Vi har tidigare kritiserat DN Ekonomi för att okritiskt uppmana människor att vara aktiva i sitt fondsparande. I ekonomidelen i dagens DN intervjuas en sparekonom på Avanza som tycker att vi kan lära av 20 personer som lyckats väl med sitt PPM-sparande (artikeln finns ännu inte på nätet). Att döma av denna lilla undersökning har dessa 20 personer föga förvånande varit aktiva och valt att ta stora risker genom att välja fonder i tillväxtländer och specifika branscher. Det är dock väldigt tvivelaktigt att på detta sätt bara undersöka ett par vinnare (se diskussionen på inslag.se om SKL:s användning av samma metodik). Min gissning är att förlorarreceptet är väldigt snarlikt. Men att undersöka förlorarna är ju inte lika intressant om man vill prångla ut budskapet att aktivt fondsparande lönar sig. DN låter sparekonomen från Avanza stå oemotsagd.

(Tipstack till Peter Gerlach.)

När Lehman Brothers tilläts gå i konkurs den 15e september förra året skrev jag inlägget En bra konkurs. Eftersom konkursen verkade utlösa en extrem finansiell kris har det flera gånger varit lockande att radera det från bloggen. En debattartikel av John Cochrane och Luigi Zingales tyder emellertid på att jag inte var helt fel ute.

Genom att detaljstudera bankernas Credit Default Swaps (priset på att försäkra sig mot en konkurs) ser man att paniken på finansmarknaderna faktiskt kom en hel vecka efter Lehmans konkurs. Mer precist sköt CDS-priserna i höjden efter att finansminister Paulson och centralbankschef Bernanke begärt 700 miljarder dollar för att förhindra en finansiell kollaps.

Cochranes och Zingales slutpoäng är viktig; den finansiella sektorn har starka incitament att sprida synen att ingen stor finansiell institution någonsin kan tillåtas gå i konkurs utan att systemet havererar. Detta kan — men behöver definitivt inte — vara sant. Vad som däremot står klart är att det behövs ett bättre sätt att hantera finansiella institutioner på obestånd. Det är därför läge att damma av Banklagskommitténs förslag om hur dessa situationer ska hanteras. Dessutom bör Sverige utnyttja EU-ordförandeskapet för att lyfta frågan på internationell nivå.

Fördelen med att undervisa är att man ibland tvingas sätta sig in i frågor som man annars bara lyckas skaffa sig en lite allmänt vag uppfattning om. En sådan fråga är hur värdepapperiseringen av lån bidrog till den finansiella krisen. Den enkla förklaringen är att banker och låneförmedlare började slarva med kreditprövningen då lånen ändå skulle säljas vidare. Även om det finns belägg för sådant beteende så finns det en stor svaghet med denna förklaring: bankerna behöll nämligen själva en stor andel av lånen.

Anledningen till att bankerna behöll lånen var att värdepapperiseringen gav bankerna möjligheter komma undan sina kapitaltäckningskrav. En mycket läsvärd artikel av Viral Acharya och Matthew Richardson förklarar hur det gick till. Lånen förpackades om till värdepapper som via särskilda bolag såldes vidare. Detta gjorde att bankerna på pappret bara agerade som en mellanhand.

Som mellanhand behövde bankerna inte sätta av något eget kapital som skydd mot att värdet på lånet skulle skrivas ner. Haken var bara att bankerna samtidigt ställde ut en garanti till låntagarna. Garantin gick ut på att bankerna skulle ta över lånen om de inte gick att återfinansiera på marknaden. När krisen slog till och det inte längre gick att återfinansiera lånen stod bankerna plötsligt där med dåliga lån — men utan en buffert av eget kapital — på sin balansräkning.

Bankerna kunde även kringgå reglerna genom att använda sig av att kapitaltäckningskraven på en bolåneobligation med AAA-rating är lägre än för en portfölj av individuella bolån. En bank kunde därför förpacka sina bolån som en AAA-tillgång och sälja den vidare till en annan bank bara för att i nästa ögonblick köpa en likadan tillgång av den bank man just sålt sina egna bolån till. Trots att kvaliteten på de underliggande bolånen var densamma så kunde bankerna öka sin skuldsättningsgrad radikalt på detta sätt.

Även om komplixiteten i de värdepapper som skapats ibland varit stor är själva logiken inte svår att förstå. Det systematiska krypandet genom hålen i kapitaltäckningsreglerna var därför knappast ett misstag från bankernas sida. Varför då medvetet utsätta sig för så stora risker? Det är svårt att frigöra sig från tanken att detta inte — åtminstone delvis — har sin förklaring i de garantier på statligt stöd som alltid finns. I de situationer lånen skulle visa sig dåliga så skulle hela marknaden kollapsa och staten gripa in med de räddningspaket som mycket riktigt visat sig komma.

Svårare att förstå är hur myndigheterna kunnat låta bankernas beteende passera. En tolkning är att de helt enkelt inte förstått men det verkar knappast troligt. En mindre välvillig tolkning är att det funnits en vilja låta de nationella storbankerna vinna konkurrensfördelar genom att sänka kapitaltäckningskraven i smyg. Det tyder på att bankövervakning inte är något som mår särskilt bra av internationell konkurrens. Det är nog dags att låta en övernationell myndighet börja övervaka bankerna.

Det är väldigt populärt att klanka ner på den finansiella sektorn just nu. Även om jag är orolig för att det hela kommer att gå för långt och resultera i rent destruktiva regleringar är det svårt att inte roas av vissa inlägg i debatten. Ett sådant är Benjamin Friedmans ifrågasättande av den finansiella sektorns bidrag till välfärd och välstånd i Financial Times. Mer precist pekar han på att så många av de allra mest begåvade och driftiga individerna tjänat enorma summor på att se till att

[…] microscopically small deviations from observable regularities in asset price relationships persist for only one millisecond instead of three.

Det skulle onekligen vara intressant att göra en systematisk studie av hur allt det humankapital som nu frigjorts ur den finansiella sektorn kommer till användning.