Fungerar ekonomiska sanktioner?

2012-06-04 av 1 kommentar

I veckan börjar fotbolls-EM i Ukraina och Polen. När länderna fick arrangemanget 2007 så fanns nog förhoppningar om att det skulle markera ännu ett steg i den process som då såg ut som att Ukraina skulle bli ett öppnare land med starkare demokratiska institutioner och att landet även skulle närma sig EU allt mer. Sedan presidentvalet 2009 har dock landet gått i en annan riktning och situationen är nu så dålig att många har diskuterat olika former av bojkott mot evenemanget.

Om situationen i Ukraina är dålig så är ändå läget i Vitryssland tveklöst ännu sämre. Från en redan låg nivå har situationen sedan presidentvalet i december 2010 blivit än mer repressiv. 2014 ska Vitryssland stå värd för VM i ishockey. Organisationer som Civil Rights Defenders förordar att evenemanget flyttas eller bojkottas.

Är bojkotter av detta slag effektiva verktyg för att framtvinga förändringar? Fungerar ekonomiska sanktioner mera allmänt? Få frågor är så svåra att svara på på ett tillfredsställande sätt. Det beror framför allt på att ingen situation är den andra lik och att dra slutsatser av hur det gått tidigare är ovanligt svårt. Men det beror också på att man sällan är tydlig kring vad målet är (och det är ju ganska viktigt om man ska kunna säga om något lyckats eller inte). Ska sanktionerna leda till politisk förändring, kanske t o m maktskifte, eller ska de ”bara” markera ogillande mot en viss förd politik eller regim. Om det senare är fallet så är ju sanktionen i sig själv målet och därför, per definition, alltid lyckad. Men om ambitionerna är mera långtgående så blir det svårare. I en ambitiös genomgång av frågan i artikeln ”On the determinants of the success of economic sanctions: An empirical analysis” (i American Journal of Political Science, pages 608–618, 1997) kommer man fram till att sannolikheten för politisk förändring som följd av ekonomiska sanktioner sett över perioden 1914 till 1989 är 38 % om regimen är stabil från början men ända upp till 80 % om regimen redan är instabil. Men, som sagt, vad man ska dra för slutsatser av detta är svårt att säga. Det konstateras också att det finns exempel på när sanktioner leder till motsatt effekt och omvärlden istället uppfattas som fientligt inställd till landet i allmänhet (snarare än regimen). Sannolikheten för detta är förstås särskilt stor i länder där regimen kontrollerar media och kan ge sin ensidiga bild av omvärldens agerande.

Ett mellanting mellan politisk markering och försök till att framtvinga en politisk förändring är sanktioner som är riktade mot den styrande regimen. Exempel på sådana är att frysa regimens internationella tillgångar eller att begränsa deras möjligheter att resa fritt. Fördelarna är uppenbara då de faktiskt har reala effekter för den minoritet vars styre man vill försvaga samtidigt som befolkningen i stort inte drabbas (inte direkt i alla fall).

Eventuella bojkotter i form av att politiker inte reser till fotbolls-EM sorterar helt klart under kategorin ”politisk markering”. Visst kan sådant vara viktigt och ett mål i sig men det är inte troligt att ukrainska politiker som borde känna sig träffade kommer bry sig särskilt mycket. En eventuell flytt av hockey-VM från Minsk kan man nog betrakta mer än en politisk markering. Även om det förstås finns många personer i Vitryssland som gärna skulle se att hockey-VM spelades där så skulle nog få bli lika personligt berörda som den mycket hockey intresserade presidenten.

Den som vill läsa en utmärkt och kort sammanfattning av vad vi vet om ekonomiska sanktioners effekter kan kolla här.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Politik

Utmärkt genomgång av anställningstrygghetens konsekvenser

2012-05-31 av 1 kommentar

Hur lagstiftad anställningstrygghet påverkar arbetslöshet, lönebildning och incitamenten för investeringar är humankapital är en mycket viktig policyfråga. Samtidigt är det en fråga där ideologiska föreställningar ofta får dominera i debatten. Det kan därför vara informativt att läsa John van Reenens utmärkta och kärnfulla sammanfattning av både det empiriska och teoretiska forskningsläget kring dessa frågor. Van Reenen visar tydligt att konsekvenserna inte sällan är kontraintuitiva och att en analys enbart baserad på sunt förnuft riskerar att missa viktiga aspekter. Intresserade kan även med fördel läsa Per Skedingers nedladdningsbara bok om effekterna av anställningsskydd.

Filed Under: Arbetsmarknad, Lästips

Läsvärt temanummer om konkurrensens konsekvenser

2012-05-30 av 36 kommentarer

Det senaste numret av Ekonomisk Debatt som utkommer idag är ett läsvärt temanummer om konkurrens och privata vinstintressen i produktionen av offentligt finansierade välfärdstjänster. Redaktörerna Andreas Bergh och Niclas Berggren pekar i sin introduktion till numret på att någon samsyn i frågan inte står att finna, vilket med all tydlighet illustreras av de efterföljande artiklarna.

Svenskt Näringslivs VD Urban Bäckström slår i numrets första artikel fast att privata aktörer inom välfärdssektorn kommit för att stanna och det därför är ”närmast irrelevant” att utreda effekterna av att man öppnat för privat produktion av offentligt finansierade välfärdstjänster. Jonas Vlachos argumenterar å andra sidan utifrån just en sådan (irrelevant?) genomgång av forskning kring effekterna av friskolereformen att det inte förefaller särskilt lämpligt att tillåta vinstdrivande skolor. Björn Hasselgren framför i sin artikel i stället bland annat kritik mot SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser.

I den sista artikeln om konkurrens i välfärdsektorn ställer Bo Rothstein bland annat frågan varför marknaden för välfärdstjänster kommit att dominerats så av vinstdrivande företag. Han argumenterar för att många välfärdstjänster lämpligen skulle kunna produceras av löntagarkooperativa företag. Han poängterar att den politiska vänstern här tycks ha missat en ”historisk möjlighet” att införa ekonomisk demokrati för stora grupper av löntagare inom offentlig sektor. För att illustrera detta återger han ett telefonsamtal som en assistent till Rothstein gjort där hon utger sig för att vara en LO-medlem som vill starta ett kooperativ — en fråga som möts av totalt oförstånd från ombudsmannen på LO.

Efter en genomläsning av artiklarna i numret står det klart att om frågan om privat kontra offentligt på välfärdsområdet rymmer många aspekter. Däremot tror jag att det i alla fall bland akademiskt verksamma nationalekonomer råder en större samsyn än det här numret låter påskina. Jag tror till exempel att så gott som alla forskare i nationalekonomi skulle hävda att det är relevant att utreda konsekvenserna av konkurrensutsättning — både i Sverige och annorstädes. Jag tror också att man skulle kunna enas om de flesta principiella avvägningarna när det gäller vilka tjänster som är mer eller mindre lämpade för privat respektive offentlig produktion. I slutändan skulle förstås olika forskare komma till olika slutsatser, men det skulle inte vara samma spretighet som i det här numret av Ekonomisk Debatt. SNS-rapporten Konkurrensens konskvenser där en bred uppställning av nationalekonomer medverkade illustrerade ju på sätt och vis också detta — mig veterligen har kritiken mot rapporten huvudsakligen kommit från särintressen och ideologer snarare än det egna skrået (undantag finns dock: Björn Hasselgrens artikel ovan och en recension av Henrik Jordahl).

Filed Under: Lästips, Politik, Välfärd

Vilket ansvar ska företag ta?

2012-05-29 av 8 kommentarer

De senaste veckorna har återigen diskussioner förts kring vilket ansvar företag ska ta i frågor som rör miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet, etc. Senast i förra måndagen skrev finansmarknadsminister Peter Norman på DN-debatt, apropå den kritik som framförts i medierna mot TeliaSoneras agerande i odemokratiska länder, att det inte räcker att följa lagen, ”det krävs en egen etisk kompass”.

Frågan är långt ifrån ny inom den ekonomiska forskningen och det är en fråga där det råder mycket delade meningar. En ofta citerad konflikt mellan ämnets två främsta företrädare genom tiderna, Milton Friedman och Paul Samuelson, illustrerar detta väl:

”Few trends could so thoroughly undermine the very foundations of our free society as the acceptance by corporate officials of a social responsibility other than to make as much money for their stockholders as possible” (Milton Friedman)

en uppfattning som kan kontrasteras med:

”A large corporation these days not only may engage in social responsibility, it had damn well better try to do so” (Paul Samuelson)

Citaten är hämtade från en tidig översiktsartikel i The Academy of Management Journal, ”The case for and against Business Assumption of Social Responsibilities” från 1973, en artikel som även idag kan läsas med behållning. Den som idag vill sätta sig in vad nationalekonomer på senare år tänkt om saken kan dock med ännu större behållning läsa ”Economic Perspectives on Corporate Social Responsibility” i senaste Journal of Economic Literature. Artikeln innehåller diskussioner kring många av de olika frågor som behöver redas ut men speciellt användbar, tack vare sin tydlighet, tycker jag att följande enkla bild är:

Den illustrerar det enkla faktum att endast om konsumenter bara bryr sig om pengar och ägare bara bryr sig om pengar (classical preferences) så finns det inget utrymme för CSR. Om det däremot är så att åtminstone vissa konsumenter bryr sig om andra saker, som t ex hur varor produceras, så finns det strategiska skäl för företag att ägna sig åt CSR (den intresserade kan själv läsa sig till villkoren för hur ”pooling” och ”separating equilibria” kan uppstå). Att agera på ett etiskt sätt är helt enkelt något som även helt vinstorienterade företag kan tjäna på (och förstås förlora vinster på att inte inse). Om även ägarna har preferenser som inkluderar annat än bara vinst så finns det förstås skäl att ta detta i beaktande vilket också kan resultera i att företagen ska ägna sig åt CSR. Den som läser t ex Friedmans invändningar mot CSR kan notera att även han tycker att detta är i sin ordning. Hans huvudinvändning mot CSR är att om företagsledare i sitt agerande ska leverera vinst så har de inget eget mandat att ”göra gott med andras pengar”. Men det står förstås ägare fritt att sätta upp målfunktioner som inte bara handlar om vinstmaximering. När både kunder och ägare har sociala preferenser är effekten på (den monetära) vinsten oklar då det beror på vad som dominerar, vinsterna från strategisk CSR eller de lägre vinsterna som associeras med att ägare tar sociala hänsyn.

Naturligtvis finns det informationsproblem i detta. Den som är villig att betala mer för en produkt som tagits fram på ett sätt som man uppfattar som etiskt försvarbart, kan ha svårt att skilja produkten från andra. På motsvarande sätt kan ägare som är villiga att avstå från maximal vinst mot att företagen t ex tar sociala hänsyn ha svårt att försäkra sig om att chefer faktiskt agerar enligt en etisk kompass. Detta betyder dock inte att invändningar av typen ”vi kan inte ta socialt ansvar eftersom vi agerar på en konkurrensutsatt marknad” är hållbara. Tvärtom illustrerar översikten att CSR mycket väl kan vara en del av både vinstmaximerande företagande och att agera i enlighet med aktieägarnas intresse.

Filed Under: Arbetsmarknad, Företagande, Lästips Tagged With:

Genekonomi

2012-05-14 av 2 kommentarer

I helgens Boston Globe presenterades det snabbt växande fältet Genekonomi, ett forskningsområde där flera nationalekonomer med svensk anknytning gjort viktiga bidrag (David Cesarini, Anna Dreber Almenberg, Magnus Johannesson och Björn Wallace är några av de mest meriterade). Forskningsfältet är kontroversiellt av flera skäl. Dels kan problemet med publiceringsbias vara särskilt stort när en närmast oändlig mängd genetiska indikatorer kan köras mot en aldrig sinande ström av utfall (se tidigare inlägg om detta). Dels anser vissa ekonomer att det är oklart exakt vad man kan lära sig genom att visa att det finns genetiska skäl bakom människors agerande; att det finns preferensskillnader är ju knappast någon nyhet och frågan är om sådana skillnader blir intressantare om de har genetiska orsaker?

I en nypublicerad uppsats i PNAS diskuterar bland andra Cesarini och Johannesson dessa och relaterade frågor.

Filed Under: Lästips, Metod

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 3 2012

2012-04-25 av 6 kommentarer

Idag kommer ett nytt nummer av Ekonomisk Debatt ut.  I en ledare föreslår David Granlund att läkare bör förskriva läkemedelssubstanser snarare än specifika preparat. Bidragen i övrigt behandlar sambandet mellan utbildning och barnafödande, patentansökningar från universitetsforskare, vad som krävs för en docentur i nationalekonomi respektive statsvetenskap, samt om kommuner bör sträva efter befolkningstillväxt. En kort forumartikel om äldres incitament att arbeta diskuteras av Daniel i ett separat inlägg.

Filed Under: Lästips

Marknadens moral

2012-04-05 av 45 kommentarer

Vi nationalekonomer lär ofta ut att välvilja gentemot andra inte behövs för att marknader ska fungera effektivt. Vi predikar att en osynlig hand leder själviska marknadsaktörer till det bästa tänkbara utfallet för samhället och vi citerar Adam Smiths påstående om att det inte slaktaren, bryggaren och bagarens välvilja som ger oss mat på bordet, utan deras omtanke om sig själva.

Men av denna viktiga insikt följer naturligtvis inte att marknadsaktörer nödvändigtvis är själviska. Bryggaren kan mycket väl vara motiverad både av att tjäna pengar och att brygga riktigt gott öl som människor uppskattar. Nationalekonomen Robert Sugden argumenterar i ett par artiklar (1 2) för att marknadsaktörer många gånger motiveras av en strävan efter att hitta ömsesidig gynnsamma lösningar. På marknader sammanfaller förstås egenintresset väldigt ofta med vad som är ömsesidigt gynnsamt (eftersom en nöjd kund oftast också är en lönsam kund). Men så fort det finns möjlighet för opportunism kommer själviska aktörer att utnyttja sådana tillfällen för egen vinning, medan de som strävar efter ömsesidigt gynnsamt utbyte inte kommer göra det i samma utsträckning.

Det finns gott om tillfällen för opportunistiskt beteende. Banktjänstemän kan lura på oss komplicerade finansiella produkter som vi först när vi går i pension förstår inte var särskilt bra. Forskare har stora möjligheter att manipulera sina forskningsresultat. Förskollärare kan sätta sig i ett hörn med en kopp kaffe i stället för att anstränga sig för att uppfylla läroplanens mål. Vårdare av demenssjuka kan behandla patienterna hänsynslöst utan någon större risk för att det kommer att uppdagas.  I många av dessa fall förlitar vi oss i praktiken i stor utsträckning till människors yrkesstolthet, vilja att utföra ett gott arbete och strävan efter att göra det som gagnar båda parter. Om vi trodde att förskollärare och demensvårdare bara såg till sitt snäva egenintresse skulle vi nog tveka inför att lämna våra barn och demenssjuka föräldrar i deras händer.

Förmodligen skulle många marknader fungera sämre om marknadsaktörer anammande idén om den amoraliska marknaden till fullo och började bete sig helt själviskt. Att döma av en artikel i New York Times häromveckan gäller detta till och med på investmentbanken Goldman Sachs som är något av en arketyp för den mest förhärdade slags finanskapitalism. En f.d. chef förklarar att han valt att säga upp sig från banken på grund av att företagskulturen förändrats från en strävan att tillgodose kundens intressen så väl som möjligt till att pracka på kunden de produkter som är banken tjänar mest på. Han ger bland annat följande uppmaning till Goldman Sachs:

Weed out the morally bankrupt people, no matter how much money they make for the firm. And get the culture right again, so people want to work here for the right reasons.

Idén att bagaren bara drivs av egenintresse är potentiellt en  farlig idé om människor uppfattar den normativt, det vill säga att man bör bete sig själviskt på marknader. På sätt och vis är det kanske därför ganska bra att de allra flesta människor lyssnar mer till sin egen moral än nationalekonomernas predikningar.

Filed Under: Lästips, Välfärd

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 2 2012

2012-03-28 av Kommentera

Idag kommer ett nytt nummer av Ekonomisk Debatt ut.  I en ledare diskuterar Niclas Berggren om forskare och föreläsare bör avslöja sina politiska åsikter. Utgångspunkten är hans egen forskning, vilken bl a har visat att nationalekonomer i ganska hög utsträckning har högersympatier (se tidigare inlägg på Ekonomistas om detta). I en artikel (kommenterad av Daniel) undersöker Lina Andersson och Matz Hammarstedt hur invandrare klarar sig på arbetsmarknaden. Andra artiklar visar vilka principer som styrt regeringens val av biståndsländer, hur beteendeskillnader mellan könen kan elimineras med hjälp av information, att det blivit mer förmånligt att starta och expandera företag under de senaste decennierna, samt hur långtidsarbetslösheten förändras över konjunkturen.

Filed Under: Lästips

Läsvärt om det ryska presidentvalet

2012-03-12 av 1 kommentar

I den senaste policy briefen från FREE analyseras valfusk i det ryska presidentvalet av en av Rysslands främsta ekonomer Konstantin Sonin vid NES i Moskva. Han beskriver också vad han tror kommer ske  i rysk politik under den närmaste framtiden. Konstantin har tidigare kommenterat dumavalet i december (som jag också kommenterade här på ekonomistas). En annan av Rysslands främsta ekonomer Sergei Guriev, även han vid NES, intervjuvas också om valet och Rysslands framtid i bne (businessneweurope). Läsvärt och öppenhjärtligt.

Filed Under: Lästips

Italiensk nepotism och lärdomar för decentralisering

2012-02-24 av 4 kommentarer

Frågor om graden av centralisering i olika sammanhang är både viktiga och intressanta. Att decentralisera beslut har till exempel fördelen att information om lokala förhållanden och specifika behov blir lättare att ta hänsyn till. Baksidan med detta är dock att det kan bli lättare att fatta godtyckliga beslut baserat på lokala särintressen och att korruptionen kan öka. (Det finns förstås massor av tänkbara effekter i olika riktningar. Den som är intresserad kan t ex läsa introduktionerna i den här eller den här artikeln om relationen mellan (de)centralisering och korruption).

I en ny studie av Ruben Durante (vars tidigare forskning jag skrivit om här), Giovanna Labartino och Roberto Perotti studeras något (på det här området) så ovanligt som ett ”naturligt experiment”. 1998 genomfördes en reform av hur professorstillsättningar går till i Italien. Tidigare hade alla tjänstetillsättningar varit centraliserade och den som ville ta nästa steg i den akademiska karriären var tvungen att delta i en nationell tävling. Universiteten fick sedan välja bland ”vinnarna” i tävlingen för fylla sina vakanser. Efter reformen 1998 blev ”tävlingarna” helt lokala. Varje universitet hade sin egen tävling, samtidigt som alla andra delar av systemet förblev centraliserade (universitetens finansiering och lönesättning etc. ändrades inte). Bakgrunden till reformen var att det tidigare systemet sågs som ineffektivt och korrupt. Specifikt fanns det gott om anekdoter som indikerade att familjemedlemmar fick anställningar framför mera kvalificerade kandidater.

Så vad hände? Svaret visar sig bero på de underliggande ”socio-kulturella normerna” på regional nivå. I områden där fler läser dags(nyhets)tidningar och där fler donerar blod hände ingenting (möjligen gick nepotismen ner), medan i områden där det civila samhället var svagare så ökade rekryteringen av familjemedlemmar markant. Måttet är som väntat korrelerat med en nord-syd dummy men resultaten är klart svagare om man använder detta mått i stället. Delegerandet av anställningsbeslut till lokalnivå underlättade alltså gynnandet av familjemedlemmar i områden där den offentliga granskningen av politikerna var svag. Figuren nedan visar utvecklingen av ett finurligt konstruerat index på hur vanligt ett visst efternamn är (i den underliggande lokala befolkningen) och hur vanligt det namnet är inom enskilda fakulteter vid enskilda universitet. Indexets utveckling över tid är uppdelat mellan regioner med högt (röd linje) respektive lågt dagstidningsläsande (blå linje).

Nu kan man förstås invända att detta inte behöver vara dåligt. Det kanske är så att vissa familjer helt enkelt är bättre akademiker och att reformen nu möjliggjorde att i högre utsträckning anställa sina barn och syskon som man ”visste” var kompetenta (trots att det inte hade visat sig ännu på papper). Men tyvärr (för den som önskade att så var fallet) det visar sig att ju högre index på familjekopplingar, desto sämre är de akademiska resultaten.

De allmänna lärdomarna från denna studie är flera. Till att börja med är det ännu en i raden av studier som antyder att en engagerad och samhällsmedveten befolkning är viktig för att samhället ska fungera väl. Studien antyder också att den rätta graden av decentralisering i hög grad beror på möjligheterna, viljan och kunskapen att utvärdera vilka beslut som fattas lokalt. I en svensk kontext är det som vanligt lätt att slå ifrån sig och poängtera att här är problemen med korruption inte så stora. Samtidigt påminner händelser t ex i Göteborg och Solna om att detta faktum inte är givet utan något som skapas.

Ps. Noterade precis att Claes Sandgren, professor i civilrätt vid Stockholms universitet och ordförande för Institutet Mot Mutor, skriver om möjliga åtgärder mot korruption inom svenska kommuner på dagens DN-debatt. Han noterar också det dubbla i att det å ena sidan kan finnas effektivitets och informationsargument för en samarbetskultur där man ”hoppar över krångliga rutiner för man vet ändå vem som är bäst” (mina ord, inte hans), men att detta, å andra sidan, öppnar upp för ökad korruption. Efter en snabb genomläsning av hans förslag är mitt intryck att de är bra. Ds.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Offentlig sektor, Politik, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»