Pontus (tack!) har hittat följande intressanta artikel av Luigi Zingales. Zingales, som är professor i finansiell ekonomi i Chicago, skriver väldigt kritiskt om räddningspaketet som den amerikanska finansminsitern presenterade häromdagen. Framförallt oroar han sig för att det statliga bolag som ska hantera de dåliga krediterna kommer att betala ett överpris för tillgångarna de tar över. Detta kanske kan rädda de finansiella bolagen men innebär samtidigt en massiv omfördelning av medel från skattebelare till (rika och oansvariga) kreditgivare.

Zingales förslag är i stället att tvinga fram en partiell skuldavskrivning. En sådan kan gynna både kreditgivare och aktieägare men är svår att få tillstånd då det krävs att många långivare koordinerar sitt handlande. Dessutom föredrar kreditgivarna att staten kommer till undsättning, varför bara förhoppningen om en bail-out kan hindra en sådan lösning.

Att emittera 150 miljarder i nya statsskuldväxlar är ett briljant drag av Riksgälden. Suget bland investerarna efter säkra statspapper har nått en sådan nivå att för få papper finns i omlopp. Genom emitteringen tillfredsställer Riksgälden efterfrågan trots att staten inte har något lånebehov. Vad då göra med pengarna? Jo, dessa placeras i bostadsobligationer vilket minskar bostadsinstitutetens lånekostnader. Detta minskar i sin tur risken för att sektorn kollapsar. Dessutom tjänar staten en slant då avkastningen på bostadsobligationer är högre än på statspapper.

Det finns en risk förknippad med detta, nämligen att instituten trots allt går omkull och staten förlorar sina pengar. Men eftersom staten i ett sånt läge antagligen ändå skulle gå in och rädda långivare är det frågan om manövern i praktiken är förknippad men någon ökad risk alls. I stället blir det pengar till statskassan samtidigt som man stabiliserar det finansiella systemet. Så ska en finansiell kris hanteras! (Vilket bland andra Peter S-W håller med om.)

Vidare lästips i samma ämne: Ekonomistas1, Ekonomistas2, Ekonomistas3

Ett inlägg av vår gästskribent Annika Alexius, gästprofessor vid Stockholms universitet

Imorse höjde Riksbanken räntan till 4,75 procent i ett läge med vikande internationell och svensk konjunktur. Därmed kan vi vänta oss högre arbetslöshet, lägre tillväxt, lägre bostadspriser och en djupare finanskris än om räntan hade behållits oförändrad.

Man kan kritisera höjningen utifrån (åtminstone) två perspektiv: För det första: Givet att Riksbanken har ett rent inflationsmål och inte ska ta hänsyn till den realekonomiska utvecklingen annat än i den mån den påverkar inflationen, är det rätt att höja räntan idag? För det andra: Är det vettigt att en centralbank enbart bryr sig om inflationen och struntar i vad som händer med till exempel arbetslösheten? Jag vill lämna effekten av fallande oljepriser etc. åt prognosproffsen och hävda att Riksbanken antagligen gjorde rätt givet sitt mål men att målet är fel.

Givet hur den svenska penningpolitikens mål är formulerat gjorde Riksbanken det enda möjliga. Den faktiska inflationen var uppe i 4,4 procent på årsbasis under sommaren och inflationsförväntningarna ligger fortfarande långt över två procent.

Sverige skulle antagligen må bättre av en penningpolitik som tog mera hänsyn till den realekonomiska utvecklingen snarare än att formellt enbart fokusera på inflationen. Med dagens målformulering ska Riksbanken endast bry sig om arbetslösheten om inflationen redan ligger kring två procent, d.v.s. preferenserna är lexikografiska.

Inflationsmål leder till en penningpolitik som gagnar hela samhället så länge som chockerna till ekonomin kommer från efterfrågesidan. Då kommer en högre ränta att dämpa både inflationen och efterfrågan under högkonjunkturer, medan man kan sätta en lägre ränta som stimulerar efterfrågan under lågkonjunkturer när efterfrågan är låg.

Det senaste årets oljeprishöjningar är en typisk utbudschock, vilket innebär att inflationen stiger samtidigt som tillväxten fallker och arbetslösheten ökar. Det är just vid utbudschocker som penningpolitiken ställs inför en målkonfikt: Ska centralbanken höja räntan för att bekämpa inflationen trots att detta kommer att leda til ännu högre arbetslöshet eller ska man släppa upp inflationen för att istället försöka hålla nere arbetslösheten? Det är inte möjligt att både hålla inflationen normallåg och tillväxten normalhög vid en utbudschock; här måste man välja. Så gott som samtliga papper om optimal penningpolitisk respons på oljeprischocker är överens om att det samhällsekonomiska utfallet blir bättre om räntan sänks eller åtminstone inte höjs lika mycket vid en oljeprischock som vid andra chocker som påverkar inflationen.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve gör en helt annan prioritering vid utbudschocker än Riksbanken (och för den delen ECB). De har inte ett rent inflationsmål utan bedriver en mera flexibel penningpolitik där realekonomiska hänsynstaganden spelar stor roll, mycket sörre roll än här i Sverige /EMU. FED har sänkt styrräntan flera gånger för att avhjälpa den nuvarande krisen (som i och för sig tycks vara mycket värre i USA än i Sverige). Det är mycket lätt att visa formellt att en sådan penningpolitik med en vettig centralbankschef ger bättre samhällsekonomiska utfall vid utbudschocker än en ”inflation nutter”, vilket vi tycks ha i Sverige idag..

När oljepriset stiger går inflationen upp och tillväxten ner. En centralbank med ett rent inflationsmål ska höja räntan utan att ta hänsyn till effekterna på arbetslösheten, vilket inte är den samhällsekonomiskt optimala penningpolitiska responsen på chocken. Denna konsekvens av formuleringen av den svenska penningpolitikens mål kan knappast komma som en överraskning eftersom resultatet ifråga är mycket välkänt sedan mycket länge. Så det är ingen större idé att gnälla på den nuvarande Riksbanksledningen; felet ligger inte hos dem utan i formuleringen av den svenska penningpolitikens mål!

Uppdatering: Dagens industri uppmärksammar idag Annika Alexius diskussion om riksbankens mål (låt vara att de kallar oss Economistas).