Garanterat lägsta höga pris?

Inom en del branscher, till exempel elektronikbranschen, är lägsta pris-garantier vanligt förekommande (se till exempel ONOFF:s prisgaranti). En sådan garanti innebär att säljaren förbinder sig att erbjuda dig samma pris som du kan intyga att en konkurrent säljer varan för.

Lägsta pris-garantier är problematiska ur konkurrensperspektiv eftersom det inte är lönsamt för en konkurrent att sänka sitt pris — du kan ju köpa varan till samma pris hos företaget med prisgaranti (se till exempel den här översikten för en bra introduktion till denna litteratur). Enligt denna logik kommer företag att sätta ett litet högre pris som lurar dem som inte känner till konkurrenternas priser och samtidigt erbjuda en lägsta pris-garanti som gör att man ändå kan locka till sig välinformerade konsumenter. Om man stöter på ett fåtal företag inom en bransch som alla erbjuder samma garanterade låga pris kan man därför misstänka att priset är oskäligt högt.

Det här resonemanget förutsätter att konsumenter faktiskt utnyttjar lägsta pris-garantin genom att kräva konkurrentens låga pris eller genom att kräva mellanskillnaden tillbaka. Att utnyttja prisgarantin kräver dock både tid och energi och man kan därför misstänka att välinformerade konsumenter därför föredrar att handla i butiken som från början erbjuder lägst pris. Detta gör att den konkurrenshämmande effekten av lägsta pris-garantier kanske inte är så stor (se till exempel den här artikeln från 1999).

Jag tror dock att lägsta pris-garantier är populära av ett helt annat skäl. Det finns förmodligen många konsumenter som, kanske felaktigt, tror att butiker med lägsta pris-garantier har lägre priser än butiker utan garanti. I så fall kan konkurrenterna också tvingas införa en prisgaranti, men inte nödvändigtvis sätta priserna lägre än konkurrenterna (vilket är dåligt för konkurrensen). Men för en affär med höga priser kan det vara alltför kostsamt att införa en prisgaranti, så i vissa fall fungerar prisgarantier faktiskt som en trovärdig signal för låga priser som kan bidra till att stärka konkurrensen (den här artikeln diskuterar under vilka villkor prisgarantier är trovärdiga). Det senare stämmer med vad som hände när Tesco i Storbritannien introducerade en prisgaranti. Min egen begränsade erfarenhet av butiker med prisgaranti är dock att de förvisso håller ganska låga priser, men sällan erbjuder marknadens lägsta pris.

SADEV i kris

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om hur krisen i SIDA indikerar att även den myndighet som ska granska SIDA, Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete (SADEV), har problem. Jag avslutade inlägget med en uppmaning till UD att fundera över om den nuvarande strukturen för SIDAs granskning är adekvat.

Efter mitt inlägg fick jag flera mejl från personer med både god kännedom och starka åsikter om SADEVs arbete. Tonen var överlag mycket kritisk gentemot SADEV och dess ledning. Så här skriver en person (som godkänt citering) med god insyn i myndigheten:

Det finns mycket att berätta om nedlagda utvärderingar, utvärderingsförslag som förkastas, en ledning som saknar kunskaper i kvalificerad utvärdering, ledarskap, utveckling och bistånd, och utvärderingar som aldrig fokuserar på biståndets resultat.

Vidare antyds en undergivenhet och ojsälvständighet gentemot UD, vilken yttrar sig i att SADEV inte vill (eller vågar?) inleda granskningar utan först be UD om lov, att UD ska konsulteras under utvärderingarnas gång samt att man dessutom ber UD om lov att få publicera en gjord utvärdering.

Kritiken är givetvis mycket allvarlig. Om man ska tro den anonyme visselblåsaren ovan är SADEV en myndighet i djup strukturkris och situationen kommer inte att förbättras av sig själv eftersom orsaken till problemen finns i SADEVs egen organisation och verksledning.

Den naturliga följdfrågan är om de ansvariga på UD är medvetna om situationen i SADEV. Sverige spenderar nästan 30 miljarder kronor på bistånd men verkar sakna en adekvat extern granskning av hur pengarna används. Är det så UD vill ha det?

Jämställdhet och ekonomisk utveckling

Förra veckan var det som sagt stor utvecklingsekonomikonferens i Stockholm. Årets ABCDE (Annual Bank Conference on Development Economics) bjöd på idel kända talare med flera Nobelpristagare som de stora affischnamnen. Dessa stod sig dock slätt jämfört med konferensens bästa talare, årets John Bates Clark medaljör Esther Duflo från MIT, som också höll årets Myrdalföreläsning (och som tidigare porträtterats här på Ekonomistas). Hon var klar, tydlig, på forskningsfronten och samtidigt policyrelevant (jag tror inte man kan säga att t.ex. Joeseph Stiglitz i sitt framförande uppfyllde något av dessa krav).

Ämnet för hennes presentation var ”Gender Equality in Development”, ett ämne som genomsyrat mycket av hennes forskning. Den tydligaste manifestationen av bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor i världen är det faktum att det finns ett underskott på mellan 60-100 miljoner kvinnor i världens befolkning. Fenomenet ”missing women” (ett begrepp myntat av Amartya Sen i en NYRB artikel 1990) beror till viss del på selektiva aborter (”Gendercide” som The Economist kallat det), till viss del på vad Duflo kallar ”cumulative neglect”, d.v.s. att kvinnor, speciellt i kristider och i nödsituationer, åsidosätts i större utsträckning än män. Utöver detta är också kvinnor globalt sett underrepresenterade inom utbildning, på arbetsmarknaden, och framförallt inom politiken.

En vanlig hållning i frågor kring vad vi bör göra åt detta är att vi inte behöver göra något speciellt utöver att satsa på utveckling i allmänhet. Det är trots allt så att jämställdheten är mycket högre i ekonomiskt utvecklade delar av världen. Utveckling kommer således, enligt den logiken, att leda till jämställdhet. En annan vanlig uppfattning är att vi bör satsa speciellt på åtgärder som ökar jämställdheten, inte bara för att det är bra i sig utan också för att jämställdheten skapar bättre tillväxtförutsättningar. Enligt denna logik är det jämställdhet som leder till utveckling.

Esther Duflos första poäng var att det säkerligen finns ett samband och att det till och med finns kausala samband i båda riktningarna, men att detta inte ska förväxlas med att det finns vare sig positiva eller negativa spiraler. Utveckling i sig räcker inte för att uppnå jämställdhet samtidigt som satsningar på jämställdhet inte är lösningen på alla utvecklingsproblem.

Som exempel på det första tog hon det faktum att många länder, t ex Kina, som utvecklas väldigt snabbt för närvarande också är länder där problemen med underskotten på flickor blivit värre. Ett annat exempel på utveckling som haft negativa effekter är relativt billiga ultraljudsundersökningar som kan bestämma kön på barn. I Indien annonseras denna möjlighet under den smaklösa rubriken ”Spend 500 rupees now and save 50000 rupees later” där det överkomliga 500 Rupee beloppet är kostnaden för ett ultraljud medan 50000 syftar på den hemgift som brudens familj förväntas stå för.

Det finns många studier som visar att kvinnor ofta använder resurser och fattar beslut på sätt som är mer positiva för utveckling, flera av dem författade av Duflo. Trots detta var hennes samlade bild att män och kvinnor förvisso väljer att investera i olika saker men att det inte är klart att den ena profilen är bättre för utveckling jämfört med den andra (i en av Duflos egna artiklar finner hon t ex att kvinnor investerar mer i att skaffa tillgång till rent vatten, medan män investerar mer i skolor och vägar. Det är inte tydligt vilket av dessa som är att föredra ur ett effektivitets perspektiv).

Vad ska vi göra då? Som vanligt, menade Duflo att det finns avvägningar med allt och i slutändan måste man göra ett val. Att använda resurser för en god sak betyder att ta resurser från en annan god sak. För att uppnå jämställdhet kommer det, sannolikt under lång tid framöver, vara nödvändigt att gynna kvinnor på mäns bekostnad. Detta bör vi satsa på trots att detta sannolikt inte kommer att kunna motiveras endast av effektivitetsskäl. ”I slutändan kommer vi förmodligen behöva det politiska modet att stå för att jämställdhet är ett mål i sig”.

Exporterar Sverige för lite?

I ett utspel på SvD Brännpunkt säger Handelsminister Ewa Björling att Sveriges export ska fördubblas inom fem år. Hennes främsta motivering för denna ambition verkar vara att ”President Barack Obama presenterade nyligen sitt exportinitiativ med just målet att fördubbla USA:s export på fem år. Det är viktigt att Sverige är med på banan.”

I USA, där exporten 2009 låg på 11 procent av BNP kanske det är möjligt att fördubbla exporten. I Sverige uppgick exporten till 49 procent av BNP förra året. Här framstår en fördubbling som omöjlig att uppnå. Dessutom kan man fråga sig varför vi vill sträva efter mer export snarare än mer produktion för inhemsk konsumtion. I USA har ju den låga exporten och höga konsumtionen länge framställts som ett problem (en del av de s k globala obalanserna).

Bytesbalansöverskott 2009 (procent av BNP)

Bytesbalansöverskott 2009 (procent av BNP)

Björlings utspel blir särskilt förvånande med tanke på att bl a de internationella samarbetsorganisationerna under våren har lyft fram bytesbalansöverskotten i Kina, Tyskland och Japan som ett problem som dessa länder måste åtgärda genom satsningar på ökad inhemsk konsumtion för att höja ländernas import. Eftersom Sverige är ett litet land har vi inte lyfts fram i denna diskussion, men det är värt att påpeka att vi har ett ännu större bytesbalansöverskott i förhållande till BNP. Den internationella ”kritiken” mot Kina, Tyskland och Japan borde alltså även omfatta oss. Visserligen tycker jag att denna internationella kritik är lite märklig, men det kan knappast vara rätt att nu satsa på en dramatisk svensk exportökning.

Socialkonstruktivism i nationalekonomi

Sociala konstruktioner i form av mänskligt skapade institutioner har länge tilldragit sig ekonomers intresse. På senare år har det dock dykt upp en mer radikal socialkonstruktivistisk strömning inom nationalekonomi som hävdar att även vårt sätt att se på världen är socialt konstruerat.

I en kort artikel i senaste numret av American Economic Review med titeln ”Equilibrium Fictions: A Cognitive Approach to Societal Rigidty” argumenterar Karla Hoff och Joseph Stiglitz för att ekonomer bör studera hur den socialt konstruerade ”kognitiva inramningen” påverkar hur människor tolkar omvärlden. Till exempel hävdar de att rasbegreppet uppstod för att legitimera slaveriet. Hoff och Stiglitz argumenterar för att eliten inte kan välja sociala konstruktioner helt fritt, utan de är trögrörliga och måste i någon mån vara konsistenta med andra vanliga föreställningar — därav begreppet ”jämviktsfiktioner”.

Ekonomen Avner Greif och statsvetaren David Laitin publicerade en artikel med liknande idéer för ett par år sedan och även ekonomhistoriken Douglass Norths är inne på samma spår i boken Att förstå ekonomisk förändring. Roland Benabou har ett också ett par teoretiska artiklar som betonar vikten av trosuppfattningar, bland annat en artikel om ideologi som kollektivt accepterade förvrängda föreställningar. Idag disputerar Erik Mohlin på Handelshögskolan i Stockholm med avhandlingen Essays on Belief Formation and Pro-Sociality och även i hans avhandling finns socialkonstruktivistiska inslag.

En av Mohlins uppsatser handlar om kategorisering — de kategorier vi använder i vårt tänkande och som präglas hur vi uppfattar verkligheten. Men vad är det som bestämmer hur denna kategorisering görs? Mohlins antar att vi har kategorier för att göra prediktioner — till exempel skiljer vi mellan ljust och mörkt öl för att vi tycker det ger en relevant indikation om ölets smak. Detta resonemang innebär att vi skulle vilja ha så snäva kategorier som möjligt. Mohlin argumenterar dock för att detta måste vägas mot kostnaden av att ha alltför snäva kategorier. Alltför snäva kategorier innebär att vi kommer ha väldigt lite tidigare erfarenhet från varje kategori, vilket gör prediktioner baserat på smala kategorier blir mindre exakta (till exempel kategorin ”belgiskt öl med låg alkoholhalt” där jag helt saknar tidigare erfarenhet). Mohlin studerar denna fundamentala avvägning teoretiskt och vad som vore optimalt utformade kategorier.

Nationalekonomer brukar vanligtvis anta att människor har korrekt kunskap om ekonomiska och politiska samband samt rationella förväntningar om andra människors beteende. Det här ofta inte särskilt realistiska antaganden, så jag välkomnar denna nya inriktning inom nationalekonomin som tar dessa frågor på större allvar.

Den bästa kunden är en lojal lönsam lakej

Jag är en nöjd, men smula livegen, kund i Handelsbanken. Handelsbanken erbjuder nämligen sina bolånekunder en slags livförsäkring som gör att banken skriver av halva bolånet om du eller din partner dör före 55 års ålder. Försäkringen kostar ingenting, men förutsättningen är att man samlar ”alla lån och övriga krediter” hos Handelsbanken. Inte ens ett kreditkort från ICA och kanske inte ens en TV på avbetalning är okej. Har man bundna lån hos en annan bank är Handelsbanken generösa nog att lösa det i alla fall: ”Vi skriver helt enkelt avtal om att du flyttar över lånen till oss när de förfaller.”

För att ett företag ska vara lönsamt gäller det att till varje pris undvika läroböckernas modell för perfekt konkurrens. Ett sätt att göra detta är att göra det svårare för kunder att byta till andra leverantörer. Handelsbanken är förstås inte ensamma om att inse detta. Försäkringsbolag erbjuder rabatter om man samlar flera försäkringar i samma bolag och har varit skadefri kund länge. Flygbolag ger bonuspoäng på gjorda inköp och har dessutom byggt in trösklar som gör att man kan tjäna på att ta sig över vissa nivåer. Många andra affärer ger också bonuspoäng. Till exempel ger Coop 1 procent i återbäring på gjorda inköp. (Märkligt nog har Coop inte valt att likt flygbolagen bygga in trösklar genom att göra procentrabatten beroende av hur mycket man handlat hos dem.) Däremot misstänker jag att Handelsbanken är ganska ensamma om att ställa krav på att man inte får vara kund någon annanstans för att få en viss rabatt. Är nästa steg rabatt på Coca-Cola om man lovar att aldrig dricka Pepsi?

Handelsbankens kontrakt skulle förmodligen bara strida mot konkurrenslagstiftningen om Handelsbanken hade varit en dominerande aktör på bolånemarknaden. Eventuellt strider dock den här typen av avtal mot konsumentskyddande lagstiftning (avtalsvillkorslagen), men för att avgöra den frågan behöver vi nog en jurist snarare än en ekonomist. Som ekonomist slutar jag dock aldrig att irritera mig på företags ständiga försök att göra oss konsumenter till lönsamma lojala lakejer.

(Citaten ovan kommer från Handelsbankens hemsida, klicka på ”Bostad och bolån” och sedan ”Låneskydd”.)

Miljarder att tjäna på ny skattereform

Igår var det julafton för alla skattenördar. Då presenterade nämligen Peter Birch Sørensen en ESO-rapport där han diskuterar om det är dags för en ny skattereform i Sverige. Svaret blir ”Ja” och Peter Birch ger också ett recept för hur en sådan skulle se ut: 

  • Avskaffa värnskatten
  • Ersätt den nuvarande kommunala fastighetsavgiften, stämpelskatterna och kapitalvinstskatten på eget boende med en ny fastighetsskatt på 1 procent av en realistisk fastighetsvärdering
  • Reformera den s.k. 3:12 regeln
  • Inför samma moms på alla varor och tjänster
  • Sänk kapitalinkomstskatten till 25 procent
  • Sänk bolagsskatten till 25 procent
  • Höj avkastningsskatten på pensionssparande till 25 procet

I mycket är Peter Birchs reformförslag en återgång till de två  principer som var grundläggande för det som har kommit att kallas århundradets skattereform; neutralitet och likformighet. Det som höjer rapporten utöver det vanliga är att Peter Birch också presenterar en ny beräkningsmodell för att räkna ut i vilken grad olika skattesänkningar är självfinansierade. I denna modell tar han även hänsyn till att en sänkning av skatten på arbete även kommer att få följder för storleken på skattebaser för andra skattetyper, t ex sparande och konsumtion. Med hjälp av denna modell visar Peter Birch att hans föreslagna skattereform inte skulle kosta något i förlorade skatteintäkter. Tvärtom så finns över 30 miljarder att hämta hem och det utan några avsevärda fördelningskonsekvenser.

Vill du också fira julafton? Då kan du se en websändning av hela konferensen här 

ABCDE

Idag inleddes en ovanligt stjärnspäckad utvecklingsekonomitillställning i Stockholm. Anledningen är att Sverige är värd för Världsbankens så kallade ABCDE-konferens. Den fantasifulla förkortningen står för Annual Bank Conference on Development Economics och i år har man lyckats samla gräddan av akademiker på området, däribland inte mindre än fem Nobelpristagare (Elinor Ostrom, Joseph Stiglitz, Eric Maskin, James Mirrlees och Robert Solow) som tillsammans med beslutsfattare under tre dagar ska diskutera ”Development Challenges in a Post-Crisis World.

Konferensen första talare var den senaste ekonomipristagaren Elinor Ostrom som fokuserade på problemen i biståndsgivarorganisationer. Hon talade om de organisatoriska problemen kring utvärdering och uppföljning: anställda är oftast involverade för kort tid för att lära sig tillräckligt om varje specifikt projekt och om lokala förhållanden; utvärdering sker, i bästa fall, efter att projektet är avslutat, istället för i mitten av det (då saker fortfarande kan förändras); etc. Hon underströk också vikten av incitamenten för dem som arbetar med projekten och det faktum att individuella karriärpoäng alltför sällan är kopplade till lyckade projekt eller lärdomar.

Sessionerna därefter handlade om hållbar utveckling eller ”Green Growth” samt om utvecklingsstrategier. Thomas Sterner från Göteborgs universitet illustrerade på ett tydligt sätt utmaningarna med att sänka koldioxidutsläppen samtidigt som världsekonomin växer (han delade också Mats Perssons syn på hur detta bör lösas som presenterades här på Ekonomistas härom veckan). Han pratade också mycket om problemen kring hur dessa ska fördelas mellan länder. Abhijit Banerjee från MIT gav en överblick av hur synen på utvecklingsekonomi förändrats de senaste 20 åren. (Anförandena kan ses i sin helhet här. Man kan också följa tisdagens och onsdagens konferens live här).

Som så ofta är förväntningarna på fantastiska nya insikter, både mina egna och andras skulle jag tro, högt uppskruvade inför tillställningar som denna. Kanske var dagens viktigaste poäng just därför den som Abhijit Banerjee avslutade sitt anförande med: ”We know much more today than we knew in 1990, however, we know much less than we thought we knew in 1990. Both might be good things”.

Att betala elever för att plugga

I flera år har forskarvärlden med spänning emotsett resultaten från Roland Fryers storskaliga experiment där elever fått betalt för att plugga. Nu har Fryer äntligen släppt resultaten (gratisversion) och de är onekligen intressanta. Hur oaptitlig idén än verkar så förefaller det som om vissa elever kan förbättra sina resultat genom att få betalt. Men det gäller att betala på rätt sätt.

Enligt grundläggande ekonomisk teori borde det vara mer kostnadseffektivt att betala elever för deras slutliga prestationer än att ge dem pengar för att de läst en bok eller gjort läxan. Anledningen är att alla elever är olika och den enskilde eleven borde vara bättre på att finna en optimal inlärningsstrategi än ett fyrkantigt bonusprogram. Slutsatsen bygger dock på den något tveksamma premissen att eleverna faktiskt vet hur de ska göra för att lära sig något.

För att undersöka vad som fungerar i praktiken lät Fryer därför fjärde till sjundeklassare i New York få betalt baserat på sina resultat på ett antal löpande prov medan niondeklassare i Chicago fick betalt för slutbetygen i olika kärnämnen. I Dallas fick barnen i årskurs två betalt för varje bok de läst och i Washington DC fick sexor, sjuor och åttor betalt för att närvara, bete sig ordentligt i klassrummet, följa skolans klädkoder och lämna in läxan i tid. Experimenten skedde i offentliga skolor och i alla städerna delades skolorna slumpmässigt in i behandlings- och kontrollgrupper. Studieprestationerna mättes med standardiserade prov.

Resultaten är slående: att betala eleverna för att prestera bättre på prov (New York) påverkade inte resultaten alls. Att betala elever för högre betyg (Chicago) gav samma nedslående icke-effekt på kunskapsproven men eleverna fick lite högre betyg och blev godkända i fler ämnen. Att betala andraklassare för att läsa böcker ledde däremot till förbättringar i läsförståelse och ordkunskap — särskilt bland pojkar — vilken också förbättrade resultaten i andra ämnen. Även i Washington DC ledde experimentet till vissa resultatförbättringar och då framförallt hos elever som tidigare haft ordningsproblem.

Intressant nog verkar inte de yttre incitamenten ha påverkat elevernas inre motivation eller glädje inför lärandet negativt. De positiva effekterna av det mest framgångsrika programmet — att betala eleverna för att läsa böcker — fanns kvar även ett år efter att försöket avslutats; även om de var mindre än när experimentet pågick.

Det verkar med andra ord som om elever svarar positivt på finansiella incitament som de vet hur de ska hantera. Att däremot ge elever betalt för att förbättra sina betyg eller provresultat är inte mycket värt om inte eleverna själva vet hur de ska nå dessa mål. Inte heller verkar elever med särskilt duktiga lärare vara bättre på att översätta målen till praktisk handling. Att hoppas på att utsikten om ett framtida välbetalt arbete ska få den genomsnittliga eleven att lära sig mer i skolan förefaller därför fåfängt.

Det finns nu flera studier (här, här och här) som visar att ekonomiska styrmedel med viss framgång kan användas för att förbättra elevernas prestationer. Frågan är om någon i ansvarig ställning anser tiden vara mogen för fundera på denna typ av åtgärder även i Sverige? En annan intressant fråga är om studier som dessa kan rucka pedagogernas syn att det finns en motsättning mellan inre och yttre motivation. Eller är kanske övertygelsen om denna motsättning inte något som låter sig rubbas av empirisk evidens?

Tidigare inlägg om Fryer och hans forskning finns här och här

Stockholms skolval – revisited

Att det nya antagningssystemet för Stockholms grundskolor skulle leda till stora problem var lätt att förutse (se inlägg här och här). I dagens SvD beskrivs hur situationen ser ut just nu. De som inte fått sina förstaval har nu börjat överklaga placeringarna. Då varje överklagan riskerar att utlösa en kedjereaktion bland de placerade i hela kommunen lär rapporteringen fortsätta under hela sommaren — i varje fall om man planerar att följa reglerna.

Skolborgarrådet Lotta Edholms kommentar är att intagningen måste göras tidigare. Nej, Lotta, det är inte det som är problemet. Det är systemet i sig det är fel på.