Förra veckan skrev tre ekonomer från Svensk Näringlsiv ett inlägg på DN Debatt där de konstaterade att bara drygt fem procent av Sveriges arbetande kvinnor är företagare jämfört med 14 procent av männen. Via en undersökning av 1143 förvärvsarbetande  kvinnor konstaterar de nu att det inte är inspiration som saknas utan nästan 70 % anger  ”för mycket arbete med byråkrati och regelverk” som ett av de främsta hindrena. Slutsatsen de drar är att något konkret måste göras.

Från ett genusperspektiv kan man ställa sig två frågor: Hade svaren varit annorlunda om i stället män hade tillfrågats? och Finns det något egenvärde med att det råder en jämn könsfördelning bland egna företagare? En intressantare fråga är dock varför staten ska gå in och försöka öka andelen egna företagare. Som nationalekonom frågar man sig helt enkelt: Var finns marknadsmisslyckandet?

Idag lägger Jenny Nykvist fram avhandlingen Self-employment Entry and Survival – Evidence from Sweden vid Uppsala universitet. I denna finner hon bl a att det verkar finnas likvidetsbegränsingar som gör att individer utan egen förmögenhet inte startar eget i lika stor utsträckning som de med förmögenhet. Här skulle man alltså kunna argumentera för att staten ska gå in och hjälpa till. Frågan är bara varför staten ska ta en risk som bankerna onekligen inte är villiga att ta.  En anledning skulle vara om staten gynnas av att individer startar eget på ett sätt som inte banken gör. Detta kan ske dels genom ökade skatteintäkter och dels genom positiva externaliteter på tillväxten.

Vad gäller skatteintäkter så visar Per Engström och Bertil Holmlund i ett Working Paper från Uppsala universitet att hushåll med minst en egen företagare underrapporterar sina inkomster med 30 procent. Det verkar alltså inte som om egna företagare tycker att det är ”speciellt häftigt” att betala skatt.

Hur är det då med andra positiva externaliteter? Det pratas idag mycket om entreprenörskap och värdet av uppfinningar. Det skulle här dock vara intressant att veta hur många av de egna företagen som faktiskt medför någon revolutionerande uppfinning som för utvecklingen och Sverige framåt. Jag misstänker att det endast är en väldigt liten andel. Detta får åtminstone mig att ifrågasätta att marknadsmisslyckandet är så stort så att det motiverar de statliga ingripanden som t ex Svenskt Näringsliv anser vara nödvändiga.