Inom en del branscher, till exempel elektronikbranschen, är lägsta pris-garantier vanligt förekommande (se till exempel ONOFF:s prisgaranti). En sådan garanti innebär att säljaren förbinder sig att erbjuda dig samma pris som du kan intyga att en konkurrent säljer varan för.

Lägsta pris-garantier är problematiska ur konkurrensperspektiv eftersom det inte är lönsamt för en konkurrent att sänka sitt pris — du kan ju köpa varan till samma pris hos företaget med prisgaranti (se till exempel den här översikten för en bra introduktion till denna litteratur). Enligt denna logik kommer företag att sätta ett litet högre pris som lurar dem som inte känner till konkurrenternas priser och samtidigt erbjuda en lägsta pris-garanti som gör att man ändå kan locka till sig välinformerade konsumenter. Om man stöter på ett fåtal företag inom en bransch som alla erbjuder samma garanterade låga pris kan man därför misstänka att priset är oskäligt högt.

Det här resonemanget förutsätter att konsumenter faktiskt utnyttjar lägsta pris-garantin genom att kräva konkurrentens låga pris eller genom att kräva mellanskillnaden tillbaka. Att utnyttja prisgarantin kräver dock både tid och energi och man kan därför misstänka att välinformerade konsumenter därför föredrar att handla i butiken som från början erbjuder lägst pris. Detta gör att den konkurrenshämmande effekten av lägsta pris-garantier kanske inte är så stor (se till exempel den här artikeln från 1999).

Jag tror dock att lägsta pris-garantier är populära av ett helt annat skäl. Det finns förmodligen många konsumenter som, kanske felaktigt, tror att butiker med lägsta pris-garantier har lägre priser än butiker utan garanti. I så fall kan konkurrenterna också tvingas införa en prisgaranti, men inte nödvändigtvis sätta priserna lägre än konkurrenterna (vilket är dåligt för konkurrensen). Men för en affär med höga priser kan det vara alltför kostsamt att införa en prisgaranti, så i vissa fall fungerar prisgarantier faktiskt som en trovärdig signal för låga priser som kan bidra till att stärka konkurrensen (den här artikeln diskuterar under vilka villkor prisgarantier är trovärdiga). Det senare stämmer med vad som hände när Tesco i Storbritannien introducerade en prisgaranti. Min egen begränsade erfarenhet av butiker med prisgaranti är dock att de förvisso håller ganska låga priser, men sällan erbjuder marknadens lägsta pris.

Jag är en nöjd, men smula livegen, kund i Handelsbanken. Handelsbanken erbjuder nämligen sina bolånekunder en slags livförsäkring som gör att banken skriver av halva bolånet om du eller din partner dör före 55 års ålder. Försäkringen kostar ingenting, men förutsättningen är att man samlar ”alla lån och övriga krediter” hos Handelsbanken. Inte ens ett kreditkort från ICA och kanske inte ens en TV på avbetalning är okej. Har man bundna lån hos en annan bank är Handelsbanken generösa nog att lösa det i alla fall: ”Vi skriver helt enkelt avtal om att du flyttar över lånen till oss när de förfaller.”

För att ett företag ska vara lönsamt gäller det att till varje pris undvika läroböckernas modell för perfekt konkurrens. Ett sätt att göra detta är att göra det svårare för kunder att byta till andra leverantörer. Handelsbanken är förstås inte ensamma om att inse detta. Försäkringsbolag erbjuder rabatter om man samlar flera försäkringar i samma bolag och har varit skadefri kund länge. Flygbolag ger bonuspoäng på gjorda inköp och har dessutom byggt in trösklar som gör att man kan tjäna på att ta sig över vissa nivåer. Många andra affärer ger också bonuspoäng. Till exempel ger Coop 1 procent i återbäring på gjorda inköp. (Märkligt nog har Coop inte valt att likt flygbolagen bygga in trösklar genom att göra procentrabatten beroende av hur mycket man handlat hos dem.) Däremot misstänker jag att Handelsbanken är ganska ensamma om att ställa krav på att man inte får vara kund någon annanstans för att få en viss rabatt. Är nästa steg rabatt på Coca-Cola om man lovar att aldrig dricka Pepsi?

Handelsbankens kontrakt skulle förmodligen bara strida mot konkurrenslagstiftningen om Handelsbanken hade varit en dominerande aktör på bolånemarknaden. Eventuellt strider dock den här typen av avtal mot konsumentskyddande lagstiftning (avtalsvillkorslagen), men för att avgöra den frågan behöver vi nog en jurist snarare än en ekonomist. Som ekonomist slutar jag dock aldrig att irritera mig på företags ständiga försök att göra oss konsumenter till lönsamma lojala lakejer.

(Citaten ovan kommer från Handelsbankens hemsida, klicka på ”Bostad och bolån” och sedan ”Låneskydd”.)