Vissa saker är inte alltid som de ser ut att vara. Exempel på det är soliditeten hos individer och företag. Tillgångar är oftast synligare än skulder och därför finns en risk att vi tror att de som kontrollerar kända tillgångar såsom ett företag också har en förmögenhet av samma storlek. Men gömda – eller kanske glömda – skulder ändrar bilden, vilket vi nyligen sett flera exempel på.
Kände Muller till alla SAAB:s skulder?
Personbilstillverkaren SAAB:s ekonomi var dålig långt före konkursen. Men enligt vd Victor Muller skulle ett kapitaltillskott på fem miljarder räcka för att få skutan på rätt köl. Flera röster i samhället, däribland kända politiker, ville att svenska staten skulle stödja SAAB mer aktivt, och staten gick i borgen för SAABs lån i EIB. Men ingen utanför SAAB visste då att företagets skulder var betydligt större än vad som redovisats. När konkursboets fordringar presenterades var det inga fem miljarder, utan 12-13 miljarder, som saknades! Var detta gömda eller glömda skulder?
Ett annat flagrant exempel på gömda eller glömda skulder är det konkursade Barnkulturpalatset i Stockholm. Trots offentliga och privata bidrag på 50 miljoner fick palatset problem redan efter några månader. Palatsets ledare Lotta Nilsson skyllde då på att man var en liten aktör utan muskler “när det kommer en likviditetskris”. Men det var ingen likviditetskris: konkursförvaltaren konstaterade att palatsets tillgångar var 2,3 miljoner medan skulderna hela 30,5 miljoner.
Nog kände Maxwell till sina skulder?
Ett tredje exempel på gömda eller glömda skulder är den brittiske mediemagnaten Robert Maxwell. När Maxwell dramatiskt dog 1991 var han enligt Forbes Magazine god för 1,9 miljarder dollar, den 36:e största privata förmögenheten på jorden vid det tillfället. Men när bouppteckningen var klar visade det sig att Maxwell hade gigantiska – och definitivt gömda – skulder. När han dog var han god för minus två miljarder. Maxwell var alltså inte superrik utan fullständigt utblottad!
Vilken är då lärdomen av dessa episoder? Tja, för forskare är den uppenbara läxan att inte hysa någon övertro till andrahandsuppgifter om individers förmögenheter eller företags balanser. För politiker är nog istället läxan att man bör leta extra länge efter skulder innan skattebetalarnas pengar används till att understödja privata företag och organisationer. Trots moderna skattelagar och redovisningsregler vet vi nog betydligt mindre om hur det är ställt med vissa företags och individers ekonomier än vi tror. Sådant manar till försiktighet.
Ekonomistas 
Du glömmer de verkligt stora exemplen, nämligen där regeringar är inblandade.
Där drivs “glömmandet” mycket av två orsaker:
1) Man vill så gärna göra något att man sluter ögonen.
2) Politiska och intellektuella eliter “vet” att om kleti och pleti bara förstod sitt eget bästa skulle de göra som eliten vill ändå. Men eftersom allmänheten består av så många populistiska idioter måste man göra det rätta i smyg.
Orsak 1:
Frankrike fuskade sig in euron, Grekland, Italien likaledes.
Orsak 2:
“Quantative Easing”, trycka pengar istället för att höja skatter. För att avskeda hälften av statstjänstemännen “går ju inte”, och att höja pensionsåldern till 67 är omöjligt. Redan 60 till 62 i Frankrike kommer inte att ske förrän 2017.
Att man ens diskuterar hur man ska hjälpa Grekland, Italien, Irland, Portugal, Spanien och snart Frankrike visar hur önsketänkande och medvetet blundande övertrumfar klart tänkande.
Jag är säker på att nästan allt man behöver göra för att fixa Sydeuropas problem är att gå från livstidsanställning till svensk arbetsrätt. Avskaffade man arbetsrätten helt skulle Europa resa sig som en fågel Fenix ur askan.
QE för att säkra låga räntor i hopp om att lyfta efterfrågan istället för att höja skatterna som sänker efterfrågan via disponibel inkomst och investeringar?
Jag vet att “nyspråk” är populärt, men att höja skatter är inte att spara, det är att försöka höja intäkterna. Men eftersom folk ändrar sina beteenden leder höjda skatter ofta till lägre inkomster, och vice versa.
Om vi t ex tar Frankrike skulle verkliga reformer kunna se ut så här i första vändan, och då är det fortfarande reformer av Göran Persontyp vi talar om, inte liberala dylika.
– Höjd pensionsålder till 67 istället för 62 år.
– Svensk arbetsrätt istället för livstidsanställning i statlig sektor och princip om livstidsanställning i den privata sektorn som endast kan undgås genom dyra avgångsvederlag.
– 125 kr egenavgift när man går till läkaren, som i Sverige, istället för 10 kronor (1 euro). Denna höjning av inkomsterna kommer som i Sverige sänka efterfrågan.
– Avskaffade lagar om öppettider för affärer.
– Avskaffade lagar om rea och försäljning till förlust (vilket är förbjudet).
– Förenklad skatteskala. T ex grundavdrag + en eller två skattesteg. Ett lönebesked i Frankrike innehåller 31 olika poster.
Göran Person avskedade alla på Skolöverstyrelsen och skapade Skolverket med hälften så många anställda. I Frankrike vet inte ens presidenten hur många statsanställda det finns.
I Frankrike lade man ner järnvägar sist alldeles efter kriget. 2/3 av järnvägsnätet i Frankrike borde därför läggas ner. Detta enligt en hemlig rapport från 90-talet som läckte ut. Lokförare går i pension vid 50. Övriga hos SNCF vid 55.
– 40 timmarsvecka istället för 35, eller 31-32 hos EDF och GDF (“Vattenfall” och “gasbolaget”).
För att stämma i bäcken och anknyta till andra diskussioner: Skolan i Frankrike har på 20 år tappat 2 år i läskunnighet. En 14-åring idag är lika bra som en 12-åring för 20 år sedan. Skolan är statlig. För första gången har man ifjol i Frankrike inte lyckats fylla platserna på lärarutbildningarna.
så på vilket sätt sparar qe?
Hur de sparar är mycket oklart. Det rör sig om en miljard euro här, en annan där. T ex spara in nån miljard på att inte ge ersättning till patienter om de “mot sin läkares inrådan väljer ett märkesläkemedel istället för ett generiskt dylikt”.
Om detta låter komplicerat och osäkert som besparing så är det det. Hur mycket skulle det kosta att verifiera detta, t ex?
En större “besparing” var att besluta höja momsen i höst. Den lägre momsen har man redan “sparat på” och höjt från 5,5 till 7%.
Men alla “besparingar” är numera okända. Hollande är vald till president. Det enda han lovat är att anställa 60 000 lärare till. Sedan är det parlamentsval i juni. Troligen vinner socialisterna, för fransmännen, likt svenskar vill inte att deras politiker “käbblar”. Det där med maktdelning är liksom inte deras grej.
Budgetunderskottet är dock vad det är, så socialisterna måste också göra någonting. Jag är rädd att Hollande gör något urbota korkat, à la Mitterand 1980, innan han ändrar kurs. Å andra sidan kommer även socialisterna ihåg detta. Hur de ska hantera det är en annan fråga.
Problemet är att politikerna i Frankrike, inklusive Sarkozy, har gått till val med en utmålad världsbild som liknar den Gudrun Schyman och Lena Sommestad har. Verkligheten fungerar dock inte riktigt så.
“Må du leva i intressanta tider” som den kinesiska förolämpningen lyder.
En sak till. Jag är nästan säker på att Hollande kommer att göra en klassisk manöver:
“Oj, Sarkozy har mörkat för hur dålig ekonomin verkligen är, så vi måste tyvärr göra besparingar som vi inte skulle behövt göra om de bara varit ärliga”.
Jag tror inte den taktiken kommer att fungera för att övertyga opinionen, men de som vill tro på det kommer att låtsas göra det. Det viktigaste för socialisterna är trots allt att sitta vid köttgrytorna.
Herregud, förstår ingenting av vad du pratar om. Du ger ju bara uttryck för ett djupt ideologiskt förakt, vilket är minst lika korkat som allt du försöker smutskasta. Hur som helst, jag tror detta kan vara en bra utveckling för Europa. Ett byte som avgränsar en rörelse för långt åt höger. I USA kastades även högerspökena Ron Paul och Perry ut ur leken.
Vadå ideologiskt förakt?
Allt jag säger är att de “besparingar” man presenterat är skattehöjningar och en otrolig massa småplock av synnerligen osäkert värde.
Ingen har velat ta sig an verkliga problem. Det sista året pga valet, men rent allmänt pga den franska “dirigismen” där staten ska reglera och lägga sig i allt.
Kjell-Olof Feldt eller Göran Persson skulle gråta blod om de ställdes inför dessa problem. Finge de härja fritt skulle de ha löst dem på 6 månader.
Som jag sade så har ett lönebesked i Frankrike 31 poster, eller hade det när jag räknade sist. När jag arbetade natt på synkrotronen i Grenoble fick jag matersättning, och då spillde det över på en andra sida. Ett tättskrivet A4 var inte nog.
Det finns t ex TVÅ skattemyndigheter i Frankrike. En som beräknar skatten och en som driver in den. De har ofta, men inte alltid, lokalkontor i byggnader som ligger nära varandra i samma stad. Ibland ligger de i olika småstäder. Under Jospin försökte Dominic Strauss-Kahn som ekonomimenister slå ihop dem, men han tvingades avgå pga protesterna.
När min fru överförde sin enskilda firma från Sverige till Frankrike 1998 fick hon flera brev om dagen av myndigheterna, ofta med formulär att fylla i. En dag fick hon 18 stycken. Det tog 6 månader totalt att registrera hennes enskilda firma.
Lysande skrivet! Det är helt ofattbart att de flesta greker, fransmän etc. inte fattar detta. De har genom skenande lån lurats att tro att de med sin samhällsmodell kan ha ett välstånd i nivå med Tyskland. De har i många fall t.o.m. tillskansat sig högre löner än tyskarna trots att produktiviteten ligger långt under. Vad de nu måste ställas inför är att de inte kan använda mer resurser än vad de skapar, dvs. inte en Euro mer i lån. Deras obligationer kan väl redan idag avskrivas som i princip värdelösa – vi får se hur ECB skall lösa det . . .
De verkligt stora gömda/glömda skulderna dyker väl som sagt upp hos stater. Grekland “hittade” en bunt statsskulder efter valet 2009. Både Spanien och Portugal har “hittat” tidigare “okända” skulder hos regioner.
Tack för dessa utmärkta exempel på ytterligare g(l)ömda skulder! Både fallet med den franska pensionsskulden och Greklands statsskuld är ju kvantitativt sett betydligt viktigare än de exempel från den privata sektorn som jag tog upp.
Detta gör lärdomen om försiktighet och noggrannhet i bedömningen av personers, företags och nu alltså även nationers finansiella status än mer angelägen.
Finns fler exempel där ute?
En sak ska man ju inte glömma. Alla finansiella skulder är någons finansiella tillgångar. Eftersom en liten men inflytelserik minoritet har bestämt sig för att maniskt samla finansiella fordringar på hög är det nog oundvikligt att skuldbergen för oss övriga kan bli svåra att hantera ibland.
fast man brukar inte tvinga pa nagon skulder… Finansiella skulder ar dessutom de facto bara nagon annans tillgangar om de betalas av.
undertallen
Intressant information om Frankrike.
I dagens Financial Times har Philippe Aghion, som varit ekonomisk rådgivare åt Hollande det senaste året en intressant artikel:
What to expect from François Hollande
Han skriver bl.a.: “Previous French socialist leaders were wedded to Keynesianism. But Mr Hollande is the first French socialist president to advocate a supply side approach to growth.”
Det återstår naturligtvis att se om detta stämmer med den faktiska politik som kommer att föras, men det förefaller som om ett nytänkande ägt rum i det franska socialistpartiet.
Hollande skulle ju kunna bli en trevlig överaskning, men Frankrike är så fast i sina “acquis social”, “sociala vinningar” att jag är mycket pessimistisk.
Arbetslösheten var 2-3% 1950-1970
http://books.google.se/books?id=CvmueDGuRTIC&pg=PT503&lpg=PT503&dq=chomage+historique+france+1960&source=bl&ots=RhPtyWzByF&sig=M8EydCUnu94UBsssX5rghHhZqNU&hl=en&sa=X&ei=yDWyT8CfAaSH4gTomZTRCQ&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false
Sedan började man “hjälpa” de arbetslösa på allvar (skrolla ner en bit till grafiken):
http://france-inflation.com/graph_chomage.php
Arbetslösheten har varit 8-12 procent i 30 år i medel nu och 17-25% för de unga.
För att “hjälpa” de över 50 som saknar arbete så fördubblade Jospin summan extra en arbetsgivare måste betala för att avskeda någon över 50 (jag har förgäves letat efter siffran).
De unga drömmer i Frankrike om att bli “fonctionnaire”, statsanställde med livstidsanställning.
GP och SÖ/Skolverket. Besparing? Oklart och inte studerat. Vi fick
290 kommunala skolförvaltningar.