I helgens Boston Globe presenterades det snabbt växande fältet Genekonomi, ett forskningsområde där flera nationalekonomer med svensk anknytning gjort viktiga bidrag (David Cesarini, Anna Dreber Almenberg, Magnus Johannesson och Björn Wallace är några av de mest meriterade). Forskningsfältet är kontroversiellt av flera skäl. Dels kan problemet med publiceringsbias vara särskilt stort när en närmast oändlig mängd genetiska indikatorer kan köras mot en aldrig sinande ström av utfall (se tidigare inlägg om detta). Dels anser vissa ekonomer att det är oklart exakt vad man kan lära sig genom att visa att det finns genetiska skäl bakom människors agerande; att det finns preferensskillnader är ju knappast någon nyhet och frågan är om sådana skillnader blir intressantare om de har genetiska orsaker?
I en nypublicerad uppsats i PNAS diskuterar bland andra Cesarini och Johannesson dessa och relaterade frågor.
Frågan är väl hur man skall kunna undvika detta forskningsfält.
Den andra varianten “tabula rasa” hypotesen leder väl inte till några bättre slutsatser. Snarare till en ständigt återkommande förvåning.
Varför gör inte människor som vi vill?