Rapportering om de rikaste försvinner

2012-05-28 av 4 kommentarer

Att skriva sakligt och intresseväckande om samhällets förmögnaste är inte helt enkelt. Men journalisten Robert Frank på Wall Street Journal har lyckats göra just det under flera år, men nu lämnar han tidningen och därmed rikemansbevakningen.

richistanFranks kanske mest kända bidrag till denna litteratur är den storsäljande boken Richistan. Den boken beskriver hur USA:s rikaste skapat ett eget land i landet, och på vilket sätt de lever sina liv vid sidan av övriga samhället. Fakta varvas med intervjuer och inblickar i de rikas värld, vilken bland annat klargör att det finns tydliga nivåskillnader även inom gruppen superrika. Hans senaste bok, The High-Beta Rich (som jag inte läst) förefaller vara en ännu mer kritisk uppgörelse med de superrikas position och livsstil. 

Frank har även tillhandahållit uppdaterad läsning i den populära WSJ-bloggen The Wealth Report. I denna blogg har han presenterat allehanda nyheter från forskning, trivia och tidvis rent skvaller som på något sätt berört de rikaste. Bland bloggens drygt tolvhundra poster återfinns rapporter om studier av de rikas motvilja mot att kalla sig rika, svårigheten att parkera en lustjakt eller var man själv hamnar på “rikedomsmätaren”. I sitt sista inlägg listar Frank bloggens tio populäraste inlägg.

Filed Under: Kuriosa

Var studera nationalekonomi? HSV ger föga vägledning

2012-05-24 av 19 kommentarer

Konkurrensen mellan högskolor om studenter, personal och resurser kräver att offentlig sektor tar ansvar för kvalitetskontroll. Men Högskoleverkets senaste utvärdering av svensk nationalekonomi är tyvärr ett exempel på motsatsen. Och felet ligger i den missriktade utvärderingsmodell som HSV använder.

Vad anser universitetskansler Lars Haikola om HSV:s utvärderingssystem?

När HSV:s kvalitetsutvärdering av nationalekonomiämnet vid svenska universitet och högskolor kom för en månad höjdes på många ögonbryn. Hela tio av 18 lärosäten ansågs ha program med “bristande kvalitet”, medan endast två program höll “mycket hög kvalitet”. Bakom domen stod ett drygt dussin nordiska forskare, utredare och studenter som hade rest land och rike runt för att skapa sig en bild av utbildningarnas innehåll. Granskningen innehåller såväl intervjuer med folk på alla nivåer som genomgång av kursmaterial, utbytesprogram, räkenskaper och uppsatser. 

Men när betygen slutligen skulle sättas på respektive utbildning var det i princip endast en av dessa faktorer som spelade roll: uppsatsernas kvalitet. Detta är ingen tillfällighet, utan bygger på HSV:s nya bedömningsmodell som helt utgår från att högskolornas kvalitet är lika med hur bra uppsatser deras studenter skriver. Att så också skett framgår också tydligt i rapportens “Bilaga 1: Samlat omdöme” (även om bedömarnas utlåtanden längre bak i rapporten innehåller mer nyanserad diskussion och information).

Bedömningsmodellen är uppenbart problematisk. I en debattartikel i senaste numret av SULF:s tidning Universitetsläraren kritiserar förre universitetskanslern Anders Flodström just HSV:s uppsatsbaserade bedömningsmodell och även regeringen som varit dess största tillskyndare.

Detta är inte ett utvärderingssystem som kan säga något om utbildningarnas kvalitet. Det är ett system som med välkänt icke-reliabla metoder bedömer kvalitet på utbildningarnas studenter. Ett system som med största sannolikhet skulle generera annorlunda resultat om bedömningarna upprepades med hjälp av en ny uppsättning bedömare. Ett system vars drivkraft blir att rekrytera ”bättre” studenter istället för att fortsätta den utveckling mot moderna, studentcentrerade och kompetensbaserade utbildningar som Bolognaprocessen initierat och drivit under tio års tid.

Det faktum att nationalekonomiutbildningen på Handelshögskolan i Stockholm fick högsta betyg av HSV, medan framför allt nyare lärosäten fick dåliga betyg ger vid handen att denna kritik kan vara riktig. Understrykas bör att det alltså inte handlar om att bedömargruppen gjort ett dåligt jobb; uppsatsernas bedömning förefaller grundlig och har dessutom granskats av externa bedömare. 

Istället för att kunna ge rekommendationer åt Ekonomistas läsare gällande val av nationalekonomiutbildning i Sverige blev detta inlägg beklagligt nog en kritik av hur HSV betygsätter utbildningar. Förhoppningsvis kan universitetskansler Lars Haikola se till ändring sker.

Filed Under: Utbildning och forskning Tagged With: ,

Vad ska vi med vargar till?

2012-05-22 av 52 kommentarer

Som tidigare rapporterats här på Ekonomistas skiljer sig storstadsbors och glesbygdsbors uppfattning om vargar markant åt. Vad som inte är helt glasklart är varför storstadsbor som jag vill ha en relativt stor och livaktig vargstam i Sverige.

De allra flesta tror jag efter en stunds eftertanke skulle hålla med om att anledningen till att vi ska visa miljöhänsyn är för att säkerställa människans överlevnad och välfärd. Vi är ju i alla högsta grad beroende av naturen när det gäller allt från rent vatten och mat på bordet till skog att tillverka papper av. Att försöka bevara naturen för dess egen skull förefaller lönlöst. Naturen är stadd i ständig förändring och växter och djur (i någon form) kommer att leva vidare vad människan än hittar på.

Det faktum att vargarna för närvarande är så få tycks dock innebära att de inte kan ha någon nämnvärd effekt på de ekosystem vi är beroende av. Detsamma tycks för övrigt gälla alla utrotningshotade djur — på sätt och vis är ju det faktum att de är utrotningshotade snarast är ett argument för att vi lika gärna kan utrota dem!

Det här resonemanget bortser dock från värdet av biologisk mångfald. Det tar lång tid för arter att utvecklas, medan de relativt snabbt kan utraderas för alltid. Att bevara arter är en slags försäkring mot framtida utmaningar, till exempel för att ta fram mediciner. Därför talas det ofta om den så kallade försiktighetsprincipen när det gäller biologisk mångfald: Eftersom det är så svårt att bedöma det eventuella framtida värdet av en viss art, är det bättre att ta det säkra före det osäkra och försöka bevara så  många arter som möjligt.

När det gäller just vargar kommer dessa dock förmodligen att leva kvar i djurparker under lång tid. Jag kanske har dålig fantasti, men jag har väldigt svårt att se vilken nytta vi skulle kunna ha av vargar i framtiden. Måhända är det starkaste skälet för att öka vargstammen snarare av estetisk natur — en del av oss gillar helt enkelt tanken på att det finns vargar i Sverige. Vargen är ju en viktig del i många myter och sagor som vi är uppväxta med och det skulle onekligen kännas lite konstigt om vargarna försvann.

Varken mångfaldsargumentet eller det estetiska argumentet är helt tydligt och det är inte klart vilket argument som främst åberopas, så det förefaller åligga vargvännerna att tydliggöra argumenten för sin ståndpunkt. Om det till exempel framförallt är estetiska skäl som ligger bakom storstadsbornas vilja att bevara vargarna förefaller de ytterst rimligt att som Daniel tidigare argumenterat låta de som konsumerar tanken på vargens existens kompensera de som drabbas av deras fysiska existens.

Filed Under: Miljö, Politik

Varför ska vi studera fördelningsfrågor?

2012-05-21 av 11 kommentarer

Med jämna mellanrum får jag frågan varför jag studerar fördelningsfrågor. Ibland formuleras det inte som en fråga utan som ett mer eller mindre aggressivt påstående: “Ekonomer ska inte hålla på med fördelningsfrågor. Fördelning är ett politiskt beslut. Ekonomer ska hålla på med effektivitet, de ska bekymra sig om att maximera totalen, sedan är det upp till andra att bestämma om fördelning…”, och så vidare.

För mig är detta konstiga för att inte säga helt obegripliga påståenden. Låt oss för tillfället bortse ifrån hela diskussionen om i vilken mån ekonomer alls ska pyssla med normativa frågor (vilket jag tycker att de mycket väl kan göra) och fokusera helt på varför fördelningsfrågor är viktiga även om man är av uppfattningen att ekonomer ”bara” ska agna sig åt att förstå och beskriva hur samhällsekonomin fungerar. Man kan skilja på två kanaler via vilka fördelningsaspekter påverkar hur ekonomin fungerar:

1) Ekonomisk/resurs kanal: En individs ekonomiska beslut vid varje givet tillfälle formas naturligtvis bland annat av individens tillgångar. Dessa individuella beslut (Hur mycket pengar ska jag spara? Ska jag utbilda mig, och i så fall till vad? Ska jag starta ett företag? etc.) bestäms både av signaler och förväntningar om den relativa avkastningen på respektive aktivitet (incitamenten) och av resurserna som man har tillgång till.

2) Politisk/opinionsskapande kanal: Fördelningen (eller uppfattningen om fördelningen och dess orsaker) påverkar politiska attityder i befolkningen och kommer därigenom att påverka ”reglerna i samhället” i framtiden.

Effekterna kan illustreras i en figur (som den mycket uppmärksamme kan identifiera som en mix av en bild ur Torsten Persson och Guido Tabellinis bok ”The economic effects of constitutions” och en annan ur Daron Acemoglu och Jim Robinsons bok ”Economic origins of dictatorship and democracy” med lite tillägg).

Till vänster i bilden finns en schematisk bild av marknaden och dess dynamik med fokus på fördelningsaspekterna. I början av varje period har en person tillgång till vissa resurser (och har förväntningar om framtida konsekvenser av sitt beteende). Baserat på detta fattas beslut som resulterar i vissa ”marknadsutfall”. Via policy ändras dessa utfall genom skatter och transfereringar, vilket slutligen resulterar i en ny fördelning av resurser (för konsumtion och sparande). Policy är förstås relevant i alla delar av detta eftersom den både påverkar direkt genom skatter och transfereringar och mera indirekt genom att tillhandahålla eller subventionera sådant som individer annars skulle behöva tillhandahålla själv (t ex utbildning, sjukvård, pensionssparande).

Resten av bilden illustrerar den politiska delen av det hela. Baserat på hur individer uppfattar att samhället funkar så formar de preferenser som kanaliseras genom en politisk process styrd både av fördelningen av resurser och de politiska spelreglerna. I slutändan resulterar detta i ny policy som påverkar marknadsutfall och interaktion.

Det finns naturligtvis många frågor där man kan göra förenklande antaganden som gör att man inte behöver ta explicit hänsyn till fördelningsaspekter men det finns knappast någon fråga där fördelningsaspekter är irrelevanta. Detta gäller även om man inte har några ambitioner att säga något normativt.

(Ps. Den som är intresserad kan läsa en längre text om detta skriven som underlagsrapport för Finanspolitiska rådet här. Där finns också en rapport som Daniel skrivit om regeringens fördelningspolitiska redogörelser 1992-2011).

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Låt inte snålheten bedra visheten!

2012-05-18 av 1 kommentar

Sockenindelning. Församling. Det hör man ju redan på orden att detta är en anakronismer som inte hör hemma i ett modernt samhälle. Det tycker uppenbarligen även regeringen och det finns nu planer på att ändra folkbokföringen och enbart basera denna på kommun och fastighet, istället för som idag på socken eller församling. Som en samling akademiker idag argumenterar på SvD Brännpunkt vore emellertid detta ett stort misstag.

Väldigt mycket forskning bygger på att det går att följa individer över tid. Genom att tämligen exakt veta var dessa växte upp kan man långt senare, ibland generationer senare, analysera hur olika faktorer påverkat dem på olika sätt. Dessa faktorer kan vara sociala, ekonomiska, miljömässiga eller av hälsokaraktär — det hör till sakens natur att vi inte idag vet exakt vilka faktorer som är relevanta. För att kunna undersöka saken måste det dock gå att koppla den exponeringen för olika faktorer till enskilda individer och då är socken- och församlingsindelningen till stor hjälp.

När det gäller att analysera hur diverse samhällsförändringar påverkar den ekonomiska och sociala geografin är det vidare av stor vikt att ha geografiska indelningar som är stabila över tid; mycket av vad som sker är omallokeringar inom exempelvis kommuner och utan en finare indelning kan dessa förändringar inte studeras. Visst finns det teknik som gör det möjligt för forskare att ”återskapa” socknar och församlingar, men som professorerna på Brännpunkt skriver är det både dyrt och komplicerat.

De marginella besparingar som kan göras av att man gör sig av med socken- och församlingsindelningen måste vägas mot de samhällskostnader som en försämrad och fördyrad forskning för med sig. Regeringens förslag förefaller vara illa genomtänkt och det är bara att hoppas att man inte låter snålheten bedra visheten i detta fall.

Filed Under: Metod, Utbildning och forskning

Mobilitet bland forskare

2012-05-16 av 1 kommentar

Forskare är ett förhållandevis mobilt släkte. Många spenderar något eller några år utomlands och för en hel del är utsikten av en internationell karriär en del av lockelsen med forskaryrket. I flertalet länder oroar sig också politiker, näringslivfolk, byråkrater och inte minst forskarna själva över landets akademiska attraktionskraft. Att få pålitlig statistik över hur det förhåller sig är inte heller lätt, framförallt inte när man vill jämföra länder med mycket olika tradition vad gäller att registrera olika förehavanden.

En ny artikel gör emellertid ett försök att med hjälp av enkätdata jämföra varifrån forskarna i 16 olika länder kommer. Föga förvånande visar sig USA vara det land dit forskare och från nästan alla länder helst söker sig (och amerikanska forskare är minst benägna att söka sig utomlands). Överlägset högst andel utländska forskare har emellertid Schweiz där 57 procent är födda utomlands. Sverige visar sig ha fjärde högst andel utländska forskare och 38 procent av de här verksamma forskarna är invandrade. Dessutom visar sig mångfalden vara näst störst i Sverige: endast Tyskland har en mer diversifierad forskarpopulation än Sverige.

Svenska forskare är däremot inte särskilt benägna att söka sig utomlands och en större andel svenska forskare i utlandet än i något annat land säger att de kan tänka sig att att återvända hem. Intressant nog är en väldigt hög andel svenska forskare i utlandet även säkra på att de inte kommer att flytta hem igen. Hemlandet verkar alltså väcka motstridiga känslor i forskarkollektivet.

Enkäten är även tydlig på en punkt: vill ett land locka till  sig utländska forskartalanger är kvaliteten på landets forskning avgörande. Möjligheten att arbeta med framstående kollegor för att på så sätt gynna sin forskarkarriär är det forskarna påstår vara avgörande för var de vill arbeta. Att försöka locka med generös föräldraledighet, utdragen semester och — faktiskt — hög lön verkar dock svårt: i förhållande till en stimulerande forskningsmiljö hamnar sådana faktorer långt ner på forskarnas uppgivna preferensordning.

Samtidigt ska man vara på det klara med att detta är de faktorer som forskarna påstår sig bry sig om och det kan ju se annorlunda ut i praktiken. En mer utförlig analys av vilka faktorer som faktiskt påverkar forskarnas mobilitet vore därför önskvärd.

Filed Under: Utbildning och forskning

Genekonomi

2012-05-14 av 2 kommentarer

I helgens Boston Globe presenterades det snabbt växande fältet Genekonomi, ett forskningsområde där flera nationalekonomer med svensk anknytning gjort viktiga bidrag (David Cesarini, Anna Dreber Almenberg, Magnus Johannesson och Björn Wallace är några av de mest meriterade). Forskningsfältet är kontroversiellt av flera skäl. Dels kan problemet med publiceringsbias vara särskilt stort när en närmast oändlig mängd genetiska indikatorer kan köras mot en aldrig sinande ström av utfall (se tidigare inlägg om detta). Dels anser vissa ekonomer att det är oklart exakt vad man kan lära sig genom att visa att det finns genetiska skäl bakom människors agerande; att det finns preferensskillnader är ju knappast någon nyhet och frågan är om sådana skillnader blir intressantare om de har genetiska orsaker?

I en nypublicerad uppsats i PNAS diskuterar bland andra Cesarini och Johannesson dessa och relaterade frågor.

Filed Under: Lästips, Metod

G(l)ömda skulder

2012-05-14 av 16 kommentarer

Vissa saker är inte alltid som de ser ut att vara. Exempel på det är soliditeten hos individer och företag. Tillgångar är oftast synligare än skulder och därför finns en risk att vi tror att de som kontrollerar kända tillgångar såsom ett företag också har en förmögenhet av samma storlek. Men gömda – eller kanske glömda – skulder ändrar bilden, vilket vi nyligen sett flera exempel på. 

Kände Muller till alla SAAB:s skulder?

Personbilstillverkaren SAAB:s ekonomi var dålig långt före konkursen. Men enligt vd Victor Muller skulle ett kapitaltillskott på fem miljarder räcka för att få skutan på rätt köl. Flera röster i samhället, däribland kända politiker, ville att svenska staten skulle stödja SAAB mer aktivt, och staten gick i borgen för SAABs lån i EIB. Men ingen utanför SAAB visste då att företagets skulder var betydligt större än vad som redovisats. När konkursboets fordringar presenterades var det inga fem miljarder, utan 12-13 miljarder, som saknades! Var detta gömda eller glömda skulder?

Ett annat flagrant exempel på gömda eller glömda skulder är det konkursade Barnkulturpalatset i Stockholm. Trots offentliga och privata bidrag på 50 miljoner fick palatset problem redan efter några månader. Palatsets ledare Lotta Nilsson skyllde då på att man var en liten aktör utan muskler “när det kommer en likviditetskris”. Men det var ingen likviditetskris: konkursförvaltaren konstaterade att palatsets tillgångar var 2,3 miljoner medan skulderna hela 30,5 miljoner.

Nog kände Maxwell till sina skulder?

Ett tredje exempel på gömda eller glömda skulder är den brittiske mediemagnaten Robert Maxwell. När Maxwell dramatiskt dog 1991 var han enligt Forbes Magazine god för 1,9 miljarder dollar, den 36:e största privata förmögenheten på jorden vid det tillfället. Men när bouppteckningen var klar visade det sig att Maxwell hade gigantiska – och definitivt gömda – skulder. När han dog var han god för minus två miljarder. Maxwell var alltså inte superrik utan fullständigt utblottad!

Vilken är då lärdomen av dessa episoder? Tja, för forskare är den uppenbara läxan att inte hysa någon övertro till andrahandsuppgifter om individers förmögenheter eller företags balanser. För politiker är nog istället läxan att man bör leta extra länge efter skulder innan skattebetalarnas pengar används till att understödja privata företag och organisationer. Trots moderna skattelagar och redovisningsregler vet vi nog betydligt mindre om hur det är ställt med vissa företags och individers ekonomier än vi tror. Sådant manar till försiktighet.

Filed Under: Kuriosa

Varför säljs ekologiska varor i små förpackningar?

2012-05-10 av 27 kommentarer

Jag stödjer gärna ekologiskt producerad mat (trots Jonas invändningar) och är beredd att betala en extra slant för detta. Tyvärr säljs dock ofta ekologisk mat i små förpackningar vilket gör det väsentligt mycket dyrare att köpa ekologiskt.

När det gäller till exempel smör säljer många butiker bara 250-gramsförpackningar av ekologiskt smör, medan den vanligaste förpackningsstorleken för icke-ekologiskt smör är 500 gram. Att konsumenterna föredrar 500 grams-förpackningar kan man också utläsa från till exempel Mathems hemsida (som sorterar varor efter hur ofta de köps). Kilopriset hos Mathem på konventionellt smör i 500-gramsförpackning är 58 kronor, medan kilopriset för 250-gramsförpackningen är 80 kronor. Ekologiskt  smör i 250-gramsförpackning kostar 92 kronor per kilo.

Ekologiskt smör kostar alltså 15 procent mer än icke-ekologiskt, vilket jag definitivt är beredd att betala. De flesta affärer låter mig dock bara köpa 250 gramsförpackningar, vilket innebär att jag måste betala ett 60 procent högre kilopris. Samma sak gäller bland annat mjöl, strösocker och glass. Även i dessa fall måste jag ibland köpa fler av mindre förpackningar, vilket gör att ekologiskt producerad mat får ett kilopris som ligger 50-100 procent över konventionell mat för dessa varor.

Jag kan tänka mig två förklaringar till att det är på detta vis. Den enklaste och tristaste förklaringen är att de som handlar ekologiskt föredrar mindre förpackningar, kanske på grund av att de oftare är singelhushåll, och att det är detta som speglas i butikernas utbud (hyllutrymmet är ju begränsat, så affärerna har inte plats för alla tänkbara förpackningsstorlekar).

Det finns dock en annan tänkbar förklaring. De som handlar ekologiskt är förmodligen mindre priskänsliga än andra konsumenter och butikerna har därför anledning att ha högre marginaler på ekologiska varor. (Enligt hörsägen har dock Coop lägre marginaler på ekologiska livsmedel för att stimulera ekologisk konsumtion, men jag vet inte om det stämmer.) Att sälja en 500-gramsförpackning ekologiskt smör till ett 60 procent högre pris skulle dock förmodligen avskräcka många som vill köpa ekologiskt. Ett något mer subtilt sätt att prisdiskriminera är därför att göra det genom förpackningsstorleken — kilopriset för de mindre förpackningarna skiljer sig ju inte så mycket mellan ekologiska och icke-ekologiska varor. Om detta är den riktiga förklaringen är det också ett tecken på att konkurrensen inte fungerar särskilt bra.

(Ett annat mysterium när det gäller priset på just smör som jag tagit upp tidigare är varför priset inte justeras efter utbudet — i Sverige drabbas vi av återkommande ”smörbrist”.)

Filed Under: Miljö

Deadline för att presentera på nationella konferensen

2012-05-09 av 10 kommentarer

Om en vecka, 15 maj, går tiden ut för att anmäla uppsats till den tredje nationella konferensen i nationalekonomi som kommer att äga rum på Stockholms universitet den 27-28 september 2012.

På konferensen samlas Sveriges aktiva forskare i nationalekonomi och andra med intresse för att mötas, diskutera och presentera pågående forskning. En paneldiskussion på tema miljö- och resursekonomi kommer äga rum. Dessutom kommer mottagaren av 2011 års Assar Lindbeck-medalj, Per Strömberg, att presenteras.

Detaljerad information hur man skickar in uppsats (eller om man enbart vill anmäla närvaro utan att presentera – är är deadline 30 juni) finns på konferensen hemsida. Välkomna!

Filed Under: Utbildning och forskning
«Föregående sida
Nästa sida»