Finanspolitiska stimulanser 2009 och 2010 (% av BNP). Fig 1.8 i Budgetprop 2010.

Vi har upprepade gånger fått höra av regeringen att den har fört en mycket expansiv finanspolitik under krisen. Som ett bevis på de omfattande stimulanserna visar regeringen gärna den figur som återges här till höger (klicka på den för att förstora). Enligt figuren var de finanspolitiska stimulanserna under 2009 och 2010 mer omfattande i Sverige än i andra länder, vilket till stor del förklaras av finanspolitikens automatiska stabilisatorer.

Man skulle kunna misstänka att omfattande finanspolitiska stimulanser medför budgetunderskott och stigande offentlig skuldsättning. Men utöver att lyfta fram de stora stimulanserna stoltserar regeringen gärna med att ha fört en politik som har bibehållit de starka offentliga finanserna under krisen. Den offentliga skulden har under krisen knappt påverkats i Sverige medan den har stigit kraftigt i flertalet andra länder.

Tillväxt i offentlig konsumtion och investeringar

Påståendena om stora stimulanser i kombination med bibehållet starka offentliga finanser behöver inte med nödvändighet vara motstridiga. Omfattande stimulanser kan t ex vara förenliga med en oförändrad offentlig skuld om den offentliga sektorn har stora överskott i utgångsläget, så som har varit fallet i Sverige. Men jag har i ett tidigare inlägg antytt att summeringen av stimulanserna i figuren ovan är missvisande, eftersom statsbidragen till kommunerna förmodligen dubbelräknas. Därför är det inte helt överraskande att verklighetsbeskrivningen inte är entydig. Joshua Aizenman och Gurnain Pasricha har undersökt hur offentlig konsumtion och investeringar utvecklades under krisen i olika länder. Enligt Aizenman och Pasricha, som alltså bortser från stimulanser via skatter och transfereringar, var de svenska stimulanserna inte särskilt omfattande i en internationell jämförelse (se figuren till höger).

Hur stora stimulanserna har varit är dock av underordnat intresse. Mer intressant är att fundera på om rätt stimulanser har använts. Jag har i flera tidigare inlägg (här, här, här, här och här) argumenterat för att en grundprincip för stabiliseringspolitiken ska vara att undvika nedskärningar i den offentliga sektorn. Finanspolitiken på lokal nivå begränsas ofta av strikta budgetregler som kan tvinga fram åtstramningar i en djup konjunkturnedgång. För att undvika sådana åtstramningar är det därför viktigt att säkerställa att kommuner och delstater får tillräckliga resurser innan en mer traditionell stimulanspolitik börjar föras på central nivå.

Tillväxt i offentlig konsumtion och investeringar 2009kv1 - 2010kv1

Här har den svenska krispolitiken, där höjda statsbidrag till kommunerna var ett centralt inslag, lyckats bättre än den amerikanska. I USA var omfattande skatteåterbäringar och skattesänkningar centrala inslag i både George Bushs Economic Stimulus Act och Barack Obamas American Recovery and Reinvestment Act, medan ökade anslag till delstaterna endast ingick i begränsad omfattning. Många delstater har därför akuta budgetproblem och har tvingats skära ner löner, personal och offentlig verksamhet under krisen. Figuren till höger, också från studien av Aizenman och Pasricha, visar följaktligen att de federala stimulanserna i USA har motverkats av åtstramningar på delstatsnivå. Förmodligen skulle större transfereringar till delstaterna, snarare än traditionell stimulanspolitik, ha medfört en bättre stabilisering av konjunkturutvecklingen i USA.

För några dagar sedan fick jag en inbjudan till en paneldiskussion anordnad av Länsförsäkringar på temat: Hur går vi från ord till handling för att öka sparandet? I inbjudan kan man läsa att ”Sverige har under de senaste 30 åren gått från en sparekonomi till en låneekonomi. Bristen på eget sparkapital […] ökar otryggheten”.

Figur 1: Hushållens finansiella tillgångar och skulder i förhållande till disponibel inkomst. Källa: SCBs finansmarknadsstatistik och OECD Economic Outlook 87.

Mitt förslag är att paneldiskussionen inleds med att reda ut om denna verklighetsbeskrivning stämmer. Enligt SCBs finansmarknadsstatistik har hushållens finansiella tillgångar ökat betydligt snabbare än den disponibla inkomsten under de senaste 30 åren (se Figur 1). Kvoten mellan finansiella tillgångar och skulder har dessutom ökat något. Notera att vi diskuterar finansiella tillgångar. Värdeökningar på småhus räknas således inte in i dessa tillgångar. Däremot räknas bostadsrätter åtminstone delvis in genom de insatser och ägarandelar som finns i statistiken sedan 1995. Dessa har ökat över tiden (se Figur 2), men jag misstänker att värdeökningar inte till fullo fångas i SCBs data, utan att ökningen till stor del beror på ett större bestånd av bostadsrätter. Dessutom förklaras de ökade tillgångarna endast delvis av ökningen i insatser och andelar. Ökningar i pensions- och livförsäkringar har i högre utsträckning bidragit till hushållens ökade tillgångar.

Figur 2: Hushållens finansiella tillgångar i förhållande till disponibel inkomst. Källa: SCBs finansmarknadsstatistik och OECD Economic Outlook 87.

En mycket spekulativ hypotes är att hushållens ökade upplåning har orsakats av det höga pensions- och försäkringssparandet. Detta sparande är ju ofta mer eller mindre framtvingat av regleringar (särskilt PPM) och skattesubventioner. Det hushåll som vill eller tvingas utnyttja dessa sparformer kan motverka effekten på nettosparandet genom att ta större lån på hus etc.

Det är tänkbart att vi sparar för lite i Sverige. I ett historiskt perspektiv är dock hushållens tillgångar höga. De svenska hushållens sparkvot är dessutom hög, både i en historisk och i en internationell jämförelse (se Figur 3). Att beskriva de senaste 30 åren som en övergång från en sparekonomi till en låneekonomi känns därför märkligt. Jag tycker att en intressantare och mer relevant frågeställning är hur hushållen och samhällsekonomin påverkas av att hushållens balansräkningar har vuxit, dvs av att såväl tillgångar som skulder nu utgör en betydligt större andel av den disponibla inkomsten än för 30 år sedan. Trots att nettosparandet är högt oroas jag av de växande skulderna, dels eftersom hushållens tillgångarna är mer riskabla än skulderna, dels eftersom tillgångarna och skulderna knappast fördelas jämnt mellan hushållen.

Figur 3: Hushållens nettosparkvot. Källa: OECD Economic Outlook 88.

Länkar: För den som vill läsa mer om hushållens balansräkning rekommenderar jag kapitel 3 i SCBs skrift Tillgångar, skulder och kapitalvinster — Balansräkningarnas roll underskattas i statistik och analys. Vi förde även en diskussion kring liknande frågor i ett tidigare inlägg.