Att propaganda kan påverka människors beteende är säkert de flesta överens om. Däremot är kunskapen om mera exakt hur viktig propagandan är inte alltid den bästa. I en fascinerande artikel skriven av David Yanagizawa på IIES vid Stockholm Universitet studeras just detta i kontexten av folkmordet i Rwanda 1994.

Mera specifikt studerar David vilken effekt den hatpropaganda som spreds av den ökända radiostationen Radio Télévision Libre des Milles Collins (RTML) hade på omfattningen av våldet. Studien utnyttjar på ett genialt sätt det faktum att Rwanda är väldigt kuperat. Detta gör att det inom enskilda ”kommuner” finns allt ifrån byar som har full radiotäckning till byar som ligger i total radioskugga. Då denna variation är ”slumpmässig” kan man studera den kausala effekten av radiopropagandan på dödandets omfattning. (Kausala i bemärkelsen att svara på den kontrafaktiska frågan: ”Vad skulle, i snitt, ha hänt i byar som de facto inte hade radiotäckning, om de istället hade haft radiotäckning, allt annat lika?” Jämför också med den studie av Melissa Dell som jag skrev om förra veckan som använder en liknande strategi).

Resultaten är häpnadsväckande. David finner att våldet i byar med full radiotäckning ökade med runt 70 procent jämfört med byar som inte hade radiotäckning alls. I ett försök att översätta vilken effekt radiopropagandan hade på folkmordet totalt sätt kommer han fram till att den kan sägas vara ansvarig för cirka 45 000 döda (vilket motsvarar ungefär 9 procent av dess totala omfattning).

Läs hela studien här.

Ps. Denna studie var Davids ”job-market paper” och resulterade (tillsammans med hans övriga meriter) i ett jobb på Harvard Kennedy School of Government. Han är därmed förmodligen den första nationalekonom med doktorstitel från Stockholm som fått jobb på Harvard. Bra gjort och stort grattis!

De senaste åren har nationalekonomer börjat analysera terrorism både empiriskt och teoretiskt. Bland annat har Alan Krueger visat att självmordsbombare sällan kommer från fattiga omständigheter. I stället är de ofta högutbildade och har en relativt priviligierad bakgrund. I en intressant ny bok visar Eli Berman att detta emellertid inte alls ska tolkas som att socialpolitik är verkningslös som terrorismbekämpning.

Boken som bygger på en mängd studier (flera nedladdningsbara på Bermans hemsida) visar i stället att flertalet framgångsrika terrorgrupper har sin bas i en fungerande social verksamhet. Hamas populära sociala verksamhet är välkänd och Hizbollah har länge fungerat som en (fungerande) stat i staten. Denna verksamhet fungerar som rekryteringsbas för fotsoldater som enligt Bermans studier sällan drivs av religiös fanatism.

En grundläggande idé i Bermans arbete är i stället att terrorattacker är ett sätt för en grupp med svag lagstiftande och beskattande makt att upprätthålla den inre disciplinen när det gäller leverensen av kollektiva varor. Genom gruppens terrorstämpel bränner medlemmarna sina chanser på den vanliga arbetsmarknaden vilket ökar utrymmet för produktion av sociala tjänster.

Bermans analys går alltså ut på att den sociala verksamheten inte kan ses som en renodlad PR-avdelning utan att den är intimt förknippad med terrorgruppernas existens. Detta betyder att skapandet av en stat som levererar skolor, sjukvård, sophämtning och liknande tjänster faktiskt blir ett effektivt sätt att bekämpa terrorismen. Dessutom blir det uppenbart varför många terrorgrupper angriper andra organisationers sociala verksamhet — denna är ett grundläggande hot mot deras existens.

Det finns fler intressanta infallsvinklar i boken men mest givande är analysen av terrorgrupper som inte bygger på att medlemmarna är fanatiska psykopater. För, som Berman skriver, det finns mycket lite evidens för att så skulle vara fallet. Dessutom ger boken vägledning för hur biståndspolitik i oroliga områden ska bedrivas: att leverera bra sociala tjänster verkar minska våldsdåden medan ett fokus på att skapa arbeten inte funkar. Detta blir naturligt i Bermans modell där det inte bara är enskilda individers utan också gruppens incitament som spelar roll.

Samtidigt är det uppenbart att Bermans analys inte beskriver alla former av terrorism. För exakt vilken social verksamhet som attackerna den 11e September och 7e Juli syftade till att upprätthålla är ännu höljt i dunkel.