Håller regeringens fördelningspolitiska analyser måttet?

2012-06-19 av 3 kommentarer

I samband med sin ekonomiska vårproposition presenterar regeringen varje år en fördelningspolitisk redogörelse. Denna redogörelse beskriver inkomstfördelningens utveckling samt analyserar den ekonomiska politikens fördelningseffekter. Syftet med bilagan, som funnits sedan 1992, är att både utvärdera den egna politiken och informera riksdagen om det fördelningspolitiska utfallet. Men uppfyller bilagan sitt syfte? Är fördelningen korrekt återgiven och baseras analyserna på gängse metoder och aktuell forskning?

I fjol utökades mandatet för Finanspolitiska Rådet till att även innefatta granskning av regeringens fördelningspolitik. Som ett led i detta ombads jag att i en underlagsrapport granska de fördelningsbilagor som regeringens publicerat genom åren. Rapporten återger och diskuterar innehållet i varje enskild fördelningsbilaga. Därefter utpekas ett antal problemområden som antingen förbisetts eller som förtjänar att uppmärksammas mera. 

Det övergripande omdömet är positivt: fördelningsbilagorna håller i de flesta fallen hög kvalitet. Analyser och definitioner följer gängse ramar och bilagornas undersökningar angränsar tidvis till akademisk forskning.

Men variationen är stor, och fördelningsbilagorna har brister som i vissa fall är anmärkningsvärda. Exempelvis är analysen nästan helt inriktad på ett enda inkomstmått: disponibel inkomst under ett år. Detta fokus förbiser betydelsen av inkomstvariationer (t ex vill vi åtskilja tillfälliga låginkomsttagare, som fött barn eller studerar, från mer stadigvarande låginkomsttagare) eller andra mått på välfärd (t ex konsumtion, hälsa, förmögenhet). Vidare saknas nästan helt analyser av utlandsföddas betydelse för de fördelningspolitiska utfallen. Denna sammansatt grupp är överrepresenterad i fördelningens lägre halva, men varför detta är fallet och vilka underliggande strukturer som kan förklara utfallet besvaras aldrig. Ytterligare en brist är att familjebakgrundens betydelse, dvs analysen av jämlikheten i möjligheter, förbisetts helt.

Som Anders Björklund, SOFI, poängterade i sin diskussion av rapporten är redan det faktum att finansdepartementet håller med en egen enhet för fördelningsanalyser enastående. Men även om dess utredningar har hållit hög klass, finns uppenbarligen utrymme för förbättringar. Förhoppningsvis redan till nästkommande års bilaga.

Filed Under: Välfärd Tagged With: , ,

Missriktat bankstöd till Spanien?

2012-06-12 av 10 kommentarer

Just nu försöker EU:s ledare skramla ihop ett stödpaket till några spanska banker som hamnat i bankrutt. Men kritiker menar att detta stödpaket är felaktigt utformat på ett flertal sätt.

Kan (eller vill) Spaniens premiärminister Mariano Rajoy lösa krisen på egen hand?

Flera bedömare, bl a i Financial Times, befarar att stödpaketets 100 miljarder inte kommer att räcka. Därtill är skulderna alltför stora, även om den spanska fastighetsmarknadens utveckling är avgörande.

Men kanske mer oroande är att spanjorerna lyckats förmå EMU-länderna att ge sina skattebetalares stödpengar till den spanska regeringen (eller egentligen dess bankstödsnämnd FROB) istället för att sätta dem direkt in i banksystemet genom att köpa bankaktier. Lämpligheten i denna konstruktion ifrågasätts eftersom det ju faktiskt är den spanska regeringen, och centralbanken, som ligger bakom skapandet av de nu bankrutta megabankerna, resultatet av ihopsamlade problemfyllda småbanker (cajas). Problemet i Spanien är alltså delvis politiskt, och tron att samma politiker kan (eller ens vill) lösa de problem de själva skapat kan visa sig missriktad.

En sannolikt bättre krishantering (om än inte idealisk, som Jonas påpekat i ett tidigare inlägg) vore alltså att låta stödpengarna gå direkt in i banksystemet genom att köpa aktier i, och därmed i praktiken överta krisbankerna. De nya europeiska bankägarna skulle då få både insyn och möjlighet att övervaka de spanska bankerna. Att skilja dåliga och bra bankverksamheter kräver hårdhandskar; det lärde vi oss under vår egen finanskris för tjugo år sedan. Erfarenheterna från den amerikanska Paulson-planen (analyserade av två välkända finansekonomer), där stödpengarna just gick direkt in i banksystemet, talar också för en sådan modell.

Filed Under: Makro

Marknadens senaste bedömning av eurons framtid

2012-06-05 av 26 kommentarer

Trots att Europas ledare gör sitt bästa för att mota den pågående Eurokrisen, är det ytterst ovisst om de kommer att lyckas. Kommer de sydeuropeiska länderna att ställa in betalningarna på sina statslån? Kommer något eller några av dem rentav att lämna eurosamarbetet? Här presenteras hur marknaden just idag bedömer risken för dessa saker.

Som Ekonomistas tidigare skrivit om finns det särskilda s k prognosmarknader där allmänheten kan köpa och sälja speciella värdepapper vilkas värde beror på givna utfall. Exempelvis finns en “aktie” på prognosmarknaden Intrade som blir värdefull ifall något land lämnar eurosamarbetet senast vid midnatt den 31 december 2012, och värdelös om så inte sker. Utifrån dagspriser på en sådan euroriskaktie kan man beräkna handlarnas aktuella bedömning av just risken för detta i realtid.

Bilden nedan visar att bedömarna just nu anser att det är 39 procents risk för att något land lämnar euron detta år. På samma marknad finns även en handel risken att något land lämnar eurosamarbetet 2013 respektive 2014. Aktuella sannolikheter för att så sker är 55% och 65%, dvs att sannolikheten för att något land lämnar euron växer hela tiden.

 

Enligt Intrade-marknaden för eurorelaterade händelser handlas även aktier i risken för att euroländer ställer in betalningarna på sina statsobligationer före 31 december 2012. Dagsaktuell notering är som följer:

  • Grekland: 39% konkursrisk
  • Spanien: 22% konkursrisk
  • Portugal: 19,9% konkursrisk
  • Italien: 10,5% konkursrisk
  • Irland: 8,8% konkursrisk

Slutsatsen av det ovanstående är att Europa står inför betydande svårigheter. I alla fall om man ska tro prognosmarknader, kanske bör tilläggas.

Filed Under: Makro Tagged With: ,

Rapportering om de rikaste försvinner

2012-05-28 av 4 kommentarer

Att skriva sakligt och intresseväckande om samhällets förmögnaste är inte helt enkelt. Men journalisten Robert Frank på Wall Street Journal har lyckats göra just det under flera år, men nu lämnar han tidningen och därmed rikemansbevakningen.

richistanFranks kanske mest kända bidrag till denna litteratur är den storsäljande boken Richistan. Den boken beskriver hur USA:s rikaste skapat ett eget land i landet, och på vilket sätt de lever sina liv vid sidan av övriga samhället. Fakta varvas med intervjuer och inblickar i de rikas värld, vilken bland annat klargör att det finns tydliga nivåskillnader även inom gruppen superrika. Hans senaste bok, The High-Beta Rich (som jag inte läst) förefaller vara en ännu mer kritisk uppgörelse med de superrikas position och livsstil. 

Frank har även tillhandahållit uppdaterad läsning i den populära WSJ-bloggen The Wealth Report. I denna blogg har han presenterat allehanda nyheter från forskning, trivia och tidvis rent skvaller som på något sätt berört de rikaste. Bland bloggens drygt tolvhundra poster återfinns rapporter om studier av de rikas motvilja mot att kalla sig rika, svårigheten att parkera en lustjakt eller var man själv hamnar på “rikedomsmätaren”. I sitt sista inlägg listar Frank bloggens tio populäraste inlägg.

Filed Under: Kuriosa

Var studera nationalekonomi? HSV ger föga vägledning

2012-05-24 av 19 kommentarer

Konkurrensen mellan högskolor om studenter, personal och resurser kräver att offentlig sektor tar ansvar för kvalitetskontroll. Men Högskoleverkets senaste utvärdering av svensk nationalekonomi är tyvärr ett exempel på motsatsen. Och felet ligger i den missriktade utvärderingsmodell som HSV använder.

Vad anser universitetskansler Lars Haikola om HSV:s utvärderingssystem?

När HSV:s kvalitetsutvärdering av nationalekonomiämnet vid svenska universitet och högskolor kom för en månad höjdes på många ögonbryn. Hela tio av 18 lärosäten ansågs ha program med “bristande kvalitet”, medan endast två program höll “mycket hög kvalitet”. Bakom domen stod ett drygt dussin nordiska forskare, utredare och studenter som hade rest land och rike runt för att skapa sig en bild av utbildningarnas innehåll. Granskningen innehåller såväl intervjuer med folk på alla nivåer som genomgång av kursmaterial, utbytesprogram, räkenskaper och uppsatser. 

Men när betygen slutligen skulle sättas på respektive utbildning var det i princip endast en av dessa faktorer som spelade roll: uppsatsernas kvalitet. Detta är ingen tillfällighet, utan bygger på HSV:s nya bedömningsmodell som helt utgår från att högskolornas kvalitet är lika med hur bra uppsatser deras studenter skriver. Att så också skett framgår också tydligt i rapportens “Bilaga 1: Samlat omdöme” (även om bedömarnas utlåtanden längre bak i rapporten innehåller mer nyanserad diskussion och information).

Bedömningsmodellen är uppenbart problematisk. I en debattartikel i senaste numret av SULF:s tidning Universitetsläraren kritiserar förre universitetskanslern Anders Flodström just HSV:s uppsatsbaserade bedömningsmodell och även regeringen som varit dess största tillskyndare.

Detta är inte ett utvärderingssystem som kan säga något om utbildningarnas kvalitet. Det är ett system som med välkänt icke-reliabla metoder bedömer kvalitet på utbildningarnas studenter. Ett system som med största sannolikhet skulle generera annorlunda resultat om bedömningarna upprepades med hjälp av en ny uppsättning bedömare. Ett system vars drivkraft blir att rekrytera ”bättre” studenter istället för att fortsätta den utveckling mot moderna, studentcentrerade och kompetensbaserade utbildningar som Bolognaprocessen initierat och drivit under tio års tid.

Det faktum att nationalekonomiutbildningen på Handelshögskolan i Stockholm fick högsta betyg av HSV, medan framför allt nyare lärosäten fick dåliga betyg ger vid handen att denna kritik kan vara riktig. Understrykas bör att det alltså inte handlar om att bedömargruppen gjort ett dåligt jobb; uppsatsernas bedömning förefaller grundlig och har dessutom granskats av externa bedömare. 

Istället för att kunna ge rekommendationer åt Ekonomistas läsare gällande val av nationalekonomiutbildning i Sverige blev detta inlägg beklagligt nog en kritik av hur HSV betygsätter utbildningar. Förhoppningsvis kan universitetskansler Lars Haikola se till ändring sker.

Filed Under: Utbildning och forskning Tagged With: ,

G(l)ömda skulder

2012-05-14 av 16 kommentarer

Vissa saker är inte alltid som de ser ut att vara. Exempel på det är soliditeten hos individer och företag. Tillgångar är oftast synligare än skulder och därför finns en risk att vi tror att de som kontrollerar kända tillgångar såsom ett företag också har en förmögenhet av samma storlek. Men gömda – eller kanske glömda – skulder ändrar bilden, vilket vi nyligen sett flera exempel på. 

Kände Muller till alla SAAB:s skulder?

Personbilstillverkaren SAAB:s ekonomi var dålig långt före konkursen. Men enligt vd Victor Muller skulle ett kapitaltillskott på fem miljarder räcka för att få skutan på rätt köl. Flera röster i samhället, däribland kända politiker, ville att svenska staten skulle stödja SAAB mer aktivt, och staten gick i borgen för SAABs lån i EIB. Men ingen utanför SAAB visste då att företagets skulder var betydligt större än vad som redovisats. När konkursboets fordringar presenterades var det inga fem miljarder, utan 12-13 miljarder, som saknades! Var detta gömda eller glömda skulder?

Ett annat flagrant exempel på gömda eller glömda skulder är det konkursade Barnkulturpalatset i Stockholm. Trots offentliga och privata bidrag på 50 miljoner fick palatset problem redan efter några månader. Palatsets ledare Lotta Nilsson skyllde då på att man var en liten aktör utan muskler “när det kommer en likviditetskris”. Men det var ingen likviditetskris: konkursförvaltaren konstaterade att palatsets tillgångar var 2,3 miljoner medan skulderna hela 30,5 miljoner.

Nog kände Maxwell till sina skulder?

Ett tredje exempel på gömda eller glömda skulder är den brittiske mediemagnaten Robert Maxwell. När Maxwell dramatiskt dog 1991 var han enligt Forbes Magazine god för 1,9 miljarder dollar, den 36:e största privata förmögenheten på jorden vid det tillfället. Men när bouppteckningen var klar visade det sig att Maxwell hade gigantiska – och definitivt gömda – skulder. När han dog var han god för minus två miljarder. Maxwell var alltså inte superrik utan fullständigt utblottad!

Vilken är då lärdomen av dessa episoder? Tja, för forskare är den uppenbara läxan att inte hysa någon övertro till andrahandsuppgifter om individers förmögenheter eller företags balanser. För politiker är nog istället läxan att man bör leta extra länge efter skulder innan skattebetalarnas pengar används till att understödja privata företag och organisationer. Trots moderna skattelagar och redovisningsregler vet vi nog betydligt mindre om hur det är ställt med vissa företags och individers ekonomier än vi tror. Sådant manar till försiktighet.

Filed Under: Kuriosa

Deadline för att presentera på nationella konferensen

2012-05-09 av 10 kommentarer

Om en vecka, 15 maj, går tiden ut för att anmäla uppsats till den tredje nationella konferensen i nationalekonomi som kommer att äga rum på Stockholms universitet den 27-28 september 2012.

På konferensen samlas Sveriges aktiva forskare i nationalekonomi och andra med intresse för att mötas, diskutera och presentera pågående forskning. En paneldiskussion på tema miljö- och resursekonomi kommer äga rum. Dessutom kommer mottagaren av 2011 års Assar Lindbeck-medalj, Per Strömberg, att presenteras.

Detaljerad information hur man skickar in uppsats (eller om man enbart vill anmäla närvaro utan att presentera – är är deadline 30 juni) finns på konferensen hemsida. Välkomna!

Filed Under: Utbildning och forskning

Skatter och arbetsutbud: en studie av brytpunkter

2012-05-02 av 11 kommentarer

Sambandet mellan inkomstskatter och arbetavilja tillhör de mest studerade inom nationalekonomin. Trots det har konsensus om hur sambandet ser ut ännu inte uppnåtts. I en nyutkommen avhandling i nationalekonomi vid Uppsala universitet av Spencer Bastani angrips frågan i ett kapitel (kapitel 5, samförfattat med Håkan Selin) utifrån en ny metodansats (se även kortversion i ED här). Resultaten är både intressanta och oväntade.

Den nya metoden går ut på att studera i vilken grad inkomsttagare påverkas av brytpunkter i inkomstskatteskalan. I Sverige finns två större brytpunkter: en där vi börjar betala statlig inkomstskatt och en där vi börjar betala värnskatt. Forskarnas hypotes är att vi borde se en onormalt stor ansamling (på engelska ”bunching”) av inkomsttagare med inkomster just under brytpunkterna eftersom man just där tjänar extra lite på att höja sin inkomst. Storleken på ansamlingen ger därmed ett mått på hur känsliga folk är för skatter i deras beslut att arbeta fler timmar.

Grundresultatet i Bastanis och Selins bunching-analys visas i figurerna nedan. Den översta figuren visar de anställdas arbetsinkomster efter skatt strax under och över brytpunkten för statlig inkomstskatt (figurens vertikala streck) på 1990- och 2000-talen. Som synes finns inget tecken på någon ansamling runt brytpunktsinkomsten, vilket indikerar att folk inte anpassar sitt arbetsutbud efter skattens nivå på kort sikt. Denna okänslighet för skatten (den s k utbudselasticiteten är precist skattad till noll) är provocerande låg, klart lägre än de nivåer kring 0,1-0,3 som påträffats i tidigare mikrodatastudier där andra metoder använts.

image

Bilden förändras dock något när man studerar egenföretagares inkomster kring brytpunkten. I figuren nedan framträder en tydlig ansamling kring brytpunkten, vilket antyder att denna inkomsttagargrupp påverkas av skatten och justerar sin inkomst genom en kombination av avdrag och arbetsmängd. Fast trots den synbara ansamlingen är effekten ändå liten; den skattade känsligheten är inte högre än 0,05.

image

De mycket låga känslighetsnivåerna antyder alltså att folk med anställning inte är vidare känsliga för inkomstskattens nivå. Men tolkningen beror på perspektiv. I den mån folk inte känner till var brytpunkterna finns eller om de är bundna av fasta lönekontrakt och arbetstider kan de inte omedelbart anpassa sin inkomst till skatten även om de ville. Deras beteendeanpassning syns i sådant fall först efter några år då de fått möjlighet att undvika en för hög skatt. Denna långsiktiga utbudseffekt är troligtvis betydligt högre än den kortsiktiga effekt som figurerna ovan visar. Utifrån beräkningsformler i en föregångsstudie av danska inkomsttagare visar Bastani och Selin att känsligheten (elasticiteten) på lång sikt rentav är så hög som 0,4, vilket är högre än tidigare studiers resultat. Fortfarande återstår osäkerhet kring skatters effekt på viljan att arbeta, men denna studie har åtminstone klarlagt ytterligare en dimension av det studerade sambandet.

Filed Under: Offentlig sektor Tagged With: ,

Vilken marginaleffekt möter en pensionär?

2012-04-25 av 1 kommentar

En av välfärdsstatens akilleshälar har alltid varit de höga marginaleffekter som möter samhällets mest utsatta. (Ibland drabbar detta även inte fullt lika utsatta medborgare — ett exempel är den s.k. Pomperipossaskatten som en gång gjorde höginkomsttagare som Astrid Lindgren rosenrasande.) Marginaleffekten visar hur mycket av en marginell inkomstökning som faller bort på grund av ökade skatter och minskade bidrag, och denna har traditionellt sett varit 100 procent för mottagare av försörjningsstöd (tidigare socialbidrag). Detta medför i praktiken att drivkrafterna för att få in en fot på arbetsmarknaden genom extraknäck eller mer varaktiga deltidsanställningar varit små för bidragstagare.

I en artikel i Ekonomisk Debatt skriver Sune Håkansson om de marginaleffekter som dagens pensionärer möter. Beroende på hur stor pensionen är, om särskilt pensionären får bostadstillägg (dvs en sorts bostadsbidrag för pensionärer), varierar marginaleffekten av en extra inkomst högst betydligt. Håkansson är kritisk mot denna horisontella olikhet och efterlyser en översyn, eller ännu hellre en höjning av garantipensionen för att minska beroendet av bostadstillägg.

Det är naturligtvis svårt att helt undvika höga marginaleffekter för pensionärer som tar emot stora bostadstillägg. Regeringen har dessutom infört dubbelt jobbskatteavdrag och rabatterat arbetsgivaravgiften för pensionärer, vilket borde räcka långt.

Nyligen föreslog regeringen en reform för att minska försörjningsstödets marginaleffekt genom att en del av arbetsinkomsten inte räknas in. Reformen är visserligen inte oproblematisk (vilket Eva Mörk kritiserat), men om den rätta formen hittas kanske en liknande reform kunde tänkas för pensionärers bostadstillägg. Därutöver är det dock svårt att se hur de problem som Håkansson nämner kan avhjälpas utan att göra en total systemöversyn.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd Tagged With: , ,

Skiljer sig ojämlikheten i inkomst och konsumtion åt?

2012-04-24 av 1 kommentar

Att inkomstskillnaderna ökat i de flesta länder kan knappast ha undgått någon. Men syns denna ojämlikhetsökning endast i inkomster och inte i andra välfärdsmått? Vissa forskare menar att konsumtion är ett på många sätt relevantare mått på personlig välfärd än inkomst, och ett flertal uppmärksammade studier (t ex i USA och Sverige) har visat att skillnaderna i konsumtion inte har ökat lika mycket på senare tid, eller i rentav varit oförändrade. Men nu visar några nyskrivna studier att konsumtionsojämlikheten, mer noggrant mätt, faktiskt har ökat i samma takt som inkomstojämlikheten.

Frågan om hur ekonomisk ojämlikhet ska mätas har engagerat forskare under lång tid (se två texter med motsatt synsätt: text1 text2). Det gängse välfärdsmåttet är disponibel inkomst, vilket mäter de konsumtionsmöjligheter som individer och hushåll åtnjuter. Konsumtion är på vissa sätt ett mer direkt mått på hushållens välfärdsnivå, men är å andra sidan betydligt svårare att mäta, finns för endast en liten andel av befolkningen och data är dessutom behäftade med betydande mätfel. Att de båda måtten påfallande ofta uppvisat olika trender i ojämlikhet har varit störande och ingen konsensus har ännu uppnåtts gällande hur dessa olikheter ska tolkas.

I en ny och ännu opublicerad studie på amerikanska data visar makroekonomerna Orazio Attansio, Erik Hurst och Luigi Pistaferri att de omdebatterade ojämlikhetstrenderna i inkomst och konsumtion trots allt inte är så olika som man tidigare trott. Det nya i studien är att författarna angriper de välkända problemen med konsumtionsdata genom att använda olika konsumtionsmått som de anser vara mindre problematiska. Dels använder de data från konsumtionsdagböcker snarare än intervjuer, dels lägger de större tonvikt vid konsumtion av de produkter som mäts med mindre fel än andra, och dels använder de andra källor för konsumtionsdata.

Resultaten är entydiga: Oavsett vilket av deras mått på konsumtion som används finner författarna att ojämlikheten i konsumtion ökat i stort sett lika mycket som ojämlikheten i inkomster sedan 1980-talets början. Samma resultat återfinns i en annan ny amerikansk studie av samma fråga.

Naturligtvis är diskussionen om ojämlikhetens utveckling inte avslutad i och med denna studie. Vi behöver se liknande analyser gjorda på andra länders data innan vi vet om effekterna är specifikt amerikanska eller har generell betydelse. Skillnaderna mellan inkomst och konsumtion gällande fattigdomens storlek handlar dessutom om mer än bara mätfel (folk utan inkomst svälter inte ihjäl, utan kan t ex låna till konsumtion). Men vad denna studie ändå gjort är att visa att skillnaderna mellan de olika välfärdsmåtten kanske ändå är mindre än vi tidigare trott.

Filed Under: Välfärd Tagged With: ,
«Föregående sida
Nästa sida»