I slutet av veckan väntas stats- och regeringschefer samlas i Bryssel för vad som kan bli ett maratonmöte om förslagen om dels en stor återhämtningsfond för att stödja den ekonomiska återhämtningen efter coronakrisen, dels en långtidsbudget för perioden 2021-2027. Särskild uppmärksamhet riktas mot de ”sparsamma fyra” (”frugal four”) som motsätter sig att återhämtningsfonden finansieras med lån och sedan delar ut pengar som bidrag samt att den nya långtidsbudgeten blir större i förhållande till EU:s ekonomi än den var tidigare. De anklagas för att vara osolidariska och för att motsätta sig åtgärder som är nödvändiga för att rädda jobb, rädda den inre marknaden och hålla ihop euroområdet.
De sparsamma fyra, som består av Danmark, Nederländerna, Sverige och Österrike, har fått en hel del kritik för sin inställning under senare tid.[1] Hur rimlig är denna kritik?
En uppenbar invändning mot anklagelsen om bristande solidaritet är att solidaritet inte uteslutande handlar om viljan att ge pengar till andra. Inom EU uppvisas bristande solidaritet i många olika situationer, t.ex. när det handlar om att avlasta länder som mottar merparten av de flyktingar som söker sig till EU och i början av coronakrisen när vissa länder hindrade export av kritisk medicinsk utrustning. Men även om vi bortser ifrån att solidaritet brister lite här och där i EU så kan man ifrågasätta om de sparsamma fyras position är så osolidarisk. Den uppfattningen utgår ifrån att det är mer solidariskt att låna pengar för att dela ut i bidrag än att låna pengar för att låna vidare till medlemsländer som behöver finansiera offentliga underskott. Men även i det senare fallet kan man se det som inkomstöverföringar mellan medlemsländer, eftersom skillnaden i räntekostnader mellan vad behövande medlemsländer tvingas betala på marknaden och vad de får betala på lån som hela EU-kollektivet står bakom kan betraktas som ett bidrag.
Vissa pekar på att de länder som behöver finansiera stora offentliga underskott för att hantera de ekonomiska konsekvenserna av coronakrisen redan är högt skuldsatta och att ytterligare skuldsättning skapar risker. Detta gäller framför allt länder som har hög skuldsättning i utgångsläget och dessutom drabbats hårt av coronapandemin, som Italien och Spanien. Ytterligare skuldsättning kan vid en given räntenivå öka risken för att dessa länder hamnar i en ohållbar skuldspiral där de behöver låna för att betala sina räntor. Men med dagens låga räntor – även på italiensk statsskuld[2] – är detta knappast ett överhängande problem.
Det finns förstås en risk att räntan på dessa länders statsskuld stiger på grund av att investerare blir alltmer skeptiska till deras förmåga att återbetala lånen, vilket var vad som skedde under eurokrisen 2010-2012. Jag har dock svårt att tro att detta skulle kunna ske i dag när Europeiska centralbanken (ECB) har ett omfattande uppköpsprogram med köp av statsskuld på andrahandsmarknaden. Så länge dessa köp fortgår i stor skala kan knappast räntorna pressas upp på det sätt som skedde under eurokrisen. Den tyska författningsdomstolen har visserligen ifrågasatt köpen genom att kräva att ECB förklarar hur de kan vara proportionella utifrån ECB:s mandat – ett ifrågasättande som kan ha haft betydelse för den tyska regeringens beslut att driva på för en lånefinansierad fond för bidrag – men det förefaller osannolikt att detta skulle kunna leda till att köpen upphör i den situation vi befinner oss i nu. ECB bör inte ha några svårigheter att motivera varför sådana köp behövs för att främja makroekonomisk stabilitet i nuvarande läge.
Sammantaget är det alltså svårt att tro att ökad skuldsättning för att finansiera åtgärder för att stödja en ekonomisk återhämtning i länder som Italien och Spanien innebär ett reellt hot mot hållbarheten i deras offentliga finanser och därmed för euroområdets existens. Så varför insistera på bidrag istället för lån?
Att låta Europeiska kommissionen låna pengar för att dela ut bidrag skulle vara något nytt i EU-sammanhang. Hittills har kommissionen varit tvungen att hålla utgifterna inom inkomstramarna och när lån har tagits upp för att hantera krissituationer – vilket skett i samband med eurokrisen – så har man lånat medlen vidare till drabbade medlemsländer på förmånliga villkor. Om kommissionen nu tillåts låna upp medel för löpande utgifter skulle det kunna skapa ett prejudikat som skulle bidra till att EU utvecklas i riktning mot en finanspolitisk union. I vissa medlemsländer finns ett utbrett stöd för att EU utvecklas i den riktningen, men det finns också ett omfattande motstånd i andra medlemsländer. Det är skillnader som har att göra med vilken typ av union EU:s medborgare vill ha snarare än skillnader i graden av solidaritet.
En ytterligare aspekt är hur medlen från återhämtningsfonden är tänkta att fördelas. Exakt hur detta ska ske är inte klarlagt, men enligt kommissionens initiala förslag skulle sydeuropeiska länder som Italien, Spanien, Portugal och Grekland samt öst- och centraleuropeiska länder som Polen, Kroatien, Bulgarien och Rumänien få en hög andel i förhållande till sina respektive bruttonationalinkomster (vilket bl a visats i ett blogginlägg av Zsolt Darvas). De sparsamma fyra tillsammans med Tyskland, Irland och Luxemburg skulle få mycket låga andelar. Det är svårt att se hur omfattande bidrag och garantier till öst- och centraleuropeiska länder som inte drabbats särskilt hårt av coronakrisen kan motiveras, särskilt som kommissionen varit obenägen att dra ner på omfattningen av det reguljära regionalstödet i förslaget på ny långtidsbudget. Möjligen kan man se det som ett sätt att köpa stöd för förslaget om en stor återhämtningsfond från de öst- och centraleuropeiska länderna, som annars troligtvis skulle vara emot, eftersom de då skulle få betala för bidrag till länder som är betydligt rikare än de själva. Men på samma sätt som det skulle vara svårt för regeringarna i Öst- och Centraleuropa att förklara för sina väljare varför de ska betala för bidrag till rikare länder är det svårt för regeringarna i de sparsamma fyra att förklara för sina väljare varför man ska betala för bidrag till länder som drabbats lindrigare av coronapandemin än man självt.
Ett ytterligare stort steg vill kommissionen ta genom förslaget att den ska ges rätt att generera egna intäkter via vissa skatter, bl.a. en digitalskatt som ska betalas av stora techföretag och koldioxidtullar. Båda dessa skatter är förknippade med potentiella problem i en internationell kontext som det skulle föra för långt att gå in på här. Förslaget skulle visserligen ha fördelen att behovet av att finansiera återhämtningsfonden med pengar från medlemsländerna blir mindre, men att ge kommissionen beskattningsrätt är i sig ett stort steg i riktning mot en finanspolitisk union. Så återigen handlar ställningstagandet om vilken typ av EU man strävar efter på sikt.
Konflikterna om långtidsbudgetens storlek har sitt ursprung i bortfallet av intäkter i och med att Storbritannien lämnar EU och huruvida det borde leda till att utgifterna dras ned i motsvarande grad eller till att kvarvarande medlemsländers avgifter istället ökar för att täcka upp för bortfallet. De sparsamma fyra – som trots rabatter på EU-avgiften vanligtvis betalar mer än vad de får tillbaka – har drivit den förra linjen. I det förslag på långtidsbudget som Europeiska rådets ordförande Charles Michel presenterade i slutet av förra veckan – och som stats- och regeringscheferna ska diskutera i slutet av den här veckan – har vissa eftergifter gjorts för de sparsamma fyra, framför allt genom att minska budgetens totala omfattning något (från 1100 till 1074 miljarder euro). Någon neddragning sker dock inte på de stora utgiftsposterna i EU-budgeten, dvs. på jordbruks- och regionalpolitiken, vilket innebär att utrymmet för att finansiera sådant som forskning och bättre kontroll av EU:s yttre gränser begränsas. Enligt Michels förslag får också de sparsamma fyra samt Tyskland behålla sina rabatter på EU-avgiften.
Hur diskussionerna i Bryssel denna vecka kommer att avlöpa är svårt att veta. Mycket tyder på att man inte når en överenskommelse denna gång utan att det behövs något ytterligare möte under sommaren. Att rådet behöver enas under sommaren hänger samman med att man sedan behöver förhandla med Europaparlamentet, som ska rösta igenom förslaget innan det kan träda ikraft. De sparsamma fyra kommer att utsättas för hårt tryck i dessa förhandlingar. Diskussionen borde dock inte handla om den eventuella bristen på solidaritet, utan om hur man bäst utformar tillfälliga stöd för länder som drabbats hårt av coronakrisen utan att samtidigt ändra EU-samarbetets förutsättningar i grunden. Det finns nog en utbredd vilja bland EU:s medlemsländer att stötta de hårdast drabbade länderna som Italien och Spanien. Men det finns starka motsättningar när det gäller att ta ytterligare steg mot överstatlighet. Att bakvägen föra in element av överstatlighet i samband med tillfälliga åtgärder för att hantera en kris saknar demokratiskt legitimitet och riskerar att på sikt underminera det starka stöd för EU-samarbetet som finns runt om i Europa.
[1] Referenser till vikten att visa solidaritet gjordes till exempel i en kritisk debattartikel skriven av företrädare för svenska företag och fackföreningar i Dagens Nyheter den 16 juni. Det nämns också i en ledare i Financial Times den 13 juli som är kritisk mot Nederländernas krav på enhälliga utbetalningsbeslut för att gå med på att låna för bidrag.
[2] Räntan på tioåriga italienska statsobligationer är hög jämfört med de flesta andra EU-länder, men för närvarande (mitten av juli) inte högre än att den ligger klart under 1,5 procent.
Ekonomistas 
Jag tycker du har bra poänger. Är det dock inte bättre att Italien rycker plåstret snabbt och lämnar eurosamarbetet, defaultar på skulden och återinför Liran efter en kraftig devalvering. Det är klart det skulle vara smärtsamt men det skulle skapa en grund för tillväxt om 3-5 år vilket dagens kick-the-can inte gör.
Jag tvivlar på att det skulle lösa någonting i grunden för Italien och är ganska säker på att det vore ett grundskott mot den monetära unionen. Även om man är emot ett svenskt inträde i euroområdet har man nog anledning att vara för en fungerande monetär union, eftersom det är det område som Sverige har mest ekonomiskt utbyte med. Jag tycker att det är bättre att hitta sätt att bidra till att den monetära unionen fungerar bättre än vad den gör idag, utan att för den skull öka graden av överstatlighet för resten av medlemsstaterna.
Euron är väl tyvärr “too big to fail”. Jag vet inte om jag skulle beskriva det som en “fungerande monetär union”, vad säger du Karolina Ekholm? I mina ögon är den ett misslyckande i sig och dysfunktionell. Tyskland är den stora vinnaren, de sydeuropeiska länderna sitter i ständig tvångströja då de inte längre kan devalvera sig ur kriser och saknar förutsättningar att bli (lika produktiva) som tyskarna. Att förutsättningarna saknas beror förstås på en komplex uppsättning historiska, sociala, kulturella och politiska sammanhang.
Jag skulle beskriva det som en monetär union som numera fungerar hjälpligt, men som har problem. Jag tror att det finns en tendens att överskatta betydelsen av den monetära unionen när det gäller att förklara de ekonomiska problemen i länder som Italien och Grekland. Dessa länder hade haft problem med en svag realekonomiskt utveckling även utanför euroområdet. Skillnaden är väl att de knappast hade kunnat skuldsätta sig så hårt som de kunde före eurokrisen. Det offentligfinansiella utrymmet för att hantera en kris som denna hade dock fortfarande varit begränsat.
“Det finns förstås en risk att räntan på dessa länders statsskuld stiger på grund av att investerare blir alltmer skeptiska till deras förmåga att återbetala lånen, vilket var vad som skedde under eurokrisen 2010-2012. Jag har dock svårt att tro att detta skulle kunna ske i dag när Europeiska centralbanken (ECB) har ett omfattande uppköpsprogram med köp av statsskuld på andrahandsmarknaden. Så länge dessa köp fortgår i stor skala kan knappast räntorna pressas upp på det sätt som skedde under eurokrisen”
Är det inte makroekonomisk risk att centralbankerna trycker upp sina balansräkningar för att köpa dåliga lån?
Den risk som finns är att omfattande tillgångsköp leder till ett urholkat värde på valutan och stigande inflation. Det senare är förstås ett huvudmotiv bakom åtgärderna, eftersom många centralbanker kämpar med att få upp snarare än ned inflationen. ECB skulle dock få svårt att motivera fortsatta köp av statspapper om inflationen steg så mycket att den tydligt avviker från de 2 procent som ECB siktar på att hålla inflationen i närheten av. Men den risken verkar i dagslaget vara låg.
Nja, inte den enda risken väl?
Centralbankernas stödköp har lett till stigande priser på aktiemarknaden och andra tillgångsmarknader. Dvs blåst upp en finansbubbla. Det har blivit möjligt eftersom man har en snäv definition på inflation, nämligen konsumtionspris. Konsumtionspriser är inte de enda priserna som finns i en ekonomi.
Men hursomhelst, är inte finansbubblor sig självt riskfyllda?
Finansbubblor är definitivt riskfyllda. Men det är svårt att avgöra vad som är en bubbla i betydelsen prisutveckling som inte kan förklaras av fundamenta. Ränteläget är en viktig faktor i sammanhanget och dagens låga ränteläge har som du är inne på effekten att tillgångspriser drivs upp. Och man kan definitivt vara orolig för vad som kommer hända med tillgångspriserna den dag ränteläget stiger. Men centralbankernas köp av statsskuld är inte huvudskälet till att ränteläget är lågt. För andra länder än de som såg sina statslåneräntor stiga till alarmerande nivåer under eurokrisen har nog dessa köp endast haft en marginell effekt på ränteläget.
Många kloka tankar. Håller med om att det är flera problem som här blandas ihop och att det nog är svårt att hitta lösningar. Ett problem är naturligtvis Brexit och konsekvensen på sikt för långtidsbudgeten. Ett annat slitningar i unionen om den framtida utvecklingen, förenklat mer federalism eller inte. Ett tredje är konsekvenserna av de olika åtgärder som gjort i olika länder och hur detta används som en hävstång för andra syften. Ett fjärde, som kanske är mer specifikt Sveriges problem, är hur vi ska finna vår roll i unionen efter Brexit.
Men en korrigering. Karolina du skriver att EU budget ligger på 1100 mdr euro. Det måste ändå vara kronor.
Sverige har »alltid« (ok för det mesta) hållt på principer och regler. Här har vi faktiskt lite hårdvaluta som vi kan lägga på bordet: För det första rabatten på vår avgift. I grunden är den en anomali och avvikelse från regelverket. Det kan vara rimligt att avstå från rabatten i en uppgörelse avseende långtidsbudgeten som innefattar en kombination att neddragningar på utgifter avseende jordbruk och regionalstöd samt ökar avgifterna generellt för att kompensera för konsekvenserna för Brexit. Möjligen andra inslag som Karolina nämner. Rimligen ska alla rabatter tas bort i det sammanhanget.
Vilken nivå måste en sådan överenskommelse ligga på? Mellan tummen och pekfingret: UKs bidrag var ca 5% efter rabatt och bidrag. Lägg 50/50 på minskade utgifter och ökade avgifter där de borttagna rabatterna är en del av ökningen. Om nödvändigt kan rabatterna fasas ut om de är för stora. Jämför med förslaget om en neddragning på 26 mdr kronor som Karolina nämner. 5% är 8,3 mdr euro (2019) och hälften är 4,2. I pengar räknat är det ju samma härad som 26 mdr kronor. Lägg därtill avgiftshöjningarna.
Sverige står regelvidrigt utanför eurosamarbetet. Tekniskt sett är vi diskvalificerade eftersom vi låter kronan flyta men det är ju vårt beslut. I en union utan UK måste Sverige omröva sin ställning. Hur vi ska agera, vilka ska vi agera med etc men framförallt, vill vi sitta vid bordet? Idag gör vi inte det eftersom vi är uteslutna från eurogruppens sammanträden. Karolina har liksom jag suttit av statssekreterarmöten för icke-euromedlemmar kvällen innan ECOFIN möts (finansministrarna möttes separat). Men den gruppen som helhet är inte våra naturliga allierade i unionen. Medlemsskap i eurozonen har även konsekvenser för andra aktuella saker som bankunionen.
Jag anser att Sverige bör gå med i eurosamarbetet. Jag kan inte bedöma förutsättningarna för att man ska kunna lägga detta i den vågskål som avgör förhandlingarna med något resultat. Kanske det inte är möjligt. Kanske kan det vara en positiv faktor även om det väger lätt. Kanske är det helt irrelevant för de nu aktuella förhandlingarna. Under alla omständigheter kräver Brexit ett övervägande av denna fråga framöver om inte annat. Att sitta vid bordet eller inte. Om man är med laget kanske man nöter bänken lite ofta som litet land, men är man förvisad till läktaren får man aldrig spela. Inne i i eurozonen kan också Sverige bättre vårda det monetära samarbetet.
En principiellt bra överenskommelse om långtidsbudgeten borde kunna leda till att man hittar en kombination av lån/bidrag/länderfördelning/villkor som skulle kunna vara godtagbar. Håll borta principförändringar från ett praktiskt stödpaket (tex inga Eu skatter i vart fall inte nu). De problem Karolina nämner är reella. Fördelningen kommer att ha betydelse.
Ett litet land har inte många tillfällen att vara die-hard. Vetot har begränsad kraft. Det är bättre att fullfölja svensk tradition att vara konstruktiv, påläst och kompromissinriktad.
Kompromissa om stålarna, följ reglerna, ta en plats vid bordet. Bra för Sverige.
Intressanta tankar! Långtidsbudgeten föreslås verkligen vara knappt 1100 mdr euro, men det är en budget som omfattar en sjuårsperiod så på årsbasis handlar det förstås om lägre belopp. Ja, de där middagarna med kollegor från andra icke-euromedlemmar kändes verkligen inte särskilt meningsfulla. De upphörde dock i samband med britternas beslut att lämna EU och kom att ersättas av täta kontakter inför ECOFIN-mötena med länderna i det som kom att gå under beteckningen “den nya hansan”, som också innefattar euromedlemmar som Nederländerna, Finland, Irland och de baltiska länderna. Jag tror att ett icke-euroland som Sverige har goda möjligheter att påverka EU:s utveckling i normala tider, men riskerar att marginaliseras när det, som nu, är kris. Då förhandlar euroländerna med varandra utifrån de behov som uppstår för att hålla ihop den monetära unionen.
Förstår om långtidsbudget och beloppen. Mitt misstag, tänkte år. Men beloppsmässigt fortfarande inte så stor (om än större) skillnad. Håller med om din bedömning om hur det ser ut med Sveriges inflytande. Därav mitt ställningstagande om eurodeltagande.
Argumenten i artikeln på länk nedan gäller även på europeisk nivå:
”Put bluntly, public debt may have no fiscal cost”.
Om realräntan på ECBs lån ligger på -1% och långsiktig tillväxttakt på 2%, så är det en enkel matematik. På 30 år är lånen betalda med skatteintäkter från en ökad tillväxt som i sig är resultat av lånefinansieringen.
En lånefinansierad återhämtningningsfond handlar inte om solidaritet, utan den utgör god ekonomisk politik för den svenska ekonomin. De fyra bör säga ja, för att det är en god affär.
Sedan är frågan om bidrag överhuvudtaget till länder som Polen och Ungern en annan fråga. Här borde EU ställa krav vad gäller fungerande demokratiska institutioner.
De stora techföretagen betalar inte skatt i något land. EU är rätt nivå och har de maktresurser som Sverige saknar.
Ett utökat europeiskt samarbete är rätt väg att lösa krisen, det utökade samarbetet bör även bli bestående. Om samarbetet bidrar till att lösa krisen, så kommer även acceptansen från medborgarna. Det som fungerar kommer väljarna att rösta på.
https://www.aeaweb.org/articles?id=10.1257/aer.109.4.1197
Intressanta och viktiga aspekter som behöver diskuteras. Själv hade jag helt missat poängen med att bunta ihop länder i unionens ostliga delar med de som råkat riktigt illa ut. Men visst finns det också andra typer av argument för att vara något mindre sparsam? Mer (gratis-)pengar till de som annars tvingas dra ner till följd av stora skulder skulle också bidra till ökad efterfrågan på svenska exportprodukter? Och vi som har pengar att stötta våra blödande företag, exempelvis flygbolagen, kommer att ha en helt ny konkurrenssituation jämfört med länder som inte har detta utrymme den dag då hjulen börjar rulla igen. Detta kan i sig bidra till en strukturomvandling som kan göra de svårast drabbade tveksamma till att stanna kvar. Och som du säger skulle sannolikt ett italienskt utträde ha förödande konsekvenser.
”Mycket tyder på att man inte når en överenskommelse denna gång utan att det behövs något ytterligare möte under sommaren.”
Det var en förutsägelse som inte stämde.
Nåväl, kommentarer på hur Sverige ska finansiera medlen som ska skänkas bort till EU? Hade regeringen tänkt att höja skatten?
Kommentar på varför medierna/politikerna spinner narrativet om att andel av BNI minsann är detsamma, samt att man får ”rabatt på EU-avgiften”? BNI finansierar inga skatter… och att tala om rabatter när man betalar mer är ju att tala tvärtomspråket…
Gärna kommentar även på hur vi nu går mot mer överstatlighet när EU tar form av en fiskal union? Varför är det eftersträvansvärt?
Förra veckans toppmöte – det näst längsta i EU:s historia – resulterade mycket riktigt i en överenskommelse. Denna överenskommelse är en kompromiss som ingen har anledning att vara riktigt nöjd med, men som alla anser sig kunna leva med. Utfallet blev en återhämtningsfond med en något lägre andel bidrag och högre andel lån än i det ursprungliga förslaget. Storleken på den fleråriga budgeten ändrades inte, men nettobetalarnas rabatter blev större.
För de sparsamma fyra är ökningen av rabatterna en tydlig vinst i förhandlingarna, medan bidragsdelen i återhämtningsfonden på 390 mdr euro en tydlig förlust. En ytterligare eftergift för de sparsamma fyras krav (de fyra fick sällskap av Finland mot slutet av förhandlingarna) är att införa en nödbroms som innebär att ett medlemsland kan skjuta upp utbetalningarna från återhämtningsfonden om mottagarlandet inte verkar uppfylla det reformprogram som ska ligga till grund för bidragen. Hur effektivt detta instrument kommer att vara för att kunna stoppa utbetalningar till medlemsländer som har svårt att genomföra reformer får framtiden utvisa. Formellt sett är det kommissionen som bestämmer i slutändan och utbetalningarna kan inte stoppas med hjälp av nödbromsen i mer än tre månader.
Att rabatterna medför att Sveriges EU-avgift inte ökar i förhållande till BNI är viktigt ur ett offentligfinansiellt perspektiv. Det innebär att EU-avgiften inte äter upp en del av det reformutrymme som skapas när ekonomin växer och att det därmed kommer att finnas ett större utrymme att finansiera inhemska reformer. Samtidigt är systemet med rabatter svårt att motivera på principiella grunder och frågan om deras existens kommer nog att komma upp när nästa fleråriga budget ska förhandlas (men det dröjer ca sju år).
I frågan om hur man ska se på att överenskommelsen innebär ytterligare steg mot överstatlighet så kan man tolka utfallet som att mer överstatlighet har accepterats mot ett större inflytande över hur den överstatliga nivån delar ut pengar. Man kan se det som att de medlemsländer som i praktiken överför resurser till andra medlemsländer kräver att få bestämma över hur pengarna används för att acceptera detta. Själv tycker jag inte att detta är en positiv utveckling av EU-samarbetet, utan att det vore bättre att skippa inkomstöverföringarna och låta medlemsländerna föra den politik de har stöd för bland sina egna väljare. Men jag tillhör dem som är positiv till ekonomisk integration men negativ till politisk integration inom EU. Och jag inser att det kan vara svårt att främja det förra utan att tillåta det senare.
Det verkar finnas en konsensus bland nationalekonomer om att “grants” är bättre än lån i denna situation:
http://www.igmchicago.org/surveys/european-economic-recovery/
Konsensus är nog ett lite starkt ord i sammanhanget. Flera svarar att de är osäkra och några att de inte håller med (intressant nog anger Fabrizio Zillibotti att han verkligen inte håller med och dessutom att han är väldigt säker på sin sak). I vilket fall som helst så tror jag att många ekonomer bortser från de politiska konsekvenserna eller helt enkelt delar målsättningen om ett mer politiskt integrerat EU.
Tack för svaret. Det kanske är starkt. Jag har bara sett ett försök att precist definiera konsensus tidigare:
” ‘Consensus items’ reflect those items for which less than 25% said no opinion, and the percentage of respondents saying agree (or disagree) was at least three times as large as the percentage saying disagree (or agree).
The assertion of consensus is reasonable when at least 75% of experts have an opinion and there is a decidedly clear majority on one side of the issue. ”
Källa: https://www.sciencedirect.com/science/article/abs/pii/S0160289608000305
Det är mycket möjligt att detta är en dålig definition av konsensus. Har du ett alternativt förslag? I dessa tider är det bäst att lägga till att det är en vänligt menad fråga.
Att flera svarar att de är osäkra och att några inte håller med kan dock knappast vara ett argument för att det inte råder konsensus. Då skulle det det finnas konsensus för väldigt få vetenskapliga frågor. Konsensus betyder inte att alla håller med. Som de flesta känner till vid det här laget så finns det ju en stark vetenskapligt konsensus om den globala uppvärmingen och att denna uppvärmning främst orsakas av mänskliga aktiviteter. Men det är inte 100% av alla forskare som håller med.
Det kanske är så att många bortser från de politiska konsekvenserna. Men här är två av kommenterarna:
“Some funds should be distributed as grants but argument in favor is political rather than economic. Focus on how hard a country is hit.”
“This is a political decision linked to a broader issue of fiscal insurance and redistribution within the EU.”
Den som kom med den första kommentaren håll med om påståendet: “European recovery fund disbursements to crisis-hit countries should be primarily in the form of grants rather than loans.”
Min avsikt var inte att ifrågsätta om en stor andel av de tillfrågade föredrar bidrag framför lån eller inte, för uppenbarligen är det en stor andel som gör det (50 procent om vi inte viktar med hur säkra de är på sin sak och 69 procent om vi viktar med hur säkra de säger sig vara). Men som jag svarade tror jag att många ekonomer antingen bortser från de politiska implikationerna eller anser att de är önskvärda. De kommentarer du citerar är konsistenta med det senare.