Inte autokrati är inte det samma som demokrati

2012-03-05 av 8 kommentarer

Relationen mellan ekonomisk utveckling och demokratisering är omdiskuterad och mångfacetterad. En klassisk fråga handlar om i vilken mån ekonomisk utveckling föregår demokratisering (vilket ofta tolkas som att ekonomisk utveckling kan ges prioritet framför demokratisering som i Kina) eller om demokratisering är en förutsättning för långsiktig ekonomisk utveckling. En relaterad fråga handlar om vad som är bäst för ekonomisk utveckling, demokrati eller autokrati.

Kausalitetsfrågan är förstås svår men empiriskt finns det ändå vissa saker som vi tydligt kan säga. För det första är det (till mångas förskräckelse) inte så att demokratier växer snabbare än autokratier vid en given tidpunkt. Delar man upp världens länder i demokratier och autokratier och tittar på tillväxttakter i tvärsnitt så ser man ingen tydlig skillnad i genomsnittlig tillväxt. Ser man däremot till fördelningen så är det tydligt att demokratier är stabilare medan de verkliga katastroferna, men också flertalet av de mycket snabbt växande länderna, är autokratier. Bilden nedan visar fördelningen av tillväxttakter uppdelat mellan om ett land är en demokrati eller en autokrati vid den tidpunkt då tillväxttakten mäts. Demokratierna är mer centrerade kring positiva värden medan autokratierna uppvisar en mycket större varians, hög tillväxt eller katastrof.

Ser man dock över längre tidsperioder så ser det bättre ut för demokratier. Av världens idag rika länder (d v s de som haft en positiv utveckling under en lång tid) är de allra flesta demokratier. Bilden nedan (lånad från en föreläsning av Torsten Persson) visar just detta. Ju längre ett land varit demokratiskt desto bättre har det gått ekonomiskt.

Mot bakgrund av detta (och naturligtvis de andra skäl som finns för att värdesätta demokrati i sig) så är det förstås positivt att antalet autokratier tycks minska över tid. Ser man dock till vad minskningen beror på så handlar det i de flesta fall inte om en transition från autokrati till ”stabil demokrati” utan till det mellantillstånd som kallas ibland kallas ”partiell demokrati” (och vid ännu noggrannare studier om mycket rörelse in och ut ur mellan tillståndet partiell demokrati). Bilden nedan visar utvecklingen mellan 1955-2000. De röda fälten visar andelen autokratier (mellan -10 och 0 i Polity), de gula fälten är partiella demokratier (+1 till +7 i Polity) och de blå är andelen stabila demokratier (+8 till +10 i Polity).

En starkt bidragande orsak till ökningen av andelen demokratier i början av 1990-talet var förstås Sovjetunionens söderfall. I början fanns stora förhoppningar på en snabb positiv utveckling i regionen. En sådan har kommit på vissa håll, på andra håll har väldigt lite hänt och många länder befinner däremellan. Ryssland är ett av länderna som befinner sig i mellanläget; på många sätt demokratiskt, men samtidigt med stora problem. Valet i helgen illustrerar återigen detta.

Filed Under: Internationellt, Politik

Italiensk nepotism och lärdomar för decentralisering

2012-02-24 av 4 kommentarer

Frågor om graden av centralisering i olika sammanhang är både viktiga och intressanta. Att decentralisera beslut har till exempel fördelen att information om lokala förhållanden och specifika behov blir lättare att ta hänsyn till. Baksidan med detta är dock att det kan bli lättare att fatta godtyckliga beslut baserat på lokala särintressen och att korruptionen kan öka. (Det finns förstås massor av tänkbara effekter i olika riktningar. Den som är intresserad kan t ex läsa introduktionerna i den här eller den här artikeln om relationen mellan (de)centralisering och korruption).

I en ny studie av Ruben Durante (vars tidigare forskning jag skrivit om här), Giovanna Labartino och Roberto Perotti studeras något (på det här området) så ovanligt som ett ”naturligt experiment”. 1998 genomfördes en reform av hur professorstillsättningar går till i Italien. Tidigare hade alla tjänstetillsättningar varit centraliserade och den som ville ta nästa steg i den akademiska karriären var tvungen att delta i en nationell tävling. Universiteten fick sedan välja bland ”vinnarna” i tävlingen för fylla sina vakanser. Efter reformen 1998 blev ”tävlingarna” helt lokala. Varje universitet hade sin egen tävling, samtidigt som alla andra delar av systemet förblev centraliserade (universitetens finansiering och lönesättning etc. ändrades inte). Bakgrunden till reformen var att det tidigare systemet sågs som ineffektivt och korrupt. Specifikt fanns det gott om anekdoter som indikerade att familjemedlemmar fick anställningar framför mera kvalificerade kandidater.

Så vad hände? Svaret visar sig bero på de underliggande ”socio-kulturella normerna” på regional nivå. I områden där fler läser dags(nyhets)tidningar och där fler donerar blod hände ingenting (möjligen gick nepotismen ner), medan i områden där det civila samhället var svagare så ökade rekryteringen av familjemedlemmar markant. Måttet är som väntat korrelerat med en nord-syd dummy men resultaten är klart svagare om man använder detta mått i stället. Delegerandet av anställningsbeslut till lokalnivå underlättade alltså gynnandet av familjemedlemmar i områden där den offentliga granskningen av politikerna var svag. Figuren nedan visar utvecklingen av ett finurligt konstruerat index på hur vanligt ett visst efternamn är (i den underliggande lokala befolkningen) och hur vanligt det namnet är inom enskilda fakulteter vid enskilda universitet. Indexets utveckling över tid är uppdelat mellan regioner med högt (röd linje) respektive lågt dagstidningsläsande (blå linje).

Nu kan man förstås invända att detta inte behöver vara dåligt. Det kanske är så att vissa familjer helt enkelt är bättre akademiker och att reformen nu möjliggjorde att i högre utsträckning anställa sina barn och syskon som man ”visste” var kompetenta (trots att det inte hade visat sig ännu på papper). Men tyvärr (för den som önskade att så var fallet) det visar sig att ju högre index på familjekopplingar, desto sämre är de akademiska resultaten.

De allmänna lärdomarna från denna studie är flera. Till att börja med är det ännu en i raden av studier som antyder att en engagerad och samhällsmedveten befolkning är viktig för att samhället ska fungera väl. Studien antyder också att den rätta graden av decentralisering i hög grad beror på möjligheterna, viljan och kunskapen att utvärdera vilka beslut som fattas lokalt. I en svensk kontext är det som vanligt lätt att slå ifrån sig och poängtera att här är problemen med korruption inte så stora. Samtidigt påminner händelser t ex i Göteborg och Solna om att detta faktum inte är givet utan något som skapas.

Ps. Noterade precis att Claes Sandgren, professor i civilrätt vid Stockholms universitet och ordförande för Institutet Mot Mutor, skriver om möjliga åtgärder mot korruption inom svenska kommuner på dagens DN-debatt. Han noterar också det dubbla i att det å ena sidan kan finnas effektivitets och informationsargument för en samarbetskultur där man ”hoppar över krångliga rutiner för man vet ändå vem som är bäst” (mina ord, inte hans), men att detta, å andra sidan, öppnar upp för ökad korruption. Efter en snabb genomläsning av hans förslag är mitt intryck att de är bra. Ds.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Ryskt valfusk? Döm själv

2011-12-08 av 21 kommentarer

De senaste dagarna har många diskuterat problem kring det ryska valet och framförallt i vilken utsträckning valresultatet manipulerats av det dominerande partiet ”Förenade Ryssland”. Det är förstås alltid svårt att bevisa valfusk i alla dess tänkbara former men ett sätt att troliggöra att allt inte gått rätt till är att titta på diverse statistik och använda vår kunskap om fördelningar (Jonas har skrivit om relaterade saker här).

Bilden nedan är fördelningen av röster för det styrande ”Förenade Ryssland” vid olika antal ”röstningslokaler” över hela Ryssland. En punkt på linjen visar helt enkelt vid hur många lokaler (på y-axeln) fick Förenade Ryssland x procent av rösterna (på x-axeln). Statistiskt sett skulle man förvänta sig att en sådan fördelning är relativt jämn med en topp runt det antal röster man faktiskt fick. Bilden visar åtminstone två förvånande detaljer. För det första finns det väldigt få lokaler där partiet fick 49%, desto fler där man fick precis över 50%. För det andra så uppvisar den högra delen av fördelningen ett märkligt mönster av toppar runt alla ”jämna tal” (60, 65, 70, 75 etc.). Detta bevisar förstås inget men är konsistent med att de inrapporterade siffrorna fixats till lite samtidigt som det är väldigt svårt att komma på en ”naturlig” förklaring till detta. (Jag har också tittat på motsvarande bild för lokalerna i Moskva regionen för alla partier och de visar en liknande topp runt 30% och en precis över 50 % men inget mönster för de andra partierna.Figurerna är framtagna av Maxim Pshenichnikov och finns tillsammans med andra intressanta observationer här).

En annan uppgift, som är långt ifrån representativ men som kommer ganska nära en bra randomisering, kommer från Nadia Yaciks blogg (på ryska). Hon var valobservatör och hade redan innan valet kommenterat kring sätt på vilka det fuskats i tidigare val. Resultaten nedan visar röstfördelningen i hennes vallokal (inom parentes nedan) jämfört med en grannlokal som inte hade några valobservatörer. Upptagningsområdena för respektive lokal är mycket lika i termer av vad som brukar kallas ”observerbara karakteristika”. I lokalen med valobservatörer fick Förenade Ryssland 30 procent jämfört med 60 procent i grannlokalen där inga observatörer fanns. För de andra partierna var fördelningen ungefär att alla fick ungefär dubbelt så stor röstandel i lokalen med valobservatörer. (Den rysktalande kan kolla den officiella statistiken här. Vallokal med observatörer är 712 och den utan 710).

Det finns många fler exempel att välja bland men ytterligare en ovanligt flagrant detalj i valet är delresultaten från Tjetjenien (nedan rapporterade i officiell rysk tv) där Förenade Ryssland tydligen fick 99.5 procent av rösterna.

I en intervju med Novaya Gazeta anser Michail Gorbatjov tydligen att misstankarna om valfusk är så allvarliga att myndigheterna borde utlysa nyval. Oavsett hur det blir med den saken så finns det stor anledning att vara bekymrad för utvecklingen i Ryssland, och mera allmänt är det nog som Robert Bates och medförfattare konstaterar i slutet på sin artikel ”Democratic Transitions”: ”Att gå från autokrati är inte det samma som att gå till demokrati” Däremellan finns en form som är annorlunda och som kommer vara central i många länder framöver.

Läs även Konstantin Sonins längre analys av valet och valfusket här.

(Tack till Elena Paltseva för tips och översättningshjälp).

Filed Under: Internationellt, Politik

Positiva nyheter om bistånds påverkan på institutioner

2011-11-28 av 4 kommentarer

På senare år har bistånd kommit att fokusera allt mer på de kanske viktigaste, men också de mest svårgreppbara aspekterna av samhället, institutionerna. Problemen med att mäta och definiera vad som avses är ofta stora och lägger man till detta den vanliga kausalitetsproblematiken så är det lätt att bli lite desillusionerad kring möjligheterna att trovärdigt påstå att något gjort skillnad. Då är det trevligt med studier som faktiskt tycks kunna visa något.

I Afganistan har bland annat Världsbanken och FAO tillsammans med Afganska myndigheter implementerat ett randomiserat biståndsprogram där man på olika sätt försöker hjälpa till med biståndsinsatser. Programmet är också kopplat till uppföljning där man försöker studera attitydförändringar till hur t ex myndighetsutövning fungerar. I en ny studie av Ruben Enikolopov utvärderas en del av programmet. Studien visar att programmet inte bara har en kausal positiv effekt på ekonomiska utfall utan gör också människor mer positiva till myndigheter och att de i högre utsträckning tror att staten agerar i deras intresse. Detta i sin tur gör dem mindre angelägna att stödja väpnade uppror. Läs Rubens sammanfattning av studien här.

Filed Under: Internationellt, Makro

Vad vet vi om naturresursers effekter på ekonomisk utveckling?

2011-11-21 av 5 kommentarer

Naturresursers effekt på ekonomisk utveckling är en ständigt aktuell fråga (som jag i olika former skrivit om tidigare här på Ekonomistas här och här och här). De senaste veckorna har jag haft anledning att fundera mer på vad vi vet om sambandet i kontexten ”Vilken effekt har matpriser på sannolikheten för revolution?”. En längre artikel på detta tema finns i november numret Axess (och även på deras hemsida här). I veckan har jag också skrivit en översikt av (delar av) forskningen kring naturresurser och ekonomisk utveckling tillsammans med Elena Paltseva.

Vår bild av forskningsläget kan i det närmaste sammanfattas som en moment-22 situation för länder med kombinationen svaga institutioner och stora naturtillgångar. För det första så vet vi ganska mycket om hur man hanterar de negativa ekonomiska följder (volatilitet, undanträngningseffekter och intergenerationella fördelningsproblem) som kan komma av att ekonomin är naturresursfokuserad. Dock kräver implementering av policy kring dessa problem goda institutioner. Detta gäller förstås också hanterandet av de politiska problemen med korruption etc. Kort sagt, naturresurser är bara dåliga om ett land inte har det institutionella ramverket för att hantera inkomsterna från dem på ett bra sätt. Tyvärr så verkar det som om en andra tydlig (om än inte okontroversiell) slutsats man kan dra är att naturresurser har negativa effekter på institutionell utveckling. Sammantaget är alltså insikten att institutionell kvalitet är extra viktigt i naturresursrika ekonomier och att naturresursrikedom har en negativ påverkan på institutioner. (Hela vår text finns på FREE Policy Briefs)

Detta förstås ett dilemma men samtidigt inte en hopplös situation. Det finns exempel på länder som lyckats utnyttja resursinkomster för att stärka sin demokrati och skapa positiv ekonomisk utveckling. Även om det ofta poängteras att ett land som Botswana (ett av världens snabbast växande länder de senaste 40 åren med stora diamant tillgångar) hade bra redan i samband med deras självständighet i slutet av 60-talet så kvarstår faktum att de, mycket tack vara bra policy, lyckats hantera en situation som på förhand såg mycket problematisk ut.

Ett första steg i att kunna replikera framgångsexemplen, t ex för länder som Libyen och Egypten, är förstås att vara medvetna om problemen och att i möjligaste mån vara tydliga och öppna med hur man tänker hantera sina resursinkomster.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Politik

Ekonomiska argument för en köttfri måndag

2011-11-07 av 53 kommentarer

Konceptet Meat Free Mondays lanserade i juni 2009 av Paul McCartney och hans döttrar Stella och Mary. Strax därefter startade den svenska kampanjen Köttfri måndag för skapa debatt kring hälso- och miljökonsekvenser av köttproduktion. De senaste veckorna har ett antal restauranger anslutit sig till initiativet och på dagens Stockholmsdebatt i DN uppmanas Stockholms läns landsting att göra detsamma.

Den som vill ha en genomgång av de huvudsakliga (nationalekonomiska) argumenten för att minska köttkonsumtionen kan med fördel läsa Maria Perrottas text ”Taxing Meat to Save the Baltic Sea” på FREE Policy Briefs.

Filed Under: Lästips, Miljö

Apropå undermåliga inlägg på DN-debatt

2011-10-28 av 20 kommentarer

Om man verkligen inte har en aning om hur man ska hantera data och de möjliga förutsägelser om framtiden som kan dras av dessa, skulle man 2008 kunna resonerat så här:

”Nedanstående graf visar husprisindex i Spanien mellan 1990-2008. Om denna utveckling fortsätter så kommer Spanska huspriser redan 2020 nå nivån 350. Nu kan förstås den skeptiske säga att det inte är säkert att trenden håller i sig och att risken för en backlash är uppenbar. Mot detta talar att trenden snarast förstärkts snarare än försvagats under det senaste decenniet”

För att parafrasera Heinrich Bölls förord till ”Katharina Blums förlorade heder”: Ovanstående exempel är påhittat och skulle skildringen av hur data hanteras likna de krav som tydligen ställs för att få skriva på DN-debatt, är dessa likheter varken avsiktliga eller slumpmässiga utan oundvikliga”.

Ps. Nedan är en figur över den faktiska huspris utvecklingen i Spanien…

Filed Under: Kuriosa, Metod

Långsiktiga konsekvenser av att förstöra humankapital

2011-10-25 av 10 kommentarer

Att förstöra kapital är naturligtvis negativt för möjligheterna att producera (dock inte nödvändigtvis dåligt för tillväxt men det är en annan sak). Samtidigt så finns flera studier som visat att områden som till exempel bombats sönder i samband med krig återhämtar sig överraskande snabbt. Förstörelse av fysiskt kapital verkar helt enkelt inte ha så långvariga negativa effekter. (Exempel är på studier som visat detta är Davis och Weinstein, 2002, som studerar effekter av bombningar i Japan under Andra världskriget, och Miguel och Roland, 2011, som studerat bombningar i Vietnam).

I krigssituationer så förstörs dock som bekant även annat än maskiner och infrastruktur. I vissa fall så förföljs vissa grupper speciellt och de negativa effekterna av detta verkar ha mer varaktiga konsekvenser. I ett antal artiklar på sistone har man visat att förföljelser av judar under Andra världskriget har effekter som påverkar ekonomiska utfall än idag. Acemoglu, Hassan och Robinson, 2011 visar att intensiteten i förföljelser av judar mellan regioner i forna Sovjetunionen under Andra världskriget samvarierar med ekonomiska och politiska utfall sedan Sovjets sönderfall. Mer förföljelser under kriget, sämre utfall idag (naturligtvis kontrollerat för en rad saker). Grosfeld, Rodnyansky, och Zhuravskaya, 2011, går ännu ett steg i att identifiera effekten genom att använda så kallad ”regression discontinuity” analys kring de exogent givna (och i övrigt artificiella) gränser för var judiska bosättningar tilläts i Tsarryssland, för att sedan studera effekterna av förföljelserna under Andra världskriget. De finner att i områden där stora delar av den judiska befolkningen mördades eller fördrevs är befolkningen idag mer ”socialistisk och anti-marknadsekonomi” och mindre entreprenöriell.

I ytterligare en mycket intressant ny studie av Fabian Waldinger studeras de långsiktiga effekterna av att judar redan i början av 1930-talet avskedades från universiteten. Framgångsrika akademiker förlorade plötsligt sina tjänster mer eller mindre över en natt. Bland dessa fanns 14 Nobelpristagare till exempel fysikerna Albert Einstein, Max Born och Erwin Schrödinger, kemisterna Fritz Haber och Otto Meyerhof. Även spelteorins (ena) fader matematikern John von Neumann fanns på listan. Genom att utnyttja denna ”exogena chock” för de respektive institutionerna och studera hur det gått för dem därefter (och dessutom kontrastera detta med att vissa universitet också råkade ut för kapitalförstörelse på grund av bombningar) visar Fabian att effekterna är långvariga och stora.

Figuren ovan illustrerar effekterna. En 10 procentig förlust av humankapital i början av 1930-talet har en kvarvarande negativ effekt på 0.2 standardavvikelser i termer av ”vetenskaplig produktion” mätt som publikationer. Effekten av bombningar är mycket mindre och kortvarig. För den som inte vill sätta sig in i vad detta betyder i detalj så räcker det att säga att effekten är stor och ihållig. De som förlorade nyckelpersoner hade ännu inte återhämtat 50 år senare.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Utbildning och forskning

Oväntat om väder och kausalitet i Vitrysk turistinfo

2011-10-17 av 9 kommentarer

Ett återkommande problem i samhällsvetenskap är att kunna påvisa kausalitet. Ett sätt som ofta används i ekonometriska studier är att försöka hitta ett så kallat instrument. Antag till exempel att man är intresserad av vilken kausal effekt ekonomisk utveckling har på sannolikheten för konflikt. Att finna en korrelation mellan konflikt och något ekonomiskt utfall är inte tillräckligt eftersom kausaliteten lika gärna kan gå i andra riktningen; konflikter leder ju typiskt sett till sämre ekonomisk utveckling. Att använda tidsförskjutningar mellan variablerna löser inte problemet då även förväntningar om en framtida konflikt förstås kan leda till sämre ekonomi.

Istället kan man försöka hitta en variabel (ett instrument) som 1) påverkar det ekonomiska utfallet och 2) inte har någon egen effekt på konfliktsannolikheten. En sådan variabel som använts i flera studier är nederbörd. Regn (eller torka) påverkar förstås ekonomin, speciellt i jordbruksintensiva länder, och om man tror att dess effekt på konflikter bara går genom dess effekt på ekonomin, och dessutom att det inte har någon effekt utöver detta kan man genom att använda vädervariation isolera den kausala effekten av ekonomi på konfliktsannolikhet. En tidig studie som använder denna ansats (och som följts av många fler på samma tema) är Miguel, Satyanath och Sergenti, 2004, och denna översiktsartikel av Miguel och Blattman (2009) diskuterar problemen.

En förutsättning för detta är förstås att man inte tror att konflikter påverkar vädret. Denna möjlighet brukar man av förklarliga skäl inte bekymra sig så mycket om, men det beror kanske på att man inte tagit del av forskning som en Vitrysk turistorganisation citerar. (Tja, citerar och citerar, det är ju inte så att de hänvisar till någon studie eller så). I broschyren står bland annat följande att läsa:

…The weather condition depends directly on the mood of the large masses of people. It has been ascertained that the negative mood in the masses contributes quite considerably to the worsening of the weather…As the 21st century arrived, a lot of natural calamities have fallen upon the earth; hurricanes, tsunami, earthquakes, droughts, fires, floods, unprecedented snowfalls and frosts have touched the most country to a particular extent. In this respect, Belarus differs strikingly from the rest of the world due to actually total absence of such events, … It would be very probable to suppose that all these natural cataclysms are directly connected with the frame of mind of the people, over whom they are happening. … Maybe this is the reason for which the weather has given no surprises to Belarus for the last 10 years, but only changed for the better…

Kanske inte anledning att omvärdera instrumentet men väl vetenskapligheten i denna Vitryska turistinfomation.

Filed Under: Kuriosa

Vi lever i den bästa av världar (hittills)

2011-10-03 av 11 kommentarer

Vissa sanningar känns så givna att man närmast blir förvånad när man påminns om att de inte är självklara för alla. En sådan sanning är den om att vi i dag lever i en fredligare värld än någonsin tidigare. Detta poängteras av i en kommande bok av Steven Pinker (som Johannes Åman refererade i DN igår) med namnet ”The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined”.

Det är odiskutabelt att för en genomsnittlig person som föds idag är sannolikheten att leva längre högre än för någon tidigare period i mänsklighetens historia. Detta beror både på att risken att dö ung som följd av sjukdom som att drabbas dödligt våld minskat. Det märkligaste är nästan att detta faktum verkar så svårt att ta till sig.

Kanske beror det på att många missuppfattar vad som sägs. Att världen i dag i snitt är säkrare och friskare betyder förstås inte att det inte finns enorma skillnader i fördelningen av denna sannolikhet, inte ens att alla i ”rika länder” skulle ha större överlevnadssannolikhet än alla under, säg, stenåldern. Framförallt betyder det inte att denna utveckling mot en bättre värld skulle vara given på något sätt.

Den som vill ta del av all statistik och alla argument kan redan nu se Pinker föreläsa om saken här.

Ps. Edge.com som ordnat denna föreläsning har tidigare ordnat en rad mycket intressanta föreläsningar. Bland annat finns här en mycket bra debatt mellan Elisabeth Spelke och Steven Pinker (modererad av ekonomen David Laibson) om könsskillnader och vilka slutsatser som kan dras och inte dras av dessa.

Filed Under: Lästips
«Föregående sida
Nästa sida»