Englund och Svensson avstyrker Finansinspektionens förslag till skärpt amorteringskrav

Här sammanfattas ett remissvar av Peter Englund, Nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet, och Lars E.O. Svensson, Nationalekonomiska institutionen, Handelshögskolan i Stockholm, på Finansinspektionens förslag till stärkt amorteringskrav för hushåll med höga skuldkvoter:

Vi, Peter Englund och Lars E.O. Svensson, avstyrker Finansinspektionens förslag till skärpt amorteringskrav för hushåll med höga skuldkvoter. Finansinspektionens motivering för sitt förslag är att högt skuldsatta hushåll skulle kunna komma att minska sin konsumtion kraftigt om räntorna stiger eller vid ett inkomstbortfall och att detta i sin tur skulle kunna förstärka en konjunkturnedgång. Denna motivering håller inte vid en närmare granskning. 

För det första, en konjunkturnedgång skulle normalt mötas med en räntesänkning av Riksbanken, inte en räntehöjning. Detta skulle förbättra högre skuldsatta hushålls kassaflöde mer än lägre skuldsatta. Höga skulder utgör på så vis en slags försäkring mot konjunkturnedgångar, och skulle normalt snarare dämpa än förstärka en konjunkturnedgång. I själva verket ökar höga skulder och rörliga räntor genomslaget för penningpolitiken och ger Riksbanken allt annat lika bättre möjligheter att stabilisera konjunkturen.

För det andra, Finansinspektionens uppfattning att konsumtionen för högt skuldsatta hushåll skulle vara mer inkomstkänslig saknar empiriskt stöd. Uppfattningen motsägs i själva verket av de vetenskapliga studier av internationella erfarenheter som Finansinspektionen anför till stöd för sin uppfattning.

För det tredje, förslaget innebär ett steg tillbaka mot det tidiga 1980-talets detaljreglerade kreditmarknad, med åtföljande begränsningar av valmöjligheter och välfärd för drabbade hushåll.

Läs hela remissvaret här.

 

John Hassler, Institutet för internationell ekonomi, avstyrker också Finansinspektionens förslaget i sitt remissvar.

Riksrevisionen anser i sitt remissvar, som på grund av en pågående granskning bara kommenterar underlaget till Finansinspektionens förslag och inte själva förslaget, att Finansinspektionens förslagspromemoria är ofullständig vad gäller behovsbilden och valet mellan olika åtgärder. Avsaknaden av en bred analys av alternativa åtgärder gör det oklart varför just ett förstärkt amorteringskrav skulle vara den effektivaste åtgärden. Dessutom gör avsaknaden av ett kvantitativt mål för åtgärden att det blir svårt att utvärdera åtgärdens träffsäkerhet.

Comments

  1. Micke We says:

    Intressant inlägg – och själv ställer jag mig också frågande till om ett skärpt amorteringskrav skulle ge önskad effekt. men är dock inte riktigt med på en del av de resonemang ni använder emot förslaget.

    Framförallt resonemanget gällande penningpolitiken (er första punkt). Det bygger bland annat på antagandet att räntan går att sänka såpass mycket att den ger effekt vid en stark konjunkturnedgång. Visst har vi de senaste åren sett att centralbanksräntor kan gå under noll, men finns det verkligen så mycket att ta av idag? Sedan utgår ni ifrån en problemlös transmissionsmekanism å bankernas sida – dvs att om RB sänker räntorna vid en lågkonjunktur så kommer SEB, Swedbank, SHB och den utländska banken 😉 stå redo att låna ut lika mycket, eller kanske helst lite mer än vanligt. Det tror jag inte. Man kan också skönja antagandet att nästa transmissionsmekanism – där bankkunder går ut och spenderar (på kredit och av sparmedel) – enligt er inte heller skulle förändras i en lågkonjunktur. Och er slutsats kring denna första punkt – att det egentligen vore bra om folk blev mer skuldsatta (med rörliga räntor) så att penningpolitiken fick bättre genomslag låter också lite konstig..

    När det gäller de två sista punkterna så tänker jag snarare på den principiellt övergripande frågan om hur långt man kan koppla FI:s uppdrag till de problem man ser – ska FI (behöva) ansvara för konjunkturpolitiken? Jag har funderat lite på resonemanget man använder sig av: att konsumtionen kan gå ner –> vilket kan leda till en fördjupad lågkonjunktur –> vilket kan leda till svårigheter för finansiella företag. Är den kedjan inte lite väl lång utifrån uppdraget och ansvarsområdet? Visst kan en lågkonjunktur påverka hushållens ekonomi och konsumtion på olika sätt, men ska detta verkligen åläggas FI att åtgärda/förebygga? Att förlora jobbet är kanske än viktigare för konsumtionsförmågan, så ska arbetsförmedlingen införlivas i FI? Detta tycker jag är den viktigaste frågan att reda ut – hur lång händelsekedja ska FI (behöva) ta hänsyn till i sitt uppdrag rörande finansiell stabilitet? Jag skriver (behöva) för jag tycker det är tydligt att man från många myndighetshåll tycker att det snarare är inom finans-, skatte-, och bostadspolitiken som åtgärder behövs.

    • Micke, tack för synpunkter. Beträffande den första punkten: FI:s argument tycks förutsätta att konjunkturnedgångar skulle sammanfalla med räntehöjningar, men i själva verket sammanfaller konjunkturnedgångar med sänkningar av Riksbankens reporänta. Marginalen mellan rörliga bolåneräntor och reporäntan har varit tämligen stabil, så när reporäntan sänkts har också rörliga bolåneräntor fallit. Under senaste krisen föll en 3-månaders bolåneränta från drygt 6 procent i oktober 2008 till ca 2 procent i augusti 2009, dvs. med drygt 4 procentenheter. Reporäntan sänktes från 4,75 procent i början på oktober 2008 till 0,25 procent från början av juli 2009, dvs. med 4,5 procentenheter. Ganska stabil marginal mellan bolåneräntan och reporäntan, måste man säga. Och detta under en ganska allvarlig kris för bankerna. Detta fall i bolåneräntorna förbättrade låntagarnas kassaflöde och bidrog till att hålla uppe konsumtionen, när export och investeringar kollapsade.

      Det råder knappast något tvivel om att penningpolitiken genom kassaflödeskanalen blir mer kraftfull med höga skulder och rörliga räntor. Skulder blir ett problem om låntagarna har svårt att fullgöra sina skuldbetalningar, dvs. räntebetalningar, amorteringar och återbetalning av återstående lån vid lånetidens slut. Finansinspektionen bolånerapport visar att hushållens betalningsförmåga och motståndskraft mot räntehöjningar, inkomstbortfall och bostadsprisfall är god och har förbättrats under flera år. Om reporänta och bolåneräntor är låga i utgångsläget är hushållens betalningsförmåga och motståndskraft särskilt god.

      Beträffande de två andra punkterna: Makrotillsynsverktygen är helt enkelt inte lämpliga för att stabilisera konjunkturen. Penningpolitik och automatiska stabilisatorer i finanspolitiken är mycket bättre för att stabilisera konjunkturen. På samma sätt som penningpolitiken inte är lämplig för att upprätthålla den finansiella stabiliteten är makrotillsynen inte lämplig för att stabilisera konjunkturen.

  2. Sandro Scocco says:

    Tack för ett intressant remissvar. Utan att ta ställning i sakfrågan, så kan jag inte låta bli att reflektera över ett par saker när det gäller skuldnivåerna. Så som jag förstår huvudargumenten är de:
    (i) Att hög skuldsättning i hushållen inte är problematisk p.g.a. att ”Snarast skulle den räntesänkning som normalt med väl anpassad penningpolitik åtföljer en konjunkturnedgång göra att dessa hushåll minskar sin konsumtion mindre än normalt skuldsatta hushåll.”
    (ii) Hög hushållsskuldsättning är i sig inte problemet, utan problemet är ”Konsumtionsfallet tycks alltså främst ha berott på att högre skulder användes till att finansiera en tillfällig överkonsumtion (dvs. ett undersparande), inte på höga skulder i allmänhet.”
    En fråga i relation till första punkten är i vilken utsträckning penningpolitiken kan vara ”väl anpassad” om det i närtid skulle ske en störning på de internationella kreditmarknaderna? Jag är också nyfiken på er bedömning av vad riksbanken kommer att vidta för åtgärder om kreditmarknaden driver upp bankernas upplåningskostnader, och därmed för över en åtstramande räntehöjning på hushållen, i början av en konjunkturnedgång när reporäntan redan är negativ?
    När det gäller den andra punkten förefaller det vara en riktig iakttagelse, givet att problemet tolkas på det sättet ni gör, att Finansinspektionen inte bevisat att det just är denna ”överkonsumtions”-belåning som stigit. Å andra sidan bevisar ni inte att det inte är ”överkonsumtions”-belåning som stigit. Ert argument är i huvudsak att hushållens sparande är relativt högt i genomsnitt. Vi vet dock att sparande är extremt skevt fördelat i befolkningen och utan koppling mellan sparande och skulder på individnivå förefaller frågan inte kunna besvaras. I det läget kan det finnas flera plausibla tolkningar, en skulle exempelvis kunna vara att det framför allt är de mest förmögna hushållens och välbeställda äldres sparande som stigit. Grupper med små skulder och en stark förmögenhetsställning. Skulderna å andra sidan kan ha stigit snabbast i hushåll bestående av unga höginkomsttagare med barn (som gör bostadskarriär nu i storstäderna) och som har ett mycket lågt finansiellt sparande och svag förmögenhetsställning. Ett sådant scenario är det väl rimligt att anta de högre skuldnivåerna förvärrar en konjunkturnedgång? Hälsningar Sandro

    • Sandro, tack för intressanta synpunkter. Beträffande (i): Vi säger inte att skulderna är oproblematiska. Vad vi säger är att ”skulder kan medföra problem om hushållen får svårigheter att fullfölja sina skuldbetalningar, dvs. räntor och amorteringar, särskilt om hushållen skulle drabbas av räntehöjningar, inkomstbortfall eller ett fall i bostadspriser. Följden kan bli kreditförluster för bankerna, vilka om tillräckligt stora kan hota stabiliteten i det finansiella systemet.” Det följer att för att kunna hävda att skulderna är problematiska bör man lämpligtvis kunna visa att hushållen har eller kan få svårigheter att fullfölja sina skuldbetalningar.

      Vidare hävdar vi att skulder med rörliga räntor innebär en konjunkturförsäkring, i och med att låntagarnas kassaflöde genom kassaflödeskanalen normalt förbättras vid en lågkonjunktur. Denna konjunkturförsäkring är starkare för hushåll med högre skulder.

      Vi hävdar också att en starkare kassaflödeskanal medför att Riksbanken får större möjligheter att stabilisera konjunkturen, närmare bestämt att det krävs mindre ränteförändringar för att få samma effekt på aggregerad efterfrågan.

      Slutligen hävdar vi på denna punkt att man inte kan bortse från ovanstående omständigheter vid en samlad syn på effekterna på den makroekonomiska stabiliteten av hushållens skuldsättning.

      Den fråga du tar upp är såvitt jag förstår möjligheten att marginalen mellan boräntor och reporänta skulle öka därför att bankernas finansieringskostnader skulle stiga på grund av svårigheter att finansiera lånen utomlands. Det skulle nog kräva att utländska investerare tvivlar på de svenska hushållens betalningsförmåga, som ju i praktiken är säkerheten för bankernas bostadsobligationer. Men eftersom de svenska hushållens betalningsförmåga är så god skulle detta vara ett likviditetsproblem och inte ett soliditetsproblem. Det är således ett skolexempel på när likviditetsstöd, lending of last resort, är befogat. Sådant kan göras av Riksgälden eller Riksbanken, genom att låna ut till bankerna med bostadsobligationer som säkerhet, vilket skedde under krisen 2008-2009. En informationskampanj om den svenska bostadsmarknaden och hushållens betalningsförmåga skulle kanske hjälpa. För staten vore det också rimligen en god affär att köp undervärderade bostadsobligationer i detta läge.

      Man kan lägga till att under den senaste krisen så steg marginalen mellan en 3-månaders bolåneränta och reporäntan ganska måttligt, från sitt minimum i oktober 2007 på ungefär 0,9 procentenheter till ungefär 1,5 procentenheter i slutet av 2009. (Nu med negativ reporänta har marginalen ju blivit högre, drygt 2 procentenheter, rimligtvis högre än ett framtida genomsnitt.)

      Beträffande (ii) hävdar vi att det inte finns något stöd i de vetenskapliga studier av internationella erfarenheter som FI anför för att hög skuldkvot i sig skulle medföra att hushållens konsumtion blir mer inkomstkänslig. I stället är det av allt att döma enligt dessa studier skuldökning som använts till lånefinansierad överkonsumtion i förhållande till disponibel inkomst som är problemet. Om fortsatt skuldökning inte är möjligt kan då överkonsumtionen inte upprätthållas och konsumtionen faller tillbaka.

      I Danmark, Storbritannien och USA visade sig dessa problem i en ohållbart låg sparkvot, liksom i Sverige före 90-talskrisen. Min inställning är att för att dessa problem ska vara av makroekonomisk betydelse (och inte enbart en fråga om konsumentskydd) bör överkonsumtionen rimligtvis vara så stor att den påverkar sparkvoten. I Sverige är sparandet inte bara ”relativt” högt, det är faktiskt inklusive kollektivt pensionssparandet historiskt högt och sparkvoten exklusive kollektivt pensionssparande är på samma höga nivå som kortvarigt var fallet efter konsumtionskollapsen under 90-talskrisen.

      Men vi har inte tillräckligt med data på individnivå för att utesluta de möjligheter du nämner. Det vore mycket intressant med mer forskning på området. Dock tycker jag i policy-frågan att det är den myndighet som kommer med ett förslag som innebär betydande begränsningar och välfärdsförluster för många hushåll (t.ex. unga utan egen förmögenhet och rika föräldrar) som har bevisbördan, t.ex. genom att visa på indikatorer som tyder på överkonsumtion av makroekonomisk betydelse. Men Finansinspektionen säger ju faktiskt, som vi citerar, att ”trots optimistiska förväntningar och höga marginaler mellan inkomster och utgifter agerar hushållen förhållandevis försiktigt i nuläget… Hushållens konsumtion av varaktiga varor, som är en indikator på hushållens optimism, ligger i nivå med sitt historiska genomsnitt.”

      • (Tillägg 2017-09-03) Vidare beträffande punkt (i): När det gäller möjligheterna till räntesänkningar vid en konjunkturnedgång utgår vi inte nödvändigtvis från ett läge med den historiskt normala räntenivån men från en något högre räntenivå än idag. Men jag vill hävda att även vid nuvarande räntenivå finns det utrymme att sänka reporäntan ytterligare om det skulle behövas. Minus 0,5 procent är inte den undre gränsen. Schweiz och Danmark har eller har haft lägre styrränta, minus 0,75 procent. När detta diskuterades på IMF för drygt ett år sedan var en vanlig slutsats att gränsen skulle kunna gå åtminstone vid minus 1 procent.

        Dessutom finns det anledning att tro att den nedre gränsen kan vara ännu lägre i Sverige och lägre än i andra länder. Bankerna finansierar sig i betydande utsträckning på penningmarknaden och inte med insättningar till nollränta som i flera andra länder. Bankerna gör också stora vinster i nuläget genom att ha högre marginaler mellan boräntor och reporäntan (vilket i och för sig dock kan medföra att korta boräntor inte faller lika mycket som reporäntan vid en sänkning).​

        Dessutom är användningen av kontanter liten och fallande i Sverige, trots det låga ränteläget. Den trenden verkar stark, och det är knappast troligt att kontantanvändningen skulle skjuta i höjden vid ytterligare räntesänkning och motverka effekterna av räntesänkningen.

Trackbacks

  1. […] Läs hela remissvaret här. Ekonomista-inlägg med kommentarer och diskussion här. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s