Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
Vill du ha en snabb introduktion till finanskrisen? Då kan du spendera 10 minuter på YouTube och titta på The Crisis of Credit, en pedagogisk genomgång i två delar om hur krisen byggdes upp. Alternativt kan du se hela filmen i ett svep här.
Om du sedan känner för det går det bra att köpa en t-shirt med motiv från filmen.
Jag brukar inte berömma mig med att ha särskilt sofistikerad smak men tillhör nog ändå skiktet ”kulturella finsmakare”. Hellre Axess än Expressen, hellre Doris Lessing än Liza Marklund, hellre Timmarna än Dum & Dummare, liksom. Det gör även att jag tillhör ett skikt av människor som har hyfsat välbetalda jobb, en del ansvar och ganska ont om tid. Och vi gillar bekvämlighet. Detta får mig att misstänka att vi kommer att vara de stora vinnarna i Pirate Bays fildelningssamhälle.
Lång näsa på fildelarna!
Anledningen är att vi gärna betalar lite extra för att få den där filmen i originalförpackning och skivan med låttexter och bilder på bandet. Brända DVD-filmer med dåligt surroundljud är inte så kul och vem orkar ladda ner när man har barn att ta hand om? Kort sagt; vi kanske inte konsumerar så mycket kultur men till skillnad från den fildelande generationen är vi villiga att betala för den.
Marknadskrafterna kommer därför att driva kulturproduktionen till att i allt högre grad tillfredsställa den bildade medelklassens önskemål. Jim Carrey kommer inte att göra Dum & Dummare II, utan i stället satsa på något i The Eternal Sunshine of a Spotless Minds anda. Det är ju där pengarna finns att hämta.
Även om resurserna för kulturproduktion totalt sett kommer att minska som konsekvens av fildelningen är det alltså inte nödvändigtvis dåliga nyheter för den bildade medelklassen. Vi slipper helt enkelt slåss med andra kulturkonsumenter om produktionsresurserna. Så må Pirate Bay vinna i rätten, för min kulturkonsumtions skull!
Ett samtal med bankmannen i barnens dagisgrupp bekräftade den bild av kreditkollapsen som Paul Krugman ger i The Return of Depression Economics (för övrigt en mycket läsvärd bok). Bankerna lånar ut för fullt och ligger nära sina kapitaltäckningskrav. De har tagit in nytt kapital och på ytan ser allt bra ut. Inga tecken på någon kreditkollaps med andra ord, vilket även John Hassler tog fasta på i en krönika för ett tag sedan.
Här kommer ingen låntagare in!
Krugman — och dagispappan — påtalar dock att den internationella marknaden för företagsobligationer har kollapsat. Därför har stora och relativt kreditvärdiga företag sökt sig till bankerna för sin finansiering. Denna ökade efterfrågan tränger undan mindre företags krediter. Dessutom påtalar The Economist att bankerna av olika skäl blir alltmer fokuserade på sina hemmamarknader. Att bara titta bankernas totala utlåning ger alltså en helt missvisande bild att kreditläget.
Huruvida bankerna är för försiktiga i sin kreditgivning är svårare att svara på. Den djupa globala lågkonjunkturen gör utlåningen riskfylld och det är helt rimligt att bankerna tar hänsyn till detta (de är till och med skyldiga att göra det). Vill staten öka kreditgivningen kanske den borde fundera över möjligheten för Riksbanken att direkt låna ut till större företagskunder, ställa ut vidare garantier för företagslån eller använda sig av statens egen bank även till företagsutlåning. Inga problemfria åtgärder, någon av dem.
Slutligen måste man vara försiktig med hur de finansiella marknaderna regleras på kort sikt. Det faktum att en alltför generös kreditgivning var det som orsakade krisen innebär inte att restriktioner på kreditgivningen är rätt medicin i dagsläget. Att regeringens garantiprogram för bankerna kräver att de gör sig av med bonussystemen för ledande befattningshavare kan exempelvis därför ifrågasättas. Dels är frågan om inte riskhöjande incitament för breda skikt av bankanställda i dagens situation snarare borde vara ett krav för att få del av de statliga garantierna, dels är det möjligt att regeringens problem att få med bankerna i garantiprogrammet beror på just dessa restriktioner. Det är inget läge för populism just nu.
Ett grundläggande kriterium för effektivitet i nationalekonomisk mening är att marginalkostnaden mellan olika åtgärder som syftar till samma resultat ska sättas lika. Det är en vettig princip; om en åtgärd uppnår samma sak som en annan fast till en lägre kostnad bör man lägga mer resurser på den billigare. När det gäller offentliga satsningar att rädda liv är emellertid denna princip helt satt ur spel.
Konjunkturinstitutets grupp för miljöekonomi har analyserat kostnaden per sparat liv av att sanera områden från arsenik. De senaste årens saneringsåtgärder bedöms ha kostat svindlande 7,3 miljarder kronor per räddat liv. Spridningen i kostnad mellan olika saneringsområden är stor, men ingenstans är den lägre än 287 miljoner per liv. Detta är mångdubbelt mer än vad som satsas på att rädda liv inom andra områden. Enligt olika skattningar som redovisas i rapporten ligger kostnaden per liv på allt mellan 50 000 kr (rökprevention), 3,2 miljoner (brandsäkerhet), 6,3 miljoner (sjukvård) och 22,5 miljoner (trafiksäkerhet).
Självfallet är dessa skattningar behäftade med mätproblem och det finns andra aspekter än bara kronor per liv att ta hänsyn till. En del dödsfall är mer självförvållade än andra, en del sätt att dö är värre än andra och en del åtgärder har andra mål än bara att rädda liv. Men ändå, jag skulle vilja kalla figuren ovan en politisk skandal som väcker många frågor. Varför är ett liv som räddas genom att undvika en olycka värt 30 gånger mer än det som räddas inom sjukvården? Är det kanske läge att föra över pengar från Elsäkerhetsverket till landstingen, från Trafiksäkerhetsverket till rättsväsendet? Och tänker regeringen fortsätta att satsa resurser på arseniksanering?
Slutligen. Hur kan detta fått hända och var fanns journalisterna när det hände? En misstanke är att de var fullt upptagna med att kolla upp våra förtroendevaldas representationskvitton.
Roberts inlägg om moralisk och omoralisk konsumtion häromveckan fick mig att fundera kring moralen bakom ekologisk mat. I dagsläget anser nog de flesta att det är moraliskt bra att betala lite extra för mat producerad utan bekämpningsmedel, konstgödsel och avancerad växtförädling. Men är så verkligen fallet?
Borlaug, helgon eller syndare?
Om dessa produktionsmetoder väljs bort i stor skala kommer utbudet av mat att minska vilket driver upp matpriserna. Förra årets matkris visade att detta kan vålla stora problem för många fattiga konsumenter, troligen större än vinsterna för fattiga producenter.
Erfarenheterna från Norman Borlaugs gröna revolution visar att det inte är triviala effekter vi pratar om. Ökad produktivitet i jordbruket sänker inte bara matpriserna utan frigör även arbetskraft vilket underlättar övergången till en modern ekonomi. Det hävdas ofta att de innovationer Borlaug spred över världen räddat livet på uppåt en miljard människor.
Någon kanske invänder att ekologisk mat trots allt är bättre för miljön men det är inte självklart. Utan konstgödsel krävs större åkerarealer och därmed mer skogsskövling, utan kemiska bekämpningsmedel krävs mer mekanisk ogräs- och skadedjursbekämpning, utan GMO bildas mer växthusgaser. Faktum är att ”miljön” inte är en enhet utan det som är bra på vissa sätt kan vara dåligt på andra.
Även om de positiva miljöeffekterna av ekomat skulle dominera står vi ändå inför ett moraliskt dilemma; minskad svält och undernäring eller bättre miljö? År 1970 hade norska Nobelkommittén sin syn på saken klar och belönade Borlaug med fredspriset. Något säger mig att det knappast skulle ske idag. Beror det på att vi fått en högre moral?
Ibland har man tur som forskare. Som till exempel när man bestämmer sig för att samla in 100 år av data över löner i den finansiella sektorn, bara för att ha resultaten klara lagom till den största finansiella krisen i mannaminne. Dessutom en kris som många anser ha sitt ursprung just i de finansanställdas löner.
Precis sådan tur hade Thomas Philippon och Ariell Reshef vars artikel pekar på flera intressanta mönster. Både under det glada 20-talet och efter 1980 var arbetsuppgifterna i finanssektorn komplexa, kunskapsintensiva och högavlönade. Under mellanperioden var finansektorn hårt reglerad och lönerna i nivå med andra sektorer. Dessutom var arbetsuppgifterna under denna period betydligt mer rutinartade och knappast lockande för kreativa begåvningar.
Även efter att Philippon och Reshef försöker korrigera för arbetsuppgifternas komplexitet förefaller emellertid inte mindre än 30-50 procent av skillnaden mellan lönerna i finansektorn och andra sektorer bero på att finanshajarna varit överbetalda (se figuren). De har helt enkelt kunnat lägga beslag på de räntor som skapats i sektorn. Kombinationen av utmanande arbetsuppgifter och extrema lönenivåer gör det knappast förvånande att en allt större andel av studenterna från toppuniversiteten sökt sig till finansektorn.
Av detta lär vi oss (minst) två saker. För det första lär lönerna i den finansiella sektorn knappast återhämta sig särskilt snabbt. För det andra kommer en stor mängd begåvade personer att söka sig till nya jaktmarker. Vi får bara hoppas att det finns någon kvar som kan fixa fram den finansiering som strukturomvandlingen kräver.
Dagens överenskommelse om elproduktionen är onekligen politiskt viktig. Men hur viktig är egentligen den för de svenska elpriserna och därmed för den elintensiva industrin? Frågan beror helt på hur integrerade de europeiska elmarknaderna är och kommer att bli. Om marknaderna integreras fullständigt kommer elpriserna inom Europa att utjämnas och billig inhemskt producerad el upphöra att vara en konkurrensfördel för svensk industri.
På grund av tekniska hinder för överföringen kommer elmarknaderna antagligen aldrig att bli helt perfekt integrerade, varför priserna alltid kommer att vara något lägre i länder som har gott om el. Däremot går vi mot en alltmer integrerad elmarknad och priserna mellan Sverige och Europa har utjämnats. En nog så viktig fråga för den elintensiva industrin som dagens överenskommelse torde därför vara att hålla borta kablarna från Östersjön och motverka forskning kring bättre elöverföring.
Överenskommelsen är däremot viktig ur miljösynpunkt. Och det finns ju inget som säger att export av el skulle vara sämre än exporten av varor som använder sig av el. Inom handelsteorin brukar detta till och med betraktas som samma sak.
Uppdatering 2009-02-11
Det verkar som om Mona Sahlin läser Ekonomistas och förespråkar nu att vi isolerar den svenska elmarknaden från den europeiska. Varför det skulle vara bättre att exportera varor vars produktion kräver el snarare än el i sig låter hon dock vara osagt.
Karolina Ekholm
Det är nu klart vem som tar över som vice riksbankschef efter Irma Rosenberg. Det blev som Ekonomistas-Daniel förutspått en kvinna, närmare bestämt Martins och min kollega Karolina Ekholm. Så nu ska jag ut i korridoren, gratulera och fråga om det är läge att binda räntan.
Karolina uppfyller ungefärligen Daniels kompetensprofil. Hon är akademiskt välmeriterad och har praktisk erfarenhet från Ekonomiska Rådet och Finanspolitiska Rådet. Jag har dessutom haft nöjet att arbeta med henne på SNS Välfärdspolitiska råd. Däremot har hon — såvitt jag vet — ingen penningpolitisk erfarenhet. Det kanske i viss mån kompenseras av att hon ofta suttit och kört regressioner på ECB i Frankfurt.
Karolina bjuder ofta på kaffe och choklad och hon kommer att bli saknad här på institutionen. Det är bara att instämma med prefekt Hans Wijkander: ”För institutionen är det naturligtvis en stor förlust men utnämningen är samtidigt ett slags kvitto på kvaliteten i vår verksamhet”.
Både kommuner och landsting har rätt att dela ut partistöd ur den lokala budgeten. Efter drygt 30 år av lokala partisöd skiljer de sig våldsamt mellan olika regioner. Medan Arjeplog och Haparanda årligen betalar ut över 100 kronor per invånare, nöjer sig Söderköping och Torsås med en tiondel. 
I en uppsats som är på gång att publiceras visar Helena Svaleryd och jag att skillnaderna delvis kan förklaras av konkurrensen mellan de politiska blocken. Ju mer ohotade makthavarna är, desto högre är partistöden och mönstret ser likadant ut i såväl kommuner som landsting. I figuren visas partistöden i de landsting där ett och samma parti varit del av den styrande majoriteten ända sedan mitten på 1970-talet i förhållande till andra.
Möjligen är detta precis vad väljarna vill, men det rimliga är nog snarast att de vill ha höga partistöd när ett maktskifte är realistiskt. Det är ju då alla partier behöver kapacitet att ta över makten och det är då väljarna behöver information om sina alternativ.
Vad som också talar emot att detta är i väljarnas intresse är att kommuner som domineras av ett starkt parti betalar ut en stor andel av stödet per mandat medan kommuner med många småpartier har ett högt grundstöd per parti. Alltså utformas partistöden på ett sätt som gynnar de makthavande partiernas intressen. Dessutom finner vi att konkurrensen mellan de politiska blocken gör partierna särskilt försiktiga att höja partistöden just under valår. Om väljarna verkligen gillade partistöden skulle vi inte se dessa mönster.
Resultaten visar att konkurrens mellan politiska partierna är ett verktyg att minska missbruket med offentliga medel. Information är ett annat. Givet hur generösa reglerna för partistöd är vore det därför rimligt om väljarna fick insyn i hur partierna använder sina pengar. Så är inte fallet idag och det borde nog ändras.
Dagens Samhälle, Norran, NSD, SvD,
Ekonomistas 
Senaste kommentarer