Om arbetsgivarens sjuklöneansvar

2012-08-29 av 8 kommentarer

Att arbetsgivarna ansvarar för sjukersättningen under en inledande sjukperiod beror delvis på att man vill skapa incitament för en god arbetsmiljö. Ett ytterligare argument är att arbetsgivarna är i en bättre position än myndigheterna att se till att sjukskrivningarna inte överutnyttjas. När det är staten som bär den fulla kostnaden kan både anställda och arbetsgivare ha ett gemensamt intresse av några extra sjukdagar då och då. De huvudsakliga nackdelarna med sjuklöneansvaret är att det stärker incitamenten att välja bort personer som riskerar att bli sjuka och att det kan bli dyrt för arbetsgivare som råkar ha otur.

Medan det forskats en hel del om hur ekonomiska incitament påverkar de anställdas sjukskrivningsbeteende, så finns det mindre skrivet om arbetsgivarnas incitament. En ny studie försöker fylla denna lucka genom att undersöka effekterna av en försäkring mot det två veckor långa danska sjuklönesansvaret som företag mindre än en viss storlek kunde teckna.

Den stora utmaningen för att empiriskt identifiera effekter av denna försäkring är att företag med höga sjukskrivningstal har större anledning att teckna försäkringen än företag med låga. Det finns tydliga tecken på denna typ av adverse selection och forskarna hanterar problemet genom att studera företag på olika sidor om den brytpunkt som gjorde att de överhuvudtaget kunde teckna försäkringen (de tar även hänsyn till en mängd företags- och individkarakteristika).

Resultaten är både tydliga och märkliga: försäkringen verkar ha lett till både fler och mindre långvariga sjukskrivningar, vilket tyder på att de anställda i högre grad sjukskriver sig för mindre allvarliga åkommor. Detta skulle kunna bero på att försäkringen gör arbetsgivarna mindre benägna att motverka kortare sjukskrivingar; precis den typ av moral hazard man teoretiskt skulle förvänta sig.

Vad är då märkligt? Jo, eftersom registerdata saknas för kortare sjukskrivningar har forskarna bara undersökt sjukskrivningar som är längre än två veckor. Det vill säga sjukskrivningar för vilka försäkringen inte spelade någon roll då staten ändå stod för sjuklönen. Resultaten måste alltså förklaras med att försäkrade företag blir mindre noggräknade med kortare sjukskrivningar och att detta även påverkar sjukskrivningar längre än två veckor. Inte orimligt, men samtidigt inte helt övertygande: att vara hemma en dag eller två från jobbet i onödan är ju tämligen väsensskilt från att vara hemma i mer än två veckor.

Filed Under: Arbetsmarknad

Vad ska vi göra åt kronan?

2012-08-24 av 5 kommentarer

Under sommaren har det kommit allt tätare rapporter om att den starka kronan ställer till problem för den svenska exportindustrin. Allt fler krav ställs också på att Riksbanken ska sänka räntan för att pressa ner kronans värde.

Med anledning av den här diskussionen blev jag nyligen intervjuad av Svenska Dagbladet. Deras undran var om det inte finns andra metoder för att sänka kronans värde än genom räntevapnet. I grova drag är svaret nej, även om man i princip kan tänka sig olika mer eller mindre exotiska metoder för att påverka växelkursen. En grundläggande makroekonomisk insikt är att ett land som tillåter fri internationell kapitalrörlighet måste välja mellan att styra värdet på sin växelkurs eller att använda penningpolitiken för att stabilisera inflationstakten och konjunkturutvecklingen.

I Sverige har vi ju valt den senare lösningen, och då måste vi låta växelkursen variera fritt. En konsekvens av vårt val är att kronan vanligen stärks när det går bättre för Sverige än för omvärlden och att den försvagas när det går sämre. Detta är dessutom en konsekvens som vi vanligen ser som önskvärd, eftersom den bidrar till att utjämna konjunktursvängningarna mellan länder. En starkare krona är ett bidrag — om än litet — till att hjälpa krisländerna i Sydeuropa att stärka sin konkurrenskraft.

Att Riksbanken låter växelkursen variera fritt betyder dock inte att de bortser från dess utveckling. En starkare växelkurs medför ju både att inflationstrycket sjunker (eftersom importen blir billigare) och vanligen även till att konjunkturen försvagas (eftersom exportsektorn drabbas). Båda dessa faktorer talar för att Riksbanken bör sänka räntan som en reaktion på en växelkursförstärkning, åtminstone om det är den utländska utvecklingen som har gett upphov till den starkare kronan.

Till detta ska noteras att kronan under en längre period verkar ha varit undervärderad jämfört med en långsiktigt hållbar nivå. Till exempel pekades den kronan ut som en av de tydligast undervärderade valutorna i den här IMF-rapporten (se figur 5) så sent som i somras. En starkare krona medför förmodligen att de stora överskotten i de svenska i bytes- och handelsbalanserna krymper, vilket skulle vara ett önskvärt bidrag till att minska de globala obalanserna.

De som argumenterar för en lägre ränta bör därför inte i första hand använda argument baserade på kronans värde, utan snarare uppmana Riksbanken att uppfylla sina uppgifter att stabilisera inflationen kring två procent och samtidigt bidra till en jämn konjunkturutveckling. En mer expansiv penningpolitik för att snabbare få upp inflationen och dessutom stimulera konjunkturen skulle som en sidoeffekt medföra en något svagare krona.

Filed Under: Makro

Ska ränteavdragen begränsas?

2012-08-23 av 19 kommentarer

Ränteavdragen har debatterats flitigt de senaste dagarna. Det är begripligt om politiker vill undivka denna känsliga fråga, men hur bör man tänka mer principiellt kring dessa avdrag?

Karl Avedal ger svaren på Sloped Curve. Sammanfattningsvis menar han (och jag instämmer) att kapitalkostnader måste få kvittas mot kapitalinkomster, men att det inte alls  är självklart att den med ett negativt kapitalnetto ska få skatteavdrag. Han föreslår att avdragsrätten på sikt begränsas till räntenetton kring 25 000 kr.

Filed Under: Finans, Makro, Offentlig sektor, Politik

Per Krusell: Gör inte teoretiska modeller till syndabock!

2012-08-22 av 22 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av Per Krusell, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Lars Calmfors bidrog igår med en vettig och högst läsvärd DN-krönika om makroekonomers felbedömningar och oförmåga att förutspå finanskrisen 2007/8. Det är ett viktigt ämne. Jag vill ta upp en punkt som jag tycker är central utifrån forskningens perspektiv och där jag inte håller med Lars. Han skriver: 

En orsak till felbedömningarna var alltför stor tilltro till teoretiskt eleganta analysmodeller. Alltför liten vikt lades vid empiriska generaliseringar av tidigare ekonomisk-historiska erfarenheter av finansiella kriser som stod i strid med antaganden om rationellt beteende. Större kunskaper i doktrinhistoria hade förmodligen också hjälpt ekonomkåren till mer skepsis gentemot för tillfället dominerande synsätt.

Jag håller helt med om att man la för liten vikt vid kreditkanaler osv, samt att kunskaper om historia är viktiga och borde använts mer. Men:

1. Jag ser inte hur man skulle kunna dra slutsatsen att attributet ”teoretiskt elegant” har ett huvudansvar. Dels är det så att huvudmodellen som användes inte var teoretiskt elegant direkt, varför jag inte tror att det var något skäl alls. Det dominerande paradigmet i tillämpad (empirisk och teoretisk) makro var/är den nykeynesianska (NK) modellen. Den är inte huvudsakligen teoretiskt elegant—den har en våldsam mängd ekvationer och variabler osv. Men även om någon skulle anse att denna oerhört komplexa modell är teoretiskt elegant så ser jag inte varför just detta skulle vara problemet, speciellt eftersom det fanns modeller av denna typ som inkorporerade olika kreditmarknadsimperfektioner. Problemet, så här i efterhand, var istället att man inte la så stor vikt just vid dessa utvidgningar.

2. Jag frågade ca 2003 Ben Bernanke just varför han trodde att hans utvidgning av dessa modeller till att titta på kreditmarknadsimperfektioner inte hade slagit igenom så mycket (de fanns alltså inbyggda i många NK-modeller men spelade en underordnad roll). Detta faktum var i alla fall förbryllande för mig då. Han hade inget slagkraftigt svar och kanske tog han det som en kritik, fast det var menat tvärtom. Hursomhelst, det egentliga skälet var nog att man inte hittat så mycket evidens för denna kanal, snarare än att det gjorde modellen än mer komplex. Jag tror att ”problemet” kan delvis vara att bra data mest finns från efterkrigstiden, och dessutom att direkt evidens för kreditmarknadsproblem är svåra att ringa in; det krävs nog t ex data på företagsnivå, vilka inte kom förrän mycket senare.

3. Jag tror också att man hade missat en ”chock” i NK-modellen (som annars har en MASSA chocker, t o m i det nykeynesianer kallar sin medium-size-modell): en chock med ursprung på kreditmarknaden själv. Det är just det vi erfor i USA (även om det inte är glasklart kanske hur den uppstod, fast alla vet att det handlade om MBS och hur de var svåra att utvärdera, osv). Chocker som denna är svåra att förutspå. I en Bernanke-Gertler-Gilchrist-modell (kreditmarknadsutvidgad NK, som fanns redan före 2000) så kan en sån chock ha en stor effekt. Poängen man noterat tidigare var att kreditmarknadskanalen inte verkade förstärka ANDRA chocker så mycket (begränsad ”propagation” alltså), men då hade man missat att chocken kanske uppstod i just den sektorn.

Jag tyckte alltså över lag att Lars artikel var mycket bra, förutom just vad gäller det stycke jag citerar. Jag reagerar förstås på det stycket för jag känner mig lite ”träffad” av den typen av resonemang—som under och efter krisen ofta lagts fram i diskussioner och i tidningar. Det råkar vara så att jag har brukat och utvecklat teoretiska modeller under lång tid och därför kan mycket om dem. Samtidigt har jag aldrig tyckt om bokstavstroende på modeller eller vissa chocker eller mekanismer. Och jag har alltid känt mig väldigt orolig för att modellerna är ofullständiga eller fel (vad gäller allt möjligt, inklusive rationalitetsantagandet, vilket jag också jobbat med i min egen forskning).

Tanken med detta inlägg är förstås inte att komma med ett personligt försvarstal. Poängen, i stället, är just att understryka att det inte finns något inneboende problem i ansatsen att använda ekvationer och föra resonemang om makro—som ju är väldigt komplext—med matematiska modeller.  Ansatsen är inte dålig eller farlig i sig—åtminstone har jag aldrig sett tillstymmelsen till ett bra argument för att så skulle vara fallet. Istället är det så att denna ansats gör resonemangen tydliga. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta heter det ju. Men jag skulle vilja lägga till att ibland är även det tydligt sagda det dunkelt tänkta: man kan övertygas av ett verbalt resonemang men när logiken skärskådas i efterhand framstår stora brister! Formalism är därför ett högst värdefullt sätt sätt att undvika felsteg.

Det är en separat poäng att bokstavstroende ALLTID är farligt, men oavsett om man följer en teoretisk modell eller ett doktrinhistoriabaserat resonemang. Och ska man fatta praktiska beslut är det förstås SJÄLVKLART att man måste gå utanför modellerna (och utanför andra förenklade resonemang)—man måste väga argument från olika modeller och resonemang mot varandra informellt.

Filed Under: Finans, Makro, Metod

Ska filantroper rädda Visby ringmur — igen?

2012-08-20 av 13 kommentarer

Ett av Sveriges viktigaste kulturarv, Visby ringmur, rasar samman men trots det verkar inga offentliga institutioner vilja ta på sig den ekonomiska bördan att restaurera muren.visbyringmur I andra länder är används ibland privata pengar i dessa sammanhang. Kanske är det rentav filantroper som borde rädda ringmuren? Det skulle i sådant fall inte vara första gången.

När Visby ringmur höll på att rasa samman för ett halvsekel sedan saknades också pengar till restaurering. Den gången fick staden oväntat bistånd från en rik stockholmsbankir – Tage Cervin. Han gav i början av 1960-talet en miljon kronor till renoveringsarbetet, en gåva som motsvarar drygt 15 miljoner kronor idag. Som tack för bidraget fick han en egen gata uppkallad efter sig, Tage Cervins gata, som ligger alldeles invid Almedalen.

Filantropi är inte särskilt utbrett i Sverige. Välgörenheten har ofta utmålats för att ske i egen vinning, och därför förkastats.

Men på senare tid har filantropins ställning stärkts. Regeringen införde i år avdragsrätt på mindre donationer, men röster höjs allt oftare för att privata finansiärer borde ta ett större ansvar även för uppbyggandet av landets gemensamma institutioner. Nationalekonomerna Magnus Henrekson och Pontus Braunerhielm har i en artikel farmhållit hur de privata superrika svenskar som idag finns i vårt land faktiskt har mycket att tacka landet och dess institutioner för. I artikeln framhålls vilken betydelse filantroper i inte minst nordamerika har haft för att bygga upp universitet och sjukhus. (Se även mitt tidigare inlägg om filantropi och skatter).

Resonemanget skulle kunna överföras på kulturella värden, vilka med fog kan hävdas berikar vårt samhälle både på kort och lång sikt. Ett flertal museer runtom i världen bygger helt på privata donationer. Om privata finansiärer tillåts stödja, eller sponsra, kulturinstitutioner som Nationalmuseum eller Kungliga Operan, varför skulle inte ett kulturarv som Visby ringmur kunna ombesörjas med privata pengar?

Kulturministern har tillkallat ett möte i höst för att diskutera problemet med Visby ringmur. Det krävs nog mer än 40 miljoner denna gång, men sådana pengar finns helt klart hos flera av Sveriges superrika. Sedan är det klart att vi med en sådan filantropisk verksamhet får stå ut med att vi får se nya Visbyadresser, kanske denna gång med namn som “Christina Stenbecks gränd”, “Perssons plats” eller varför inte “Zlatanport”?

Filed Under: Kuriosa Tagged With: ,

Att jämföra ersättningsnivåer över tiden

2012-08-15 av 14 kommentarer

Saneringen av de offentliga finanserna i Sverige under senare decennier har medfört att den offentliga sektorns utgifter (exklusive räntebetalningar) har sjunkit från i genomsnitt 54 procent av BNP under 1980-talet och en topp på 62 procent under krisåret 1993 till ungefär 50 procent i dag.

Ett inslag i denna finanspolitiska sanering har varit att hålla belopp i olika ersättningssystem nominellt oförändrade över tiden. Till exempel har taket och golvet i a-kassan inte ändrats sedan 2002. Och flera utspel (DN Debatt, Ekot) har under de senaste veckorna påpekat att bidragen till asylsökande har varit oförändrade ända sedan 1994 trots att prisnivån har stigit med 26 procent under dessa 18 år.

Låt mig göra två reflektioner kring detta. För det första är det tydligt att avsaknaden av indexering är politiskt viktig. Det är betydligt enklare att avstå från att höja ett nominellt fixerat belopp än att sänka en angiven ersättningsgrad, även om slutresultatet blir exakt detsamma. (Och detta gäller nog särskilt efter att vi lyckades etablera en låg inflationstakt så att oförändrade belopp inte blir orimliga från ett år till ett annat.) Det finns många som menar att detta är ett viktigt motiv för att inte indexera utgifter i välfärdssystemen. Jag har dock inte övertygats av deras argument. Beslutsprocessen skulle bli tydligare och ärligare om en fast ersättningsgrad var normen.

För det andra menar jag att det är fel att jämföra beloppens utveckling med ett prisindex. Det stämmer att priserna har ökat med 26 procent sedan 1994, men samtidigt har de genomsnittliga inkomsterna ökat med åtminstone 75 procent (BNP per capita har ökat med 95 procent). När inkomsterna stiger snabbare än priserna blir det allt svårare att klara sig på ett bidrag som endast kompenseras för prisstegringen. En orsak är att konsumtionsmönstren förändras. Till exempel kan inte alla varor i 1994 års konsumtionskorg köpas idag (försök att hitta en tio år begagnad Volvo 240). En annan orsak är att relativa inkomstnivåer har betydelse för välfärden (se diskussioner i tidigare inlägg här och här).

En eventuell indexering av bidrag och ersättningar borde alltså snarare ske till inkomstbasbeloppet än till prisbasbeloppet. Oavsett om man förespråkar indexering eller ej, bör inkomsternas utveckling lyftas fram när ersättningsnivåerna diskuteras.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Skuldnedskrivningar löser inte krisen

2012-08-09 av 21 kommentarer

I en kolumn i Dagens Nyheter avfärdar Lars Calmfors mer aktivism från Europeiska centralbanken (ECB). I stället menar han att krisen kan förkortas av kraftiga nedskrivningar av krisländernas statsskulder.

Större skuldnedskrivningar hade onekligen varit motiverat för Grekland, och kanske även för Portugal. Nu ligger dock fokus på Spanien, och här är skuldnedskrivningar knappast lösningen. För det första är den spanska statsskulden inte anmärkningsvärt hög. Landets främsta problem är att hitta medel och metoder för att rekapitalisera bankerna. En nedskrivning av skulderna skulle förmodligen förstärka bankernas problem eftersom den skulle utöka bankernas kreditförluster. Dessutom skulle en skuldnedskrivning knappast förstärka den spanska statens förmåga att bidra till en rekapitalisering eftersom det skulle vara svårt att ta upp nya statslån.

För det andra är Spanien ett stort land. Att fördela ut stora problem från ett litet land som Grekland till hela euroområdet kunde kanske ha varit effektivt, men att fördela ut Spaniens (och Italiens och Frankrikes?) problem till de andra länderna bidrar knappast till att lösa krisen även om ECB och de europeiska räddningsfonderna i nuläget skulle få ta en stor del av kreditförlusterna.

Jag, och många med mig, har menat att ECB tillsammans med räddningsfonderna borde utfärda en explicit garanti som begränsar skillnaden mellan statslåneräntorna i euroländerna. Detta för att undvika att negativa förväntningar blir självuppfyllande. (Jag skrev flera inlägg om detta förra året — se t ex det här inlägget och länkar däri. Se också Lorenzo Bini Smaghi i Financial Times för några dagar sedan.) Som komplement till detta kan det också behövas en överstatlig metod för att rekapitalisera de europeiska bankerna. Även då lär inblandning från ECB vara nödvändig för att säkerställa att tillräckliga volymer kan uppnås.

Att Lars Calmfors avfärdar ECB-garantier verkar främst motiveras av att dessa skulle vara ett politiskt enkelt sätt att dölja stödet till krisländerna. Det kan stämma. Men en explicit garanti bör naturligtvis beskrivas och motiveras noggrant så att kostnader och vinster med en sådan blir så tydliga som möjligt. Detta till skillnad från de senaste årens krispolitik från ECB. Stöd till Italien och Spanien genom köp av statsobligationer för att motverka stigande räntor har försetts med tveksamma motiveringar (”för att förbättra den penningpolitiska transmissionsmekanismen”) och har dessutom inte redovisats tydligt.

Filed Under: Makro

Omstart SADEV, eller…? Hur ska biståndsutvärderingen utformas?

2012-07-10 av 3 kommentarer

Följande text är skriven av Jesper Roine och Anders Olofsgård. Anders är docent i nationalekonomi och verksam vid SITE på Handelshögskolan i Stockholm. Han har tidigare varit professor vid Georgetown University i Washington D.C. och har lång erfarenhet av forskning och policy inom internationellt bistånd.

I maj i år publicerade Statskontoret rapporten ”Utvärdering av svenskt bistånd – en översyn av utvärderingsverksamheten”. Den fokuserade framförallt på Enheten för Uppföljning och Utvärdering (UTV) på Sida och på den fristående utvärderingsmyndigheten SADEV. Översynen pekade ut många brister i utvärderingsarbetet, och betonade framförallt att SADEV inte hade levt upp till de förväntningar på myndigheten som existerade vid starten 2006 och att en ”omstart” av SADEV vore önskvärd. Mot bakgrund av rapporten rekommenderade en arbetsgrupp inom UD nu i juni att regeringen fattar beslut om att SADEV avvecklas den 31 december 2012. Arbetsgruppen föreslår också att en samlad analys utarbetas med förslag till hur utvärderingsfunktionen inom biståndet bör organiseras i framtiden.

Den som följt biståndsdebatten i Sverige de senaste åren och som är bekant med turerna kring SADEV är nog inte särskilt förvånad (Daniel har t ex skrivit om SADEV här på ekonomistas). Det finns mycket att säga om det som varit och om hur SADEV ska ”omstartas” men viktigast är i detta läge att noga tänka igenom hur biståndsutvärderingen som helhet ska organiseras. Frågan rör inte bara om ett SADEV i någon form ska finnas utan även UDs och SIDAs roll i den kedja som utgör utvärderingsprocessen.

Till att börja med kan man förstås ställa sig frågan behövs speciella resurser för utvärdering av biståndet. Här är svaret ett klart ”ja”. Det senaste decenniet har politiker kommit att betona vikten av utvärdering allt mer samtidigt som forskningen om biståndutvärdering har varit ett av de fält inom nationalekonomi som utvecklats mest. Paradoxalt nog har kapaciteten att genomföra utvärderingar inom svenskt bistånd parallellt med detta blivit sämre. De stora omstruktureringar som ägt rum på Sida och UD de senaste åren har generellt lett till en utarmning av utvärderingsfunktionen och mycket akademisk erfarenhet inom den svenska biståndsverksamheten har försvunnit. Samtidigt har SADEV som sagt inte levt upp till förväntningarna. Sammantaget måste slutsatsen bli att en förstärkning av utvärderingskapaciteten om möjligt är mer angelägen idag än när SADEV startades.

Nästa fråga är om formen med en oberoende myndighet är den uppenbart bästa. Svaret här är mer av ett ”nja”. Självständighet gentemot regeringen är självklart viktigt för trovärdigheten i den granskande funktionen, så en oberoende myndighet med fast anställda som själva står för utvärderingsarbetet låter som en bra idé. Erfarenheten från SADEV pekar dock på att faktisk självständighet samt relevans inte följer automatiskt av skapandet av en separat myndighet. Det finns exempel på utvärderingsenheter inom organisationer som garanteras oberoende på andra sätt (t.ex. IEG inom Världsbanken). En mer slimmad organisation som huvudsakligen upphandlar extern kompetens skulle kunna vara placerad inom en annan myndighet eller inom UD så länge oberoende garanteras. En relaterad fråga rör i vilken mån utvärderingar ska vara egeninitierade eller kan vara beställda av regeringen. Att möjligheten till egeninitierade utvärderingar finns är ett måste för oberoende och möjligheten att granska regeringens arbete, men ett stort problem som tas upp i Statskontorets rapport är att UDs personal ofta uppfattat SADEVs egeninitierade utvärderingar som irrelevanta. Detta har delvis berott på bristande kvalitet, men också på grund av fel fokus, eller fel timing i beslutsprocessen. Fördelen med beställda rapporter är att det är troligare att de får en faktisk påverkan på beslutsfattandet. Detta kräver dock kompetens hos den beställande parten framförallt vad gäller utvärderingsarbetets villkor som kräver framförhållning (mer om detta nedan). Det finns alltså en balansgång här som måste respekteras, men av största betydelse för trovärdigheten i utvärderingsfunktionen är förstås att de slutsatser som dras är skyddade från politisk påverkan, oberoende av om rapporten är egeninitierad eller beställd och oavsett om den organisatoriskt ligger som en separat myndighet eller inte. Det viktiga är att oberoende inte blir likställt med bortkopplat och irrelevant. Tvärtom bygger all bra utvärdering på en nära kommunikation och en delaktighet i biståndsprocessen. I slutändan beror oberoendet och kapaciteten att göra bra utvärderingar mest på ett tydligt mandat och på kompetens och i andra hand på organisationsform.

Vad bör man då fokusera på? Alldeles oavsett hur man i slutändan väljer att organisera arbetet finns några punkter som är värda att framhålla.

– Närmare koppling till utvecklingsforskningen. För den som följt forskningen inom utvecklingsekonomi det senaste decenniet är en av de mest uppseendeväckande punkterna i Statskontorets rapport problemen med utvärderingens fokus. SADEV har enligt rapporten ännu inte gjort en enda utvärdering av biståndets effekter, dvs. konsekvenserna för de som är de egentliga mottagarna av biståndet. I stället har fokus legat på processer och inre effektivitet. Denna ”process-fokusering”, som för övrigt verkar råda inom biståndsverksamheten i Sverige i allmänhet, och oförmågan att ta till sig de nya rönen inom utvecklingsforskning är mycket beklaglig. Även i Statskontorets rapport finns spår av tanken på att skilja mellan ”forskning” och ”utvärdering” och att betona att dessa ska separeras (t ex på sid 31 i rapporten). Givet missuppfattningarna på området ska vi vara tydliga: Mycket av den bästa forskningen inom utvecklingsekonomi idag handlar om utvärdering! Naturligvis inte gjort hur som helst utan med stora krav på att t ex genom randomisering kunna jämföra utfallen före och efter en specifik intervention (vaccinering, datorer, skolböcker, mjölk till barnen, etc). Rätt gjort kan man undvika problem med selektering in i programmen från de som är mer benägna att förbättra sin situation oberoende av programmet (”selection bias”) samt utesluta förändringar över tiden som också är oberoende av programmet. Denna metod har haft ett enormt genomslag inom utvecklingsforskningen. Rätt gjort kan alltså effektutvärdering (eller s.k. ”impact evaluation”) mycket väl vara forskning. Se även Daniels tidigare inlägg här). Naturligtvis är denna metod inte på något sätt är utom kritik, och framförallt är den inte lämplig för alla typer av interventioner. Infrastrukturprojekt, makroekonomiska reformprogram, stöd till demokratiseringsprocesser är exempel på verksamheter som knappast lämpar sig för randomisering (se t ex följande inlägg av Jesper här på ekonomistas och ref i det inlägget. Se även följande artiklar om boken ”Poor  Economics” i senaste JEL. Boken borde för övrigt vara obligatorisk läsning för alla som funderar på utvärdering av bistånd). Men många interventioner lämpar sig mycket väl för att utvärderas på detta sätt och att det inte gjorts några sådana utvärderingar är högst beklagligt. Att säkerställa förmåga att göra detta framstår som en av de viktigaste förändringar som måste komma till stånd och här är kopplingen till relevanta forskningsmiljöer och ett nära samarbete med forskare nyckeln.

– Bra utvärderingar kräver deltagande och insyn i hela processen. En ytterligare anledning till att det inte gjorts några effektutvärderingar är sannolikt att det inte funnits tillräcklig koordination och kommunikation mellan de som implementerar insatser och de som ska utvärdera dem. God utvärdering i allmänhet kräver förstås möjlighet att studera situationen före och efter en åtgärd och detta är enklare om man är med tidigt i processen. När det gäller randomisering av insatser så är det helt essentiellt att den som ska utvärdera kan delta i designen av hur insatser implementeras. Det går nästan aldrig att komma in i efterhand och förväntas göra bra effektutvärderingar. En nyckel för bättre utvärderingar är alltså att utvärderingensfunktionen involveras tidigt i processen.

Lokalisering. Det går inte att komma ifrån att de två ovanstående punkterna har en direkt koppling till var utvärderingsfunktionen lokaliseras. Precis som poängterades i den utredning som Per Molander skrev när SADEV skulle bildas (”Ett fristående utvärderingsorgan för utvecklingssamarbetet”, 2004, som förövrigt med fördel kan läsas igen) är närheten till en stad med kompetens inom utvecklingsforskning av stor vikt. I första hand pekades Stockholm och Göteborg ut som lämpliga städer, där Stockholm också hade fördelen av närhet till regeringen och Sida. Av detta blev som bekant intet när Försvarsmakten bantades och statliga arbetstillfällen omlokaliserades. Argumenten för att lokalisera utvärderingsfunktionen till Stockholm eller Göteborg framstår idag som minst lika starka just på grund av de två tidigare punkterna.

Filed Under: Internationellt, Offentlig sektor, Politik

Inga varningsflagg enligt Finanspolitiska rådet

2012-07-02 av 6 kommentarer

Finanspolitiska rådet är en myndighet som är satt att granska regeringens finanspolitik. Årets rapport som kom i maj var den femte i ordningen och den första som ges ut under nye ordföranden professor Lars Jonung.

Rådets dom över regeringens politik är relativt mild. Finanspolitiken beskrivs som framgångsrik, med vilket menas att utgiftstaket inte överskrids och att de offentliga finanserna är långsiktigt hållbara när man även tar statsskulden i beaktande.

Finanspolitiska rådets ordförande, Lars Jonung

Den ekonomiska kris som just nu härjar vår omvärld – och även Sverige om man ser till arbetslöshetens nivå – påverkar givetvis möjligheterna att bedriva finanspolitik. Rådet har låtit göra ett stresstest för att se varifrån de stora hoten mot den svenska ekonomin kan komma (kap. 2). Något överraskande är det inte en fallande exportefterfrågan som kortsiktigt skulle göra störst skada i vår öppna ekonomi, utan istället fallande inhemsk efterfrågan. Rådet konstaterar att det är ökad offentlig konsumtion (dvs expansiv finanspolitik) som ger de största ökningarna i BNP (s. 67). Finansminister Borg kan med andra ord gasa på med gott samvete!

Även om rapporten är huvudsakligen positiv saknas inte kritik av regeringens politik. Framför allt är rådet kritiskt till att regeringen mörkar kring skattepolitiken. Det är oklart om skatterna kommer att sänkas ytterligare, och det är även oklart varför de nya jobbskattavdragen inte införts. Här träffar rådet onekligen en öm punkt hos regeringen; att jobbskatteavdragets femte steg inte införts tror jag har att göra med att man dels inte tydligt kan konstatera att de tidigare stegen haft någon inverkan, vilket lett till ifrågasättande av satsningarna från en rad tunga forskare, dels att avdraget vållat kritik från viktiga väljargrupper, särskilt pensionärerna. Regeringen har skyllt på det osäkra makroekonomiska läget, men rådets rapport visar nu att en expansion ändå vore motiverad. Hur ska regeringen egentligen göra med skattepolitiken?

Men också rådets rapport kan diskuteras. Diskussionen om den offentliga nettoförmögenhetens utveckling är angelägen. Ekonomins “stockar”, dvs tillgångar och skulder, är centrala för finanspolitikens långsiktiga förutsättningar; hur stor buffert finns inför oförväntade utgifter, bygger dagens utgifter på att vi lånar av andra eller att vi tär på våra tillgångar? Tyvärr beaktar rapporten inte den privata sektorns – och då särskilt hushållens – balansräkning. Detta är visserligen inte primärt kopplat till finanspolitik, men hushållens nettoförmögenhet påverkar naturligtvis deras beteende gällande exempelvis konsumtion och investeringar, och dessa spelar desto större roll för finanspolitikens inriktning och utfall. (Till rådets försvar bör framhållas att Sverige faktiskt saknar en officiell nationalförmögenhetsstatistik, något som snarare SCB och finansdepartementet bör ta på sig skulden för).

Rådet kritiserades också i en debattartikel i Dagens Industri av utredare på Naturvårdsverket för att inte ta hänsyn till miljö- och klimataspekter i sin hållbarhetsanalys. Liksom vi kan finansiera offentliga utgifter genom att öka statsskulden kan man tänka sig att våra aktiviteter tär på våra naturtillgångar på ett sätt som inte är långsiktigt hållbart ur ett bredare samhällsperspektiv. Jag tycker att denna kritik är högst relevant, och hoppas att rådet förmår bygga in miljö- och klimathänsyn i sitt framtida arbete.

Ytterligare en brist i rådets rapport är avsaknaden av fördelningspolitiska perspektiv. Detta inslag är dock under upparbetande. Rådet beställde i år ett antal underlagsrapporter (skrivna av bl a Jesper Roine och mig själv) och den nytillträdde rådsledamoten professor Anders Björklund borgar för ökat fokus på fördelningsfrågor.

Sett till sin helhet är årets rapport från Finanspolitiska rådet en genomarbetad och gedigen utredning. Behovet av kvalificerad politikgranskning är stort, och här fyller rådet en viktig uppgift. Jag ser fram emot nästa års rapport.

Filed Under: Politik Tagged With:

Ekonomiskt manifest mot västvärldens svångremspolitik

2012-06-29 av 15 kommentarer

Oenigheten bland ekonomer gällande vilken sorts politik som är bäst lämpad att möta den pågående ekonomiska krisen i västvärlden växer.

I Financial Times den 27 juni publicerade två världsberömda ekonomer, Paul Krugman och Richard Layard, ett upprop som de kallade “Manifest för ekonomiskt förnuft”. I manifestet, som också finns på en egen hemsida där många andra namnkunniga ekonomer skrivit på, anklagar författarna de styrande politikerna för att felaktigt strama åt de offentliga finanserna i en tid då även den privata sektorn krymper.

Krisen, menar författarna, är inte i första hand orsakad av oansvarig finanspolitik och alltför vidlyftig statlig upplåning (med undantag för ett fåtal länder, som t ex Grekland). Istället är det överdriven utlåning från bankerna och en sammanhörande ansvarslös skuldsättning av privata aktörer, både hushåll och företag, som orsakat krisen.

Uppropet angriper de två vanligaste motiven för åtstramande politik. Det första, som handlar om återhållsamhetens förtroendeskapande betydelse, avfärdas med att det finns få belägg för att åtstramningspolitik befrämjar ekonomisk aktivitet. Det andra, som ser krisen som en strukturkris för ineffektivt fungerande sektorer och ekonomier, avfärdas med orimligheten att alla sektorer samtidigt genomgår strukturkris vilket nu verkar vara fallet. Historiska erfarenheter från 1940-talets USA visar att det var efterfrågepolitiken som höjde aktiviteten, vilket ifrågasätter utbudsperspektivet på krisen.

Exakt vilken stabiliseringspolitik som är den rätta skiljer sig dock mellan olika länder, enligt uppropet. Graden av ekonomiska problem och ländernas förutsättningar för att bedriva nationell krispolitik skiljer sig åt.

Trots olikheterna understryker författarna att västvärldens regeringar ändå bör undvika stora nedskärningar och skattehöjningar som drabbar vanligt folk. Utöver de stabiliseringspolitiska argumenten mot sådana nedskärningar skulle en alltför tuff svångremspolitik riskera att förvärra den akuta krissituationen och skapa onödigt stort lidande bland medborgarna.

Det ska bli spännande att se vilket bemötande manifestet får bland såväl politiker som andra forskare. För egen del tror jag att författarna bakom uppropet har i allt väsentligt rätt i sin analys. Den privata sektorn verkar inte ha förmåga att kortsiktigt lösa krisen, utan därtill krävs en aktiv, expansiv finanspolitik, med satsningar inom särskilt utbyggd tjänstesektor och infrastrukturprojekt (givetvis med variationer mellan olika länder). En sådan politik skulle dessutom gå i linje — och kanske påskynda — den övergång till tjänstesektorekonomi som västvärlden redan befinner sig i. På längre sikt krävs även strukturreformer som inte minst rör skatteområdet, i synnerhet företagsbeskattningens utformning, för att skapa hållbara förutsättningar för ett produktivt näringsliv.

Filed Under: Makro, Politik Tagged With: , ,
«Föregående sida
Nästa sida»