Lars E. O. Svenssons framtid i direktionen

I april löper mandatperioden ut för Lars E. O. Svensson och Barbro Wickman-Parak i Riksbankens direktion. Lars Svensson har ganska tydligt signalerat att han vill få förnyat mandat, men det har även kommit signaler från fullmäktige, som utser direktionsledamöterna, att man hellre ser ledamöter som ansluter sig till majoritetens linje.

Frågan är principiellt viktig. Riksbankslagen från 1999 föregicks av flera utredningar. Den offentliga utredningen Riksbanken och prisstabiliteten (SOU 1993:20, ledd av Lars Tobisson, finns tyvärr ej på nätet) föreslog att:

Genom att mandatperioden föreslås bli sju år kan det också stadgas att [direktionsledamöter] ej får återväljas. Motivet för att ej tillåta återval är att minska risken för att ledamöterna lockas att följa partipolitiska ställningstaganden i hopp om återval.

Nu implementerades dock inte den utredningens förslag. Riksbankslagens utformning följer istället förslagen i Riksbankens ställning (Ds 1995:50 och Prop 1997/98:40) beredd av en parlamentarisk arbetsgupp under ledning av Erik Åsbrink. Där skriver man att:

Arbetsgruppen har övervägt om man borde begränsa möjligheten till omval men inte funnit några vägande skäl för en sådan ordning. Möjligheten till omval innebär självfallet ingen garanti för omval utan fullmäktige skall vid varje valtillfälle fritt pröva om omval skall ske.

Den senaste tidens diskussion visar att det trots allt är problematiskt att tillåta omval. Den direktionsledamot som vill bli omvald kanske i framtiden kommer att hålla sig närmare majoritetens linje, eller på annat sätt undvika att ta tuffa beslut i direktionen. När omval är tillåtet är det därför viktigt att fullmäktiges beslut följer tydliga och välgrundade principer. Fullmäktige eller riksdagen bör presentera vilka principer som kommer att ligga till grund för framtida omval. Men att nu, precis inför det kontroversiella beslutet, införa åldersregler som gör att Svensson och Wickman-Parak inte kan omväljas skulle skada Riksbankens trovärdighet.

Länkar:

Comments

  1. Jag har ingen uppfattning om åsiktskillnaderna i Riksbanksfullmäktige eller om huruvida räntan borde sänkas eller inte. Men måste det inte principiellt vara en fördel om det finns olika åsikter representerade i Riksbanksfullmäktige?

    Om alla tänker som chefen är det inte många som tänker.

    • Wilhelm S says:

      Möjligen märker jag ord, men RIksbanksfullmäktige har redan ett bredare åsiktsunderlag (i varje så brett som de politiska partierna mäktar med att mönstra). I detta fall är det frågan om Riksbankens verkställande ledning.

    • Björn: Det finns både för- och nackdelar med olika åsikter i direktionen. Här är några, inte helt genomtänkta, reflektioner kring detta:

      1. Det är bra att flera experter diskuterar och argumentera med varandra. Det bör leda till bättre beslut.

      2. En ”offentlig oenighet” kan tänkas försämra besluten. Det kan uppstå prestige och låsningar som gör att direktionsledamöter blir ovilliga att ändra uppfattning i ljuset av ny information om det då ser ut som att man tidigare hade fel.

      3. Men för en självständig centralbank är det också viktigt att varje direktionsledamot offentligt motiverar sin ståndpunkt. Detta eftersom:

      3a. Direktionsledamöterna har ett personligt ansvar för penningpolitiken. Det blir svårt att utvärdera penningpolitiken om den inte är tydligt presenterad och motiverad.

      3b. Det är viktigt att det finns en kontinuitet i Riksbanken som institution. En effektiv penningpolitik bygger på förtroende och förutsägbarhet. Detta är ett av skälen till att penningpolitiken bestäms av en direktion med flera ledamöter, och att de har överlappande mandatperioder. Om man inte känner till de enskilda direktionsledamöternas åsikter kan onödig osäkerhet uppstå när en direktionsledamot ska bytas ut.

  2. Undrande says:

    Skulle inte underteckand (Martin) kunna vara en lämplig kandidat?

    • Micke says:

      Martin vore ett mycket bra, men på ett sätt lite konstigt val. Antingen går man efter kompetens, och då förefaller allt annat än ett återval av LEOS konstigt, eller så vill man ha någon som kan hållas i kort koppel, och då finns det en närmast outtömlig rad av politiker att välja bland.

      Man kan förvisso tänka sig LEOS+en till, men då har Martin fel kön. Så tyvärr, Martin, du får bida din tid en stund till.

  3. Olof Johansson-Stenman says:

    Det viktigaste skälet att ha kvar Svensson är som jag ser det knappast att han förespråkar en avvikande linje från de övriga, utan för att han, oavsett vad man tycker om hans linje, har en mycket hög kompetens. Martin vore naturligtvis också en god och lämplig kandidat.

  4. e.lind says:

    Håller med att det kan vara en poäng att ha en akademisk ekonom med kompetens i världsklass i direktionen. Skulle rösta på att Lars Svensson kvarstår eller ersätts med en kandidat med motsvarande kompetens. Makroekonomisk forskning står för stora utmaningar och förändringar i närtid. Det är därför bra att ha någon som kan greppa detta skeende.

    Se t.ex. ”Understanding the Economic Slump: Balance Sheets and Policy Uncertainty”

  5. Lars E.O.S. besitter uppenbarligen en mycket stor kompetens. Det finns även en skillnad mellan kompetens och slutsatser. Därför kan han sitta kvar. Han bör t.o.m. få vara kvar av just de orsakerna. Däremot förefaller det inte uppenbart rimligt att två personer med typiskt identiska slutsatser behöver sitta i direktionen.

  6. Skräckscenariot är att man tillsätter en person i direktionen som enbart besitter ytlig kunskap om hur ekonomin fungerar. Det finns idag mängder av personer som är duktiga på att uttala sig i medier om det rådande läget, om vad de aktuella prognoserna säger och även hur den nationalekonomiska standaradmodellen kan användas i sammanhanget. De är extremt verbala och pedagogiska i media. Här framstår ju bankernas chefekeonomer som typexempel på sådana personer.

    Men det är inte sådana personer vi vill ha till att bedriva landets penningpolitik. För det krävs i mina ögon en helt annan kompetens. Där krävs att man kan se bortom det ständiga flödet av marknadsuppdateringar. En direktionsledamot bör besitta verklig expertis inom ett eller flera områden med relevans för penningpolitiken: arbetsmarknad, finansmarknad, internationell handel. Forskningsmertiering är närmast självskriven för att kunna se skillnad mellan schimära och verkliga, djupliggande samband i ekonomin.

    Om man inte har en sådan verklig kompetens blir man lätt fånge i den ytliga logik som bygger på svadan av halvsanningar som hela tiden florerar på börssidor och i marknadskommentarer. Direktionsledamöterna bör alltså inte hämtas från de grupper av personer som är duktigast på att orera utifrån denna ytliga logik. Det vore verkligen sorligt som så skedde.

    • Det är lustigt att en blogg full med ekonomer inte ser det sovjetiska i att ha en kommitté som beslutar om en av de viktigaste varorna/tjänsterna i ett modernt samhälle. Vi vet ju hur det gick i Sovjet – kommitteerna kunde inte ens avgöra hur mycket potatis som skulle produceras. Varför skulle de lyckas med en mycket mer komplex produkt som pengar??

  7. Schumpeter skrev en gång:

    ”Det vi kallar för stora kriser eller katastrofer kan inte i något enda fall förklaras enbart med kapitalismens sätt att fungera. Det finns alltid och just i det värsta fallen ”externa faktorer”, krig felaktiga politiska åtgärder o s v. Detta fält är visserligen så förhärjat av monomana personer, särskilt av den monetaristiska sorten, att det som borde vara rena sunda förnuftet ingalunda är lätt att införa. För varje fördomsfri människa borde det ändå stå klart att ett systems sätt att fungera är en sak och externa faktorers störningar en annan. Detta är inget argument för laissez-faire. Tvärtom är det ett argument för reglering som vilar på insikter om vad den kapitalistiska maskinen är gjord av. Det är ändå högst relevant när man skall bedöma resultaten av maskinens arbete”.

    Har inte själv läst makro, inte forskat. Spenderar mycket tid på börssidor och håller mig ständigt uppdaterad med diverse olika marknadskommentarer.

    Kan inte någon av er på ekonomistas som forskar recensera: ”Monetary Regimes and Inflation” och berätta vad det är Peter Bernholz men även Cesar Lack samt Dirk Falrick missar?

    http://www.vorsorgeexperten.ch/fileadmin/user_upload/Dokumente/UBS_research_focus_Inflation_June_2011.pdf

    Men även Nouriel Roubini, Marc Faber, Kyle Bass, Eric Sprott och Grant Williams (men även jag själv) har missförstått med dagens ekonomi. Vad är det i företagsekonomin som gör att bara för att vi inte läst makro kan avfärdas som halvsanningar med ytlig logik (håller för övrigt med om att bankernas olika s k chefsekonomer tar för mycket plats i media)?

    Allt jag begär av er tid är 14.46 min. Hål andan och låt oss med företagsekonomi i bagaget visa hur vi räknar, hur vi tänker.

    Så tillbaks till den ”springande punkten”. Kan man verkligen lyfta ut den induktiva komponenten ur ekonomin? Av allt att döma svarar Schumpeter nej på den frågan medan Lars E.O Svensson svarar ja. För alla oss andra är det bara att hoppas att inte ”hjärnspöket” drabbar oss någon dag. För det kan väl ändå inte ligga något i det de där andra (företagsekonomerna) har att säga? 😛

    • Tore Ellingsen says:
    • Personligen anser jag bl.a att 2 huvudfaktorer utgör skälet till varför makroekonomerna helt missat uppbyggnadsfasen till dagens kris. Det globala arbetskraftsarbitraget(Nafta 1994 och WTO/Kina
      2001) är den ena medan den andra faktorn är finansavregleringen från 1999 i USA (i praktiken successivt från 80-talet)och skuldsättningen. När en bransch väljer att flytta ut produktion(textil t.ex) kan ekonomin hantera detta slack(arbetslöshet) via lägre importpriser och ökad konsumtion men när större delen av hela arbetar-kollektivets produktion ”outsourcas” utomlands samtidigt som IT-revolutionen möjliggör för företagen att slimma organisationerna bortom fackföreningarnas ”protester” så har vi fått en arbetsmarknad helt på arbetsgivarnas villkor. En förstärkning av den långsiktigt rådande trenden (i USA)av fallande reallöneinkomster och därmed fallande endogen inflation(inkl importerad arbitrage-deflation) upplevs därför också naturlig vilket även kunnat sänka räntorna. Den andra faktorn är finanskollektivets expansion på bekostnad av den nationella realproduktiva sektorn vilket dels bidrar till en stadigt sjunkande investeringstillväxt(om än billigare finansiering), dels ökar skuldsättningen inom ekonomin(större utbud till lägre kostnad). Båda dessa faktorer verkar i symbios genom att allt fler tvingas(kan!) leva på kredit för att klara sina utgifter liksom att en för låg (real-)ränta förstör tidspreferenserna mellan t.ex konsumtion och sparande. Man får inte heller glömma bort att en stor andel av tjänste-andelens tillväxt inom västekonomierna utgörs av tidigare uppsagd personal där företagen istället köper deras tjänster externt. F.d tillverkningsarbetare jobbar oftast inom låglöne-sektorer för t.ex konsumtion och hälsa eller så tillhör de kadern av långtidsarbetslösa alt. utanför reserven. Det Alan Greenspan under 10-12 år kallade för produktivitetsundret inom USA´s ekonomi är delvis spegelbilden av samma sak som gör att den amerikanska ekonomin inte klarar att återhämta sig. Det är lätt att glömma bort att ekonomi först och främst är människor, inte företagen per se. All politik i väst sedan 80-talet har handlat om att ge företagen fördelar. Och den saknade pusselbiten i makroekonomens modeller är förstås finansekonomin och skuldsättningen(neo-keynesian-failure). Ett svart hål skulle jag vilja säga. Hur kunde ni missa detta? Husbubblan blev trigger för en kris med orsaker från förr där politiker och forskare med lätthet accepterat minsta motståndets företagspolitik(outsourcing och kreditexpansion) som den lättaste vägen mot anpassning av det för höga kostnadsläget i väst. Avtagande avkastning finns alltid och överallt. Detsamma gäller vid en ränta av 0(noll) %. Glöm inte det!

  8. Japan har mycket länge levt med ett strukturellt s.k output gap på 5-6% och med 0-ränta utan att det skapat några jobb! Vad drar Lars EO för slutsatser?

    • Jenka says:

      Vet inte om du vet om det, men han har skrivit om japan. Google it om du verkligen vill veta?

      http://www.princeton.edu/ceps/workingpapers/126svensson.pdf

      • monetarism kopplat med behaviorsm är den nya strategin som säkert har sina fördelar och tillämplighet men den riskerar även att få ett högt pris…om den misslyckas. Frågan är vilket koll Lars E.O och för den delen Bernanke har betr den japanska ekonomins strukturella funktionssätt. Inte fungerar den riktigt som i Sverige eller USA. Inte heller är övriga förutsättningarna de samma. Långa traditioner bryter man inte heller så lätt genom att slå på inflations-trumman när det gäller konsumtionen. En befolkning som haft sin utkomst via livstidsanställning där pensionssparandet inte fungerat som hos oss. Ett överskuggande problem är att den globala ekonomin nu tenderar att gå i takt utan egentlig vagndragare. Experimentet skall bli intressant att följa. Skall läsa på om E.O´´s Japan-insikter(utöver de penningpolitiska kunskaperna). Tack för länken!

        Men USA´s och Europa´s finansdepartement uttalar sig kritiska röster i fredags om devalverings-strategin!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s