Jonas inlägg häromdagen om skillnaderna och kopplingarna mellan likviditet och solvens fick mig att tänka på ett relaterat förhållande, det mellan förväntningar och värde. Enkelt uttryckt handlar ju likviditet om vad man kan casha upp här och nu, solvens om vad man kan betala om man får lite tid på sig. Men beroende på hur man ser på “får lite tid på sig” så kan det hela utsträckas till en vanlig definition av alla ekonomiska värderingar. Värdet på ett företag definieras vanligen som “nuvärdet av alla framtida vinster som företaget förväntas göra”. Detta har typiskt sett mycket lite att göra med företagets likviditet och mycket mer med bedömningen om dess förmåga att generera vinster framöver. Innovationen att kunna investera i ett projekt, som här och nu bara har skulder, mot löftet om att få del av framtida vinster är en fantastisk uppfinning som bidragit enormt till ekonomisk utveckling. Samtidigt är det förstås också grunden till spekulation som kan gå helt överstyr (vilket emellanåt leder till bisarra “avslöjanden” av att marknadsekonomin i själva verket är baserad på “pengar som inte finns”. Det är bara “hittepå allting!”…).
I bred bemärkelse står och faller mycket av möjligheterna till en väl fungerande ekonomi med i vilken mån människor tycker sig kunna lita på att systemet funkar. När tillräckligt många är tveksamma till möjligheterna att investera i framtiden eller på att det finansiella systemet av olika skäl inte går att lita på, ja då stannar allt…
I ljuset av detta är data från financial trust index oroande för den som hoppas på en återhämtning och enligt Paola Sapienza och Luigi Zingales består krisen just av detta förlorade förtroende. (Tack för länktipsen Jonas!)
Ekonomistas 
Apropå svårigheterna att få plats för interaktivt “förtroende” i moderna makromodeller hade jag igår en bloggpost (http://larspsyll.wordpress.com/2012/09/02/on-the-poverty-of-new-keynesian-macroeconomics/) som kanske kan vara värd att fundera över också ur ett metodologiskt perspektiv:
“So here we are getting close to the heart of darkness in “New Keynesian” macroeconomics. Where “New Keynesian” economists think that they can rigorously deduce the aggregate effects of (representative) actors with their reductionist microfoundational methodology, they have to put a blind eye on the emergent properties that characterize all open social systems – including the economic system. The interaction between animal spirits, trust, confidence, institutions etc., cannot be deduced or reduced to a question answerable on the idividual level. Macroeconomic structures and phenomena have to be analyzed also on their own terms. And although one may easily agree with Krugman’s emphasis on simple models, the simplifications used may have to be simplifications adequate for macroeconomics and not those adequate for microeconomics.”