Om arbetsgivarens sjuklöneansvar

Att arbetsgivarna ansvarar för sjukersättningen under en inledande sjukperiod beror delvis på att man vill skapa incitament för en god arbetsmiljö. Ett ytterligare argument är att arbetsgivarna är i en bättre position än myndigheterna att se till att sjukskrivningarna inte överutnyttjas. När det är staten som bär den fulla kostnaden kan både anställda och arbetsgivare ha ett gemensamt intresse av några extra sjukdagar då och då. De huvudsakliga nackdelarna med sjuklöneansvaret är att det stärker incitamenten att välja bort personer som riskerar att bli sjuka och att det kan bli dyrt för arbetsgivare som råkar ha otur.

Medan det forskats en hel del om hur ekonomiska incitament påverkar de anställdas sjukskrivningsbeteende, så finns det mindre skrivet om arbetsgivarnas incitament. En ny studie försöker fylla denna lucka genom att undersöka effekterna av en försäkring mot det två veckor långa danska sjuklönesansvaret som företag mindre än en viss storlek kunde teckna.

Den stora utmaningen för att empiriskt identifiera effekter av denna försäkring är att företag med höga sjukskrivningstal har större anledning att teckna försäkringen än företag med låga. Det finns tydliga tecken på denna typ av adverse selection och forskarna hanterar problemet genom att studera företag på olika sidor om den brytpunkt som gjorde att de överhuvudtaget kunde teckna försäkringen (de tar även hänsyn till en mängd företags- och individkarakteristika).

Resultaten är både tydliga och märkliga: försäkringen verkar ha lett till både fler och mindre långvariga sjukskrivningar, vilket tyder på att de anställda i högre grad sjukskriver sig för mindre allvarliga åkommor. Detta skulle kunna bero på att försäkringen gör arbetsgivarna mindre benägna att motverka kortare sjukskrivingar; precis den typ av moral hazard man teoretiskt skulle förvänta sig.

Vad är då märkligt? Jo, eftersom registerdata saknas för kortare sjukskrivningar har forskarna bara undersökt sjukskrivningar som är längre än två veckor. Det vill säga sjukskrivningar för vilka försäkringen inte spelade någon roll då staten ändå stod för sjuklönen. Resultaten måste alltså förklaras med att försäkrade företag blir mindre noggräknade med kortare sjukskrivningar och att detta även påverkar sjukskrivningar längre än två veckor. Inte orimligt, men samtidigt inte helt övertygande: att vara hemma en dag eller två från jobbet i onödan är ju tämligen väsensskilt från att vara hemma i mer än två veckor.