Arbetad tid bör inrapporteras varje månad

2011-10-12 av 29 kommentarer

Varför tjänar kvinnor i genomsnitt enbart 90 procent av männens inkomster? Innebär ökad arbetslöshet att de som har fast arbete tvingas jobba mer? Blir vi sjukare om vi jobbar mer — eller friskare? Frågor som dessa tillhör de mest spännande inom samhällsforskningen, men tyvärr är de nästan omöjliga att besvara fullt ut på grund av vi saknar information om arbetad tid.

Men misströsta icke! Just nu löper remisstiden för en statlig utredning som föreslår införandet av månatliga kontrolluppgifter. Bakgrunden är att det nuvarande systemet med årsbaserade uppgifter är otillräckligt och försvårar en effektiv och korrekt handläggning av bl a utbetalningar av socialförsäkringar.

I utredningen finns ett helt kapitel om arbetad tid (kap. 9). Faktisk arbetad tid föreslås mätas som kombinationen av kontrakterad tid och tjänstgöringsgrad. Sådana uppgifter samlas redan in på månadsbasis i t ex Danmark och Nederländerna. Arbetad tid är viktig information för att korrekt beräkna exempelvis arbetslöshetsersättning och dagersättning av socialförsäkringar.

Även statistikproduktion, prognosverksamhet och – som nämndes i inledningen – forskningen blir bättre om vi vet mer om människors arbetade tid. Måttet på hur bra det går för samhällsekonomin, den samlade produktiviteten, mäts genom att relatera produktionen till det totala antalet arbetade timmar. I nuläget måste vi gissa hur mycket folk verkligen jobbar, och följaktligen gissar vi hur bra det går för ekonomin i stort.

Trots dessa uppenbara fördelar med att samla in uppgifter om arbetad tid föreslår inte utredaren, förre gd:n Mats Sjöstrand, att så ska ske. Motiveringen är inte att detta vore en dålig idé – tvärtom nämns alla fördelarna. Inte heller skylls på den extra uppgiftslämnarbörda som läggs på arbetsgivarna – den blir nog marginell eftersom omställningen till månadsuppgifter ändå ska genomföras och nya system införas. Orsaken är istället den pågående socialförsäkringsutredningen som väntas titta på denna fråga. Men vet vi det? Vad händer om den utredningen väljer att inte föreslå införande av arbetad tid eftersom inget tydligt besked kommit från månadsuppgiftsutredningen?

Nej, bättre vore att vi sätter ned foten redan nu och inför arbetad tid i samband med införandet av månatliga kontrolluppgifter. Det är den rimliga slutsatsen av utredningen. Förhoppningsvis kan remissinstanserna bidra till att så sker.

Filed Under: Välfärd

Lär av pedagogiska australiska ekonomer

2011-09-26 av 8 kommentarer

Häromdagen gjorde jag en planlös sökning efter uppsatser på det lite udda temat ”fördelning och beskattning av livsinkomster”. Till min förvåning kom flera av träffarna från en och samma tidskrift: Australian Economic Review. Men det rörde sig huvudsakligen inte om traditionella forskningsartiklar, utan korta introduktioner till olika ämnen publicerade i en sektion kallad ”For the Student”.

Efter att ha tittat igenom ett antal nummer av AER (!) framstår detta som en guldgruva för studenter. Här är några exempel på artiklar i “For the Student”:

Enligt en av författarna till några av dessa artiklar, professor John Creedy, är dessa studenttillvända texter generellt sett mycket populära med höga nedladdningstal. Jag är inte förvånad.

Flera texter har en australisk prägel och jag tror därför att det skulle vara ytterst givande om även vår egen Scandinavian Journal of Economics skulle införa en motsvarande “For the student”-sektion. Även Ekonomisk Debatt skulle kunna innehålla liknande artiklar. Sådana sektioner förefaller vara förhållandevis billiga sätt att stärka SJE:s och ED:s ställning bland svenska och nordiska ekonomer, samtidigt som våra studenter tillförs matnyttiga texter i allehanda ämnen.

Filed Under: Utbildning och forskning

Du sköna nya internetdemokrati

2011-09-23 av 10 kommentarer

Demokrati är en grundpelare i det civiliserade samhället, men ännu debatteras hur demokratin ska organiseras. Konstitutionella ekonomer utreder om majoritetsval eller proportionalitetsval är effektivast, medan andra lyfter fram direktdemokratis förtjänster. I Storbritannien har premiärminister David Cameron lanserat en form av internetdemokrati som öppnar upp för nya alternativ.

Som en följd av förtroendekrisen för brittiska politiker vill Camerons involvera medborgarna mer aktivt i den parlamentariska demokratin genom sin vision om “The Big Society”, där stat och medborgare ska föras närmare varandra. Ett instrument för detta är så kallade e-petitioner (e-petitions). En e-petition är ett upprop i valfritt ämne som varje medborgare kan föra upp på parlamentets webbplats och som ligger kvar i ett år.

Det som gör e-petitionerna intressanta är Camerons löfte att de e-petitioner som får minst etthundratusen gillanden från andra medborgare ska behandlas i parlamentets underhus. Hittills har tusentals e-petitioner lagts upp, men fördelningen av röster är skev och endast två har hittills passerat gränsen för behandling. Här är top tio:

  1. De dömda efter upploppen i London ska mista rätten till alla former av understöd från samhället (246 532 röster)
  2. Alla dokument från läktarkatastrofen på Hillsborough 1989 ska offentliggöras (139 071)
  3. Billigare bensin och diesel (92 721)
  4. Inför finansiell utbildning i läroplanen (73 167)
  5. Höjning av offentliga och privata pensioner (54 780)
  6. Håll folkomröstning om brittiskt EU-utträde (31 845)
  7. Lag om att Formel 1 ska sändas kostnadsfritt på TV (29 900)
  8. Förbudet mot dödsstraff ska stå kvar (29 619)
  9. Rädda medierna — begränsa ägarkoncentrationen (25 105)
  10. Återinför dödsstraffet (21 156)

Längre ned på listan blir förslagen brokigare, och de flesta som fått röster är seriösa. Tyvärr även e-petitionerna “Stoppa massinvandringen” (5084 röster)  “Återinför hängning” (3360 röster) och “Se till att fängelse betyder fängelse – vatten och bröd ska det vara!” (818 röster).

Framtidens demokratier kommer säkerligen ha olika former av internetinslag, men kritiskt är att smarta lösningar utarbetas som borgar för att bidraget blir konstruktivt. Kombinationen kortsiktiga, egenintresserade politiker och internetdemokrati känns inte alldeles betryggande.

Filed Under: Politik Tagged With:

Tysk professor ger euron högst fem år till

2011-09-18 av 14 kommentarer

I en frispråkig och läsvärd intervju i Spiegel international beskriver den tyske nationalekonomen och professorn vid Pompeu Fabra-universitetet i Barcelona, Hans-Joachim Voth, varför euron var en dålig idé från början och att farhågorna inför ett avskaffande är överdrivna:

I believe that the consequences of ending the euro have been overstated. Not every dumb economic idea needs to be defended to the bitter end. Europe is infinitely more than the European Union, and the European Union is infinitely more than the euro.

När euron infördes fanns förhoppningar om att medlemsländernas ekonomier skulle blir alltmer likartade och därmed minska det problem som en gemensam penningpolitik i olikartade länder innebär. Men idag vet vi att någon sådan konvergens knappast uppstått och tillväxten i vissa euroländer har enligt Voth varit bubbelartad.

På frågan om varför han tycker euron var en sådan dum idé svarar Voth:

Because, at its core, it is a bad solution for a nonexistent problem — a political object of prestige with massive economic disadvantages. Everyone thought the common currency would cause all of the structural differences in the euro-zone countries to automatically disappear. But, after 2000, the low interest rates in the euro zone artificially fuelled growth in the weaker countries and caused real estate prices to skyrocket. This kind of speculative bubble is fun while it lasts. But every party comes to an end eventually. And then comes the rude awakening: Growth slows down, and unemployment rises. Since the banks have given out too many loans, they become a brake on growth. This causes an increase in the structural divergences that were actually supposed to decrease. The euro can’t survive for long without having much more redistribution between richer and poorer member countries or much more flexible economies. And neither of those things is politically feasible.

Politiska faktorer förhindrar också en lösning på problemen för de skuldsatta länderna. Väljarna och fackföreningarna ställer helt enkelt inte upp och politikerna klarar inte av att genomföra de reformer som krävs. Voth hänvisar till sitt hemland sedan tio år, Spanien, där regeringen Zapatero mitt under brinnande kris 2009 inte lyckades reformera ekonomin tillräckligt alltmedan lönerna steg med 4.3 procent. På frågan om varför Tyskland kunnat klara sig sedan 2000 men inte Spanien svara Voth:

In Germany and even in the Netherlands, the unions are fairly reliable when it comes to cooperating, and governments in both countries can expect to have consensus. This consensus-based solution doesn’t exist in Spain. Here, you don’t have a union movement like the DGB (German Confederation of Trade Unions), which accepts that one can’t distribute more than one makes. We need to start taking the cultural differences in the EU seriously. Spaniards just aren’t like the Dutch, and Greeks are not Germans.

Vad är då framtiden enligt Voth? Svaret är en tillbakagång till valutorna före EMU. För Tyskland, Frankrike och andra nordeuropeiska länder vore en ny växelkursmekanism likt ERM en god idé. Även de sydländska länderna skulle tjäna på detta när deras konkurrenskraft stärks. Det vore intressant att höra vad beslutsfattarna och deras rådgivare har att säga om detta.

Filed Under: Lästips, Makro

Det våras för replikationsstudier

2011-09-13 av 9 kommentarer

I princip all empirisk forskning utgår från datamaterial som samlats in under specifika omständigheter, tidsperioder och geografiska områden. Behovet att säkerställa resultatens tillförlitlighet och överförbarhet till andra områden är därför stort. Replikationsstudier utgör ett naturligt sätt att möta detta behov, men trots detta görs och publiceras väldigt få sådana studier inom nationalekonomi. Fast kanske har ett trendbrott skett?

I en tänkvärd artikel beklagar sig den amerikanske ekonomen Daniel Hamermesh över nationalekonomins problem att generera replikationsstudier. Antingen innebär detta att man upprepar undersökningen på samma datamaterial med samma eller ny metod, eller att man använder ett annat datamaterial för att testa resultatens giltighet. Kvalitetsgranskning sker visserligen redan idag, men det är sällan som referees går på djupet så att alla fel – små eller stora – kan upptäckas i datahantering, programmering eller metodval.

Enligt Hamermesh skulle replikationsstudier utgöra ett utmärkt komplement i granskningen. Naturligtvis kan inte alla artiklar replikeras utan endast där andra anser det tillräckligt nödvändigt eller intressant. Tyvärr görs och publiceras alltför få replikationsstudier. Hamermesh spekulerar i vad detta beror på, och konstaterar att sådana studier inte värderas i professionen (pga bristande originalitet), men även att man riskerar göra sig ovän med de forskare vars arbete man ska granska. En annan anledning är att få forskare tillgängliggör sina dataset.

Men på senare tid har åtminstone ett av dessa hinder börjat rämna: tillgängligheten på data. Sedan några kräver American Economic Review att alla författare publicerar sina data, fritt nedladdningsbara med tillhörande dokumentationsfiler. Därefter har fler slutit upp (bl a QJE, ReStud, ReStat, JHR) och förhoppningsvis växer en ny norm fram där det blir självklart att offentliggöra alla data och programfiler i samband med publicering.

För att snabba på utvecklingen av en livaktigare replikationslitteratur tycker jag att högre grundutbildnings- och doktorandkurser bör rutinmässigt innehålla replikationsövningar. Studenterna lär sig mycket genom att bekanta sig med “riktiga” dataset och hur statistikprogramkod ser ut. Men kanske viktigast av allt är att studenterna på detta vis skapar ett mervärde för hela forskarkollektivet. Kanske kan vi snart inte längre ta forskningsresultat för givna bara för att de publicerats – vi måste vänta tills de har replikerats!

HT: Martin F

Filed Under: Utbildning och forskning

Nystart för Finanspolitiska Rådet?

2011-09-06 av 1 kommentar

I våras meddelade Finanspolitiska Rådets dåvarande ordförande Lars Calmfors att han inte vill sitta kvar i rådet. Efter en intensiv rekryteringskampanj meddelade regeringen så till sist i somras att en ny ordförande, och ett delvis nytt råd, hade tillsats. Professorn och tidigare EU-rådgivaren Lars Jonung efterträder Calmfors. Men även om personerna finns på plats kvarstår frågorna om rådets framtid.

Bakgrunden till rådet är ganska brokig. Under lång tid fanns en liknande myndighet, Ekonomiska Rådet, som bestod av akademiska nationalekonomer med uppgift att analysera samhällsekonomin. Men detta råd verkar ha haft begränsat inflytande i politiken av döma av Tore Ellingsens syrliga uppgörelse i ED. När Anders Borg tillträdde avskaffades Ekonomiska Rådet och istället tillsattes Finanspolitiska Rådet. Liksom föregångaren blev det en myndighet under regeringen, men denna gång med mer uttalad roll att granska regeringens ekonomiska politik.

Men om historiken är brokig är framtiden snarare oviss. Är det rimligt att en liten myndighet med en handfull deltidsanställda forskare och ett litet kansli med två kvalificerade utredare ska kunna mäta sig med finansdepartementets gigantiska organisation med flera dussin disputerade ekonomer? Och är det lämpligt att denna “djävulsadvokat” till myndighet ska kunna utföra sitt uppdrag när den som ska granskas också är uppdragsgivare — och huvudfinansiär (men dock inte enda finansiär eftersom rådsmedlemmarnas fasta arbetsgivare förväntas acceptera att deras anställda utför extramurala uppdrag på betald arbetstid)? Denna relationsproblematik framskymtade tydligt i våras när Borg och Calmfors rök ihop i media.

Rådet kommer nog att fullgöra sin uppgift även framdeles. Det finns bred kompetens bland dess ledamöter och Lars Jonung är pensionerad från EU-kommissionen och kan därför agera relativt oberoende. Men det verkar inte alla hålla med om, och jag har hört viskningar i korridoren om att det är anmärkningsvärt att ha ett ”oberoende” råd med regeringen Bildts före detta rådgivare som ordförande.

För att ytterligare stärka rådets oberoende vore det nog lämpligt att flytta ansvaret för rådet från regeringen till riksdagen, en flytt som varit på tapeten en tid. Det skulle öka trovärdigheten i granskningen. En rejäl resursförstärkning genom ett antal kvalificerade assistenter på kansliet skulle nog också ge resultat. Då skulle man verkligen kunna prata om en nystart.

Filed Under: Makro Tagged With: ,

Måste EU verkligen rädda Grekland?

2011-06-28 av 7 kommentarer

Greklandskrisen är fortfarande akut och enligt vissa bedömare är en grekisk statskonkurs trolig. EUs ledare talar om nya stödpaket och när vissa tvekar hotar man med Eurospöket: ”Om inte Grekland får stöd kanske de måste lämna EMU!”.

Jaha, men vad skulle det egentligen innebära att Grekland går i konkurs och rentav lämnar EMU? Upphör euron att existera? Knappast. Kommer den grekiska befolkningen få det långsiktigt sämre? Inte alls säkert. Frågorna är många men svaren få. Besynnerligt nog diskuteras dessa alternativa scenarier inte alls så mycket som man skulle tro — och önska.

Men en nationalekonom som dock ställt precis dessa frågor och dessutom funderat över tänkbara svar är Mats Persson vid Stockholms universitet. I en läsvärd DN-debattartikel från januari i år utgår han från nationalekonomisk teori och vedertagen erfarenhet i denna diskussion. Artikeln är fortfarande högaktuell och rekommenderas varmt:

Vad finns det egentligen för ekonomiska argument för att EU och EMU ska rädda Grekland, Irland och andra länder med stora statsskulder? Vad skulle hända om vi inte ställde upp utan lät exempelvis Grekland ensidigt skriva ned sina skulder med 20–30 procent? Detta diskuteras konstigt nog inte alls i medierna. De två vanligaste argumenten för att hjälpa skuldländerna – att euron annars skulle falla, och att en massa banker skulle gå i konkurs – är båda ganska tvivelaktiga. Det bästa och billigaste sättet att hantera skuldkrisen är att staten på ett välordnat sätt tar över de banker som skulle drabbas av skuldnedskrivningen.

Filed Under: Lästips, Makro Tagged With: ,

Sommartider

2011-06-27 av 2 kommentarer

Nu har midsommarhelgen passerat, skolorna stängt sedan länge och många svenskar går på semester.

Även Ekonomistas kommer att gå ner i tempo under sommaren. Bloggen fortsätter, men i lugnare takt. Vi återgår till full fart när höstterminen börjar.

Vi på Ekonomistas önskar alla läsare och debattörer en skön sommar!

/Martin, Eva, Jesper, Daniel, Jonas och Robert

Filed Under: Kuriosa

University of Småstad

2011-06-22 av 31 kommentarer

Enligt högskoleförordningen får lärosäten utan rätt att examinera forskarutbildning inte benämna sig ”universitet”. Namnskyddet gäller dock inte andra på språk och i Sverige finns därför numera nästan dubbelt så många ”Universities” som universitet.

Tillit och heder tillhör akademins grundvalar. Att ständigt kontrollera forskares empiri eller akademiska meritlistor låter sig inte göras. Just därför är fusk och skönmåleri så förkastligt och att beslås med sådant får allvarliga konsekvenser. Trots detta är många villiga att ta risken. Varför? Jo, därför att värdet av en fin akademisk status är mycket högt, både ekonomiskt och prestigemässigt. För anslagsjagande institutioner kan den rentav bli guld värd.

Några som uppenbarligen har tagit risken är våra svenska lokala högskolor som valt att kalla sig universitet trots att de inte är det. I internationella sammanhang väljer nämligen dessa lärosäten att kalla sig Universities. Så blir Högskolan i Kristianstad Kristianstad University, Högskolan Väst blir University West och Högskolan i Borås University of Borås. Dessa tre är bara exempel; samtliga svenska högskolor kallar sig University på engelska. Varför valdes inte det rimligare ”College”? Kanske trodde någon att den senare benämningen är demeriterande, men det är helt fel. Amherst College, Wellseley College och Darthmouth College är alla högt respekterade lärosäten utan universitetsstatus.

Det slutar dock inte vid namnleken. Flera av de lokala svenska högskolorna bedriver även skönmåleri. Till exempel beskrivs forskningen i Skövde som ”first class” och i Halmstad som ”outstanding”. Men vad som är toppklass eller enastående är förstås helt beroende på sammanhang. Är man outstanding i förhållande till Harvard? Eller Oxford? Eller Lund? Eller jämför man sig med Högskolan i Skövde? Etiketteringar som dessa framstår som medvetna skönmålningar av den egna verksamheten, vilket jag tycker är ytterst problematiskt.

Återigen: inget av det jag beskrivit utgör formella regelbrott. Men något är ändå skevt när högskolor utan rätt att kalla sig universitet ändå väljer att kalla sig ”University” eller när små, lokala högskolor säger sig bedriva forskning i toppklass. Hur långt kan en akademisk institution tänja på såväl regler som hedersprinciper innan någon med befogenhet sätter stopp?

Filed Under: Kuriosa

Grekland — seriekonkursaren

2011-06-17 av 23 kommentarer

Grekland står på randen till konkurs. Ännu en gång. Detta är nämligen inte första gången landet upphört (eller hotat med att upphöra) betala av sin utländska statsskuld. Sedan Grekland blev självständigt från turkarna 1829 har landet varit statsbankrutt under sammanlagt 84 år i tre perioder: 1826-1878, 1894-1897 och 1932-1964 (se denna uppsats, tab. A1). Dessa perioder visas även i de gula fälten i bilden nedan, hämtad från översikt av Carmen Reinharts och Kenneth Rogoffs banbrytande studier i ämnet.

image

Varför betalar inte länder tillbaka sin statsskuld? Avsaknaden av en självklar juridisk instans dit en lurad långivare kan dra suveräna nationer påverkar givetvis låntagande länders vilja att betala. Genom historien har därför hot om handelsembargon eller rentav kanonbåtsdiplomati varit återkommande trick för att kräva tillbaka lån. Men vissa länder verkar aldrig vilja lära sig att återbetala och de har av Reinhart och Rogoff därför kallats seriekonkursare (på engelska serial defaulters).

Att vissa länder blir seriekonkursare studeras för närvarande av ekonomer. Klart är att länders institutionella kvalitet är en viktig orsak. Reinhart och Rogoff har visat att seriekonkursande länder lider av skuldintolerans, dvs att de (i analogi med laktosintolerans) är överkänsliga mot hög skuldsättning. Ett svagt finanspolitiskt ramverk och en undermålig finanssektor ligger ofta bakom en sådan intolerans, men forskning visar även att det politiska systemets struktur spelar roll.

Greklands nuvarande kris kanske inte kunde ha undvikits, men den har blivit onödigt djup. De senaste årens forskning om länders låntagande pekar tydligt ut Grekland som ett skuldintolerant och seriekonkursande land. Jag vet inte om västvärldens politiker och finansaktörer tagit del av denna forskning, men min känsla är att så inte är fallet. För hur kunde annars franska och tyska banker – och även svenska SEB – låna ut hundratals miljarder euro till en låntagare som gång på gång i historien visat att den inte betalar tillbaka sina lån?

Lästips: DN123456789, SvD1234567, Ekot123456

Filed Under: Makro Tagged With: , ,
«Föregående sida
Nästa sida»