Att diskutera bostadspriser är tydligen något som engagerar många. Alla tycks ha sina egna teorier om vad som är avgörande, som i sin tur leder till uppfattningar om i vilken mån den nuvarande värderingen är riktig eller inte (se t ex kommentarer och diskussioner efter några av Martins tidigare inlägg).

I alla dessa diskussioner är det dock ovanligt att någon framför de argument som Robert J. Schiller nyligen tog upp i en artikel i The Economists’ Voice. Schiller menar att mycket av spekulationen kring bostadsprisers värdestegringspotential grundar sig i missuppfattningen att land skulle vara en knapp resurs, eller snarare att det finns så mycket land kvar att exploatera att detta inte rimligen kan vara en faktor som skulle påverka priset på bostäder. Han påpekar att mindre än 1 % av jordens yta är tätbefolkad och att denna siffra är lägre än 10 % även i de tätast befolkade länderna. Han gör lite överslagsberäkningar och konstaterar att kostnaden för land i snitt ligger någonstans mellan 20 och 200 dollar per person (vilket inte blir särskilt mycket pengar per år). Han för också ett resonemang om varför dessa siffror (som är för USA) på sikt borde vara approximativt korrekta globalt.  Inte heller byggkostnaderna (och de materialkostnader som ingår där) ser Schiller som ett problem inom någon överskådlig framtid. Invändningen att allt land inte är lika attraktivt avfärdas med att det på sikt kan lösas med stadsplanering.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro (om något tycker jag kanske att dessa siffror snarast bekräftar att dessa ”fundamentala faktorer” inte har ett dyft med faktiska bostadspriser att göra) men det är definitivt ett intressant resonemang från någon som funderat mer än de flesta på det här med bostadspriser.

I en fantastisk artikel i gårdagens Washington Post skriver Emily Wax om en oväntad konsekvens av Indiens överskott på män (som i sin tur är en följd av preferensen för söner; ett vanligt förekommande fenomen i stora delar av världen). Den numerära obalansen mellan könen har helt enkelt lett till att kvinnor kan ställa högre krav på vad de kräver innan de går med på att gifta sig, och helt i linje med annan forskning om skillnader mellan män och kvinnors konsumtionsval så vet kvinnor vad som är viktigt. De kräver helt enkelt en toalett (vilket också deras mödrar håller koll på; ”I won’t let my daughter near a boy who doesn’t have a latrine,” säger Usha Pagdi i artikeln).

Effekten detta kan ha på utveckling ska inte underskattas. Som årets vinnare av Stockholm Water Prize, Bindeshwar Pathak, uttrycker det i artikeln ”I tell the government all the time: If India wants to be a superpower, first we need toilets. Maybe it will be our women who finally change that.”

Billiga droppar

För ett drygt år sedan var matpriserna på väg ner efter att ha varit höga en tid. ”Förvånas därför inte om rapporterna om hungerkravaller snart ersätts av reportage om fattiga jordbrukares svåra belägenhet”, var den spådom jag då levererade. Nu är vi där och bönderna står på barrikaderna och kräver statsstöd. Vem sa att vi nationalekonomer inte kan göra prognoser?

Härom veckan uppmanade biståndsminister Gunilla Carlsson till en ”uppriktigare debatt om biståndet” som följd av en korruptionsskandal i det zambiska hälsoministeriet där svenska biståndspengar förskingrats. Kritiker var inte sena att utmåla detta som ett försök att skapa misstro mot biståndets möjligheter att göra nytta, för att senare kunna minska dess storlek.

Det kan vara hur det vill med den saken, men det finns definitivt anledning att tro att biståndsbudgeten kommer att minska tillföljd av finanskrisen. Åtminstone om man ser till hur länder i snitt agerat efter tidigare kriser. En ny studie av Emmanuel Frot på SITE visar att effekterna inte bara är stora – biståndsbudgeten minskar med i snitt 13 procent – utan att de också har långsiktiga effekter. Det tycks vidare som om biståndets utvecklingsbana över tid förändras i negativ riktning efter kriser. Alla resultaten är beräknade med konstanthållen BNP och korrigerar således för den rena inkomsteffekten av att länderna bara skulle ha mindre pengar att röra sig med. (Läs studien här eller Emmanuels inlägg på VOX om den här).

Nu är det förstås så att detta är baserat på hur länder tidigare agerat och behöver inte betyda något denna gång. OECDs Development Assistance Committee (DAC) uppmanade redan förra hösten alla givare att inte skära i sina biståndsbudgetar och många har lovat att inte göra det. Vi får väl se. Talk is cheap som det heter…

Den enskilda person bidragit till att rädda flest människoliv, fredspristagaren Norman Borlaug, har avlidit. Borlaug var mannen bakom den gröna jordbruksrevolutionen. Hans gärning och implikationerna för dagens debatt om ekologisk mat lyftes fram i ett tidigare inlägg.