Lyckas fattiga barn som får flytta till rikare områden bättre i livet?

Hur stor roll spelar det för människors ekonomiska situation var de bor och var de växer upp? Det stora experimentet ”Moving to Opportunity” (MTO) som genomfördes i USA på 1990-talet syftade till att undersöka just det. Genom att ge vissa, slumpmässigt utvalda, fattiga familjer möjlighet att flytta till subventionerat boende i rikare stadsdelar undersöktes konsekvenserna av att en fattig familj istället för andra fattiga får rikare familjer omkring sig. Resultat från experimentet, som dokumenteras i ett nytt working paper av Raj Chetty, Nathaniel Hendren och Larry Katz visar att barnen i de familjer som flyttade bort från fattigdomen klarar sig bättre i livet än de som bodde kvar.

Experimentet MTO implementerades mellan 1994 och 1998 i fem amerikanska storstäder: Baltimore, Boston, Chicago, Los Angeles och New York. Totalt var 4.604 fattiga barnfamiljer familjer inblandade. Dessa var fördelade på tre gruppper, och vilken grupp en familj hamnade i bestämdes av slumpen. Den första gruppen fick subventionerat boende under förutsättning att de flyttade till en stadsdel där andelen fattiga familjer var lägre än 10% (i genomsnitt kom familjerna från områden där 40% av familjerna betraktades som fattiga). Den andra gruppen fick subventionerat boende som kunde användas i vilken stadsdel som helst (och de flesta av dem valde att bo kvar i sin ursprungliga stadsdel) och den tredje gruppen fick inte några extra  boendesubventioner alls.

Experimentet har utvärderats kontinuerligt och först låg fokus på de vuxna i familjerna (Ekonomistas har tidigare skrivit om detta). Ungefär hälften av familjerna i den första gruppen utnyttjade möjliggheten till subventionerat boende i en rikare stadsdel. För de vuxna i familjerna som flyttade ökade det subjektiva välbefinnande och de har sedan dess befunnits ha bättre hälsa och mindre risk för mentala sjukdomar. Dock har deras inkomster inte påverkats positivt jämfört med dem som inte flyttade till en rikare stadsdel.

Nu är de som var barn (under 13 år) under tiden för experimentet tillräckligt stora för att deras ekonomiska utfall också ska kunna utvärderas. Och här finns effekterna som inte de vuxna uppvisade. Barn i familjer som slumpmässigt hamnade i experimentgrupp 1 har idag, som vuxna, mer och bättre utbildning och högre inkomst än de som hamnade i experimentgrupp 2 eller 3. Inkomstskillnaden är betydande: de som när de var barn var i experimentgrupp 1 tjänar drygt 30,000 kronor mer per år än de som var i experimentgrupp 3.

Chetty, Hendren och Katz argumenterar för att sådana förflyttningar av barnfamiljer i längden är en vinst för staten: om inkomstskillnaden mellan grupperna håller i sig under hela yrkeslivet så kommer de numera vuxna barnen från experimentgrupp 1 att betala så mycket mer i skatt att de med råge betalar tillbaka kostnaden för experimentet.

Föga förvånande är det här uppseendeväckande resultat – inte minst i USA där de flesta vill att staten ska spela en begränsad roll i människors liv (och inte ägna sig åt att till exempel flytta på familjer). Och även om det skulle vara möjligt att få politiskt stöd för liknande program så finns det en uppenbar begränsning: nyckeln till framgång för experimentgrupp 1 var att de var relativt få. Om betydligt större grupper skulle flyttas på skulle den stadsdel dit de flyttar inte längre behålla sin ursprungliga karaktär utan den skulle bli betydligt fattigare. Frågan är vilka resultat, om överhuvudtaget några, som skulle uppnås då.

Comments

  1. Micke We says:

    Nästa experiment blir att flytta några rika familjer till fattiga områden och se vad som händer med de ungarnas ekonomiska utveckling… 🙈🙉🙊

    • David B says:

      Inte en så dum tanke faktiskt. Det vore intressant att se huruvida om dessa skulle få avvika negativt mot prognosen, eller om det rentav skulle ge en positiv effekt på hela området.

  2. Thomas Sowell diskuterar de kulturella orsakerna som torde ligga bakom detta här:

    Problemet i USA, som i Sverige, är ju att staten har lagt sig i. Välfärdsstaten har t ex slagit sönder den svarta familjen. Charles Murrays bok ”Losing Ground” beskriver detta, se särskilt kapitel 11.

    I de exempel som Edgar K Browning ger i ”Stealing from Each Other” är skatten som en ensamstående kvinna med två barn som 1996 levde på socialbidrag kring 100% på hela lönesumman upp till åtminstone $30000 per år. Vid just $30000 är den effektiva skatten 97,9%. Detta enligt den officiella US Green Book. Hade hon ingen inkomst fick hon $19217. Tjänade hon $30000 fick hon $19837 kvar.

    Om en ensamstående kvinna med barn gifter sig med fadern till barnen förlorar de typiskt 10-20% av sin gemensamma inkomst (marriage penalty).

  3. Intressant och bekräftande av grundförutsättningarnas betydelse. I större omfattning, som artikeln belyser riskeras den positiva effekten. Ser främst utbildningsväsendet som det enskilt effektivaste verktyget att ge de med sämre grundförutsättningar bättre framtidsmöjligheter. Inom utbildningsväsendet har Sverige dock väldigt mycket att komma till rätta med. Man har övergett ett vinnande koncept men vägrar konsekvent, oavsett regering att ta tag i detta.

  4. Anders says:

    Om fattiga flyttar till ett rikare område så är det väl stor chans att barnen får andra förebilder/kultur, bättre utbildning och bättre kontakter, vilket torde vara postivt för inkomsten?
    Men i praktiken spelar nog inte det här resultatet någon större roll, eftersom de flesta som har råd vill bo i ett så eftertraktat område som möjligt och då blir det automatiskt färre fattiga där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s