Sänkt restaurangmoms: erfarenheter från Finland

2011-09-07 av 7 kommentarer

Om två veckor presenteras budgetpropositionen för nästa år, men vi vet redan att regeringen då kommer att föreslå en sänkning av restaurangmomsen. Enligt uppskattningar i ett delbetänkande från utredningen Sänkt restaurang- och cateringmoms kommer momssänkningen att höja sysselsättningen med 6000 personer på sikt.

Här på Ekonomistas har Eva tidigare skrivit om forskning som visar att sänkningen av momsen för frisörer i Finland inte verkar ha påverkat sysselsättningen i branschen. I det senaste numret av Ekonomisk Debatt sammanfattas denna finska forskning även av Iida Häkkinen Skans och Tuomas Kosonen.

Häkkinen Skans och Kosonen presenterar dessutom studier av den sänkta restaurangmomsen i Finland den 1 juli 2010. Denna momssänkning verkar ha minskat priserna med ungefär en tredjedel av momssänkningen, vilket liknar priseffekterna efter sänkningen av frisörmomsen. Det är svårt att redan nu dra några slutsatser från denna skattesänkning, men beräkningarna bakom uppskattningen att en momssänkning i Sverige skulle höja sysselsättningen med 6000 personer antar att momssänkningen på lång sikt får fullt genomslag på priset. Häkkinen Skans och Kosonens bedömning är att ”i ljuset av de finska erfarenheterna verkar dessa antaganden ganska optimistiska”.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik

Nystart för Finanspolitiska Rådet?

2011-09-06 av 1 kommentar

I våras meddelade Finanspolitiska Rådets dåvarande ordförande Lars Calmfors att han inte vill sitta kvar i rådet. Efter en intensiv rekryteringskampanj meddelade regeringen så till sist i somras att en ny ordförande, och ett delvis nytt råd, hade tillsats. Professorn och tidigare EU-rådgivaren Lars Jonung efterträder Calmfors. Men även om personerna finns på plats kvarstår frågorna om rådets framtid.

Bakgrunden till rådet är ganska brokig. Under lång tid fanns en liknande myndighet, Ekonomiska Rådet, som bestod av akademiska nationalekonomer med uppgift att analysera samhällsekonomin. Men detta råd verkar ha haft begränsat inflytande i politiken av döma av Tore Ellingsens syrliga uppgörelse i ED. När Anders Borg tillträdde avskaffades Ekonomiska Rådet och istället tillsattes Finanspolitiska Rådet. Liksom föregångaren blev det en myndighet under regeringen, men denna gång med mer uttalad roll att granska regeringens ekonomiska politik.

Men om historiken är brokig är framtiden snarare oviss. Är det rimligt att en liten myndighet med en handfull deltidsanställda forskare och ett litet kansli med två kvalificerade utredare ska kunna mäta sig med finansdepartementets gigantiska organisation med flera dussin disputerade ekonomer? Och är det lämpligt att denna “djävulsadvokat” till myndighet ska kunna utföra sitt uppdrag när den som ska granskas också är uppdragsgivare — och huvudfinansiär (men dock inte enda finansiär eftersom rådsmedlemmarnas fasta arbetsgivare förväntas acceptera att deras anställda utför extramurala uppdrag på betald arbetstid)? Denna relationsproblematik framskymtade tydligt i våras när Borg och Calmfors rök ihop i media.

Rådet kommer nog att fullgöra sin uppgift även framdeles. Det finns bred kompetens bland dess ledamöter och Lars Jonung är pensionerad från EU-kommissionen och kan därför agera relativt oberoende. Men det verkar inte alla hålla med om, och jag har hört viskningar i korridoren om att det är anmärkningsvärt att ha ett ”oberoende” råd med regeringen Bildts före detta rådgivare som ordförande.

För att ytterligare stärka rådets oberoende vore det nog lämpligt att flytta ansvaret för rådet från regeringen till riksdagen, en flytt som varit på tapeten en tid. Det skulle öka trovärdigheten i granskningen. En rejäl resursförstärkning genom ett antal kvalificerade assistenter på kansliet skulle nog också ge resultat. Då skulle man verkligen kunna prata om en nystart.

Filed Under: Makro Tagged With: ,

Transition Economics is dead. Long live Transition Economics

2011-09-05 av 2 kommentarer

I höst är det 20 år sedan Sovjetunionen kollapsade. Den period av dramatiska förändringar som följde ritade om Europas ekonomiska och politiska karta och förändrade ett antal samhällen i grunden. Alla dessa skeenden skapade också ett nytt forskningsfält inom nationalekonomi; ”Transition Economics”. (Utmärkta sammanfattningar av fältet och dess huvudfrågor finns t ex här och här. En mycket bra och lättillgänglig bok på ämnet är ”Transition and Economics” av Gérard Roland. Introkapitlen kan läsas här och här).

I dag anser de flesta att forskningsfältet ”Transition Economics”, i bemärkelsen studiet av de forna östblocksländernas övergång från plan- till marknadsekonomi, inte längre är relevant. Vissa av länderna har förändrats snabbt och är idag EU-medlemmar, andra har inte ens uppnått de BNP/capita nivåer man hade i slutet av 1980-talet före förändringsprocessen tog fart. Länderna har helt enkelt utvecklats i så olika riktningar att deras respektive problem i de flesta frågor idag är helt olika.

Samtidigt är forskning och idéer kring storskaliga förändringar av samhällen långt ifrån ett ämne som tillhör det förgångna. Många av länderna i det forna Sovjetunionen står fortsatt inför stora utmaningar och händelserna i Nordafrika och Mellanöstern har resulterat i att ett antal länder nu står inför utmaningar som på många sätt liknar de som länder i öst stod inför för 20 år sedan. Och det lär dyka upp fler fall i framtiden.

Det är mot bakgrund av detta som SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) tillsammans med sitt nätverk av forskningsinstitut i Moskva (CEFIR), Riga (BICEPS), Minsk (BEROC), Szczecin (CenEA), Tblisi (ISET), och Kiev (KEI) idag lanserar the FREE Policy Brief Series. Målet med FREE är att knyta samman forskning och policy genom korta analyser av aktuella ekonomiska problem och utmaningar. Formatet är texter som är mellan 3-6 sidor långa och baserade på akademisk forskning kring den aktuella frågan. De ska vara mer initierade och djuplodande än en genomsnittlig tidningsartikel på ämnet, men kortare och mer tillgängliga än akademiska artiklar. Varje måndag dyker (minst) en ny artikel upp

Till dagens lansering har Sergei Guriev skrivit om vad forskning inom politisk ekonomi lär oss om Rysslands möjligheter att reformera sin ekonomi, Torbjörn Becker har skrivit om transitionen i öst och om ekonomiska chocker genom historien, och Mykhaylo Salnykov om Vitrysk energisäkerhet.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Utbildning och forskning

Väljer vi det som vi tror gör oss lyckliga?

2011-09-02 av 15 kommentarer

Lyckoforskning är numera ett etablerat tvärvetenskapligt forskningsfält. Det finns också ett stort politiskt intresse för denna forskning eftersom många politiker vill hitta andra sätt än BNP att mäta välfärd på. Bland annat har Nicolas Sarkozy engagerat ekonomipristagarna Joseph Stiglitz och Amartya Sen för att utveckla ett sådant mått (vilket Anne Boschini skrivit om tidigare). En stor del av lyckoforskningen utgår från svar på enkätfrågor om livstillfredsställelse eller hur lycklig man känner sig. Men än så länge vet vi inte riktigt vad dessa frågor egentligen mäter.

I en uppsats som är under publicering försöker man delvis besvara denna fråga genom att undersöka överensstämmelsen mellan vilka (hypotetiska) val vi gör och vad vi tror skulle göra oss lyckliga. Vid första påseende kan det förefalla självklart att man borde välja det man tror ska göra en lyckligare. Man väljer päron framför äpplen om man tror att päron gör en lyckligare än äpplen.

Så visar det sig också vara för denna typ av enkla val, men för mer kniviga överväganden, såsom valet mellan ett arbete med hög lön och långa arbetsdagar och låg lön och korta arbetsdagar, väljer vi inte alltid det som vi tror gör oss lyckligast. I stället verkar andra saker än förväntad lycka spela roll, såsom konsekvenser för ens familj, känslan av kontroll och att det ska kännas meningsfullt.

Det är alltså inte bara förväntad lycka som spelar roll för vilka val vi gör, utan det är även annat. Med andra ord kan svar på lyckofrågor inte rakt av tolkas som ”nytta” i den bemärkelse ekonomer brukar använda begreppet (dvs såsom innefattande ”allt” som har betydelse för vilka val vi gör). Men å andra sidan visar studien också att svar på lyckofrågor är det som väger övervägande tyngst för att förklara vilka val vi gör och att de till största delen överensstämmer med våra val. Studien kan därför gillas både av dem som är kritiska till ett alltför naivt användande av enkätsvar på lyckofrågor och de som tycker att är ett bra mått. Att resultaten är välsmakade för forskare med skiftande smak för lyckoforskning är förmodligen inget som skadar om man ska navigera in en sådan uppsats i den finaste nationalekonomiska tidskriften, American Economic Review.

Filed Under: Välfärd

Astrid Kander: Tillväxtoptimister blundar för miljöproblem

2011-09-01 av 69 kommentarer

Astrid Kander, Lunds universitet

Boken Hållbarhetsmyten som utkom på SNS Förlag tidigare i år är en kritisk uppgörelse med det utvecklingsmotstånd som författarna menar dominerar hållbarhetsdebatten. I det här gästinlägget bjuder Astrid Kander, professor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, på en kritisk recension av boken. 

Hållbarhetsmyten: Varför tillväxten inte är problemet är en debattbok skriven av utvecklingsforskarna Martin Andersson och Christer Gunnarsson, båda verksamma vid ekonomisk-historiska institutionen i Lund. Boken är skriven utifrån ett patos för de fattigaste i världen. Löser fattigdomsfrågan gör man inte utan utveckling och ekonomisk tillväxt, och författarna ondgör sig därför över de tillväxtfientliga strömningar som de menar genomsyrar dagens tänkande, politik och universitetskurser. De vänder sig mot de statiska inslagen i den rådande hållbarhetsdiskursen och vill genom ekonomisk-historisk belysning visa att fortsatt tillväxt är nödvändig och önskvärd. Detta är bra, tycker jag, men de går för långt när de hävdar att tillväxten löser sina egna miljöproblem. Bara de fattiga blir rika som vi så ordnar det sig, även med miljön, verkar de mena. Genomgående i boken hävdar de att tillväxtpessimisterna bygger sina argument på svag empirisk grund. Tonen är raljerande och polemisk. Problemet är att deras egen argumentation lämnar mycket att önska i fråga om logisk stringens och empirisk underbyggnad, så jag får väl lov att bli lite polemisk mot dem, trots att de är mina kollegor.

Bokens uppbyggnad är genomtänkt. I introduktionskapitlet målas fienden upp, den så kallade ”ekologismen”. De följande två kapitlen ger en idéhistorisk genomgång av denna ekologisms rötter. Därefter försöker de visa med empiriska data hur världsbefolkningen utvecklas och hur förhållandet mellan tillväxt och miljö egentligen ser ut. Allt för att få ”ekologismen” på fall. Därefter ger de oss sitt eget recept för hur fattigdoms- och miljöproblemen ska lösas: genom strukturomvandling och tillväxt.

Boken är kvalitetsmässigt ojämn. Introduktionskapitlet där fienden målas upp är grovt, ideologiserande och lite tjatigt. Författarna attackerar vad de menar är en förhärskande syn vid västerländska universitet.  Ekologismen menar enligt Andersson & Gunnarsson att ”miljön är sämre än någonsin tidigare och att den av människan opåverkade naturen är ett idealtillstånd som måste bevaras”. Ekologismens anhängare ser ekonomin som ett nollsummespel, ett skyfflande av resurser och rikedom från den fattiga till den rika världen, och är bekymrade över befolkningsökningen i världen. De sätter miljöns väl före människans. Få seriösa forskare eller beslutsfattare skulle bekänna sig till denna så kallade ekologism, så vem är det man attackerar? Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, som ivrigt förfäktat just nollsummeidén, verkar ligga nära till hands, men inte skriver man väl en hel bok för att bemöta hans argument?

[Read more…]

Filed Under: Internationellt, Miljö Tagged With: , , ,
«Föregående sida