En vanlig uppfattning i den allmänna debatten är att en förklaring till arbetslösheten i Sverige är att jobben för lågkvalificerad arbetskraft har försvunnit. I en bilaga till Långtidsutredningen 2011 visar Nils Gottfries vid Uppsala universitet att en del av förklaringen också ligger i de relativt höga lägsta-lönerna i Sverige.
I figuren nedan (som är tagen ur Nils bilaga) visar sambandet mellan sysselsättningsgraden och relativlönerna för personer med olika utbildning för män i åldern 30-54 födda i Sverige. På x-axeln redovisas sysselsättningsgraden och på y-axeln relativlönen jämfört med gruppen med tre-årigt gymnasium. De olika punkterna i grafen representerar olika utbildningsgrupper (grundskola, icke-teoretiskt gymnasium, 3-årigt teoretiskt gymnasium, kort högskola, lång högskola, doktorandstudier).
I figuren ser vi att ju ett positivt samband mellan relativlön och utbildningsnivå. För gruppen med lägst utbildning verkar dock sambandet snarare vara mellan utbildningsnivå och sysselsättningsgrad: de med bara grundskoleexamen tjänar nästan lika mycket som de med ej teoretiskt gymnasium, men är sysselsatta i betydligt lägre utsträckning.
Om vi utgår från att de med lägre utbildning i genomsnitt har lägre produktivitet än de med högre utbildning ser vi alltså att lönerna verkar anpassa sig efter detta för flertalet av grupper vilket upprätthåller sysselsättningen, men att detta inte sker för den lägst utbildade gruppen. Detta tyder helt enkelt på att minimilönerna är bindande för denna grupp och att de i stället får betala med högre arbetslöshet.
Ekonomistas 
Ekonomisk teori är som bäst när den med en klar utsaga (utan en massa utvikningar) befästar det som man intuitivt känner på sig är rätt.
Grattis, Nils, till en väldokumenterad slutsats!
Jag håller med om att lägstalönerna är en plausibel teori, men en tänkbar mothypotes är förstås att det rör sig om psykiska eller sociala problem som (i) gör folk svårplacerade nästan överallt på arbetsmarknaden och (ii) är runt 10 procentenheter vanligare i gruppen med enbart grundskoleutbildning – exempelvis för att dessa problem ofta uppträder redan i tonåren och även påverkar förmågan till framgångsrika studier, i synnerhet sedan yrkeslinjerna blev teorityngre.
Det du skriver är rimligt, men det är ju inte givet att den typ av problem du beskriver resulterar i lägre sysselsättning, snarare än i lägre lön.
Sannolikt beror det på hur institutioners (till exempel lönebildningens) utformning.
I någon mån kan man se utbildningsnivåerna som indikationer på hur eftertraktade olika personer är på arbetsmarknaden. Det spelar, i detta sammanhang, mindre roll om skillnaderna i efterfrågan beror på utbildningen i sig, eller på andra faktorer som gör personer med olika utbildningsnivå mer eller mindre svårplacerade på arbetsmarknaden.
Min poäng skulle vara att den typen av sociala eller psykiska problem rimligen ofta minskar produktiviteten ganska radikalt, kanske till nivåer under socialbidragsnorm, i vilket fall lägre lägstalöner är ett synnerligen trubbigt verktyg.
Det är förstås en empirisk fråga hur produktivitetsfördelningen av de ickesysselsatta ser ut. Är tätheten strax under lägstalönekostnader hög stärks självfallet argumenten för att se på lägstalönerna i förhållande till exempelvis subventionerad sysselsättning.
Finns det bra studier på (den kontrafaktiska) produktiviteten hos ickesysselsatta?
Dem som delat min okunskap i frågan vill jag hänvisa till KI:s Lönebildningsrapporten 2010, där ett dylikt försök att skatta kontrafaktisk produktivitet görs.
Det slår mig också att diagrammet verkar vara ett rejält underbetyg till de gamla yrkeslinjerna, eller överbetyg till teorilinjerna. Löneskillnaden mellan en yrkesutbildning och en teoriutbildning på gymnasiet är nästan dubbelt så stor som högskolepremien för en lång utbildning. (Liknande mönster för kvinnor, men det kanske är mindre oväntat.)
Är det resultatet av den insikten vi ser när de nya yrkeslinjerna har svårt att attrahera folk, månne? Tråkigt i så fall – och rimligtvis ett argument för att i högre grad börja differentiera yrkeslinjerna teoretiskt.
Nagot som var intressant — och som man hade lite pa kann — ar att en langhogskoleutbildning knappt lonar sig alls. Det ar dock forvanande att se att doktorandstudier ger en sadan utdelning. Kul!
Givet att vi inte har en statlig minimilön i Sverige som kan sänkas (eller sjunka via inflationen), utan ett myller av minimilöner via kollektivavtalen, har någon på Ekonomistas en bra lösning på hur man sänker dem? I USA kan man ju lösa problemet genom att stoppa alla höjningar och låta inflationen göra jobbet, men i Sverige går ju inte det. Skulle en låg, statlig, minimilön vara bättre än det nuvarande systemet?
Fri lönesättning utan minimilön kan fungera om negativ inkomstskatt införs.
Absolut, men det vore ett så radikalt förslag att det får ses som väldigt osannolikt. Undrar ifall det finns något mindre radikalt förslag, även om detta förstås vore en rejäl ändring av “den svenska modellen”
Med tanke på de relativt generösa välfärdssystem vi har i Sverige så är det inte säkert att sänkta mimimilöner (ens om det vore möjligt) skulle fungera. Dessutom är det väl tveksamt om vi i Sverige vill ha det amerikanska samhället med en stro grupp “working poor”. Ett alternativ till sänkta mimilöner skulle väl helt enkelt vara anställningssubventioner till svaga grupper
Jo, sänkte minimilöner får givetvis kombineras med förändringar i socialbidrag/bostadsbidrag osv som gör att det alltid är lönsamt att arbeta.
Det är givetvis en ideologisk fråga, men att det är bättre att vara working-poor med chans att höja sina inkomster sedan, än att vara non-working poor som är dömd till utanförskap känns inte så himla hemskt. Amerikanare som jobbar på minimilöner tenderar ju trots allt att öka sina löner relativt fort. Anställningssubventioner till en så stor grupp låter väldigt dyrt?
“Amerikanare som jobbar på minimilöner tenderar ju trots allt att öka sina löner relativt fort.”
Gör de?
En väsentlig fråga i sammanhanget måste väl vara vem det är som är arbetslös i ‘grundskolegruppen’. Är alla medlemmar arbetslösa någon gång (ca 20% av arbetslivet), eller är det en grupp på 20% av kollektivet som alltid är utan arbete?
Sverige har redan en “working poor”: “Fas 3”-arbetare och andra som tjänstgör utan lön.
För 5 av 6 kategorier så varierar sysselsättningsgraden mkt lite. Inga slutsatser kan dras utifrån den lilla variationen – annat än att variationen är just liten och inte verkar koppla till utbildning.
För den kategori man har en distinkt avvikelse (de lägst utbildade) så framgår inte hur stor andel de utgör av arbetskraften. Visst, det skiljer 10-15 procentenheter i sysselsättningsgrad. Men om den skillnaden omfattar en mkt liten grupp i helheten, så känns det mkt tveksamt att förorda sänkta minimilöner för att lösa “problemet”. Vilka nya problem skapar en sådan åtgärd?
Det framgår inte hur åldersfördelningen är i den avvikande gruppen eller huruvida man kan (i linje med Per S) se andra egenskaper som borde påverka sysselsättningsgraden, egenskaper som kanske t.o.m. är själva anledningen till att individerna inte kommit längre än till grundskolan.
…inte minst: Finns det inte ett antal länder som kan tjäna som exempel på att låga eller obefintliga minimiöner inte ger högre sysselsättningsgrad i gruppen med lägstt utbildning?
Naturligtvis kan vi inte dra några starka definitiva slutsatser utifrån figuren ovan, men jag tycker att den fungerar som en intressant observation som kan ligga till grund för mer forskning.
Att jämföra länder är alltid knepigt då det alltid är fler saker än bara nivån på minimilöner som skiljer länder åt.
Sysselsättningsgraden ökar i varierande grad med utbildning fram till och med “lång högskola”.
För gruppen som genomfört doktorandstudier minskar dock sysselsättningsgraden.
Vad kan detta bero på? Hur kan detta samband förklaras?
Jag skulle inte ta så hårt på det. En del med forskarutbildning har stipendiefinansiering, kanske utanför Sverige, och kommer inte att finnas med som sysselsatta i statistiken.
Är stipendiefinansiering så vanlig att den skulle förklara hela det negativa sambandet?
Skulle det kunna finnas några tänkbara skäl till sambandet utöver rena mättekniska fel? Spåna fritt!
Med ett snitt på kanske 1 200-1 500 doktorer och några licentiater om året under perioden sedan 1985 pratar vi om en population på mindre än 50 000 personer. Skillnaden i sysselsättning ser ut att vara ungefär en procentenhet. Att några hundra forskarutbildade skulle försvinna ur statistiken p g a exempelvis stipendiefinansiering och därmed sammanhängande registerstörningar håller jag inte alls för otroligt.
Det skulle kunna vara så att det är rent mätningstekniska fel som ligger bakom det hela.
Om vi för stunden antar att det inte är mätningstekniska fel som ligger bakom detta samband, vad skulle man då kunna tänka sig för bakomliggande orsaker?
I denna diskussionstråd har det ju spånats fritt om de lägst utbildades situation på arbetsmarknaden. Då borde vi väl kunna tillåta oss lite introspektion och spåna lika fritt om de högst utbildades situation på arbetsmarknaden. Låt hypoteserna flöda!
En inte obetydande andel av personer med doktorsexamen är läkare. Alltså undrar jag hur mycket av lönepremien för disputerade som kan förklaras av läkares jämförelsevis höga löner.
@Per S: Ja, de tenderar att vara unga och jobba deltid, sedan kommer de vidare, se mera här:
http://gregmankiw.blogspot.com/2006/06/who-earns-minimum-wage.html
(Sedan bör man ju notera att bara för att man tjänar 1$/h mera än minimilönen är man knappast rik). Som sagt, det är en ideologisk fråga om man tycker working poor är bättre än arbetslöshet. Min fråga vara mera angående, att eftersom minimilönerna verkar vara ett rejält problem för Sverige, hur sänker vi dem? Att bara be LO snällt känns inte så effektivt.
I din referens står bara att många som har amerikansk minimilön är medelklassungdomar. Att många McDonald’s-anställda är unga kan förstås också sägas om Sverige
Det räcker inte för att bygga under påståendet att de som jobbar med minimilön tenderar att öka sina löner snabbt, bara att vissa – medelklassungdomarna – gör det.
Ja, och medelklassungdomars löner ökar ju per definition så cut the crap om att minimilöner är bra för samhällen. Det skapar bara fattigdom.
Är inte “elefanten i rummet” att doktorandgruppen sannolikt har betydligt sämre sysselsättningsgrad och lönenivå än gruppen “lång högskola” om man rensar för läkarna i gruppen disputerade?
Det finns många goda skäl att disputera (intresse, självförverkligande, etc.), men att bättre löneutveckling och bättre sysselsättningsutsikter inte brukar vara de primära drivkrafterna.
Det finns vidare en antal förutfattade meningar om disputerade i näringslivet. Exempelvis att personer med olika former av sociala handikapp är överrepresenterade i gruppen som söker sig till doktorandstudier. Samt att studier har en kraftigt avtagande marginalnytta bortom vad som ryms i säg en fil kand (eller till och med tidigare än så!).
Vad tror ni om ovanstående hypoteser? Kan de testas? Har de testas?
Eftersom vi gärna slänger fram hypoteser om livsödena för personer längre ned i samhällsstegen än oss själva (“lågutbildade”, “personer med minimilön”, etc.) kanske det vore på sin plats att vi är lika kreativa i vår egen introspektion där vi funderar på våra egna val i livet.
Om du fick leva ditt liv igen – skulle du upprepat ditt val att disputera?
Bra uppslag!
Ett sätt att studera nationalekonomers preferenser kan vara att studera bevisat felaktiga antaganden i rapporter, eftersom de kan vara uttryck för projektion. Exempel: Jag antar att människor “vill arbeta”, eftersom (1) jag vill arbeta, (2) jag har observerat att människor vill arbeta, särskilt när de möter positiva förväntningar, och (3) jag har sett ett stort vetenskapligt stöd för hypotesen att människor vill arbeta. Om forskare, utan vetenskapligt stöd, antar att människor “inte vill arbeta”, kan det bero på att forskarna själva inte vill arbeta – att de ännu inte upptäckt arbetsglädjen.
Felaktiga antaganden och relaterade förslag orsakar stora dolda kostnader, för exempelvis ohälsa, arbetslöshet och administration.
Så hur kommer det sig att den generella arbetslösheten är lika hög eller högre i länder med lägre minimilön som t.ex. USA? Andra faktorer som motverkar?
Om du har otur i USA är skolan mycket sämre och det är mycket fler som etniskt diskrimineras i USA, alternativt befinner sig i utanförskapskultur, som det numera heter. För att vara i-land är USA dessvärre inget bra land att födas fattig i.
Är inte rotproblemet att föräldrar som inte är kompetenta att vara föräldrar väljer att bli föräldrar? Kompetenta föräldrar kan förmodligen (över)kompensera för dåliga skolor. Hemskolning verkar ju i stort fungera lika bra (beroende på hur och vad man mäter) som traditionella skolor.
Hemundervisning har ofta fungerat bättre än skolundervisning – hemskolade med lågutbildade föräldrar har lyckats bättre än skolbarn med lågutbildade föräldrar. Harvard sägs uppskatta hemskolade, som visat sig vara driftiga och väl utrustade för entreprenörskap.
Hemskolade barn aktuella för Harvard är sannolikt inte representativa för den stora massan av amerikanska barn i fattiga familjer. Så ett avskaffande av skolplikt är knappast vägen framåt, vare sig i USA eller någon annanstans.
Och ja, visst kan man tycka att människor med sämre förutsättningar att ge sina barn ett gott liv än vad lg tycker är skäligt borde låta bli att fortplanta sig. I min bok är det dock en lika konstruktiv hållning till mänskliga drifter som diverse religiösa påbud om avhållsamhet.
Skolplikten kan ersättas med ett statligt ansvar för utbildning, undervisningsansvar för föräldrar – som kan delegera undervisningen – och nationella prov som rättas centralt. Finland, som har uppvisat betydligt bättre undervisningsresultat än Sverige, har inte skolplikt utan läroplikt. Föräldrarna har rätt att sköta undervisningen, vilket innebär att marknaden balanseras även där det endast finns en skola – barnen tvingas inte att “försörja” skolan och den måste därför leverera för att få elever.
Per – gör föräldrar strikt (skadestånds)ansvariga gentemot sina barn på samma sätt som hund- eller bilägare är gentemot tredje man. Läroplikten skulle fungera utmärkt i sammanhanget: har föräldrarna inte sett till att sin 9-, 12- eller 15-åring lärt sig rimligt mycket inom typiska skolämnen utifrån sina förutsättningar så har de inte tagit ansvar och bör kunna fällas till skadestånd. Saknas pengar är det bara att bura in dem och sätta dem i arbete tills de betalat sin skuld.
På nationalekonomiska: en tydlig incitamentsstruktur som är starkt motiverande för föräldrarna att se till att deras odågor utbildas på en rimlig nivå.
@Per S:
Instämmer med din kommentar om skolorna, framförallt afro-amerikaner går i förfärliga skolor som skapar dålig grogrund för framtida jobb. Men angående diskriminering:
Detecting discrimination
Heckman – The Journal of Economic Perspectives, 1998, visar ganska tydligt på att rasism och diskriminering skulle vara ett större problem.
Man bör ju inte glömma heller att ett antal % friktionsarbetslöshet alltid kommer förekomma. I USA har man även väldigt stor invandring från low-skill länder, vilket kan ställa till en del problem: http://www.hks.harvard.edu/fs/gborjas/HeavensDoor/HeavensDoor3.html
Att få föräldrarna inburade eller att tilldelas stora skadestånd ur föräldrarnas plånbok är nog inte ett vidare bra sätt för unga människor att finna motivation att plugga och förbereda sig för vuxenlivet.
(Sen har vi ju alltid frågan om hänsyn ska tas till de potentiella strålskador icke-aborterade barn kan uppvisa när föräldrarnas ansvar ska utkrävas…)
En intressant observation med undersökningen är att den lumpar ihop teoretiska högskoleutbildningar (nationalekonomi,…) och professionella högskoleutbildningar (medicin,…), samtidigt som den separerar teoretiska och icke-teoretiska gymnasieutbildningar. En examinerad religionsvetare eller filosof har väl inte riktigt samma potential på arbetsmarknaden som en examinerad ingenjör eller en s.k. “lågutbildad” elektriker ?
Jag undrar hur annorlunda bilden skulle sett ut om undersökningen separerat alla värdelösa högskole- och universitetsutbildningar från de som faktiskt ger jobb.