna satsa på äldre lärare med yrkeserfarenhet och annan lärarutbildning i bagaget. Friskolesektorn verkar dock gjort det motsatta och anställer främst yngre lärare.
Vad gäller progressiva pedagogiska metoder så är de öppna för tolkningar. Tex vore det ju förbluffande om mognaden *inte* tilläts påverka vilket ansvar som läggs på eleven. Kritiken mot den svenska skolans progressivism är inte heller ny utan den var stark även för 20 år sen, när skolan uppvisade mycket goda resultat. En del vill tillskriva den progressiva pedagogiken dessa framgångar. Andra påstår med Tino att det beror på att undervisningen ännu inte blivit progressiv.
Personligen är jag agnostisk men sannolikt går det att bedriva både god och undermålig undervisning baserad på progressiva idéer. Av någon anledning förefaller sämre undervisningssätt att ha tagit över i snabb takt i slutet av 1990-talet. Detta kan bero på att staten lyckades driva igenom sina destruktiva idéer genom att avhända sig makten över skolan, men man ska då minnas att ett återkommande klagomål var att lärarna inte gjorde som de enligt Skolverket borde. Från myndighetshåll upplevde man alltså inte att man hade skolorna under kontroll (vilket man inte heller formellt sett hade).
En annan möjlighet är att det var just det faktum att skolorna fick göra som man ville som ledde fram till alla dessa mindre lyckade innovationer. Tino vill se detta som ett exempel på faran med ett centraliserat beslutsfattande i skolan — att dåliga idéer kan spridas snabbt och utan motsånd — men faktum kvarstår att skolan nog aldrig varit så decentraliserad som när dessa idéer spreds som en löpeld. Att se svenska skolas utveckling under åren 1995-2005 (eller kanske ända tom 2012) som ett exempel på faran med centralstyrning är minst sagt originellt.
Tino tar också upp timplanen som ett exempel på en hämmande reglering. Återigen är detta ett exempel på där andra tycker diametralt motsatt. Regeringen har nyligen beslutat om att stadieindela timplanen, dvs göra den tydligare och mer bindande än tidgare (http://www.regeringen.se/sb/d/8151/a/240558). Notabelt är också att timplanen var stadieindelad till 1994 (då skolan uppvisade goda resultat). Eftersom sådan reglering ansågs överflödig och hämmande så avreglerades timplanen i och med lgr94. Tydligare och mer bindande tim- och läroplaner är alltså nygamla påfund och de är ett svar på problemen som den tidigare avregleringen anses ha fört med sig.
Huruvida skolan (och friskolesektorn) hade fungerat bättre om regelverket varit än mer liberalt är en fråga omöjlig att besvara tvärsäkert. Däremot kan man ställa sig frågan om gymmnaiemarknaden fungerar bättre än grundskolemarknaden? Gymnasieskolan är — och har varit — mindre reglerad än grundskolan. Dessutom har friskoleexpansionen varit betydligt högre.
Gick detta bra? Enligt TIMSS Advanced sjönk svenska N-studenterns matte- och NO-kunskaper med nästan en standardavvikelse mellan 1995 och 2008. Det stora flertalet “skandaler” kring friskolor har också ägt rum på gymnasienivå (tex Walthers, Baggium, JB, Edicon) och även Hans Bergström ser problem på gymnasiemarknaden (http://www.dn.se/ledare/kolumner/kasta-inte-ut-valratten/). Inte heller en jämförelse mellan grund- och gymnasieskola tyder alltså på att mer avreglering är vägen till bättre resultat. Regeringen har också under de senaste åren återreglerat även gymnasieskolan något, just pga upplevda brister med den tidigare avregleringen.
De progressiva idéer som genomsyrat den svenska skolan förändrades runt 1994. Den viktigaste skillnaden från tidigare läroplaner var att utformningen av individualisering förändrades och blev mer beroende av eleven själv. Faktum är att detta representerar något av “hyper-individualisering”, vilket inte var fallet tidigare. Vinterek (2006, s. 53, http://www.cm.se/webbshop_vr/pdfer/2013_03.pdf) skriver:
“Som redan framgått hade i stort sett alla direktiv om hur målen i undervisningen skulle nås plockats bort i Lpo 94 med åtföljande kursplaner. I och med detta och synen på individen blev utformningen av individualiseringen i denna läroplan beroende av eleven själv, och elevens förmåga till ansvar och in- flytande vad gäller det egna lärandet och vad som skedde i skolan. Att ta eget ansvar och vilja påverka kom i Lpo 94 att bli både ett mål i sig och en förutsättning för ett livslångt lärande och en inflytelserik medverkan i ett demokratiskt samhälle.”
Det handlar alltså fortsatt om ett mischmasch av centralisering och decentralisering – och faktiskt om ett gigantiskt politikermisslyckande. Målen om individualisering behölls samtidigt som Lpo 1994 utökade individualiseringen och gav eleverna mer betydelse för hur denna skulle se ut. Forskning har visat att ökat sådana metoder är urusla för bättre resultat (http://empiricaleconomist.com/2014/04/26/progressive-teaching-methods-suck/). Dock visar annan forskning att metoderna kan vara bra för socialt kapital (http://www.aeaweb.org/articles.php?doi=10.1257/app.5.3.189).
Att kalla den svenska gymnasieskolan avreglerad är att attackera en halmgubbe. Vad betyder avreglerad? Kan gymnasieskolor göra vad de vill? Självklart inte. “Felreglerad” är ett bättre ord. Man tvingar gymnasieskolor att följa ett kursbaserat system, samtidigt som universitet inte får diskriminera elever efter vilket program/skola de går på (förutom specifika kurskrav som kan läsas in på komvux). Visst, inom ramen för dessa idiotiska krav får friskolor fritt spelrum att locka elever med enkla kurser som ger likvärdiga betyg. Om vi istället tillät konkurrens när det gäller vad elever ska lära sig och hur vore situationen väldigt annorlunda.
Jag är inte helt säker på vad du egentligen ställer upp för konkret modell mot konkurrensen, eftersom fokus oftast ligger på kritik mot det senare, men det handlar uppenbarligen om att vi ska lita mer på att staten och deras pedagoger har rätt information gällande vad som bör göras än alla aktörer på marknaden. Problemet är dock att problem du menar marknaden skapar i princip finns kvar. Vi har då dock ingen säkerhetsventil om det går illa med centraliserade beslut – vilket den urusla modell som funnits i Sverige bekräftar.
Kvalitet är mångfacetterat och politiker eller “experter” vet inte vilka avvägningar som bör göras för att maximera de samhällseffekter vi vill åstadkomma. De pedagogiska idéerna kanske har förbättrat elevernas sociala kapital samtidigt som de drivit ner resultaten. Detta kan inte observeras av politiker och skulle i sådana fall ignoreras.
Men även om vi visste att vi bör fokusera på endast hård kvalitet vet ingen riktigt hur vi ska åstadkomma detta – de flesta utbildningsreformer har ganska små effekter (så din kritik av konkurrensen i detta avseende är inte speciellt relevant). Det är därför vi behöver en marknadsbaserad process. Vi vet helt enkelt inte vad som skapar en bra skola.
Dock måste aktörer kunna göra rätt avvägningar mellan hård och mjuk kvalitet och för att de ska kunna göra detta krävs stora reformer, exempelvis inom betygssystemet, antagningssystemet, och informationssystemet.
Så visst. Konkurrens är inte perfekt – men alternativet är värre.
I slutändan handlar det om att skapa ett koherent system. Ett helt centraliserat system med koherenta regleringar att föredra före en halvmesyr – men ett decentraliserat system där regleringar är koherenta är bättre. Tyvärr tycker jag inte Jonas klargör skillnaden mellan de incitament som skapas i halvmesyren, jämfört med de som skapas i ett decentraliserat system som är koherent. Istället får det koherenta decentraliserade systemet, som alltså inte finns, stå till svars för vad halvmesyren har orsakat.
Timplansregleringen är också ett exempel på detta. Jonas skriver att “Notabelt är också att timplanen var stadieindelad till 1994 (då skolan uppvisade goda resultat). Eftersom sådan reglering ansågs överflödig och hämmande så avreglerades timplanen i och med lgr94.”
Jaha, man avskaffade en strikt tolkning, men behöll centraliserade timplaner. Precis som i exemplet om pedagogik ovan finns det ingen koherens i en reformerna. Det naturliga vore naturligtvis att avskaffa timplanen helt och fokusera på skolors resultat i istället – detta vore en avreglering snarare en felreglering. Återigen: reformerna som genomfördes var ett mischmasch av centralisering och decentralisering. Trots detta fortfarande finner forskningen positiva effekter, vilket är intressant.
Värt att notera angående kraften i styrningen angående den centraliserade timplanen är att när var femte svensk grundskola sedan gjordes timplanelös sex år senare (2000) efter kritik mot mischmaschet så frågade sig folk på utbildningsdepartementet varför vissa kommuner inte anmälde någon enda skola till försöket. Enligt Ann Wolrath fick de då till svar att man redan arbetade timplanelöst.
1. Jag skrev ”Skolverket har slagit fast att elever får ha mobiltelefon och keps i klassrummet.”
Markus kallar mig okunnig.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/skolverket-elever-far-ha-mossa-och-mobil-i-klassrummet_8775974.svd
”Skolverket: Elever får ha mössa och mobil i klassrummet…Om eleverna vill behålla ytterplagg som mössor och jackor på inne i klassrummet är inte heller det något problem, menar Kjell Hedvall som inte tycker att lärare bör ta ifrån eleverna kläderna.”
En tidningsanka säger ni. Skolverkets juridiska vägledning:
http://www.skolverket.se/regelverk/juridisk-vagledning/trygghet-och-studiero-1.126418
”Rektorn och lärarna får ta ifrån en elev ett föremål om det används så att det stör utbildningen eller riskerar att skada någon i skolan eller i fritidshemmet. När det gäller föremål som stör är det hur föremålet används som är grunden för omhändertagandet. En mobiltelefon är till exempel i regel inte störande om den är avstängd men om eleven hanterar den på något annat sätt så att undervisningen försvåras så stör den utbildningen och kan omhändertas.”
De som skrev skolverkets juridiska vägledning kanske inte är innitierade om skolverkets policy.
2. Jag citerar även ur Aftonbladet ”Skolinspektionen har vid två tillfällen kritiserat friskolekoncernen för den strikta klädkoden och för att eleverna inte har haft inflytande över utformningen av ordningsreglerna.”
Markus menar att det är en ”tyst reträtt”! Det är nämligen så att skolinspektionen sedan 2008 är en separat myndighet från skolverket, det ena myndigheten utformar regler och den andra granskar. Det ändrar inte att det jag skrev är korrekt, både de jure och de facto.
Även om jag hade haft fel och blandat ihop de två statliga myndigheterna (vilket jag inte hade som ni kan se från skolverkets hemsida) så hade det inte ändrat att substansen i Markus tes hade varit fel. Friskolor är inte fria att bedriva disciplin som de vill. Markus tycks ändå tro att han har fått rätt att friskolor får göra som de vil, för det var *en annan statlig* myndighet som enligt Expressen förbjöd Engelska Skolans pedagogik. Otroligt.
3. Vlachos hävdar för Amerikaner som försöker förstå vad som pågår i Sverige att jag har fel, svensk friskolor är helt fria att göra som de vill med innehållet av pedagogiken och skolarbetet.
“The claim that the Swedish voucher reform hass failed because schools were not free to pursue their preferred pedagogical methods is without any basis.”…”My claim is merely that schools were free to do whatever they wanted. No regulation forced – or stopped – them from using this or that pedagogic ideas.”
Jag citerar ur läroplanen att så inte är fallet. Vlachos backar inte för att den aktuella läroplan
jag citerar ur är från 2011. Samma formulering finns i LG94 SKOLFS 2006:23
http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FRecord%3Fk%3D1069
Läraen ska
“utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan,”
Läs den själva.
4. Som exempel på att progressiv pedagogik visst dominerar läroplanen som friskolor måste utgår från citerade jag ur skollagen:
”Läraren ska:
• utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan,
• svara för att alla elever får ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll samt se till att detta inflytande ökar med stigande ålder och mognad,”
Jonas svarar: ”Vad gäller progressiv-individualistiska pedagogiska metoder så är de öppna för tolkningar. Tex vore det ju förbluffande om mognaden *inte* tilläts påverka vilket ansvar som läggs på eleven.!”
Tror du verkligen att stycket jag invände mot i min kritik invände mot Rousseauiansk pedagogik är ”detta inflytande ökar med stigande ålder och mognad”? Är det inte mer trolig att det var kravet att läraren ska utgå från att elever kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning? Eller att alla barn ska ha elevinflytande över hur undervisning går till?
Det stämmer inte att alla barn vare sig kan eller vill ta ansvar för sin egen inlärning. Det kunde t.ex. inte jag. Vuxna bör därför ta ansvar för alla barns inlärning. Ändå kräver läroplanen att alla lärare i alla friskolor ska bedriva undervisning utifrån en tokig pedagogisk teori som tagit över. Du vägrar bemöta detta fokuserar på en non-sequitur om stigande åldrar.
Jag är knappast en expert på skolan, det ändar knappast att allt jag skrivit hitintills är rätt i sak.
Jag ska kolla igen om någon kan påvisa ett sakfel. Jag orkar inte diskutera mot de som förnekar fakta och fortsätter hävda att friskolor är fria i sin pedagogik. Jag upplever att ni är postmoderna, det spelar ingen roll vilka bevis jag lägger fram. Svaret från extremlibertarianen i Cato-journal var mindre dogmatiskt ideologisk och förnekade fakta mindre envist.
För att sammanfatta vad andra redan skrivit:
De relevanta reglerna (vilka det är skiftar från tidpunkt till tidpunkt) är i allmänhet vag formulerade med bekvämt utrymme för tolkningar och illa efterhållna av de direkt ansvariga. Ett exempel är till att det visst går att förbjuda kepsar och mobiltelefoner klassrummet dina bedyringar om motsatsen till trots, vilket Farhia Bettar påpekat två gånger redan. Det är faktiskt lätt att googla fram exempel på sådana skrivelser i skolors regelverk, se till exempel här: http://www.nacka.se/underwebbar/vilansskola/omvilansskola/Documents/Trivselregler.pdf där även godis förbjuds.
Ett annat exempel är hur vaga reglerna är att när du tolkar skrivningen “svara för att alla elever får ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll samt se till att detta inflytande ökar med stigande ålder och mognad” så som betydande att alla barn måste skapa sin egen studieplan med på kunskapsmässigt innehåll så finns det inget i skrivningen som säger emot det.
Jag tolkar skrivningen som sägande att om läraren exempelvis vill bedriva all sin undervisning inom ramen av ett stort tematiskt projekt (tex att all ämnesundervisning anknyter till klimatförändringarna) måste eleverna först få yttra sig om saken och deras önskningar i någon mån tas hänsyn till; ställer vi dessa två tolkningar av skrivelsen mot varandra så har jag svårt att se starkare stöd för den ena än för den andra. Alltså är denna skrivelse i sig knappast nog för att elever ska ta sig rätten att skapa sig sin egen läroplan.
Avslutningsvis kan väl sägas att grunskoleelever har tre heliga mål: bättre skolmat, mindre/roligare läxor, och mindre schemalagd tid, i vart fall när Uppsala 2005 utredde vad elevinflytande betydde rent praktiskt (http://www.uppsala.se/Upload/Dokumentarkiv/Externt/Dokument/Skola_o_forskola/Skolrapporter/Utvardering_av_elevinflytande_pa_grundskolan.pdf).
Tino, det hjälper inte att göra lite snabba googlingar för att räta upp din brist på sakkunskap. Ursprungligen skrev du att skolverket har slagit fast att elever får ha keps och mobil i skolan.
Problemet med det uttalandet är att det inte är sant. Det är helt enkelt så att det är upp till skolorna att i sina ordningsregler reglera sådant. En skola kan välja att göra ordningsregler som förbjuder keps och mobil. Ordningsreglerna får inte se ut hur som helst men att kräva att man hänger av sina ytterkläder och inte tar med sin mobil in i klassrummet är exempel på ordningsregler som är godtagbara.
När du då märkt att du inte riktigt har på fötterna för vad du ursprungligen skrivit låtsas du att det faktum att skolinspektionen har anmärkt på klädkoder och att skolverkets juridiska vägledning angående skollagens skrivningar om lärares befogenheter vad det gäller att beslagta störande föremål är samma sak som det du ursprungligen skrev eller åtminstone vad du ursprungligen menade.
Men för all del. Om din poäng med att skriva att skolverket slagit fast att elever får ha keps och mobil i skolan var:
1. Att skolverket inte har slagit fast att elever får ha keps och mobil i skolan. (Utan att skolinspektionen har haft synpunkter på klädkoder och att skolverket kommit med juridisk vägledning angående hur lärares befogenheter att beslagta störande föremål ska tolkas.)
2. Att skolor kan ha ordningsregler som förbjuder keps och mobil under lektionstid.
3. Att sådana ordningsregler tillämpas dagligen i den svenska skolan.
så erkänner jag att du haft rätt hela tiden. I så fall föreslår jag att du framöver ansluter dig till ett mer vedertaget språkbruk, för som du förstår har du blivit gruvligen missuppfattad i det här fallet.
I annat fall vidhåller jag att du helt enkelt inte har någon större sakkunskap på det här området.
Citat från artikeln Tino länkar till:
“– Det finns inget som förbjuder det så länge det inte stör undervisningen. Sen kan man ju alltid diskutera det lämpliga i det, säger han till SVT:s Aktuellt.”
Detta är väl helt förenligt med Skolverkets juridiska vägledning?
“Rektorn och lärarna får ta ifrån en elev ett föremål om det används så att det stör utbildningen eller riskerar att skada någon i skolan eller i fritidshemmet. När det gäller föremål som stör är det hur föremålet används som är grunden för omhändertagandet. En mobiltelefon är till exempel i regel inte störande om den är avstängd men om eleven hanterar den på något annat sätt så att undervisningen försvåras så stör den utbildningen och kan omhändertas.”
Tino, du är välkommen att själv ringa och fråga min skola om mobilpolicyn. ALLA lärare har en låda där de tvingar eleverna att lägga sina mobiltelefoner innan lektionen börjar. Menar du att vår kommunala förortsskola gör något olagligt?
@Farhia: Som jag skrev i en kommentar till ett tidigare inlägg av dig, och nu som svar på din direkta fråga. Föremål får bara omhändertas ifall de använts störande. Det finns alltså inget direkt stöd i skollagen för att samla in mobiltelefoner. Visserligen kan ni (tillsammans med eleverna) skriva lokala ordningsregler som säger att alla telefoner ska lämnas i en låda, men det låter som om ni som lärare då tar på er ett väldigt stor ansvar för elevernas personliga egendom.
Tino, det är ingen som hävdar att friskolorna (eller någon annan skola för den delen) har rätt att göra absolut allt de vill. Det ändrar inte på det faktum att friutrymmet är väldigt stort. Ge exempel på goda pedagogiska metoder som friskolorna skulle kunna använda sig av om inte läroplanen funnits.
Det enda du tagit upp är betyg, klädkoder och kursstrukturen på gymnasiet. Inget av detta är annat än småsaker i sammanhanget. Det finns mycket forskning om effekterna av betyg på elevers lärande och den visar ibland på små negativa, ibland på små positiva och ibland inga effekter. Sammantaget finns det inget skäl att tro att betyg är en viktig pedagogisk idé. Personligen är jag positivt inställd till att betyg införts i åk 6 i Sverige, men det beror mest på att jag tror (någon relevant forskning på området har jag aldrig sett) att införandet av tidigare betyg är en för den svenska skolan välbehövlig markering att kunskapsuppdraget är det primära uppdraget. Någon stor förändring av detta förväntar jag mig dock inte.
När det gäller klädkoder har du inte lagt fram något som tyder på att det har en signifikant inverkan (eller ens obetydlig) på elevernas lärande. För övrigt finns det gott om svenska skolor som har klädkoder och jag har flera kollegor på min skola som inte accepterar huvudbonad i klassrummet.
Beträffande kursstrukturen på gymnasiet är den inte så styrande som det kan se ut. Kurserna kan läggas olika i tiden, de kan tilldelas olika mycket undervisningstid (båda dessa är upp till den enskilda skolan) och det föreskrivs inte någon pedagogisk metod i kurserna. Därtill kan gymnasiets kursstruktur näppeligen förklara fallet i PISA, som mäter grundskoleelevers kunskaper och färdigheter.
De rosseauanska idéerna är inte alls något som svensk skola slaviskt följer. Det som står i läroplanen (om elevinflytande som du citerat ovan) innebär att man bör lyssna på eleverna, låta dem utvärdera, utnyttja den inneboende drivkraften (om den finns). Jag har aldrig låtit eleverna planera en kurs. Jag lägger upp ett förslag och frågar om de har några synpunkter. Det har de hittills aldrig haft utan de litar på att jag har mer koll på hur kursen bör läggas upp. Efter kursen har vi kursutvärderingar i olika former (diskussioner, anonyma enkäter), men det är mest något som jag gör för att utveckla kursen vidare till nästa grupp. Det är definitivt inte bara jag som gör på detta sätt.
Slutligen kommer du med beskyllningar om postmodernism. Jag vet inte om det var riktat mot mig, någon annan eller flera personer, men det finns få saker som jag tycker så illa om som postmodernism Dessvärre såg jag flera sådana drag hos lärarutbildare på allmänt utbildningsområde, vilket dock är en annan fråga.
Du har rätt i att det är fakta att friskolorna inte har total frihet att göra som de vill, men om det är så att de endast kan nå framgång under så ideala förutsättningar har jag svårt att se dem som ett realistiskt alternativ. De har, under ett och ett halvt decennium kunnat verka i ett skolsystem som erbjuder väldigt stora möjligheter att använda egna pedagogiska lösningar. Vad har vi för anledning att tro att de plötsligt skulle prestera lysande om de sista begränsningarna togs bort, när de inte har imponerat då de haft väldigt stor frihet. Att de haft väldigt stor frihet visas ju bland annat av att det finns stora skillnader i pedagogik hos friskolorna (och även de kommunala). Att de begränsas av hur lärare utbildas är knappast sant. Den skola som vill skulle kunna rekrytera erfarna lärare som tror på “gammaldags” pedagogik. Det finns många sådana i Sverige.
Vad är din uppfattning elevernas främsta policyfråga Niklas, undervisningen eller skolmaten?
I alla dessa upprörda diskussioner om flumskolan så är det så sällan någon nämner vad dom maktgalna barnen faktiskt kräver i skolan, och min tes är att det inte nämns för barnen huvudsakligen klagar på maten (och vill ha handburgare/pizza varje dag). Även om det magiskt skulle uppstå en förenande rörelse bland barnen som propagerar för att ett helt ämne ska uteslutas ur undervisningen skulle nog de flesta skolor kunna återta kontrollen genom att bjuda på pizza i en vecka.
Jag uppfattar det som att de bryr sig mest om undervisningen, men jag har väldigt studiemotiverade elever och de inser att jag som lärare har förkunskaper som eleverna saknar. Det bidrar till att de låter mig planera och lägga upp undervisningen på det sätt jag tror är bäst. Ibland kommer de med förslag på förbättringar och de är väl värda att lyssna på.
Ja Tino, Skolverket slår fast att något generellt förbud mot mobiler och kepsar inte utfärdats centralt av staten (hur avreglerat vore ett sådant förbud). Det är inte samma sak som att skolan/läraren saknar medel att ingripa mot störande föremål. Överst i länken du ger står tex “Rektorn har en skyldighet att ta fram egna ordningsregler på skolan som exempelvis kan innehålla förbud mot att använda mobiltelefoner under lektionstid.”.
Som flera andra framfört så kan dessa “progressiva skrivningar” i skollagen tolkas väldigt fritt och det är svårt att se några hinder för någon särskild pedagogik. Intressant är också citatet som The Empirical Economist ger ovan: “Som redan framgått hade i stort sett alla direktiv om hur målen i undervisningen skulle nås plockats bort i Lpo 94 med åtföljande kursplaner”. Att dra slutsatsen att skolorna var hårt bundna av en särskild pedagogik som de annars hade valt bort ter sig i ljuset av detta citat märkligt. Även är det märkligt att friskolorna valde bort äldre erfarna lärare till förmån för yngre om de nu var angelägna att undvika den moderna pedagogiken.
Finns det då något rationellt skäl för skolor – kommunala och fristående – att efter avregleringen anamma dessa idéer? Ja: idéerna bygger på läraren som mentor snarare än ämneskunnig. Dvs den nya pedagogiken gjorde det möjligt att använda lärarna på ett flexibelt sätt och åsidosätta ämneskunskapen. Denna flexibilitet är sannolikt kostnadsbesparande.
Vad gäller gymnasiet så är jag liksom The Empirical Economist medveten om att det finns många systemfel (jag tror jag var den första som började skriva om dessa problem, i varje fall med empiriskt stöd).. Att ta till begreppet “felreglering” snarare än “avreglering” när skolorna getts mycket stor frihet att göra vad de vill är dock märkligt, men kalla de vad du vill. Till saken hör ju att systemfelen finns av en anledning och vi kan bara utvärdera avregleringen (ja, jag framhärdar) inom ramen för detta system. Sen kanske det inte är helt fel: om man inför en absolut gräns för godkända betyg så kanske det är bra om man samtidigt ger skolorna incitament att godkänna många av eleverna. En dum reform tar ut en annan.
Vi vet för övrigt väldigt lite om effekterna av avregleringen av gymnasieskolan och jag skulle vilja påstå att vårt mischmashade experiment inte levererat särskilt bra resultat vare sig på grund- eller gymnasienivå. Att friskoleandelen på kommunnivå är positivt korrelerad med studieresultaten säger nämligen inget om systemeffekten. Och systemet verkar närmast ha havererat. Som jag redan sagt: om styrmodellen nästan uteslutande bygger på konkurrens så är det inte konstigt om konkurrens på marginalen ger vissa positiva effekter.
Jonas, du borde posta denna avslutande kommentar på engelska under Tinos engelska text så att även internationella läsare kan ta del av det.
1. Lpo 94 ledde till en hyperiundividualisering, som mitt citat visar. Det centraliserade kravet fanns kvar, men “synen på individen blev utformningen av individualiseringen i denna läroplan beroende av eleven själv, och elevens förmåga till ansvar och inflytande vad gäller det egna lärandet och vad som skedde i skolan.” Läroplanen lade ett större ansvar på eleverna att utforma undervisningen. Att påstå att skolor inte behövde följa dessa riktlinjer är minst sagt märkligt. Björklund m.fl. har också betonat Lpo 94 som viktigt för individualiseringen som skedde på 90-talet.
Även om skolor gladeligen följde med i trenden som sattes på centralnivå, vilket kan stämma om det gjorde skolan “roligare”, är detta fortfarande resultatet av mischmashet jag pratar om. Det verkar som “voice” är den starkaste drivkraften bakom inflationen (http://www.edchoice.org/Blog/July-2014/Is-Swedish-School-Choice-Disastrous-or-Is-the-Read) och med andra institutioner hade man kunnat neutraliserat den faktorn – de föräldrar som driver på för högre betyg hade knappast accepterat flumpedagogik när deras barn får sämre betyg.
2. Systemfelen finns på grund av att politiker var naiva. Ny kan vi lära oss av deras misstag.
3. Återigen, konkurrensen har inte alltid väldigt starka effekter, men det har inte andra storskaliga reformer heller. Den kostar oftast ingenting, eller drar till och med ner kostnaderna. Den starkaste forskningen som finns indikerar inte att system med mer konkurrens leder till sämre resultat i internationella undersökningar, tvärtom.
3. Återigen, kritiken mot konkurrens med hänvisning till den bastardiserade svenska versionen är gott och väl – även om den forskning som finns även där fantastiskt nog indikerar små-till-medelstora effekter. Men vad är alternativet till att skapa bättre incitament men samtidigt behålla marknadskrafterna? Att lita till politikers vilja, förmåga och kunskap? Vem ska styra deras val? Vad finns det för empiriskt stöd för att de är bättre än marknadskrafterna? Alternativet är värre.
Det finns inga alternativ än att använda sig av en förhoppningsvis komptent och ansvarstagande byråkrati. Som du själv skriver är inte heller en konkurrensutsatt skola något självspelande piano utan något som kräver ett välordnat regelverk som antagligen är anpassligt till olika situationer och förändringar. Dessutom går det inte att förlita sig på konkurrensen: i stora delar av landet är det en utopi att konkurrensen skulle bli särskilt stark. Alltså kommer vi att dras med ett “mischmash”. Om du anser sådan vara sämre än total centralplanering kanske du borde byta ståndpunkt?
Själv är jag mindre systemtrogen och anser att alternativa verksamhetsformer sannolikt har ett värde men regelverket bör inte vara sånt att det begränsar utrymmet för byråkratisk verksamhetskontroll av den offentliga skolan för mycket. Att styra enbart med regelverket är tungt och klumpigt; inte minst drabbar det även välfungerande skolor. Som jag sagt många gånger: trots allt snack om resultatbaserad reglering lyser sådan med sin frånvaro och det är knappast någon slump.
>2. Politikerna var för övrigt kanske naiva, eller så var de ideologiskt övertygade eller så ville de helt enkelt öppna upp en marknad.
Överallt finns det exempel på skolsystem som fungerar betydligt bättre än det svenska. Dessa har bland annat aktiva byråkratier. Dessutom verkar det enligt dig vara väldigt lätt att styra ett skolsystem: några ord i läroplanen förändrar arbetssätten i grunden. Det är faktiskt inte särskilt sannolikt, inte minst då lärarnas och skolornas tröghet att anpassa sig till det nya ständigt ses som ett problem. Sen kan man fråga sig hur självklart det är att det är orden i lpo94 som ledde till denna “hyperindividualisering”. Det kanske var avreglering, skolornas frihet, deras incitament att hålla nere kostnaderna osv.
Mellanledsräkning i matematik spreds för övrigt snabbt runt 00-talet. Detta var inget centraliserat eller “individualiserat” påfund utan bara nytt (och dåligt, visade det sig). Hade en sådan trend fått samma fäste i en skola med en gedigen och rutinerad byråkrati i ryggen? Det kan vi aldrig få ett definitivt svar på, men exemplet visar att decentralisering inte är den vaccination mot snabbt spridande av dåliga idéer som somliga vill låta påskina.
Det är för övrigt säkert sant att vissa familjer inte sett glatt på sämre betyg. Det gäller dock även utan konkurrens. Om nu voice är en kraftfull mekanism bakom betygsinflation så kanske den även är en stark mekanism bakom mer positiva saker i skolan? Eller funkar voice bara på betygsinflation?
Slutligen undrar jag fortfarande hur en (än mer) marknadsbaserad skola ska hantera likvärdighetsfrågan. Stora skillnader är det normala på marknader och skolan utgör sannolikt inget undantag. Men hur göra: att upprätthålla en hyfsat jämn kvalitet i skolan är trots allt ett rätt rimligt krav i ett samhälle där barnen måste gå i skolan.
Sista kommentaren för den här gången:
Visst, kan vi hoppas att byråkratin är jättebra och lyssnar på rigorös forskning. Givet historien är jag inte speciellt positiv till det. Om byråkraterna istället är inkompetenta eller lyssnar på inkompetenta “experter” kan vi få större kaos. Let’s flip a coin. Konkurrens är inget självspelande piano, men i Hayekiansk anda anser jag det bättre, och mer realistiskt, att pressa politiker att skapa välutformade regler än att gå in och kontinuerligt peta. Jag är visserligen ingen ultra-liberal utan tror likt du att staten bör spela en viss roll även med konkurrens, men jag är skeptisk till att den ska kunna driva utvecklingen. Vissa småskaliga interventioner snarare än genomgående Stora Språng.
Konkurrensen kan bli helt okej över hela landet, så länge free entry råder (möjlig konkurrens) och kommunalpolitiker inte är avigt inställda. (I Övertorneå går exempelvis ungefär 20 % i friskola, en av tre skolor, trots att kommunen är ungefär lika stor som elevantalet i en KIPP-skola totalt.) Dessutom skapar virtuella skolor starkare konkurrens – se exempelvis Florida. Återigen, om vi tillåter sådant.
Har aldrig påstått att centralplanering är bra – däremot har jag påstått att det är viktigt att få ett koherent system. Mischmaschet är en variabel som går att förändra. Precis som Tino skrev i NRO handlar det om att lära av historien när det gäller utformningen av skolvalssystem.
För mer om koherens i utbildningssystemet, se Tim Oates (före detta forskningschef vid Qualifications and Curriculum Authority) kapitel i den här boken, där jag och professor Rob Coe också har ett kapitel om incitament, experiment och marknadsprocesser: http://www.cmre.org.uk/sites/default/files/Tests%20worth%20teaching%20to_web%20text.pdf
Att resultatstyrning inte sker är ett val som har gjorts av Sveriges politiker. De vill inte. Det första steget hade varit en total reformering av betygssystemet och antagningssystemet – troligtvis det enskilt viktigaste som kan göra i skolan just nu – men den reformen lyser med sin frånvaro. Vilka föräldrar och elever skulle gilla att de längre inte kan påverka betygen? Detta är återigen ett politikermisslyckande. Istället har man flummat omkring med små reformer som tidigare betyg, meritvärdespoäng och annat tjafs. Detta är politikernas fel, inte marknadens.
Vilka är bäst? Om vi använder internationella prov är det östasiatiska länder som är bäst – och där föräldrar spenderar lika mycket på privatundervisning i vinstdrivande företag som staten spenderar på utbildning. Konkurrensen är benhård. Dessutom går 47% av koreanska 15-åringarna i fristående skola, 30% av de japanska, 93% i Hong Kong. Hård konkurrens råder och de skolsystemen går som tåget i enlighet med det mått som du själv dömer ut den svenska skolan.
Detta säger naturligtvis ingenting om detta är vad som gör att de presterar bra, men lika lite säger exempel med aktiva byråkratier någonting om huruvida de hjälper eller höll tillbaka resultaten.
De riktlinjer som funnits sedan 1990-talet ökadet på den individualisering som redan hade börjat genomsyra skolväsendet – självklart kan inte en enda lös skrivning förändra allt över en natt. Vi presterade bra i TIMSS 1995 exempelvis. Men skrivningarna föregicks av tidsandan och hade varit på väg under lång tid med tidigare läroplaner, då man dock var mer koherent – Lpo 94 kodifierade tidsandan och tog ett slutgiltigt steg i och med hyperindividualiseringen. Att det sedan spred sig under senare delen på 1990-talet var inte konstigt.
Jag är heller som sagt inte ensam om att notera att individualiseringen troligtvis ligger bakom vårt fall – Börklund m.fl. hänvisar också till Lpo 94 och dess skrivningar som du vet.
Har inte pratat om vaccin – sådant finns inte. Sannolikhet pratar vi om. Och om man får sätta vilka betyg man finns det inga konsekvenser för felaktiga beslut på marknaden – då bör vi inte vara förvånade att dåliga metoder inte slås ut. Återigen handlar det om systemfel.
Visst kan voice vara ett medel – men då framförallt för mer bemedlade föräldrar och deras skolor. Det är inget renodlat alternativ till choice.
Inte heller verkar det finnas stöd för att konkurrens skulle leda till lägre likvärdighet. Den forskning som finns indikerar tvärtom att effekten av elevers bakgrund sjunker med skolval. Och skolsegregationsforskning som inte tar hänsyn till kontrafaktiska bostadsmönster är inte värd speciellt mycket.
Snabbt svar:
1) Med likvärdighet menas i allmänhet att det inte ska spela så stor roll vilken skola du går på. Att kvalitetsspridningen mellan skolor ökat och att detta har att göra med marknadsstyrningen är rätt väl klarlagt.
2) Med skolkonkurrens menas i allmänhet ett system där skolorna konkurrerar om elever, inte att elever konkurrerar om utbildningsplatser. Dessa både konkurrensbegrepp används ofta samtidigt, ibland beroende på vad som passar avsändaren, men de är faktiskt väsensskilda. Det går tex alldeles utmärkt att låta elever konkurrera om utbildningsplatser i ett helt monolitiskt system.
Och lite till:
Sen är det ju så att alla skolsystem innehåller ett visst mått av konkurrens och valfrihet. Skolor (rektorer och lärare) jämför sig med varandra på diverse sätt och inga budgetar är i längden immuna mot att familjer väljer bort skolor på ett eller annat sätt. Tex finns det ju visst stöd för att “naming and shaming” fungerar rätt bra i skolan, vilket lyftes av Tim Harford härförleden: http://timharford.com/2014/07/underperforming-on-performance/. “Naming and shaming” är dock en annan mekanism än konkurrens om elevpengar.
En i sammanhanget intressant alternativ tolkning av utvecklingen efter den svenska decentraliseringen är att jämförelsegruppen snävades in. Medan man i den centralstyrda statliga skolan jämfördes med alla landets skolor (bland annat via det relativa betygssystemet) så hamnade fokus nu på kommunen. Var din skola bäst i landets sämsta skolkommun så var du bäst där det räknades, det vill säga inför de lokala beslutsfattarna. En mekanism som denna är inte konkurrens i traditionell bemärkelse utan snarast en form av “yardstick competition”. En anledning till att man kan se med ljusare ögon på byråkratisk styrning av skolan än inom en del andra områden är för övrigt just att informationsläget är relativt bra: även i den centralstyrda skolan fanns mängder av skolenheter som man kunde jämföra med.
Övertorneå är ju nästgårds så det kan vara av intresse att kommunen har en yta jämförbar med Blekinges (2500 km2 jmf m. 3000 km2.) De tre skolorna ligger i varsitt samhälle, Svanstein, Övertorneå och Hedenäset. Utan att göra en särskilt vågad gissning skulle jag tippa att den inbördes konkurrensen om eleverna sker på grundval av skolbyggnadens läge. Inget fel i det, men man kan nog inte räkna med att skolkonkurrensen driver fram kvalitet även på andra parametrar än tillgänglighet.
The empirical economist, är det Vinterek du syftar på när du skriver att “Lpo 94 ledde till en hyperiundividualisering, som mitt citat visar.” I så fall håller jag inte med. Läser man vidare i rapporten framgår att det inte rör sig om en faktisk undersökning av hur undervisningen i klassrummen såg ut, samt att begreppet individualisering är väldigt mångtydigt, vilket diskuteras i fortsättningen.
I samma rapport kan man läsa att “Såväl Skolverkets (2009) kunskapsöversikt som Vintereks (2006) forskningsöversikt om individualisering i ett skolsammanhang slår fast att intentionerna med individualisering i betydelsen individanpassning inte har införlivats i skolans praktik.”
Det här citatet illustrerar att man inte kan utgå från att skolornas undervisning bestäms entydigt av enskilda skrivningar i styrdokumenten. Det är inte det minsta överraskande, eftersom begreppen som används i dessa sammanhang är så luddiga att de lämnar avsevärt utrymme för olika tolkningar. Därtill är det många olika saker som beskrivs i styrdokumenten och de är inte alltid samstämmiga.
Det är helt enkelt inte rimligt att diskutera skolfrågor med utgångspunkten att det som skrivs i läroplaner omgående (eller ens på lång sikt) blir verklighet i klassrummen. Det beror huvudsakligen inte på att skolorna fuskar medvetet (även om sådant också förekommer) utan på att målen som beskrivs i styrdokumenten är luddiga (samt ibland omöjliga att genomföra under de givna förutsättningarna) samtidigt som en mängd andra faktorer också påverkar skolans vardag.
Inte för att fullständigt ta äran av den progressiva pedagogiken som slutgiltig orsak till det svenska skolundret, men jag skulle ändå vilja belysa en möjlig utvecklingslinje som jag tror inte helt ska förringas. Om man köper att det viktigaste är vad som händer i klassrummet så misstänker jag att de sista 20 åren inte bara varit en resa mot mer progressiv och/eller individualiserad undervisning utan att det också varit en resa mot mindre skickligt bedriven traditionell undervisning.
Jag ska ge ett par skäl till varför:
1. Lärarutbildningens största svek är kanske inte att den förgiftat de blivande lärarna med postmodernism utan snarare att den inte undervisat de blivande lärarna i hur man undervisar. Man kan ju tro att det skulle vara en viktig del i en lärarutbildning, men som lärarutbildningen sett ut så har den lilla detaljen helt och hållet hamnat på praktiken man ska göra ute på skolor. Oavsett traditionella eller progressiva undervisningsformer kan det ju tänkas att det hela ska ledas med ett visst handlag, men det har inte prioriterats. Ibland till så absurda proportioner som lågstadielärare som inte fått undervisning i hur man lär barn läsa.
2. Den under perioden tilltagande pappersbördan. Under nittiotalet yttrade den sig främst i att lärarna skulle skriva egna papper istället för dem som tidigare kommit från skolöverstyrelsen om hur undervisningen och bedömningen skulle gå till. Senare tar en annan sida över, när den svenska staten försöker garantera sina barn ett och annat (dock inte god undervisning), och medlet man använder blir att lärare ska skapa papper. Ursprungssynden är det målrelaterade betygssystemet, tillkommet delvis i hopp om att man skulle kunna garantera en lägsta nivå av kunskap åt barnen (godkänt betyg). När man sen märkte att det inte räckte med det fick man sätta in lite grövre artilleri, med åtgärdsprogram och så småningom individuella utvecklingsplaner. Den tendensen når sin kulmen när den individuella utvecklingsplanen ska vara kopplad till den lokala pedagogiska planeringen och omdömena, kompletteras med likabehandlingsplan och därtill hörande incidentrapportering och utredningsskrivande samt kvalitetsredovisning eller systematiskt kvalitetsarbete. Ja, och så åtgärdsprogrammen så klart.
Problemet här är inte bara det uppenbara, att pappersskrivandet tar tid. Det är också i den mån det inte upplevs som meningsfullt (man blir lärare för undervisningen, eller möjligen för loven) demoraliserande och i och med att det är nytt så upptar det ordentligt med utrymme i fortbildningstid och fokus. På så vis leder det till sämre undervisning, oavsett om den är traditionell eller ej. (Här finns också ett mer levande styrmedel mot individualisering än läroplanen. Man ser ju lite duktigare ut om man inte bara stämplar “följ ordinarie undervisning” i planen utan trixar till det med något litet snyggt upptåg som sen ofelbart kostar mer än det smakar i lärartid.)
3. Lärare som inte undervisar i de ämnen och stadier de är duktiga på att undervisa i. Under den här tiden tas behörighetsregler bort och lärarutbildningen breddas, både åldersmässigt och ämnesmässigt. Till sist har knappt hälften av lärarna som undervisar i matematik på grundskolan någon utbildning för att göra det.
Det ligger mycket i det Markus.
Noterar att Tino plötsligt “försvann” från diskussionen, efter (bland annat) Jonas mycket övertygande svar. Han borde erkänna svagheten/felaktigheten i sina påståenden istället. Det ser man honom göra mycket, mycket sällan.
Skolverket har slagit fast att elever får ha mobiltelefon i skolan. De som fortsätter hävda att jag har fel gör det på basis av en logisk kullerbytta.
Samtidigt som skolverket slår fast att elever har en rättighet till mobiltelefon i skolan säger de att det finns omständigheter där rätten får regleras, nämligen om föremålen är farliga eller störande. Det är skolverket, inte skolan själv, som har tolkningsrätt över vad som är störande. Skollagen: ”Rektorn eller en lärare får från en elev omhänderta föremål som används på ett sätt som är störande för utbildningen eller som kan utgöra en fara för säkerheten i denna.”
Skolverkets menar att skollagen ENDAST ger skolan tillåtelse att frånta barnens föremål om de är störande eller farliga. Skolverkets juridiska vägledning specificerar anmärkningsvärt nog att en avstängd mobiltelefon i regel inte är störande och därmed inte kan fråntas:
”Rektorn och lärarna får ta ifrån en elev ett föremål om det används så att det stör utbildningen eller riskerar att skada någon i skolan eller i fritidshemmet. När det gäller föremål som stör är det hur föremålet används som är grunden för omhändertagandet. En mobiltelefon är till exempel i regel inte störande om den är avstängd men om eleven hanterar den på något annat sätt så att undervisningen försvåras så stör den utbildningen och kan omhändertas.”
Detta innebär att elever anses ha en rätt att ha mobiltelefon i skolan. Staten har kringskurit skolor genom en snäv tolkning vad som får betraktas som störande, de skriver uttryckligen att avstängda mobiltelefoner i normalfallet inte är störande.
Att skolverkets regler tillåter omhändertagande av mobiltelefoner under vissa omständigheter bevisar knappsdy att friskolor är fria i sina ordningsregler över mobiltelefoner. Det är lika ologiskt som att hävda att det är en myt att svensk arbetsmarknad är reglerad för att arbetsmarknadsreglerna tillåter avsked under vissa omständigheter.
Det finns många skolor som på olika sätt begränsar användandet av mobiltelefoner inom det begränsade utrymme ordningsreglerna ger de. Om ordningsreglerna utformats i samråd med barnen (vilket lagen kräver) kan de klara av Skolinspektionens granskning. Strikta regler för mobiltelefoner accepteras dock inte. Ett exempel på hur det gick till på en kommunal skola:
http://www.arbetarbladet.se/gastrikland/ockelbo/jurist-det-ar-krankande
”Perslundaskolans rektor Marko Friman vill införa totalförbud av mobiltelefoner på skolans område. Skolinspektionen är kritisk till förslaget.
– Jag har svårt att se att ett sådant förbud kan bli möjligt. En mobil är en persons ägodel, den kan man inte förbjuda hur som helst, säger Alf Johansson, jurist på Skolinspektionen.
Skollagen ger lärare möjlighet att beslagta föremål, berättar han. Men man kan inte beslagta ett föremål bara för att det är en mobil. Den måste vara störande under undervisningen. Enligt Alf Johansson kan man exempelvis inte beslagta mobiler i korridoren på en rast.
– Tveksamt om man skulle kunna införa något sådant. En mobiltelefon är en del av den personliga integriteten. Jag har svårt att se att en mobil på en rast ska vara störande, säger han.
Totalförbud av mobiler har inget stöd av skollagstiftningen, menar Alf Johansson.
– Rektorn får nog tänka både en och två gånger.”
Det kan naturligtvis vara ytterligare en “tidningsanka” och ytterligare en jurist på Skolinspektionen som inte är lika initierad som de skoljuridiska experterna här i tråden.
Normala länders skolmyndigheter ger inte skolbarn någon sorts slags individuell rätt till mobiltelefon i skolans lokaler, det är skolan som bestämmer. Så inte i Sverige. Om det blir tvist är det skolinspektionen och inte skolan som fäller avgörandet på basis av skolverkets riktlinjer. Skolverket fick sedan kritik i media för att myndighetens tolkning av skollagen inte ger skolor stöd för att reglera mobiltelefoner som de vill. Ur SVT:s artikel:
”Enligt Kjell Hedvall på Skolverket är det exempelvis inte förbjudet att ha mobiltelefon under lektionstid.
– Det finns inget som förbjuder det så länge det inte stör undervisningen. Sen kan man ju alltid diskutera det lämpliga i det, säger han till Aktuellt.
Inte heller att ta ifrån elever klädesplagg som mössa eller jacka rekommenderar Skolverket.
– Jag tycker man ska vara väldigt försiktig med det. Det kan ju finnas goda skäl för att man vill ha en varm jacka på sig eller annat.”
Det som står i SVT:s artikel är ingen skröna eller tidningsanka som påstås skriver här, det är en korrekt beskrivning av dagens regler. När Skolverket fick kritik så kastade de ut dimridåer:
http://www.dagenssamhalle.se/debatt/skolverket-ser-allvarligt-pa-ordningsproblem-i-skolan-7145
Det är samma logiska kullerbyttor som används här. ”Elever får inte använda mobiltelefoner eller andra föremål så att det stör undervisningen. Om det sker får läraren omhänderta telefonen.”
Problemet är att det är skolverket, inte skolan, som bestämmer vad som får betraktas som ”störa undervisningen”, och att myndigheten har gjort snäva tolkningar över vad som får betraktas som störande. Skolor som betraktar smartphones som potentiellt alltid störande saknar idag rätt att förbjuda dem.
Nota bene: Jag svarar i mobilfrågan eftersom vissa här bara verkar kunna bedöma arguments tyngd baserat på vem som postat sist. Däremot har jag inte tid att reda ut även keps- och jackfrågorna i detalj för er. Ni har ett eget ansvar för er inlärning.
Jag kan bara inte låta den här sortens tunga kritik stå obemött: ”Ett exempel är till att det visst går att förbjuda kepsar och mobiltelefoner klassrummet dina bedyringar om motsatsen till trots, vilket Farhia Bettar påpekat två gånger redan. Det är faktiskt lätt att googla fram exempel på sådana skrivelser i skolors regelverk, se till exempel här:
http://www.nacka.se/underwebbar/vilansskola/omvilansskola/Documents/Trivselregler.pdf”
Den skola vars regler du citerar har inte förbjudit mobiltelefoner. De skriver: ”Den ska vara i ljudlöst läge under lektionstid, i matsalen och under gemensamma samlingar.”
Ser du inte skillnaden mellan att ”förbjuda” mobiltelefoner och att tillåta de under lektionstid bara man sätter sin iPhone på “ljudlöst läge under lektionstid”? Hur skulle det kunna vara distraherande? Kunde du inte grävt fram en mindre komisk exempel än ”ljudlöst läge under lektionstid” om du ska hävda med triumferande ton att jag är överbevisad?
Skolorna har rätt att beslagta och förhindra användandet av föremål och kläder som enligt skolan inverkar menligt på undervisningen. Skolan har däremot inte rätt att på godtyckliga grunder beslagta vad som helst som eleven råkar ha i sin ägo. Om denna begränsning av skolornas rättigheter gör att marknadskrafterna inte kan leverera en innovativ och högkvalitativ pedagogik så är de kanske inte mycket att förlita sig på i dessa sammanhang.
Jag har även svårt att köpa idén att vaga skrivningar om elevinflytande varit en hämsko. En anledning att jag inte köper detta har att göra med hur behörighetsreglerna sett ut. Formellt ska behöriga lärare anställas och det är tydligt att lagstiftarens intentioner varit just detta. Trots detta har kommunala och i ännu högre grad fristående skolor anställt obehöriga lärare. Dessutom ofta lärare som helt saknar ämnesutbildning i de ämnen som de undervisar i. Detta har varit möjligt då reglerna (av naturliga skäl) öppnat för undantag under vissa omständigheter. Dessa undantag har gjort behörighetsreglerna helt tandlösa, även efter införandet av lärarlegitimationen (som i sin tur var ett svar på hur illa regeringen ansåg att skolorna hanterade sin frihet).
Man kan tycka vad man vill om möjligheten att kringå behörighetsreglerna och själv är jag verkligen ingen supporter av lärarlegitimationen (åtminstone inte i dagens utformning). Att hävda att luddiga formuleringar om elevinflytande blivit styrande för all pedagogisk verksamhet, samtidigt som de högst konkreta försöken att tvinga skolorna att anställa behöriga lärare ständigt misslyckas, det är faktiskt en mycket tveksam argumentationslinje.
Tino, fakta är naturligtvis grundläggande i en seriös diskussion, men det räcker inte att fakta är korrekta. De bör också vara relevanta avseende den övergripande frågeställningen som diskussionen handlar. Det är här ditt fokus på skolverkets syn på mobiltelefoner brister, i alla fall om det är elevers kunskapstapp under de senaste två decennierna som är utgångspunkten för diskussionen.
Det är ingen som ifrågasätter att skolverkets bestämmelser inte medger skolorna total frihet att bestämma allt över eleverna då de vistas i skolan. Det är inte det diskussionen handlar om (och dessutom är det nog bra att skolor inte får göra precis hur som helst). Att sådana begränsningar finns, för friskolor såväl som för kommunala skolor, är vi alla överens om. Av det faktum att några begränsningar finns följer emellertid inte att friskolor (eller kommunala skolor) omöjligen skulle kunna bedriva framgångsrik undervisning. Som det står ensamt saknar alltså ditt påpekande att skolverket har synpunkter på mobiltelefoner relevans.
Förklaringen till att svenska elever tappat kraftigt i t ex PISA är knappast att skolorna inte får förbjuda eleverna att använda sina mobiler i skolans korridorer, men har du belägg för motsatsen vore de intressanta att få läsa. En avstängd mobil i klassrummet torde knappast påverka undervisningen, men återigen, har du belägg för motsatsen vore de intressanta att få läsa.
Återstår då frågan hur en påslagen mobil i klassrummet påverkar undervisningen. Naturligtvis är det så att om eleverna fokuserar på mobilerna i stället för undervisningen så får det konsekvenser för deras lärande, men det har läraren rätt att förhindra. Så varför förhindras inte detta överallt, utan bara på en vissa skolor och ibland bara på vissa lärares lektioner på en och samma skola.
Du Tino verkar utgå från att det beror på skolverkets styrdokument, fast dessa medger ingripande från skolan under den tid då mobilerna skulle kunna inverka negativt på lärandet.
En annan hypotes är att skolorna drar sig för att temporärt beslagta mobilerna därför att de är rädda att eleverna då ska bli missnöjda och utnyttja skolvalet genom att byta skola. Därmed tappar skolan intäkter. Jag ser inte på rak arm att den hypotesen är mindre rimlig än din.
Slutligen vill jag än en gång påminna om det jag skrev 2014-07-28, 18:35:
Du har rätt i att det är fakta att friskolorna inte har total frihet att göra som de vill, men om det är så att de endast kan nå framgång under så ideala förutsättningar har jag svårt att se dem som ett realistiskt alternativ. De har, under ett och ett halvt decennium kunnat verka i ett skolsystem som erbjuder väldigt stora möjligheter att använda egna pedagogiska lösningar. Vad har vi för anledning att tro att de plötsligt skulle prestera lysande om de sista begränsningarna togs bort, när de inte har imponerat då de haft väldigt stor frihet. Att de haft väldigt stor frihet visas ju bland annat av att det finns stora skillnader i pedagogik hos friskolorna (och även de kommunala). Att de begränsas av hur lärare utbildas är knappast sant. Den skola som vill skulle kunna rekrytera erfarna lärare som tror på ”gammaldags” pedagogik. Det finns många sådana i Sverige.
Jonas:
Det handlar inte om ”godtyckliga” grunder, det handlar om att mobiltelefoner är distraherande. Har elever sin Iphone på sig kan de alltid använda den i smyg.
Den bedömningen borde i ett fritt system vara upp till skolan, inte till dig eller skolverket. Nu är bedömningen av vad som är störande upp till staten, som påtvingar sin progressiva och individualistiska ideologi (barn har en rättighet till sina mobiltelefoner) på alla skolor.
Niklas: Vi diskuterar inte mobiltelefoner för att det skulle vara viktigt. Jag blev anklagad för att vara okunnig när jag bland flera exempel jag tog upp att svenska skolor inte är fria att reglera mobiltelefoner som de vill. Nu vet ni att jag hade rätt, jag kollade givetvis upp det innan jag skrev min text.
Mobiltelefoner i skolan, elevinflytande (ordningsregler måste skrivas tillsammans med barnen!), ålder för betyg, allt nonsens i läroplanen, allt nonsens lärare indoktrineras i högskolan etc etc. är alla utslag för samma pedagogiska överideologi. Jag menar att det är dessa progressiva pedagogiska idéer som främst förstört skolan, inte skolornas organisationsform och incitamentsstruktur som nationalekonomer har fokuserade på.
Tino, du är välkommen att ringa Rinkebyskolan och fråga om deras mobilpolicy.
ALLA lärare har en låda där eleverna tvingas lägga sina mobiler innan lektionen börjar. I vissa fall står läraren i dörren och samlar in telefonerna. Det spelar ingen roll om telefonen är avstängd. Jag har aldrig hört att Skolinspektionen eller Skolverket eller någon annan ifrågasatt detta.
Du har hängt upp dig på en (i praktiken) helt betydelselös detalj. Enmassa skolor förbjuder mobiltelefoner och experimenterar med olika väldigt fria tolkningar av skollag osv. Detta vet du, men du vägrar erkänna att du har noll koll. Snälla. Jonas vann soklart diskussionen.
Som nämnts ovan: om man oroar sig för elevinflytande över undervisningen är det inte uppenbart att man bör söka huvudförklaringen i regelverk och luddiga formuleringar i styrdokument. En annan möjlighet är att efterfrågestryningen av skolan kan ha med saken att göra. Det är knappast självklart att rätta sättet att stärka skolans och lärarnas auktoritet gentemot eleverna är att marknadsanpassa den. Tvärtom ger ju marknadsanpassningen kunden större inflytande över utbildningen; det är hela poängen med marknadsstyrning.
Men det handlar inte bara om en luddig skrivning. Med en tidsanda/norm som genomsyrats av progressiva metoder i läroplaner sedan 60-talet, och som tog ytterligare ett steg i Lpo 94, finns det ingen anledning att tro att friskolor och kommunaliserade skolor inte skulle följa med – bland annat eftersom betygen sätts hur de vill och inte påverkas av metoderna. Med ett likvärdigt betygssystem med externa examinatorer och decentraliserad antagning skulle fler skolor naturligtvis ha större skäl att frångå de progressiva metoder som har förespråkats, eftersom de då skulle vinna fler kunder (eftersom betygen annars hade sjunkit som en sten, i enlighet med forskningen: http://empiricaleconomist.com/2014/04/26/progressive-teaching-methods-suck/).
Man ska inte undervärdera de normer om individualisering, alldeles oavsett lösa skrivningar, som vuxit sig starka i Sverige. Men med bättre systemutformning hade det funnits större skäl att stå emot.
Istället får vi två motstridiga argument tillbaka på den här tråden: (1) skolor kunde strunta i lösa skrivningar i Lpo 94 och att “decentraliseringen” egentligen är boven bakom den, ELLER (2) att individualiseringen “egentligen” aldrig infördes på riktigt.
Jag gick själv i svensk kommunal skola fram till 2004. De sista åren stod det klart att även äldre och mer erfarna lärare var mer benägna att “individualisera”. Detta var inte nödvändigtvis ett problem om man ville läsa politisk teori med universitetslitteratur och sedan skriva en uppsats baserat på ett sådant verk. Men det var ett problem om man för samma betyg istället ville flumma omkring med hemsnickrade teorier på vad som är ett idealsamhälle, utan någon som helst basis i teori eller praktik.
De lärare som var mer hårda och inte var lika lössläppta blev attackerade av förnärmade elever. Även på min tid hade elevens rätt börjat råda i svenska skolor. Inga problem med motiverade elever, som inte bara bryr sig om betyg utan faktiskt tycker kunskap är rätt kul, men annars var det problematiskt.
Detta stödjer Björklund m.fls (www.ifau.se/upload/pdf/se/2010/r10-13-Den-svenska-utbildningspolitikens-arbetsmarknadseffekter-vad-sager-forskningen.pdf) slutsatser att lärarutbildningen inte kan förklara det stora fallet mellan 1995 och 2003. Fallet kom alldeles för fort för att förändringar i lärarutbildningen på sent 80-tal och tidigt 90-tal skulle kunna vara den starkaste orsaken eftersom den största del av lärarkåren fortfarande var utbildad tidigare. Norge genomförde inte heller sådana förändringar men föll ändå som en sten på 90-talet också. Det gemensamma var att Norge även följde med i den progressiva svängen som tog ytterligare nivåer på 90-talet. Vi vet nu att detta var galet.
Nej, självklart handlar det inte enbart om en luddig skrivning och självklart har undervisningen av någon anledning försämrats. Frågan är dock om regelverket var sådant att det krävde den typ av “individualisering” som du beskriver och att detta hämmat skolmarknadens innovationskraft. Jag anser att beläggen för detta vara mycket svaga och det har varit tämligen fritt fram, enligt regelverket, att bedriva skolor enligt olika pedagogiker.
Sen verkar naturligtvis marknadskrafterna i ett sammanhang och när listan på förutsättningar för att de ska fungera väl blir väl lång så kan det hända att dessa krockar med andra ambitioner än att få just konkurrensen att fungera så bra som möjligt. Tex kan dessa förutsättningar krocka med vissa uppfattningar om förutsättningarna för en god skolutveckling. Ponera (bara som exempel) att standardiserade prov är en förutsättning för att få konkurrensen att fungera väl samtidigt som sådana prov visas påverka skolutvecklingen negativt. Vad ska man då välja? Det är just denna diskussion jag har försökt föra under några år när jag lyft fram att regelverket för att hålla markandskrafterna “i styr” på en marknad som denna kan bli hämmande för skolsystemet i stort. Att exempelvis reglera utförarnas motiv snarare än själv verksamheten kan under sådana omständigheter vara en möjlighet.
Ett annat exempel: ponera att vi har ett i många avseende effektivt och välfungerande antagningssystem till högre studier men att detta system fungerar dåligt när skolan konkurrensutsätts. Är det då självklart att antagningssystemet ska anpassas till skolkonkurrensen? Poängen är återigen att det kan finnas motsättningar mellan vad som krävs för att få skolkonkurrens att fungera väl och såväl utbildningsmål som bredare samhällsmål. Att då säga att “hade det inte varit för A så skulle konkurrensen fungerat utmärkt” är därför tveksamt. Eller snarast: det förutsätter att det saknar betydelse om A ändras till B eller inte. Så kan vara fallet, men det kan också vara så att A finns av en anledning.
Jag anser inte att argumenten är motstridiga. Citatet om att “individualiseringen” inte genomförts som tänkt togs ur en av dig länkad källa som diskuterade individualiseringen. Författaren påpekar att individualisering är ett mångtydigt begrepp och att individualiseringen inte genomförts i enligt intentionerna. Detta tyder inte på att regelverket varit särskilt bindande.
Däremot finns det två motstridiga linjer i argumentationen kring marknadsanpassningens konsekvenser och förutsättningar. En linje säger att det relativa misslyckandet för de svenska reformerna beror på att reglerna varit för strikta vilket hämmat skolorna att göra vad de egentligen vill (tex Tino). En annan linje säger att det relativa misslyckandet beror på att regelverket varit för svagt och tillåtit skolor och huvudmän att göra vad de vill (tex Lewin och många andra).
Sen måste man i ärlighetens namn lyfta frågan om individualiseringen (as we know it) kan ha med avregleringen att göra. Det kan vara så att huvudmännen gillar det då det sänker kostnaderna och det kan vara att kunderna gillar det för man får göra lite mer vad man vill. Kundens ställning stärks — på gott och ont – på lärarauktoritetens bekostnad. Dina egna exempel tyder faktiskt på att det kan ligga en del i detta.
Tino, du resonerar som om de fenomen som diskuteras här karaktäriseras av binära variabler. Att en sorts pedagogisk ideologi haft starkt inflytande är det nog inte så många som ifrågasätter. Jag är nog lika kritisk till den som du, men den genomsyrar inte allt i den svenska skolan. Att du inte kommit upp med bättre exempel på detta än kepsar och mobiltelefoner är kanske i sig talande. För övrigt förstår jag inte varför du ger dig in i skoldebatten om du inte har mer kunskap än dina, något säregna, tolkningar av styrdokumenten. Det hade varit mer givande om du bidrog med kunskap om hur det faktiskt fungerar.
Jag invänder inte det minsta mot att den pedagogiska ideologin haft ett negativt inflytande och jag är öppen för att det är en av de viktigaste, kanske den viktigaste, orsakerna till svenska skolans förfall. Därav följer emellertid inte att skolornas organisationsform och incitamentsstruktur som nationalekonomer har fokuserat på saknar betydelse. Tvärtom är det fullt möjligt att dessa faktorer och pedagogisk ideologi har tillsammans orsakat nedgången. Det kanske till och med är, som Jonas inne på i ett inlägg längre upp, att de har förstärkt varandra. Med ekonomiska incitament (och detta gäller både friskolor och kommuner) finns det skäl att välja en pedagogisk modell som kostar lite och att lägga ansvaret på eleverna brukar öppna för minskade utgifter, vilket både kommuner och friskoleföretag tenderar att uppskatta.
För övrigt är det väl inte det minsta konstigt att ekonomer fokuserar på incitamentsstrukturer och organisationsformer. Det är väl ganska typiska exempel på områden som ekonomer besitter expertis på. Pedagogik är ett område där det inte är självklart att ekonomer är experter. Det sistnämnda skall inte tolkas som att jag anser att svenska pedagogiska forskare med nödvändighet är bättre på dessa frågor än ekonomer, men det säger antagligen mest om min skepsis mot svensk pedagogisk forskning.
Jag kan tillägga att jag arbetar på en kommunal gymnasieskola och vi får ses som väldigt traditionella i vår undervisning. Vi blev nyligen granskade av skolinspektionen (inte på grund av att de hade misstankar om problem utan ett rent rutinförfarande) och de riktade inga anmärkningar förutom några småsaker av formaliakaraktär. Vårt traditionella sätt att undervisa tyckte de fungerade bra (vilket också märks på elevernas höga studieresultat). Hos oss står den ideologi du beskriver inte högt i kurs och det har inte varit minsta problem att driva en annan linje. Vår skola är inte heller någon liten obskyr skola, utan är störst i kommunen på de teoretiska programmen, med närmare 1 200 elever. Har vi kunnat arbeta på detta sätt förstår jag inte varför friskolor (enligt dig) inte kan det. Inte heller har vi behövt bryta mot styrdokumenten för att göra det.
Ordagrant står det så här i Skolverkets juridiska vägledning “En mobiltelefon är i grunden inte störande om den är avstängd, men om eleven hanterar den på något annat sätt så att undervisningen försvåras så stör den utbildningen och kan omhändertas”. “Något annat sätt” är en väldigt vitt begrepp och man kan ju lätt se slutsatsen att en mobil som vederbörande tittar på försvårar undervisningen för just den eleven. Dvs får omhändertas direkt.
Av detta kan man i och för sig härled att staten gjort en bedömning av när en mobiltelefon är störande (eller i vart fall när den inte är störande). Bedömningen i det enskilda fallet har dock delegerats ned till rektor/lärare och behöver inte ens dokumenteras om föremålet lämnas tillbaka vid lektionens slut. Ett beslut om omhändertagande är inte heller överklagbart enligt skollagen (se 28:18 skollag).
1. Skolinspektionen om Hagbyskolan 2012:
http://siris.skolverket.se/siris/ris.openfile?docID=192277
”Av skolans ordningsregler framgår att ”Mobiltelefonen ska vara avstängd under skol- och fritidsdagen. Missköts detta beslagtas telefonen under dagen.” Enligt intervju med rektorn har det förekommit att mobiltelefoner har beslagtagits utifrån vad som står i ordningsreglerna. Skolinspektionen bedömer att skolans ordningsregler strider mot skollagen, då det inte enbart räcker med att en mobiltelefon är påslagen för att den ska kunna omhändertas av rektorn eller lärare vid skolan. Det krävs också att den antingen är störande för utbildningen eller utgör en fara för säkerheten….
Under tillsynens handläggningstid har rektorn ändrat skolans ordningsregler så att de överensstämmer med bestämmelserna i skollagen. Rektorn har även uppgett att förändringen av ordningsreglerna är förankrad med personal, elever och föräldrar. Mot bakgrund av att bristen rättats avstår Skolinspektionen från ingripande i denna del.”
Det måste vara ytterligare en tidningsanka. Ekonomistas ilska gäng skoljurister har bevisat att svenska skolor får reglera mobiltelefoner som de vill, skolverket har aldrig begränsat deras handlingsutrymme. Eftersom jag till skillnad från er inte är expert på skolan väger citat som jag klipper in från media eller skolverkets och offentliga myndigheter inte lika tungt som tomma åsikter.
2. Farhia Bettar skrev först:
”På skolan jag jobbar tvingas eleverna alltid lämna ifrån sig både kepsar och mobiltelefoner.”
Nu skriver hon:
“Tino, du är välkommen att ringa Rinkebyskolan och fråga om deras mobilpolicy.”
Du borde ha börjat med att berätta att du jobbar på Rinkebyskolan Farhia.
Att Rinkebyskolan kommit undan med hårdare policy har en uppenbar förklaring. Det är en av Sveriges värst drabbade skolor när det ordning enligt inspektioner. Ordningsreglerna på Rinkebyskolan godtagits av skolbyråkratin mot bakgrund av att utarbetats tillsammans med skolans elever och mot bakgrund av skolans svåra ordningsläge. (inte allt, Skolverket har i andra fall än mobiltelefoner kritiserat Rinkebyskolan för att gå för lång med sina ordningsregler.) Jag skrev upprepade gånger att skolverkets regler ger utrymme att beslagta mobiltelefoner under vissa förutsättningar. Det ändrar inte att det är staten som i slutändan bestämmer vilka ordningsregler som är tillåtna, inte Rinkebyskolan.
3. Jonas Vlachos började med att skriva som kommentar på min artikel i National Review Online:
“My claim is merely that schools were free to do whatever they wanted. No regulation forced – or stopped – them from using this or that pedagogic ideas.”
Påståendet stämmer inte, vilket jag nu visat. Jag har också bemött era anklagelser om mobiltelefoner och visat att jag hade rätt i sak. De som vill kan läsa mer här.
http://www.nationalreview.com/agenda/383304/sweden-has-education-crisis-it-wasnt-caused-school-choice-tino-sanandaji#comments
”Att Rinkebyskolan kommit undan med hårdare policy har en uppenbar förklaring. Det är en av Sveriges värst drabbade skolor när det ordning enligt inspektioner. Ordningsreglerna på Rinkebyskolan godtagits av skolbyråkratin mot bakgrund av att utarbetats tillsammans med skolans elever och mot bakgrund av skolans svåra ordningsläge. (inte allt, Skolverket har i andra fall än mobiltelefoner kritiserat Rinkebyskolan för att gå för lång med sina ordningsregler.) Jag skrev upprepade gånger att skolverkets regler ger utrymme att beslagta mobiltelefoner under vissa förutsättningar. Det ändrar inte att det är staten som i slutändan bestämmer vilka ordningsregler som är tillåtna, inte Rinkebyskolan.”
Bra att du erkänner att Rinkebyskolan av helt fri vilja valt att förbjuda mobiltelefoner i klassrummen och att Skolverket inte invänder något emot detta. Ditt ursprungliga påstående om att Skolverket ger eleverna rätt till sin mobiltelefon i klassrummet blir ju ganska pinsamt i ljuset av detta (hur du än försöker vrida och vända på saken för att slippa erkänna din tabbe).
Och det du beskriver är ju förövrigt exakt samma sak som skulle skett på en ”fri marknad”. Kunderna (föräldrar/elever) har ”kommit överens” med skolan om att förbjuda mobiltelefoner i klassrummen (dock stämmer detta om att ”komma överens” mest ”på pappret” – även om man givetvis ”fört en dialog” med elever/föräldrar). Jag vet dessutom att fler skolor har samma eller liknande regler (åtminstone vad gäller mobiltelefoner).
”Det ändrar inte att det är staten som i slutändan bestämmer vilka ordningsregler som är tillåtna, inte Rinkebyskolan.”
Givetvis. Så länge staten stiftar lagarna i ett land så är det staten som bestämmer vilka ordningsregler som är tillåtna. Och i detta fall är de flesta ordningsregler tillåtna när så krävs. Dock inte aga eller helt godtyckligt åsidosättande av elevers äganderätt (t.ex.genom att med våld beslagta elevers mobiltelefoner när de går in på skolgården). Att tortera elever med elchocker är inte heller tillåtet.
Vi har tydligt visat att du har fel i sak. Du hänger upp dig på detaljer och intetsägande påståenden för att desperat försöka bevisa att du har rätt. Så brukar du göra i alla diskussioner du deltar i.
Flera på tråden menar att flummet läroplanen är optional, friskolor som vill kan bortse från det. En av de friskolor som försökt göra motstånd mot flummet mest är Internationella Engelska Skolan. Låt oss se om skolinspektionen har haft några anmärkningar. Jag klipper citat fritt:
1. Vlachos säger att friskolor kan anställa välutbildade lärare från utlandet som inte är indoktrinerade i flum. Så gjorde Engelska Skolan i Uppsala.
http://siris.skolverket.se/apex/ris.download?docID=500572
”Huvudmannen har som skolans rektor anställt en person som är fil. dr i biologi
och har erfarenhet att undervisa på akademisk nivå i flera naturvetenskapliga
ämnen från universitet i Australien och USA. Hon har dock ingen pedagogisk
utbildning eller har erfarenhet av pedagogisk verksamhet i de åldrar som sko-
lan bedriver verksamhet för.
Huvudmannen är medveten om vilka krav som ställs på både pedagogisk insikt genom utbildning och erfarenhet men har valt att anställa denna person då rektorn har meriter inom naturvetenskap och forskning. Huvudmannens avsikt är också att inleda ett samarbete med Uppsala Universitet och Sveriges Lantbruksuniversitet Ultuna och har gjort bedömningen att rektorn genom sin ut bildningsbakgrund och genom arbete inom den akademiska världen har den pedagogiska insikt som behövs för att leda denna verksamhet…
Skolinspektionen konstaterar att Internationella Engelska Skolan i Sverige inte
har iakttagit behörighetskraven vid rekrytering av rektor till sin grundskola i
Uppsala.”
Beslut:
”Skolinspektionen har vid tillsynen konstaterat att Internationella Engelska Sko-
lan i Uppsala avviker från de krav som framgår av författningarna gällande
rektors behörighet, se bilagt protokoll….”
Rektor’ har inte pedagogisk utbildning (2 kap. 11 § skollagen)”
Va? Tillämpar svenska staten sina lagar och regler? Har inte innitierade experter här förklarat att det bara är lösa förslag som skrivts in som dekoration?
2. Skolinspektionen tycker inte att Engelska Skolan följer elevdemokrati tillräckligt bra, det vill säga låta barnen delvis bestämma hur undervisning ska gå till:
“Engelska Skolan i Linköping måste vidta följande åtgärder för att förbättra arbetet inom bedömningsområdet Grundläggande värden och inflytande.
* Säkerställa att utformningen av inflytandet anges i planeringen av verksamheten och skolan har en tydlig progression för att ge eleverna ökat inflytande utifrån ålder och mognad.
* Säkerställa att eleverna har ett reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll och hålls informerade i frågor som rör dem. ”
”Enligt Lgr 11/Lpo 94 är det inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar.”
3. Skolverket accepterade inte Engelska Skolans klädkoder:
http://www.expressen.se/nyheter/engelska-skolan-kritiseras-for-ordningsregler/
”Det var i november förra året som en anonym anmälan kom in till Skolinspektionen.
Anmälaren uppgav bland annat att eleverna på Internationella Engelska skolan i Uppsala straffades med kvarsittning om de inte följde skolans klädpolicy eller tilltalade lärarna med förnamn.
– Samtidigt lyftes kritiken att eleverna inte fick vara delaktiga i beslutandet kring klädreglerna, säger Joakim Öberg, undervisningsråd vid Skolinspektionen.”
http://siris.skolverket.se/siris/ris.openfile?docID=502670
”Skolinspektionen konstaterar att Engelska skolan i Linköping inte följer skollagens krav på att ordningsreglerna ska utarbetas tillsammans med eleverna och följas upp på varje skolenhet. De regler om ”anständig klädsel” som beskrivs ovan kan dessutom uppfatttas som integritetskränkande för eleverna.”
Tidningsanka efter tidningsanka i skolinspektionens rapporter.
Skämt å sida är det uppenbart att skolor som försöker avvika från flumpedagogiken slås ned hårt av staten. Kostnaden att bryta mot statens påtvingade pedagogiska teorier är för högt. Det är därför Sverige trots stor efterfrågan inte har en enda friskola som bedriver undervisning som en gammaldags traditionell skola vilet är vanligt utomlands.
Tino.
Du har tendenser att flytta målstolparna. Därför skulle jag vilja utmana dig.
Säg att jag skulle visa dig ordningsregler från ett antal skolor som genomgått den regelbundna tillsynen från skolinspektionen utan anmärkningar på just ordningsreglerna och dessa ordningsregler innehåller regeln att under lektionstid/i klassrummet så får man inte ha keps.
Finns det något antal sådana ordningsregler som skulle få dig att erkänna att du helt enkelt har fel i sak?
Kan du även styrka att reglerna tillämpas? Vilka sanktioner förekommer när reglerna bryts?
lg: det är irrelevant. Frågan här gäller om det statliga regelverket förhindrar skolorna från att ha ett visst regelverk, inte om skolorna av någon anledning väljer att strunta i sina egna av myndigheterna accepterade regler.
Varför det? Det viktiga är väl tillämpningen (och tolkningen), inte den exakta ordalysen (något som också betonas på annat håll i den här diskussionen)?
Som redan lyfts fram pekar mycket på att svenska friskolor inte presterar bättre än kommunala. Den ursprungliga tesen som framfördes var att detta hängde samman med ett tvingande regelverk, vilket jag vände mig mot. Som påpekats om och om igen finns det stora tolkningsmöjligheter och stora skillnader i implementeringen av regelverket; jag vidhåller att skolornas frihet varit mycket stor vad gäller pedagogiska val och betydande vad gäller ordningsfrågor.
Om skolorna (i detta sammanhang främst friskolorna) i gemen tolkat reglerna på ett visst sätt tyder detta på att de valt att tolka dem på detta sätt, snarare än att de varit tvungna att tolka dem på detta sätt. Skillnaden är central då tolkningen att regelverket är tvingande lägger ansvaret på det statliga regelverket medan den andra tolkningen håller det för sannolikt att utbudsmekanismer (tex kostnadsbesparingar) och/eller efterfrågemekanismer (tex att barnens kortsiktiga trivsel prioriteras framför vad som är långsiktigt nyttigt) är viktiga förklaringar.
Regelverket har visst krävt den typen av individualisering som jag pratar om. Idén att eleverna ska ges mer ansvar var faktiskt nytt i Lpo 94. Det finns nämligen två betydelser av individualisering: “Det ena kännetecknades av en betoning av elevers individuella val och det andra av lärarens individuella anpassning av innehåll och metoder till eleven” (Vinterek).
I Lpo 94: (1) ”Läraren skall utgå från varje enskild individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande”
DESSUTOM (2) skolor ska sträva efter att ”varje elev utvecklar ett allt större ansvar för sina studier.”
Tidigare läroplaner fokuserade på den lärarcentrerade individualiseringen, medan Lpo 94 var den första med den elevcentrerade individualiseringen. Det är också intressant att det är just den senare som forskningen finner vara negativ. Och som Tino skriver står det klart att Skolinspektionen helt klart applicerar denna regel i sina beslut mot exempelvis engelska skolan.
Vi fortsätter i Vintereks utredning (p. 36, (http://www.skolverket.se/polopoly_fs/1.58980!/Menu/article/attachment/msu_fif_31.pdf). Läs noga:
”Det har skett en radikal förändring av de termer som används för att beskriva vad som sker i en undervisningssituation mellan den första läroplanen för grundskolan 1962 och den läroplan som gäller idag 2005. Förändringen kan vara ett tecken på att en ny kunskapssyn slagit igenom och förändringen speglar samtidigt en förskjutning i ansvar för undervisningens resultat. I de första läroplanerna finns många skrivningar som betonar lärarens ansvar för undervisningen. Där finns en tydlig ”lära-ut-sida” – undervisning, för vilken skolan och lärarna är ålagda ansvar och en tydlig ”lära-in-sida” till vilken eleverna är kopplad. Det är också på ”lära-ut-sidan” som individualiseringsskrivningarna finns. Det är skrivningar som handlar om hur undervisningen skall anpassas till de enskilda eleverna för att på bästa sätt främja elevernas inlärning. Det är just ordet inlärning som används för att beskriva den önskade effekten av undervisningen. Texterna som helhet domineras av undervisningsfrågor där det i framställningen finns en integrering av vad man önskar uppnå och hur detta kan främjas.
I Lpo 94 talas det mycket mindre om undervisning. Den här läroplanstexten domineras helt av begreppet lärande vilket är tydligt kopplat till eleverna. I kursplanen för samhällsorienterande ämnen införs också det nya ordet kunskapande. Förskjutningen från undervisning till lärande och förskjutningen från att lära ut till lärande motsvaras även av en förskjutning i ansvar för vad eleverna lär sig. Eleverna åläggs ett stort ansvar för att de lär sig, för vad de lär sig och för hur de lär sig. I kursplanen för moderna språk skriver man exempelvis att ett mål att sträva mot är att eleven utvecklar sin förmåga att ”ta ansvar för sin egen språkinlärning och att medvetet använda arbetssätt som främjar den egna inlärningen”
Vi fick precis det som var nytt i Lpo 94 och åtföljande kursplaner: skolorna började ge mer ansvar till elever för deras studier. Att eget arbete och mer elevansvar på uppläggning av studier och annat flum blev resultat är inte så svårt att räkna ut från denna så kallade ”luddiga” skrivning. Det står återigen klart från inspektionsbeslut, som bland annat Tino visar, att staten har en väldigt klar uppfattning om vad detta betyder: att elever precis som står skrivet i Lpo 94 ska säkerställa att elever har ”reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll”.
Så nej, ni har fel. Era olika argument är motstridiga och dessutom inte korrekta. Lpo 94 krävde någonting nytt – mycket mer elevinflytande snarare än av lärarens anpassning av innehåll och metoder till eleven. Men detta har inte med “avregleringen” att göra. Vi fick vad vi förtjänade, nämligen det som staten krävde. Och det var dåligt. Med ett system där det inte finns några konsekvenser för de ack så viktiga betygen – eftersom lärarna bestämmer dessa – fanns det verkligen inga incitament att gå emot statens krav och strunta i elevinflytandet. Att IES gör det ändå är fantastiskt och visar att privata aktörer kan rätta till politikers misslyckanden, trots stora risker eftersom de får kritik (precis som Tinos referenser till Skolinspektionsbeslut visar). Jag är därför inte förvånad att de flesta skolor inte har gått emot – det är statens fel, inte “avregleringen”.
Återigen: det är ingen som förnekar att skolans undervisning försämrats och att detta sannolikt (bra data finns inte) åtminstone delvis har att göra med “individualisering” som i praktiken kom att betyda eget arbete. Ingen förnekar heller att skrivningarna som diskuteras finns i läroplanen. Frågan gäller dock om regelverket varit sånt att det tvingat skolor i allmänhet och friskolor i synnerhet att välja pedagogiker som de hade valt bort utan dessa skrivningar. Givet spännvidden i begrepp som “eget ansvar”, den spännvidd som finns i skolors faktiska pedagogik, den kritik som länge funnits mot att läroplanen inte genomförts, den lätthet med vilka betydligt tydligare regleringar undvikits osv (se ovan) så är det svårt att se att detta skulle varit fallet.
Jag delar ståndpunkten att ett mer välfungerade betygssystem hade varit önskvärt. Sannolikt hade skolans problem upptäckts tidigare och eventuellt hade man försökt göra något åt dem. Huruvida detta hade bromsat fallet eller om det hade fått just skolmarknaden att fungera bättre låter jag dock vara osagt. En betydligt högre andel än idag hade för övrigt med en sådan ordning sannolikt gått ut skolan med ofullständiga betyg, vilket inte hade varit det lättaste att hantera. (Om det hade varit värt detta prise låter jag vara osagt.)
Sen är det så att skolan sysslar med myndighetsutövning och eleverna är tvungna att vara i skolan. Det innebär att ett regelverk som säger att “när eleverna är i skolan så får skolan göra vad den vill med dem” inte kommer att existera. Regelverket ger dock i skolorna i princip oinskränkt makt att om de så önskar förhindra störande beteenden under lektionstid. Huruvida de inskränkningar av skolans formella makt som trots allt finns i praktiken inverkat menligt på deras förmåga att utöva en högkvalitativ och innovativ pedagogik är minst sagt oklart. Vad gäller tidningsankan så gällde den påståendet att Skolverket slagit fast att skolorna inte kan förhindra eleverna från att använda mobiler och kepsar i klassrummet. Detta påstående är helt enkelt fel (och en tidningsanka). Det stora problemet förefaller vara att skolorna trots allt tillåter störande och distraherande beteenden.
Sen är det detta med betygen: ja, där har det funnits och finns begräsningar åt båda hållen. Samtidigt är dylika begränsningar nödvändiga om betygen ska vara centralt sanktionerade och i någon mån kvalitetssäkrade (man försöker åtminstone…). Vill man inte att staten ska reglera när och hur betyg sätts så får man finna sig i att de blir tämligen meningslösa symboler (vilket de faktiskt är om de inte används för något). Personligen tycker jag detta är en vettig hantering av betygen: staten kräver att de betyg som används för urval (åk 9 och gymn) sätts och försöker säkerställa kvaliten på dessa. I övrigt är skolorna fria att sätta betyg som och när de vill. Jag finner det svårt att se behovet både av att förbjuda skolorna att ge betygsliknande omdömen och av att påbjuda dem att ge betyg vid vissa tidpunkter.
Slutligen anser jag att man inte bara kan avfärda hypotesen att elevernas sträkta maktställning gentemot lärarna kan ha med kundvalsaspekten att göra. På de flesta andra marknader brukar företagen vara uppfinnningsrika för att kunna ge kunderna vad de vill ha. Varför inte på skolans område?
Tino.
I ditt första inlägg skriver du så här “skolverket har slagit fast att eleverna får ha mobiltelefon och keps i klassrummet”. Andemeningen är att svenska elever fritt fram kan sitta med telefonen och sms:a sina kompisar.
Huvudregeln enligt annan svensk lag (t.ex. brottsbalken), är att man inte, mot någons vilja får ta dennes egendom och förfoga över den. Riksdagen (inte skolverket) har i skollagen slagit fast att lärare under vissa omständigheter får bryta mot de vanliga reglerna och beslagta föremål om de stör undervisningen. I det enskilda fallet är det alltid läraren som har rätt att bedöma om telefonen stör eller inte. Det finns också en möjlighet för skolorna, genom ordningsreglerna, att gemensamt med eleverna införa t.ex. Inlämning av mobiltelefon innan varje lektion, lex rinkeby.
I hagbyskolfallet försökte rektorn/skolledning förbjuda mobiltelefoner även på raster och fritids, samt eventuellt påslagen men inte störande mobil under lektion. Det var inte tillåtet och där har du helt rätt i att skolans frihet begränsas. Därifrån är dock steget långt till ditt grundpåstående om att det alltid är tillåtet att ha mobil i klassrummet.
. Självklart är det tillåtet att ha en avstängd mobil i väskan i klassrummet, och lika självklart är det att detta inte påverkar skolans pedagogiska möjligheter.
1. “ditt grundpåstående om att det alltid är tillåtet att ha mobil i klassrummet.”
Var menar du att jag skrev ”alltid”?
2. Jag skrev att Skolverket har slagit fast att elever får ha mobiltelefon och keps i klassrummet. Vilket de har. Den progressiva skollagen skriver att föremål får fråntas om de ”används på ett sätt som är störande för utbildningen.” Det progressiva skolverket fastslog att mobiltelefoner generellt inte får betraktas som störande. Skolverkets juridiska vägledning: ”En mobiltelefon är till exempel i regel inte störande om den är avstängd”
http://www.svt.se/nyheter/sverige/skolverket-elever-fa-ha-mobiltelefoner
“Skolverket: Elever får ha mobiltelefoner”
Enligt Kjell Hedvall på Skolverket är det exempelvis inte förbjudet att ha mobiltelefon under lektionstid.
– Det finns inget som förbjuder det så länge det inte stör undervisningen.”
Jag har aldrig skrivit att mobiltelefoner alltid är tillåtna, utan att skolverket har slagit fast att elever får ha mobiltelefon i skolan som ett av exemplar på progressiv pedagogik påtvingad friskolor av staten.
Skolinspektionen som granskar skolor om en rektor som vill införa totalförbud av mobiltelefoner på skolans område.
http://www.arbetarbladet.se/gastrikland/ockelbo/jurist-det-ar-krankande
”Jag har svårt att se att ett sådant förbud kan bli möjligt. En mobil är en persons ägodel, den kan man inte förbjuda hur som helst, säger Alf Johansson, jurist på Skolinspektionen.”
Så ser reglerna om mobiltelefoner ut och så tillämpas de också. Skolinspektionens beslut om en skola:
”Av skolans ordningsregler framgår att ”Mobiltelefonen ska vara avstängd under skol- och fritidsdagen. Missköts detta beslagtas telefonen under dagen.” Enligt intervju med rektorn har det förekommit att mobiltelefoner har beslagtagits utifrån vad som står i ordningsreglerna. Skolinspektionen bedömer att skolans ordningsregler strider mot skollagen, då det inte enbart räcker med att en mobiltelefon är påslagen för att den ska kunna omhändertas av rektorn eller lärare vid skolan.”
3. Herr V skriver: ”Självklart är det tillåtet att ha en avstängd mobil i väskan i klassrummet, och lika självklart är det att detta inte påverkar skolans pedagogiska möjligheter.”
Det är inte självklart. Om du tillåter mobiltelefoner generellt bara de är ansträngda så kan elever använder de i smyg. Vuxna tvingas med stor möda kontrollera om mobilen verkligen är avstäng. Om du förbjuder mobiltelefoner så finns det få behov att reglera de, och liten utrymme för fusk. Totalförbud signalerar också kraftigare mot mobilanvädning i skolan.
Oavsett om du personligen delar skolverket pedagogiska bedömning av mobiltelefoner och inte min så är det ett faktum att friskolor inte har pedagogisk frihet, de måste följa skolverket.
4. ” man inte bara kan avfärda hypotesen att elevernas sträkta maktställning gentemot lärarna kan ha med kundvalsaspekten att göra.”
Skollagar och läroplanen skrevs av politiker, akademiker och skolbyråkrater. Läroplanen är smockfull av skrivningar om elevdemokrati. Hur menar du att marknadskrafter påverkade hur lagen skrevs?
Svenska staten tvingar alla skolor att utforma sina ordningsregler tillsammans med barnen, en anmärkningsvärt syn som knappast är normalt internationellt. En förklaring på hur dessa skrivningar sökte in sig i lag och regler som ligger närmare till hands än marknadskrafter är att de pedagogiska överideologier som dominerar i Sverige betonar en “demokratisk” skola.
Tino.
Det finns ju en verklighet bortom det som står på pappren och det är ju liksom den verkligheten vi lever i. Tror du en elev står i en starkare eller svagare maktställning gentemot sin lärare och skola i ett skolsystem med fritt skolval och skolpeng än i ett system där eleven är fast på skolan där den bor och pengarna alldeles oavsett om eleven lyckas byta skola stannar på ursprungsskolan. (Om det inte råkar vara så att man ligger precis på delningstalet eller vilken byråkratisk metod man nu kört på för budgeten.) Är det inte incitament ni ekonomer ska vara lite haja på?
Skolinspektionen har spottat upp sig en hel del i förhållande till Skolverket när de skötte tillsynen och den nya skollagen och läroplanen är i flera avseenden tydligare verktyg än de tidigare. Trots det konstaterar Riksrevisionen att Skolinspektionens kritik inte nödvändigtvis betyder att skolan i fråga behöver ändra på något. De ska inom tre månader skicka in sina papper på hur de ämnar rätta till bristerna och sen är det fem år till nästa gång skolinspektionen dyker upp. Vidare inspekteras/kritiseras inte själva undervisningen, eftersom det är svårt. En sak på papper, en annan i verkligheten.
Ett annat exempel i samma linje beskrivs i Eva Mårell-Olssons avhandling om de individuella utvecklingsplanerna. På utvecklingssamtalet skrivs det papper om hur undervisningen ska anpassas till varje elev men det blir inget av det i verkligheten, för det går inte! (Jo, det går att köra väldigt individualiserat om man lägger upp hela verksamheten efter det som Kunskapsskolan gör, men att i en huvudsak traditionell skola individanpassa till varje elev är inte bara dålig pedagogik utan det är också ogenomförbart.) En sak på papper, en annan i verkligheten.
Om man går från papprets krav på att ordningsregler ska utarbetas tillsammans med eleverna till verkligheten, vad tror du det betyder? Att eleverna faktiskt bestämmer vilka ordningsregler som ska gälla?
Ursäkta. Du skrev faktiskt inte alltid, mitt fel. Däremot är det så man (jag) som läsare tolkar ditt startpåstående.
Jag tycker att det är självklart att grundregeln i ett samhälle (som skolan är en del av) är tillåtet att på sin arbetsplats ha sona personliga ägodelar med sig för att kunna använda dem under den tid man inte arbetar, så länge man inte stör arbetet.
Är vi överens om att reglerna ser ut såhär?
1. Lärare får alltid beslagta en mobil som används störande.
2. Lärare får normalt inte beslagta alla mobiler generellt hela skoldagen eller rota igenom elevers väskor/fickor efter avslagna mobiler.
3. Skolor får om det behövs (lex Rinkeby) ha ordningsregler som förbjuder mobiler på alla lektioner även om de inte störs.
Att kundens ställning stärks gentemot läraren och skolan när kundval införs torde vara en uppenbar möjlighet; det är trots allt syftet med kundval. Att lärarna sett sin auktoritet gentemot eleverna sjunka kan därför (men behöver inte) ha med kundvalet att göra. En sådan sjunkande auktoritet kan påverka möjligheterna och viljan att, exempelvis, upprätthålla ordningen och att tilldela eleverna arbetsuppgifter som kanske är jobbiga och tråkiga på kort sikt men nyttiga på lång. Jag tror de flesta förstår att man inte bara kan avfärda denna möjlighet. Likaledes kan man inte bara avfärda tanken att de kostnadsbesparingar som en “flexibel” och “modern” pedagogik kan föra med sig kan vara ytterligare en anledning till att huvudmännen varit positivt inställda till den.
Om förutsättningen för att marknadskrafterna ska fungera väl är en reglering i stil med “under de år eleven är i skolan får skolan göra vad den vill med eleven, undervisa om vad skolan vill och under så mycket tid som skolan önskar” så tror jag inte de kommer att fungera väl; en sådan reglering lär vi nämligen aldrig se. För att återknyta till mitt inledande inlägg: de senaste årens tydligare läro- och kursplaner, mer omfattande nationella prov, striktare timplanereglering och skärpta behörighetsregler beror på att man från statens håll inte anser att skolor och huvudmän hanterat den stora frihet som de haft särskilt väl. Ståndpunkten att skolans problem beror på för strikt reglering är och förblir originell.
Uppdatering av denna kommentar.
Som av en händelse finns idag två inlägg att läsa på temat ordning/elevcentrering och kundval. Båda skrivna av lärare:
http://www.skolvarlden.se/artiklar/fria-skolvalet-sanker-studieron
http://helenavonschantz.blogspot.se/2014/07/dags-att-sparka-foraldrarna-ur-skolan.html
Dessa är verkligen inte de första rösterna som framfört aspekt utan det är något som diskuterats under flera år.
Visst är det en mycket originell ståndpunkt och den blir inte mindre originell av att Engelska skolan framförs som exempel av förespråkarna.
Ovan nämnde Tino att Engelska skolan fått kritik för att en rektor saknat behörighet. Då bör man komma ihåg att detta är något som inte gällt sedan 1990-talet, då tidigare krav på rektorer avskaffades. Först de senaste åren, med den nya skollagen, har tydligare krav på rektorer ställts. Under den period då förfallet pågick har i stort sett vem som helst kunnat anställas som rektor. Precis som Jonas skriver ovan är de nya kraven en reaktion på att huvudmännen inte hanterat den givna friheten på ett bra sätt. Dessutom är det inget som hindrar Engelska skolan att likt andra huvudmän låter rektorn genomgå de utbildningar som krävs för full behörighet som rektor. Jag är tämligen säker på att en person som doktorerat i naturvetenskap inte kommer ut från denna utbildning hjärntvättad med progressiv pedagogik. Engelska skolan lär knappast genomgå några signifikanta ändringar på grund av det.
Sedan börjar detta med klädkoder att bli aningen tjatigt. Tino, presentera belägg för att klädkoder har en signifikant positiv effekt på elevernas lärande, samt att Engelska skolans (eller andra skolors) undervisning skulle försämras om man tillåter elever att ha större variation i klädsel. Det är stor skillnad på ordningsregler som har med studieron i klassrummen att göra och sådana som inte har med det att göra.
Inser att en sak föll bort i mitt föregående inlägg. Engelska skolan är alltså ett illa valt exempel för den som vill hävda att läroplanen strikt styr vad svenska skolor kan göra. Engelska skolan är en stor aktör på den svenska skolmarknaden och har i många år kunnat tillämpa sin pedagogiska profil, som är mer traditionell än den pedagogiska ideologi som enligt Tino och Gabriel genomsyrar styrdokumenten. Om något så är Engelska skolan snarare ett motbevis för er tes att man inte kan göra annat än progressiv pedagogik.
Folk har här visst påstått att det egentligen aldrig genomförts någon individualisering med elevcentrering på plats i skolan, för att de kan strunta i “luddiga” skrivningar. Du påstår samtidigt att de genomfördes på grund av “decentraliseringen” och kundval, eller i varje fall att detta är en stor möjlighet.
För det första: de relevanta skrivningarna är inte ens speciellt luddiga om man tar med läroplan och kursplaner: en fem-åring förstår vad som bör göras i breda drag. Visst det finns vissa nyanser, men ge mer ansvar till eleverna för undervisning och vad de lär sig. Skolinspektionen vet om det. Alla som skrivit om detta i flera år vet om vad det handlat om.
Att i det läget skylla elevcentreringen på skolvalet tycker jag är lite märkligt, oavsett vad några arga vänsterorienterade lärare skriver i debattartiklar. Vi vet att den bästa vinstdrivande kedjan försökt gå emot och konstant får kritik för det. Det står klart att staten ville ha det, att den betonades i den nationella läroplanen och åtföljande kursplaner. Det står idag klart att Skolinspektionen vill ha det och ger bannor om inte skolor visar upp det.
Vi har också konstaterat att Norge föll likt en sten på 90-talet också, utan skolval eller förändringar i lärarutbildning. De gjorde inga större förändringar överhuvudtaget faktiskt – förutom de pedagogiska förändringarna som, just det, infördes från centralt håll. Liksom vi betalade de dyrt.
Med den argumentationen som förts här är att det egentligen skolornas och skolvalets fel att betygen totalt sett har skenat iväg efter normalfördelningskruvan avskaffades. Utan skolval hade smarta lärarna klarat av att sätta betyg på ett rättvist sätt! Tillåt mig tvivla. Forskningen finner i varje fall inget stöd för detta.
Du skriver att poängen med kundval är att öka kundens ställning. Japp, och med fri konkurrens med få regleringar uppkommer checks and balances. Anledningen att Storbritannien har externa prov är för att föräldrar och universitet inte trodde på betygen som skolorna gav för över 100 år sedan. De senare startade därför att exam boards för att se till att skolorna höll måttet. Idag anser de bästa universiteten att exam boards inte håller måttet och de har därför börjat införa mer rigorösa antagningsprov till utbildningarna. Sådant uppstår ofta om man tillåter det att hända.
Högskoleverket har idag idiotiska kvoter för utländska betyg och statiska jämförelser. Varför? Universiteten i Storbritannien klarar av att separera alla skolsystem i EU, vilket de måste göra eftersom så många söker sig hit. Ett intressant exempel är LSE (Cambridge/Oxford har alltid prov och intervju nuförtiden). Där fattar man att det svenska betygssystemet är värdelöst så man tvingar alla som söker från Sverige att skriva ett antagningsprov. Har man gått i fransk eller finsk skola behöver man inte det, eftersom de litar på systemet. Man har separata regler för alla skolsystem.
På precis samma sätt bör svenska gymnasier och universitet behandla elever från olika skolor. I Sverige däremot råkar det vara så att felregleringarna har gjort det omöjligt att svara på problemen. Först avskaffas normalfördelningskurvan på plats. Trots det tillåter man inte gymnasier och högskolor att använda antagningsprov och intervjuer etc. Detta är ett designfel som är viktigt.
Jag förstår ditt resonemang om olika systemval. Men det finns inget forskningsstöd för att varken externa prov eller antagningsprover till gymnasium/universitet är dåliga för kunskaperna. Externa prov har oftast positiva effekter, återigen ganska svaga. Argumentet att vårt antagningssystem med svenska betyg är bra vilar på en jämförelse med ett svenskt dåligt högskoleprov. Det är inte relevant eftersom det finns många andra sätt att anta elever med som är bättre och som dessutom ger incitament till skolor att höja kvaliteten MER än vad betygen kan spegla (om alla elever har höga betyg men måste skriva prov finns det incitament att öka kunskaperna så att eleverna klarar provet bättre än andra).
Även fast dina exempel var hypotetiska, så vore det bra med lite stöd för vilka bra saker som måste tas bort för att skolvalet ska fungera bra. Vilka är dessa oumbärliga variabler? Men om det stämmer och skolval på riktigt leder till ett sämre system totalt sett borde det finnas starkt stöd för att det driver ner resultaten. Det finns i princip ingenting som tyder på att konkurrens är sämre än ett byråkratiskt system, varken inom länder eller på systemnivå. Däremot finns det stöd för att det förstnämnda är bättre, i varje fall med friskolekonkurrens.
I och med den kulturella och institutionella förändring som skett i både Sverige och andra länder hade det varit nödvändigt att förändra systemet ALLDELES OAVSETT skolval. Man kan flytta som du vet och på grund av stora sociala förändringar i samhället de senaste 20 åren finns det mycket som tyder på att fler hade utnyttjat den möjligheten. I North Carolina har man exempelvis visat att cirka 30% av föräldrar flyttar enbart för att välja skola. Lägg på 10% i privatskola, vips har 40% valt skola utan ett skolvalssytem.
Jag drogs tillbaka in i diskussionen, det är beroendeframkallande! Men nu var det verkligen mitt sista inlägg – ser fram emot att läsa din slutreplik och så får vi fortsätta detta någon annan gång.
Har det verkligen påståtts att det egentligen aldrig genomförts någon individualisering med elevcentrering på plats i skolan? Argumentet har varit att en del skolor gjort det, men långt ifrån alla. Och det beror inte på att man smusslat. Engelska skolan är ett exempel på att en stor koncern med skolor på många ställen i landet kan göra annorlunda. De hymlar inte med sin betoning på disciplin, “tough love” ordningsregler, m m. De framhåller detta i sin marknadsföring. Uppenbarligen har inte individualiseringen varit nödvändig att genomföra på alla skolor.
En orsak till att Enegelska skolan granskats är att föräldrar gjort anmälningar. Då måste en granskning göras. Till exempel riskerade elever kvarsittning om de råkade ha synligt axelband, om de tilltalade lärare med förnamn. Skolan hade system där ett begränsat antal elever fick följa med på resor, beroende på hur de hade agerat under perioden före resan och så vidare. Det är fullt rimligt att sådant tas upp till granskning. För övrigt noterar jag återigen att synpunkterna gäller sådant som inte har med undervisningen att göra och att det faktum att skolinspektionen granskar detta inte kan leda till slutsatsen att Engelska skolan hade nått bättre studieresultat än om granskningen inte skett.
1. “Likaledes kan man inte bara avfärda tanken att de kostnadsbesparingar som en ”flexibel” och ”modern” pedagogik kan föra med sig kan vara ytterligare en anledning till att huvudmännen varit positivt inställda till den.”
Det har jag aldrig avfärdat. Jag har heller inte avfärdat din tes att konkurrens om elever kan öka deras maktposition och förvärra situationen (det senare kompliceras kanske av att föräldrar avgör och att elever ogillar *resultatet* av elevdemokrati i klassrummet även om de inte förstår varför det blir sämre). Däremot tror jag inte på tesen att avreglering var en avgörande kraft i den progressiva vågen.
Rörelsen mot individcentrad pedagogik i Sverige är alldeles för kraftigt. Det har slagit igenom på alla plan, inte bara där man kan hitta en mekanism som ens i teorin kan gå genom marknaden. Lärarutbildningens innehåll eller skrivningar i läroplanen t.ex. har inget med marknadskrafter att göra, ändå genomsyras de av de här idéerna.
Den pedagogiska ideologin är den för mig uppenbara förklaringen när man ska förklara Sveriges rörelse mot en progressiv skola. Nästan allt Sverige gjort i klassrummet är i enlighet med de här idéerna. Det finns en bias i NEK för materialistiska förklaringar där man tenderar att underskatta idéers betydelse. Här har idéerna dessutom blivit regler som staten påtvingar skolor.
2. ”Är vi överens om att reglerna ser ut såhär?”
“Lärare får alltid beslagta en mobil som används störande.”
Min tolkning av skolinspektionens implementation av regelverket är att det även är avgörande huruvida ordningsreglerna tagits fram tillsammans med barnen eller inte. Problemskolor där barnen själva varit med och tagit fram reglerna får mer utrymme, men samma förfarande accepteras inte i skolor där eleverna inte har varit med och tagit fram reglerna.
3. Givetvis kunde inte ideologerna implementera sina flumidéer 100% i praktiken. Så är det alltid med kulturradikala idéer. De står i strid med den objektiva verkligheten, så det blir friktion när det ska implementeras. Du kan skriva in i läroplanen att ” “Läraren ska utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning”, men en del lärare kommer att snabbt märka att så inte är fallet.
Att det finns utrymme att gå runt vågen ibland ändrar inte dess kraft. Som jag påpekade flera gånger har lärarna och rektorerna blivit indoktrinerade i progressiva tankar. Det handlar givetvis inte bara om att läroplanen tvingar de göra tokiga grejer men att alla fattar och gör rätt ändå. Läroplanen är till skillnad till vad många här påstår inte bara lösa regler. Dessutom har ett sådant radikalt dokument inte tagit fram i ett vacuum, det är en del av en genomsyrande överideologi som de själva tror på. En dåligt fungerande teknologi har ersatt den “traditionella” välfungerande som fokuserade på “korvstoppning” “gammaldags” undervisning, “disiplin” och annat som anses vara fula ord.
Jag gick upp till fyran i Iran och resten i Sverige. Vår skola i Iran var en källarlokal, 40-45 elever i samma klassrum med en gipstavla. På grund av resursbrist så körde skolorna halva shift, på lunchtid gick vi hem så att eftermiddag-barnen kunde komma. Hade ingen riktig rastgård eller några andra faciliteter. Läxor från årskurs ett, och skoluniform ett krav (som jag vägrade ha på mig och lyckades få dispans för, en annan historia.) Läraren rabblade upp på tavlan, barnen satt tysta och jobbade. Sen fick man stora mängder läxor som fokusera på att upprepa grundläggande moment om och om igen. Därför spelade det liten roll om föräldrarna kunde hjälpte till eller inte. Läraren gick igenom läxorna nästa dag, så att de barn som inte hade föräldrar som hjälpte de hängde med. En hel del av undervisningen var fokuserat på att memorera delar av koranen på arabiska som vi inte förstod och annat värdelöst. Det hände att vi gick ned till skyddsrum vid flygbombningar. Vår skola var helt stängd drygt ett halvår när Saddam började bomba iranska skolor mot slutet av kriget.
Den iranska skolteknologin var trots alla nackdelar fullständigt överlägsen Sverige. Jag gick fram till fyran i Iran och stötte inte på nya matteuppgifter i Sverige förrän åttonde årskurs i Sverige. Samma sak med geografi och annat där innehållet var jämförbar. Min bror har liknande erfarenhet. Brukar fråga andra iranier som har erfarenhet av båda system, de håller nästan alltid med mig. Vuxnas makt gjorde också att mobbing var mycket mer ovanligt, genom att inte ge barn makt slapp barnen mini-flugornas-herre som i ert land. Minns fortfarande förvånansvärt mycket av det vi tvingades memorerade. Har inte varit i Iran på 20 år, men minns Irans provinser och städer bättre än jag kan Sveriges landskap och län.
I Sverige dominerar idioter i akademin, politiken och skolbyråkratin som på allvar tror att kreativitet och kritiskt tänkande står i något sorts motsatsställning till bred och djupt faktabas. Har aldrig träffat en kreativ forskare eller konstnär som inte behärskar sitt fält. Kreativitet handlar om att omkombinera kunskap på ett nytt sätt, hur ska det gå till utan att man kan mycket? Hur ska man ens veta vad den kreativa fronten är utan en solid faktabas?
Fluid-IQ och rå hjärnkraft, når sin max runt 20-års ålder. Kreativitet mätt med tex. Guilford Och Torrance metoder maxar runt 30. Kreativ output i de flesta vetenskapliga fält (undantag matematik) maxar trots detta runt 40-50 åldern. Orsaken är att givetvis att kreativitet kräver inlärning av fakta. Samma sak med kritiskt tänkande. Kritiskt tänkande utan kunskap kallas trots.
Att ge barn makt över undervisningen är vansinnigt. Handelshögskolans elevkår där jag var aktivt i utbildningsutskottet hade problemet att studenterna bara främst var intresserade av att kräva mindre akademisk press så att de fick mer tid till kåren eller annat. 20 åringar på Handels var inte mogna nog att inse att detta på lång sikt missgynnade de själva. Varför tror de som skrivit lagen att det är ett bra ide att ge ”reellt inflytande på arbetssätt, arbetsformer och undervisningens innehåll” till barn i problemskolor?
Mitt gymnasium – kommunala Ale-gymnasium – var avant-guarde i progressiva metoder. Eleverna hade vetorätt över vilka lärare som anställdes. Satte med ett par gånger. Barnen tog reda på vilka lärare som verkade stränga och vetoade de, anställde de lärare som verkade ”roliga” och ”schysta”. 20% av undervisningstid gick till fri val. Lärarna satt i klassrummet så fick vi frivilligt gå dit och lära oss det vi ville lära oss. Vi gjorde det nästan aldrig. Eftersom de här 20% var mitt i dagen så blev resultaten att många av delar av killarna klassen (och då gick jag naturvetenskapliga linjen) åkte hem efter lunch och missade de obligatoriska lektionerna. Av min klass hade över en tredjedel inte godkänt i alla ämnen, främst killarna.
Många som kommenterar här är inte insatta i vilken pedagogisk ideologi som blivit dominerande i akademin och som lärs ut i lärarhögskolan. Ni har inte läst deras kursmaterial och akademiska diskurs. Vissa är själva formade av de här tankarna. Pedagogisk forskning är inget fält som håller hög metodologisk nivå. I Sverige är fältet till stor del postmodern strukturteori. Här är en stackade som försiktigt argumenterar för evidensbaserad pedagogik. Han får givetvis hårt kritik av de postmoderna:
http://bloggar.tidningencurie.se/patriklindenfors/beror-skolans-kris-pa-pedagogikundervisningen/
Det handlar inte bara om gulliga grejer som att använda korrelationsstudier och dra slutsatsen att läxor skadar inlärning eftersom man observerar att duktigare barn lägger mindre tid på läxor.
Här är rubrikerna från ”forskning” som skolverket lyfter fram:
http://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning/didaktik/undervisning
• Genusvetenskapens pedagogik utvecklar
• Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer
• ”Critical literacy” visar maktrelationer
• Evidens, även det en tolkningsfråga?
• Naturvetenskapliga perspektiv i förskolan
• Makt, normer och delaktighet en utmaning
• Undersökande arbetssätt
• Grupparbete en utmaning
• Kollektivt lärande på vetenskaplig grund
• Timplanelöst ökar flexibiliteten
• Dramaarbete kräver kompetens och tid
• Datorspel – inspiration för lärare?
• Hemläxors nytta inte självklar
• Kvalitativt god undervisning viktigast
• Utomhusundervisning effektivt även i högstadiet
• Alla ämnen ansvariga för elevers språkutveckling
Det är Rousseauians kulturradikalism rakt igenom, och genomgående ovetenskapligt. Samma idéer som finns i läroplanen och lärarundervisningen dominerar deras akademiska ”forskning”. Givetvis är det ingen slump. Tokidéer har tagit över, och tvingas på skolorna med statens enorma makt genom en rad kanaler. Det går inte att försöka förstå svenska skolans förfall om man inte tittar på de idéer som dominerar. Eller om man själv delar idéerna.
4.
”Sedan börjar detta med klädkoder att bli aningen tjatigt. Tino, presentera belägg för att klädkoder har en signifikant positiv effekt på elevernas lärande,”
Skärp dig Niklas. Du beter dig odrägligt och håller låg intellektuell nivå. Alla andra i tråden än du förstår att dispyten handlar om hur påtvingande reglerna för mobiltelefoner ser ut, inte om effekten av mobiltelefonreglerna. Det är konceptuellt separata frågor. Jag har redan förklarat det explicit för dig en gång. Du klagar på att jag skriver för mycket om mobiltelefonreglernas trots att du ser att andra hånade mig för att inte skriva mer. Är det en Monty-Python sketch? Varför tror du att jag skulle gå in i en djupare diskussion med dig när du utöver sakfel inte ens har förstått vad diskussionen handlar om?
Tino.
Jag känner igen en hel del av det du skriver. Min fru kom till Sverige som tioåring och det dröjde till slutet av högstadiet innan hon såg någon vits med att göra något på matematiken. Även detta med mobbing elever emellan var något hon menar att fick mindre utrymme i kommunisttidens Polen (men å andra sidan blev en del barn rätt illa åtgångna av vuxna). Själv är jag mattelärare och har ibland stött på elever som kommer till Sverige med avsevärt bättre matematikkunskaper än jämnåriga svenskar.
Jag känner också igen din beskrivning av den dominerande pedagogiska ideologin, men jag skulle inte se den som allenarådande. Jag har arbetat på sju olika högstadieskolor och på alla har det funnits en hel del lärare som uttryckt öppet förakt för progressiv pedagogik (på alla skolorna har det också funnits lärare som definitivt sett sig som hemma i det progressiva). Sen har det inte alltid skiljt lika mycket mellan vad de verkligen gör i klassrummet med sina elever, för en del progressiva pedagogiska idéer är helt enkelt verklighetsfrämmande och går inte att genomföra medan en del andra kräver att man helt vänder upp och ner på skolorganisationen. Just detta var för övrigt något av det första som nådde mig när jag började på den pedagogiska delen av min lärarutbildning, en varning för progressiv önskepedagogik. (Fast det var inte det dominerande budskapet där i övrigt, trots att varningen kom från en av de tre, fyra mest välmeriterade forskarna på lärarutbildningen i Uppsala.) Sen ska det också sägas att det finns progressiva pedagogiska idéer som jag definitivt menar håller, men man måste sålla hårt.
Visserligen har Kunskapsskolan visat att en del progressiva grejer jag trodde var rent vansinne faktiskt funkar bara man har hela organisationen bakom sig och är konsekvent men en stor brist är annars frånvaron av organisatoriska och ekonomiska perspektiv i den progressiva pedagogiken. Den ohejdade tron att skolorna ser ut som de gör av ren tradition och att man bara behöver förändra tankarna bakom när sanningen är att klassrum, lärare och lektioner är något man främst har av organisatoriska och ekonomiska skäl, inte av pedagogiska. Finns det en enda idé jag önskar vunne genomslag i svensk lärarutbildning så är det att skolan inte är resultatet av att någon suttit och funderat på hur man bäst kan utbilda barn utan att den är resultaten av att någon suttit och funderat över hur man bäst kan utbilda barn givet vissa begränsade resurser. (Och även om Kunskapsskolan förtjänar något slags eloge för att de löst en del organisatoriska knutar vad det gäller ordentlig individualisering borde ägarna hamna i skampåle för sitt sätt att tjäna pengar på att förlägga all undervisningstid i vissa ämnen (givetvis sådana som saknar nationella prov) till två veckor om året när ett av de mest välbelagda pedagogiska faktumen överhuvudtaget är nyttan av att sprida träning över tid.)
Ett av de centrala problemen är inslag som är så välmenande att de är svåra att argumentera emot men ändå så destruktiva. Min främsta käpphäst är godkäntgränsen i betygssystemet. Jag undviker att undervisa i matematik bäst jag kan för det hela är så väldigt inriktat på att lyfta alla över godkäntgränsen eftersom de hamnar sist i gymnasiekön (tack och lov får de i alla fall gå vanligt gymnasium sen något år) och det ser osnyggt ut med många icke godkända. Utslagning i parti i minut, fullständigt godtyckligt och till stor del motiverat för att hjälpa just de som systemet i verkligheten slår ut. Andelen IG:n gick från 20% till 10% på nationella proven i och med senaste betygssystemet helt utan någon som helst politisk eller pedagogiskt diskussion (om det är det planerade resultatet av pedagogiskt konspiration hos provkonstruktörerna på SU så förtjänar de medalj).
Men faktum är att i slutänden är man mycket fri att lägga upp sin undervisning på det sätt man själv finner lämpligt. En hel del av de rektorer jag arbetat för har inte ens sett mig undervisa. Skolinspektionen kan man gå ett lärarliv utan att se innanför klassrumsväggarna. Och på skolnivå drar det åt samma håll. Läroplanerna är ur styrningsperspektiv mest bara att betrakta som förslag. På de flesta ställen jag sett har läromedelsförlagen mer direkt inflytande än skolverket över hur undervisningen i klassrummet bedrivs. Och till skillnad från så många andra länder så har Sverige inget system för godkännande av läromedel utan som lärare är du fri att använda vad du vill. Du gör en grej av kravet på att elever är med och tar fram ordningsregler. Om du sett hur det kravet kan uppfyllas i praktiken hade du nog inte funderat mer över det. (Men det lär finnas verkliga exempel på att hårdare ordningsregler än vad lagen normalt tillåter kan accepteras om de godkänns av föräldrarna. På skolverkets tid vill jag minnas att en skola ville just totalförbjuda mobiltelefoner och skolverkets bedömning var att det var okej förutsatt att föräldrarna godkände det vilket alla utom en förälder gjorde med resultatet att skolan hade mobilförbud för alla utom en elev. Kanske en lärarskröna men jag har för mig att det stod i någon av lärartidningarna när det begav sig.)
Skulle du lite kortfattat kunna beskriva Kunskapsskolans koncept?
Förresten, förresten. Jag kan bara inte låta bli.
Det som skolverket lyfter exempelvis under rubriken “Kvalitativt god undervisning viktigast” här ovan är väl ändå inte vare sig “Rousseauians kulturradikalism rakt igenom” eller “genomgående ovetenskapligt.” ?
Tino, låt mig ta dina punkter 1-3 efter varandra.
1.
Det är bra att du inte avfärdar tanken att det kan finnas drivkrafter som kommunaliseringen, friskolereformen och elevpengen kan ha fört med sig, som bidragit till de försämrade studieresultaten. Jag tror ingen i den här tråden framfört någon sorts övertygelse om att friskolereformen, marknadskrafter och elevpeng ensamt förklarar fallet i de internationella kunskapsmätningarna. Inte heller kan jag minnas att jag läst något sådant tidigare på ekonomistas, men jag har inte läst allt här (fast jag försöker). I media har jag sett exempel på debattörer som menar att friskolereformen är huvudförklaringen till nedgången i de svenska elevernas kunskaper, men det får stå för dessa debattörer.
Att argumentera för att elevpeng, skolval och friskolor kan ha haft en negativ inverkan på elevernas kunskapsresultat är ingenting som utesluter att pedagogisk ideologi kan ha haft stor negativ inverkan på skolans utveckling. Dessa två faktorer står inte i något motsatsförhållande till varandra och de är inte ömsesidigt uteslutande. Man kan även misstänka att de förstärkt varandra.
Alldeles oavsett ovanstående faktorers betydelse så är de indirekta. Det som direkt påverkar elevens kunskapsutveckling är den undervisning som bedrivs i klassrummet och de ansträngningar eleven (eventuellt) gör därutöver, som exempelvis hemläxor. Här har staten varit oerhört försiktig med att påtvinga skolorna idéer. Styrdokumenten säger ingenting om hur jag som matematiklärare ska lägga upp undervisningen på gymnasiets mattekurser. Styrdokumenten säger ingenting om jag ska ha genomgångar, enskilt arbete, grupparbete, utgå från läroboken, använda eget material, gemensamma problemlösningar, på vilken abstraktionsnivå undervisningen ska ligga, och så vidare. Om en elev av mig bedöms störa undervisningen har jag rätt att skicka ut den eleven från klassrummet (vilket jag dock aldrig gjort eftersom mina elever sköter sig väldigt bra). Att styrdokumenten lämnar stort utrymme för tolkningar är ett väldigt etablerat tankegods bland verksamma i skolan. Jag har vid upprepade tillfällen kontaktat skolverket för att få klarhet, men svaren därifrån har haft innebörden ”det är skolverkets uppgift att skriva styrdokument, lärarens uppgift att tolka dem”. Sedan några år tillbaka arbetar jag en hel del med framtagningen av nationella prov i matematik för gymnasiet och en sak som kraftigt försvårar arbetet är de otydliga styrdokumenten.
2. Du gör en tolkning av mobiltelefonreglerna och det får du givetvis göra. Nu är det dock så att eftersom du inte är verksam i skolan så kan nog din tolkning ha mindre påverkan på elevernas lärande än de tolkningar som personalen ute på skolorna gjort. Innan jag började som lärare arbetade jag som forskare i nästan 15 år samarbetade då en hel del med forskare inom ledningsvetenskap. Jag läste en myckenhet ledningsvetenskaplig litteratur och diskuterade sådana frågor med forskarna. Inget av det tyder på att man på allvar styr en verksamhet som omfattar över 100 000 anställda genom att skriva styrdokument och genomföra en och annan inspektion. Därför är det av vikt att se först och främst hur lärarna gör och tänker i sitt arbete ute på skolorna, inte fokusera för hårt på vad som står i styrdokumenten.
3.
Här tar jag dina olika delar i lite annan ordning än vad du gjorde.
När det gäller din upplevelse av gymnasiet i Ale kommun så låter den helt förskräcklig. Den lösning du beskriver att skolan tillämpade framstår för mig som fullständigt bisarr. Hade detta sätt att bedriva skolverksamhet varit normen i Sverige skulle fallet i PISA, TIMSS och andra undersökningar varit mycket värre än det redan stora tapp som kunnat konstateras. Jag har aldrig hört talas om något exempel som liknar ditt. Trots allt träffar jag ganska många kollegor, inte minst i samband med mitt arbete med de nationella proven. Ingen gång har jag hört någon av dem beskriva något liknande och jag kan försäkra dig att hade de varit med om något sådant så hade de berättat. Som förälder har jag inte heller varit med om något liknade. Jag har därför svårt att tro att det du beskriver är eller har varit normen. Det ska givetvis inte tolkas som att jag ser med rosiga ögon på saker och ting, men att eleverna kan lägga in veto vid anställning av lärare har jag inte sett.
När det gäller elevernas inflytande över undervisningen är matematiklyftet ett intressant exempel. I vår kommun pågick detta under hela det föregående läsåret för i stort sett alla gymnasielärare i matematik. Vi bildade arbetsgrupper så att lärare från olika skolor blandades och skolverket tillhandahöll mycket material. Jag kan inte minnas att vi en enda gång under detta arbete dryftade frågan om elevernas inflytande på undervisningsformerna. Inte heller kan jag säga att det var något som framgick i skolverkets material. Syftet med hela projektet var att förbättra elevernas lärande inte deras delaktighet. Självklart var man som lärare nyfiken på hur det man prövade i klassrummet uppfattades av eleverna. De kan, tro det eller ej, faktiskt ofta ge användbar feedback på undervisningen. Den individcentrering som du tolkar i läroplanen var svår att finna i detta omfattande projekt.
Du skriver att många här inte är insatta i vilken pedagogisk ideologi som blivit dominerande i akademin och som lärs ut i lärarhögskolan; att vi inte läst deras kursmaterial och akademiska diskurs.
Jag kan inte svara för andra, men tror du har fel även för dem. Jag kan dock svara med säkerhet för mig själv. Som nämnts var jag forskare i närmare 15 år, innan jag valde att sluta 2007 och läsa allmänt utbildningsområde I, II och III för att få den formella behörigheten. Under min tid som forskare arbetade jag mycket med frågor rörande vetenskaplig metod och skrev flera artiklar och andra bidrag om detta. Jag trodde att 2007 var postmodernismen utvädrad ur akademin, men det visade sig att det fanns övervintrare på pedagogikinstitutionerna. Självklart fick jag se vilken kurslitteratur som användes och jag har läst åtskilliga svenska doktorsavhandlingar och andra publikationer av svenska pedagogiska forskare. Det finns mycket som är så tvivelaktigt att det aldrig borde ha fästs på papper. Synen på vetenskaplig metod är ibland så märklig att den inte ens skulle ha övervägts på en institution inom andra ämnen. Min bedömning är att sammantaget har svensk pedagogisk forskning varit mer till skada än nytta. Den uppfattning jag framför här är inte unik. Många andra delar den också, inte minst erfarna lärare.
Som sagts flera gånger, idéerna som bland annat framförs från pedagogiska institutioner har påverkat svensk skola. Inte minst genom att kunskapsuppdraget tonats ned (vilket bland annat kommuner nappat på genom att inte lägga vikt vid ämneskompetens hos lärarna). Min uppfattning är att denna faktor har mycket stor del i nedgången hos svensk skola, men det förtar inte uppfattningen att andra faktorer också bidragit.
Tack för dina artiga och synnerligen sakliga kommentarer Tino. Jag konstaterar att i Fismans ursprungliga artikel att där finns inte ordet “phone”. I ditt svar förekommer det en gång. I Jonas text här på ekonomiskas upptäckte jag vid en snabbläsning inte ordet mobiltelefoner. Du får naturligtvis hävda att diskussionen handlar uteslutande om skolverkets mobiltelfonregler och inte om orsakerna till svenska skolans dåliga studieresultat, men du bör nog vara försiktig med att göra dig till talesman för vad alla andra anser att tråden handlar om.
Är på resande fot, därav sent svar.
För det första vet ingen exakt vad som ligger bakon raset i den svenska skolan. Att försämrad undervisningskvalitet är en viktig förklaring är närmast en truism eftersom det är undervisningen som är den överlägset viktigaste faktorn vad gäller vad eleverna lär sig. Hur undervisningspraktiken förändrats vet vi dock lite om eftersom varken de skolvårdande myndigheterna eller undervisningsforskarna systematiskt sammanställt data om detta. Än mindre har de försökt koppla data om undervisningspraktik till resultatutvecklingen. IFAU lyfter visserligen fram förändrad undervisningspraktik i riktning mot mindre strukturerad undervisning som en sannolik förklaring, men det är ett “residualresonemang” som förs utan data då andra förklaringar inte verkar kunna förklara en stor del av fallet. Ingen här har förnekat att förändrad undervisning är en sannolik förklaring till fallet.
Eftersom vi inte vet hur praktiken ändrats vet vi inte heller vilka förklaringar som finns till att den ändrats. Ingen förnekar skrivningarna i läroplanen men vad begrepp som “ansvar” och “inflytande” i praktiken betyder är öppet för vida tolkningar. Därav “luddigheten”. Ett svar vi aldrig fick i denna diskussion är varför skolorna skulle uppfattat just dessa luddiga begrepp som tydligt tvingande samtidigt som de utan problem kunde ignorera tex behörighetsreglerna. Inte heller fick vi svar på varför den avreglerade timplanen blev ett stort hinder för innovativ pedagogik samtidigt som skolorna knappast uppfattade den som bindande. Inget svar fick vi heller på om friskolornas rekryteringsmönster är konsistent med att de försökt driva en mer “traditionell” undervisning.
Tråden inleddes med att konstatera att det regelverk som gällt fram till 2011 gett skolorna och främst friskolorna mycket stor frihet. Skolinspektionen är ny liksom likställandet av fristående och kommunala skolor. Idag granskas nog friskolor hårdare än kommunala men fram till nyligen var det tvärtom (och granskningen av de kommunala var knappast tuff). I mycket hög grad lämnades skolorna att sköta sig själva. Att då framhålla bristande frihet som orsak till att friskolorna inte levt upp till förväntningarna är verklighetsfrämmande.
Resultatraset är för övrigt så djupt och utdraget att det sannolikt finns flera viktiga förklaringar. Däremot vore det häpnadsväckande om skrivningar i skollagen fick så snabbt och omfattande genomslag i skolans praktik. Dels säger erfarenhet och forskning att sådana skrivningar sällan i sig spelar så stor roll (stora trögheter i implementerandet brukar vara fallet och incitamenten för läraren och skolan spelar större roll). Dels fanns redan många av idéerna i omlopp sen länge, vilket inte minst Tinos möte med den svenska skolan visar. Jag tror att 1994 års läroplan har skuld i mycket, men att dessa formuleringar skulle lett till en snabb kollaps är osannolikt. Det måste varit något annat, kanske i samspel.
Vi ska också komma ihåg att skolan trots ganska mycket progressivism och elevinflytande gjorde rätt bra iftån sig i början av 90-talet. Skolan då har mycket större likheter med dagens genomsnittliga svenska skola än med den iranska skola Tino beskriver. (Givet hur dyr den svenska skolan är borde den kanske presterat ännu bättre, men ändå.)
Frågan om regelverk och konkurrens är egentligen beside the point. Hursom så finns det en stor mängd forskning som visar på diverse negativa effekter av standardiserade prov. Huruvida de positiva aspekterna överväger beror såklart på vad som värdesätts, men även på provutforming, omfattning, vad proven används till osv. Att dagens svenska provsystem kostar mer än det smakar är definitivt inte osannolikt. Man måste för övrigt även ta in långsiktiga faktorer som hur styrsystemet påverkar tex lärarrekrytering.
Diskussionen om antagningssystem och betyg får vi nog spara. Vi kan dock enas om att dagens system suger på många sätt.
Denna diskussion började utifrån Tinos påstående kring ett bindande och tvingande regelverk kring skolans praktiska pedagogiska verksamhet. Det är bra att detta påstående nu nyanseras och att Tino öppnar för att både utbuds- och efterfrågeeffekter kan ha bidragit till förändrad undervisningspraksis. Vad gäller dessa frågor känner jag dock att jag nu bara upprepar mig.
”Denna diskussion började utifrån Tinos påstående kring ett bindande och tvingande regelverk kring skolans praktiska pedagogiska verksamhet. Det är bra att detta påstående nu nyanseras och att Tino öppnar för att både utbuds- och efterfrågeeffekter kan ha bidragit till förändrad undervisningspraksis.”
Att jag skulle ”nyanserar” och ”öppnar för” ger sken att jag ändrat uppfattning vilket jag inte har. Jag ”uteslöt” aldrig utbudseffekter, det är något andra läst in i texten.
Jonas menade att friskolor inte måste följa modern pedagogik: ”Sanandaji hävdar vidare att regelverket begränsar skolornas autonomi vilket förhindrat dem att utveckla pedagogiken. Påståendet är märkligt då varken regelverk eller kontrollsystem fram till nyligen lagt några egentliga begränsningar på skolornas arbetssätt och lämnat stor frihet vad gäller undervisningens innehåll.”
Jag hoppas att läsare nu har större förståelse för att regelverket är bindande för både ordningsfrågor och övrig pedagogik. Progressiva pedagogisk dominerar regelverk, läroplan, skolbyråkratin och lärarundervisningen och därmed undervisningen i alla skolor.
Tino, du svarade nästan inte på något i Jonas inlägg (det som han skrev ”på resande fot”).
Och i din engelska artikel så är det uppenbart att du menar att eleverna alltid har rätt till mobiltelefoner under lektionen. Jag kan svära på att INGEN internationell läsare kan tolka din formulering i artikeln på något annat sätt. Du får det att framstå som att eleverna alltid har rätt till keps och mobil i klassrummet. Antingen var du medvetet oärlig när du skrev din artikel på engelska eller så var du bara okunnig om fakta.
Tror förövrigt att de flesta läsare småler åt dina självsäkra och obstinata påståenden som för det mesta helt saknar vetenskaplig grund. Dock är din närmast enastående förmåga att inte svara på något av det Jonas skriver mycket fascinerande. Och även om du möjligtvis har en poäng vad gäller Iran vs Sverige så är din tilltro till anekdoter gullig. Har du aldrig tänkt på att det kan ha varit så att du var yngre när du lärde dig Irans geografi än när du lärde dig Sveriges. Kanske är barn allmänt lugnare i den åldern, och har lättare att lära sig ”fakta” genom korvstoppning?
Vågar man fråga om invandringens effekt på skolresultaten?
Jag håller på med en rapport och kommer att diskutera frågan i samband med att rapporten släpps. Kort svar: invandringen spelar roll för nedgången 2000-2012 men även om man räknar bort elever med utländsk bakgrunden är nedgången i svensk skola dramatisk.
Som jag trodde. Om det är den progressiva pedagogiken som är problemet, kan en hypotes vara att den passar ännu sämre för elever som kommer från mer auktoritära kulturer, och inte bara i de fall den tidigare skolgången varit kass. Anektodiskt bevis från min kära i branschen som vittnar om en elev från östeuropa med ett par års försprång i matte men som flippar ur pga den jämförelsevis totala avsaknaden av disciplin och konsekvenser.
Aktuell artikel i FoF med siffror om skillnaden mellan svenskfödda och utrikes födda:
http://fof.se/tidning/2014/7/artikel/skolans-vaxande-kunskapsklyftor
Mycket intressant diskussion om den eventuella betydelsen av skrivningarna om elevens ansvar för och inflytande över sitt lärande i Lgr94. Det är förstås en öppen fråga om och hur mycket det påverkat i sig och om, och i så fall hur mycket, det snarare speglade den rådande tidsandan och kunskapssynen. Det är intressant i sammanhanget att Skolverkets GD Mats Ekholm inför sitt tillträde 1999 (förvisso några år senare) i en SvD-artikel yttrade att “Sverige har ju höga ambitioner när det gäller elevinflytande. Problemet är ju att om eleverna ska få mer makt måste ju någon annan avstå sin… och de vuxna i skolan är ju som andra makthavare, de håller kvar i makten. Då är det viktigt med ett statligt verk som driver på utvecklingen.” Samme Ekholm ska ha sagt att det tagit hundra år att få bort katederundervisningen och att den inte ska tillbaka. Jag lutar nog åt att skrivningarna i Lgr94 speglade en utbredd syn på hur skolans inre arbete skulle bedrivas. Men det relevanta är ju inte om skrivningarna varit styrande eller om skrivningarnas budskap slog igenom av annan anledning. Det relevanta är förstås om budskapet slog igenom och vilka konsekvenser det i så fall hade.