Kjoltygets konjunkturcykel

2010-12-10 av 15 kommentarer

I helgen hamnade jag i en diskussion med några vänner (som inte är nationalekonomer) om huruvida längden på kjolar är kontracyklisk eller procyklisk. Samtliga närvarande framförde till synes rimliga psykologiska förklaringar för båda samband. Som ekonom är det dock naturligtvis frestande att tro att kjolarna är kortare i lågkonjunktur av det enkla skälet att det går åt mindre tyg till en kortare kjol och att dessa därför är billigare. Relationen mellan konjunkturen och kjolars längd verkar vara något av en ”urban myt”, men jag hittade till min förskräckelse ingen forskning om huruvida det är just en myt eller om det faktiskt finns ett sådant samband.

Jag bestämde mig för att reda ut den här saken och hittade lyckligtvis en artikel som har kartlagt kjolarnas längd i Storbritannien och Tyskland mellan åren 1954 och 1990. Artikeln är publicerad i tidskriften Clothing and Textiles Research Journal och förefaller någorlunda gedigen (men har trots det bara fått en citering sen den publicerades 1999). Den diskuterar en del metodproblem när det gäller mätande av kjollängder och drar slutsatsen att det lämpligaste måttet är avståndet från axlar till kjolens nederkant delat på avståendet mellan axlar och anklar. Måttet är baserad på bilder från postorderkataloger.

Bilden nedan visar kjollängden enligt detta mått och tillväxten i Storbritannien mellan 1954 och 1990. Som synes av bilden är det svårt att se något tydligt samband mellan kjollängden och konjunkturen.

En annan vanlig föreställning är att kjollängden snarare är relaterad till börsen och att kjollängden till och med kan användas för att förutsäga börsutvecklingen. Bilden nedan visar FT30-indexet och kjollängdens utveckling i Storbritannien och den tyder återigen på att modets skiftningar inte är relaterade till börsutvecklingen. Det verkar alltså som att vi kan avfärda kjoltygets konjunkturcykel som en urban myt, åtminstone när det gäller Storbritannien.

Filed Under: Kuriosa, Makro

Den amerikanska Beveridgekurvan

2010-12-09 av 4 kommentarer

Igår hölls Nobelföreläsningar av årets ekonomipristagare, Dale Mortensen, Peter Diamond och Christopher Pissarides. Intressant var att alla tre valde att visa samma graf över sambandet mellan arbetslöshet och vakanser på den amerikanska arbetsmarknaden.

Grafen (från Robert Shimers webbsidor) visar hur vakanserna föll och arbetslösheten steg under den nuvarande lågkonjunkturens inledning. Denna utveckling är konsistent med en rörelse nedåt längsmed en befintlig s k Beveridgekurva. En sådan utveckling är normal vid ett efterfrågefall i en lågkonjunktur.

Det intressanta med grafen är den avslutande vertikala rörelsen uppåt i grafen. Vakanserna har ökat under det senaste året utan att arbetslösheten har fallit. Denna utveckling tyder på att Beveridgekurvan har skiftat utåt, vilket skulle betyda att arbetsmarknaden har blivit mindre effektiv, dvs att matchningen mellan arbetssökande och lediga arbeten fungerar sämre.

Än så länge är detta förstås endast en hypotes indikerad av ett fåtal datapunkter. Men det finns tänkbara förklaringar till en sämre fungerande arbetsmarknad. En sådan fördes nyligen fram av Adam Posen vid ett seminarium anordnat av SNS. Att amerikanska hushåll är beredda att flytta från regioner med hög arbetslöshet brukar anges som en viktig förklaring till att den amerikanska arbetsmarknaden tidigare har varit mer effektiv än de europeiska arbetsmarknaderna. Men enligt Posen har det kraftiga fallet i amerikanska huspriser medfört att rörligheten nu har minskat eftersom hushållen i de värst drabbade regionerna inte har råd att sälja huset och lösa in sina bolån. Om hans förklaring stämmer kan vi vänta oss hög amerikansk arbetslöshet tills det skett en återhämtning (kanske med hjälp av högre inflation) av fastighetspriserna.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro

Vad kostar Basel III?

2010-10-14 av 20 kommentarer

Att hålla i en kurs innebär ibland att man får nöjet  att bjuda in gästföreläsare som kan ge intressanta perspektiv. Häromdagen besökte Finansinspektionens chefsekonom Lars Frisell (som för övrigt skrev en artikel om HQ i onsdagens SvD) min kurs. Han pratade bland annat om hur höga kostnaderna för bankernas ökade kapitaltäckningskrav kan förväntas bli.

Kapitaltäckningskraven är den reglering som anger hur mycket eget kapital banker och andra finansiella institutioner måste använda sig i förhållande till sina riskviktade tillgångar. Ju högre kapitaltäckningskraven är, desto mindre är sannolikheten att banken hamnar på obestånd om tillgångarna skulle förlora i värde. Eftersom bankernas aktieägare bara bär en del av kostnaden för en konkurs och då bankernas kreditgivare brukar räddas av skattebetalarna så tenderar oreglerade banker att hålla för lite eget kapital och i stället belåna sig högt. Högre kapitaltäckning minskar alltså risken för finansiella kriser men nackdelen är att de ökar bankernas kapitalkostnader vilket gör utlåningen dyrare.

Inom ramen för Baselkommittens nya regler för bankreglering, Basel III,  talar man nu om att höja kapitaltäckningskraven med två procentenheter. Om man utgår från att aktieägarnas avkastningskrav ligger på 15 procent och bankens upplåningskostnader på tre procent så skulle detta öka bankernas kapitalkostnader med 0,24 procentenheter. För bankernas låntagare innebär det att kostnaderna kommer att stiga med ca 0,3 procentenheter.

”Aktieägarnas avkastningskrav”, förresten. I vanliga fall så tänker man sig att avkastningskraven beror på investeringarnas risk. Och risken sjunker när bankerna använder sig av mer aktiekapital. Enligt basal finansiell analys måste detta leda till att aktieägarnas avkastningskrav sänks. Som lyfts fram i en mycket intressant rapport av bland andra Martin Hellwig betyder detta att oron för höjda utlåningskostnader är kraftigt överdrivna. Det finns helt enkelt ingen anledning att tro att avkastningen på just bankers aktiekapital skulle vara oberoende av risknivån. Man undrar därför hur lobbyorganisationen IIF kommit fram till att Basel III skulle höja utlåningsräntorna med 1,34 procentenheter. Enligt analysen ovan är även 0,3 procentenheters högre ränta med största sannolikhet i överkant.

Efter att ha läst igenom den makroekonomiska analys där Baselkommitten väger de ökade utlåningskostnaderna mot minskade kostnader för finansiella kriser blir snarast frågan varför inte kapitaltäckningskraven sätts ännu högre. Men det är kanske följden av effektivt lobbyarbete.

Filed Under: Finans, Makro

Skatter och utveckling

2010-10-07 av 24 kommentarer

I tisdags ordnade SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) en konferens om Georgien. I den del som behandlade den ekonomiska utvecklingen diskuterades bland annat skattenivåerna och vilken betydelse dessa har för ekonomisk utveckling. I ett inlägg från Björn Tarras-Wahlberg hyllades Georgien för att ha sänkt ett antal skatter från låga till ännu lägre nivåer. Nu är det förstås inte förvånande att just han väljer att lägga tonvikten vid skatters negativa sidor (han är trots allt ordförande i World Taxpayers Association, ett sorts globalt Skattebetalarnas förening). Det är dock trist att det ska vara så svårt att erkänna att skatteintäkter faktiskt kan användas till bra saker, och att de sannolikt utgör en mycket viktig komponent av ett lands utveckling, speciellt då en stat står inför att bygga upp sina institutioner.

Följande figurer illustrerar detta på ett tydligt sätt. Båda visar relationen mellan det totala skatteuttaget som andel av ett lands BNP och landets privata äganderättsskydd (båda som snitt över några decennier). Dessa är uppenbarligen starkt korrelerade. I den översta av bilderna indikerar observationernas färg hur rikt landet är (rika länder är röda, fattiga länder är blå, och de ofärgade ringarna markerar mellaninkomstländer). I den undre bilden indikerar färgen i vilken utsträckning landet haft inbördeskrig under perioden (röda markeringar för ingen konflikt medan länder med blå markeringar indikerar konflikt).

Sammantaget illustrerar figurerna ett starkt samband mellan staters skattekapacitet, deras förmåga att skydda privata äganderätter och upprätthålla kontrakt, deras ekonomiska utvecklingsnivå, och avsaknaden av inre konflikter. Figurerna är hämtade från en presentation av Torsten Persson (IIES), och presentationen är i sin tur en översikt av ett pågående forskningsprojekt tillsammans med Tim Besley (LSE). Projektet spänner över fälten ekonomi, statsvetenskap och historia och dess omfång är svindlande. Ambitionen är att förklara vad som driver uppbyggnaden av staters fiskala och legala kapacitet, hur detta hänger ihop med den ekonomiska utvecklingen och hur dessa förstärker varandra i positiv riktning, för att sedan koppla dessa samband till benägenheten att lösa konflikter genom politiska processer snarare än krig. Inte ens ett mycket långt inlägg skulle kunna göra insikterna från projektet rättvisa men som tur är finns ett antal publicerade artiklar (t.ex. här, här, här, och här) som den intresserade kan läsa.

För att knyta an till Georgien har jag ingen aning om vilken skattenivå som är rätt för landet, men en sak verkar tydlig: i ett globalt perspektiv är de stater som inte har kapacitet att ta in skatt också de stater som inte lyckas klara av en stats viktigaste funktioner. Dessa stater är också de som utvecklas sämst och där risken för väpnade konflikter är störst. Att diskutera skatter i länder där grundläggande institutioner måste byggas upp utifrån ett ensidigt skatter-är-lika-med-undanträngningseffekter-perspektiv är inte bara fel utan direkt kontraproduktivt.

Filed Under: Internationellt, Makro, Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Borg och Östros i Ekonomisk Debatt

2010-09-14 av 2 kommentarer

De som ännu tvekar inför valet kanske kan få vägledning av finansministerkandidaternas förmåga att analysera arbetsmarknaden i Ekonomisk Debatt, de svenska nationalekonomernas traditionella forum för spridning av forskningsresultat till en lite bredare läsekrets. En tid före valet 2006 presenterade Anders Borg den analys som ligger bakom de jobbskatteavdrag som införts under den gångna mandatperioden. I det senaste numret av Ekonomisk Debatt har Thomas Östros kontrat med socialdemokraternas analys av sysselsättningspolitiken.

En kort, och kanske orättvis, sammanfattning av dessa texter är att Borg menar att ”full sysselsättning” ska uppnås genom att stärka incitamenten för låginkomsttagare att arbeta medan Östros menar att de som nu inte anställs till rådande löner antingen ska subventioneras eller göras mer produktiva (t ex genom utbildning, effektivare integrationspolitik eller bättre barnpassningsmöjligheter) så att en sammanpressad inkomstspridning kan bibehållas. För dem som finner Borgs och Östros skrifter allt för politiskt färgade rekommenderar jag i stället läsning av Assar Lindbecks översikt av ekonomernas försök att analysera hur finansministrar beter sig i praktiken, även denna publicerad i senaste numret av Ekonomisk Debatt.

Filed Under: Arbetsmarknad, Lästips, Makro

Lyxigare konsumtion förklarar inte högre priser

2010-08-13 av 35 kommentarer

”Resor till avlägsna destinationer med flotta hotell drev upp priserna på charterresor med drygt 5 procent det senaste året.” Så inleddes igår ett TT-telegram om SCBs nya inflationssiffror. Alla som har läst en grundkurs i makroekonomi bör hoppa till efter detta påstående. Inflationen ska mäta prisförändringarna på identiska varor över tiden. Visserligen är det svårt att i praktiken beräkna inflationen eftersom varor och konsumtionsmönster förändras över tiden, men SCB försöker förstås hantera sådana förändringar.

Den som vill förvissa sig om att det inledande påståendet är felaktigt kan läsa SCBs KPI-handbok (s 59-60). Där framgår tydligt att SCB kontrollerar för både destination och hotellkvalitet. Prisuppgången på charterresor förklaras alltså just av prishöjningar, inte av att konsumenterna har gjort lyxigare val.

Filed Under: Makro

Arbetslösheten under mandatperioden

2010-08-11 av 33 kommentarer

Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN Debatt att ”arbetslösheten sedan hösten 2006 har ökat mer i Sverige än genomsnittet i EU”. Det stämmer att arbetslösheten under finanskrisens inledning ökade snabbare i Sverige än i många andra länder. Men under de senaste kvartalen har utvecklingen börjat vända. Arbetslösheten har stabiliserats eller kanske till och med börjat sjunka i Sverige, medan den fortsätter att stiga i många europeiska länder.

En tänkbar förklaring till denna utveckling är att vissa europeiska länder inledningsvis försökte motverka lågkonjunkturen med finanspolitiska stimulanser som inte var förenliga med deras svaga offentliga finanser. Dessa länder har nu tvingats ta tillbaka stimulanserna och i flera fall även genomföra ytterligare åtstramande besparingar, vilket kan väntas medföra en svag utveckling på arbetsmarknaden i dessa länder. 

Som figuren nedan visar har dock skillnaderna mellan utvecklingen i Sverige och EU-genomsnittet hittills varit små. Enligt Eurostats säsongsrensade kvartalsdata har arbetslösheten ökat med 0,1 procentenheter mer i Sverige än genomsnittet i EU mellan tredje kvartalet 2006 och andra kvartalet 2010, men enligt deras mer osäkra månadsdata har arbetslösheten ökat med 0,2 procentenheter mindre i Sverige mellan september 2006 och juni 2010. Det går alltså knappast att säga annat än att den svenska utvecklingen har följt genomsnittet i EU mycket nära under mandatperioden.

Säsongsrensad harmoniserad arbetslöshet 2006kv3-2010kv2, procentenheters förändring sedan 2006kv3. Källa: Eurostat.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro

John Hassler och Per Krusell: Bättre att bränna sedlar än gitarrer!

2010-07-07 av 116 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet

Är det stötande att Gudrun Schyman, genom att bränna 100 000 kr i sedlar på scen, på ett kuppartat sätt stal showen i Almedalen igår från andra politiker (däribland Jan Björklund) och andra talare? Kanske var Gudruns kupp rentav omoralisk? Många har i alla fall uttryckt bestörthet. ”Det är mycket pengar som hade räckt till många måltider”, säger till exempel Stadsmissionens vice ordförande Elisabeth Fredell. Det stämmer ju i princip: Gudrun Schyman eller FI hade kunnat använda pengarna till att beställa måltider till behövande. Dock vill vi utifrån ett penningteoretiskt perspektiv hävda att det här är ett feltänk, och att Gudruns kupp inte borde vara upprörande.

Vad är det egentligen man gör när man bränner sedlar? Sedlar har inget egenvärde: man kan inte äta dem eller använda dem på annat direkt sätt. Man kan visserligen värma ett hus genom att bränna sedlar eller klippa i dem för att tillverka pappersdockor, men värdet per hundralapp är nog ganska nära noll ändå i sådana användningar. Så ur SAMHÄLLSEKONOMISK synvinkel förstör man faktiskt inga resurser om man bränner pengar.

Att bränna pengar är alltså INTE samma sak som att förstöra ett föremål som har ett egenvärde på samma belopp. Ett sånt exempel skulle kunna vara den gitarr som Jimi Hendrix brände upp på scen på Montereyfestivalen. I det fallet var det ju en fullt fungerande gitarr som betingade kanske 10 000 kr i nyvärde (och eftersom den nu hade tillhört Jimi Hendrix skulle samlarvärdet nog varit 100 000 kr minst redan då, och mycket mer idag). Vår slutsats är alltså att Jimi Hendrix förstörde värdefulla resurser medan Gudrun Schyman inte gjorde det.

Men något händer väl när man bränner sedlar (bortsett ifrån att det blir lite rökutveckling)? Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv innebär det en förmögenhetsomfördelning. Penningmängden minskar och på lite sikt säger ekonomisk teori att det kommer leda till lägre priser, det vill säga befintliga pengar kommer bli värda lite mer. Detta beror på den roll som betalningsmedel som pengar fyller—dess huvudsakliga nytta i ekonomin—nu måste fyllas av de pengar som finns kvar, och varje resterande krona blir då värd lite mer. Följden är att penningförstörelsen utgör en förmögenhetsomfördelning från Gudrun Schyman (eller FI som kanske var ägare till pengarna) till alla befintliga ägare av pengar (sedlar och mynt) och alla andra nominella tillgångar (som till exempel statsobligationer).  Omfördelningen sker också i proportion till hur mycket pengar man har, det vill säga den som redan var jämförelsevis penningstinn blev ännu rikare tack vare Schymanns kupp. Ett alternativt sätt för Gudrun att åstadkomma detta hade varit att direkt skänka de 100 000 kronorna till alla andra i proportion till deras kroninnehav. Detta vore dock betydligt mer komplicerat och sedelbränneri är därför egentligen ett ganska finurligt sätt att åstadkomma denna sorts omfördelning.

Gudruns kupp ändrade alltså inte vårt samhälles förmåga att beställa måltider till behövande. Det kan vi göra ändå, eftersom resurserna ju bara omfördelats: de som fått Gudruns resurser kan ju spendera dem på måltider till behövande. Så vad Gudrun gjorde är inte på något sätt stötande ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Samma resonemang gäller också vår kompis Lalle som nyligen tappade sin penningfyllda plånbok i en kloak. Ett förskräckligt slöseri med resurser kan man tycka… men nähä! Det är bara en omfördelning ifrån honom till alla oss som har pengar. Ett liknande, men inte identiskt fall, gäller de tankar man själv kan påtvinga sig när man—någon enstaka gång och alls inte med mening—får en p-bot. Ens första reaktion är att ”pengarna försvinner”—man kunde lika gärna bränt upp dem! Men nähä: det är alls inget samhällsekonomiskt resursslöseri vi talar om (förutom lapplisans jobb) utan bara en förmögenhetsomfördelning från en själv till kommunen. Och, som Mona Sahlin uttryckt det, att betala skatt är ju häftigt!

Om Gudrun inte avsåg att omfördela till de penningstinna så skulle hon kanske kunna övertala Riksbanken att ”sterilisera” hennes kupp. Detta skulle Riksbanken kunna göra genom att öka penningmängden med 100 000 kr, vilket innebär att pengarna skulle gå till staten istället. Det skulle inte bli någon effekt på priserna och ingen omfördelning annat än till staten. Alltså skulle Gudrun i så fall genom att bränna sina pengar helt enkelt göra en ytterligare skatteinbetalning om 100 000 kr. Därmed skulle kuppen bli en kommentar till Mona Sahlin: ”Det är häftigt att betala skatt, men ännu häftigare att bränna pengar!”.

Slutsatserna är alltså att Gudruns kupp (i) är fullt mindre upprörande än när Jimi Hendrix satte sin gura i brand; och (ii) är något av motsatsen till det Karl-Bertil Jonsson ville åstadkomma eftersom Gudrun ju omfördelar till de redan penningrika, och faktiskt på ett finurligt och effektivt sätt!

(Se även DN:s referat av inlägget.)

Filed Under: Makro, Välfärd

Mer om exportmålet

2010-06-15 av 9 kommentarer

Handelsminister Ewa Björlings mål att fördubbla exporten inom fem år, vilket jag har kommenterat här på Ekonomistas, möttes tidigare i veckan även av kritik från Cecilia Hermansson. I en replik idag insisterar dock handelsministern på att målet är både nödvändigt och realistiskt. Som en illustration på realismen nämner hon att exporten har ökat med 7,6 procent under det senaste året. För att uppnå målet krävs dock en ökningstakt på 15 procent om året under fem år på rad. Enligt Konjunkturinstitutets statistik har exporten inte ökat så snabbt något enda år sedan 1950 (dit statistiken sträcker sig).

Filed Under: Internationellt, Makro

Exporterar Sverige för lite?

2010-06-07 av 41 kommentarer

I ett utspel på SvD Brännpunkt säger Handelsminister Ewa Björling att Sveriges export ska fördubblas inom fem år. Hennes främsta motivering för denna ambition verkar vara att ”President Barack Obama presenterade nyligen sitt exportinitiativ med just målet att fördubbla USA:s export på fem år. Det är viktigt att Sverige är med på banan.”

I USA, där exporten 2009 låg på 11 procent av BNP kanske det är möjligt att fördubbla exporten. I Sverige uppgick exporten till 49 procent av BNP förra året. Här framstår en fördubbling som omöjlig att uppnå. Dessutom kan man fråga sig varför vi vill sträva efter mer export snarare än mer produktion för inhemsk konsumtion. I USA har ju den låga exporten och höga konsumtionen länge framställts som ett problem (en del av de s k globala obalanserna).

Bytesbalansöverskott 2009 (procent av BNP)

Bytesbalansöverskott 2009 (procent av BNP)

Björlings utspel blir särskilt förvånande med tanke på att bl a de internationella samarbetsorganisationerna under våren har lyft fram bytesbalansöverskotten i Kina, Tyskland och Japan som ett problem som dessa länder måste åtgärda genom satsningar på ökad inhemsk konsumtion för att höja ländernas import. Eftersom Sverige är ett litet land har vi inte lyfts fram i denna diskussion, men det är värt att påpeka att vi har ett ännu större bytesbalansöverskott i förhållande till BNP. Den internationella ”kritiken” mot Kina, Tyskland och Japan borde alltså även omfatta oss. Visserligen tycker jag att denna internationella kritik är lite märklig, men det kan knappast vara rätt att nu satsa på en dramatisk svensk exportökning.

Filed Under: Internationellt, Makro
«Föregående sida
Nästa sida»