I mitt förra inlägg skrev jag att endast centralbanker ger ut sedlar och mynt. Så har det dock inte alltid varit. Särskilt under 1800-talet var det vanligt att privata banker gav ut sedlar, vilka de lovade att lösa in mot guld eller mynt. Sedelutgivningen i USA under denna tidsperiod var temat för Planet Moneys Birth Of the Dollar Bill som sändes för några dagar sedan. Där beskrivs hur det i mitten av 1800-talet cirkulerade sedlar utgivna av ca 8.000 olika banker, företag och andra institutioner.
Värdet på sedlarna varierade, bl a med utgivarens kreditvärdighet och hur välkänd denna var i det aktuella området. Även sedlarnas utseende varierade. Till exempel användes jultomten som motiv på sedlar utgivna av vissa banker (se exempel här). Kanske var bankens förhoppning då att hushållen skulle vilja spara sedlar med fina eller udda motiv, vilket skulle resultera i ett större seigniorage.
Systemet med en mängd olika sedlar var inte särskilt praktiskt eftersom transaktioner försvårades av osäkerheten om sedlarnas värde. När den amerikanska regeringen gav ut sedlar (greenbacks) under inbördeskriget kom dessa att uppskattas just för att de var lätt igenkännliga. Privata banker fortsatte att ge ut sedlar efter kriget, men sedelutgivningen blev betydligt hårdare reglerad och sedlarnas utformning mer standardiserad.
För den som vill läsa en något mer utförlig text om sedlars historia i USA rekommenderar jag A Brief History of Our Nation’s Paper Money (San Francisco Fed). Jag känner inte till någon liknande text för Sverige, men en del finns beskrivet i Gunnar Wetterbergs Pengarna och makten – riksbankens historia. Udda motiv på amerikanska sedlar beskrivs i Symbols on American Money (Philadelphia Fed). Några exempel på sedlarnas utformning följer nedan.
Ekonomistas 
En liten notis: I Skottland finns det privata banker som ger ut sedlar. Men där finns ju ingen egentlig centralbank, om man inte vill räkna Bank of England. Samma sak med Hong Kong.
De skotska sedelutgivande bankerna är inga “riktiga” sedelutgivande banker, eftersom sedelutgivningen är reglerad på ett sätt och utgivningen av deposit currency är reglerad på ett annat sätt. Utgivningen av deposit currency i Skottland regleras på ungefär samma sätt som utgivningen av deposit currency i England eller vilket annat land som helst, medan sedelutgivning bortsett från en mindre och helt irrelevant summa måste täckas i Bank of England-sedlar. Av detta skäl ger Bank of England ut sedlar med valören 1 miljon pund.
Om man har riktig free-banking så finns det ingen skillnad mellan at ge ut deposit currency och sedlar och utgivningen av sedlar regleras på samma sätt som utgivningen av deposit currency, det vill säga det är fråga kreditexpansion.
På en bar i Wan Chai kostar ölen 20 HKD om man har Standard Chartereds tjugor, annars 40 HKD.
I Utvandrarsviten (minns ej vilken del) byter ju Karl Oskars bror bort sitt hopsamlade guld mot fina sedlar, “wildcat money.”, som visade sig vara värdelösa.. (“Guldet blev till sand”)
Denna intervju hos econ talk med George Selgin och länkarna på sidan kan vara av intresse:
http://www.econtalk.org/archives/2008/11/selgin_on_free.html
George Selgin är väl en förespråkare för FRB och inte någon tokig guldmyntsfot?
Går ju att vara båda. Dvs att banken lovar att sedlarna kan växlas in mot guld, men att det inte alltid finns guld nog för att uppfylla detta löfte om alla sedlar växlas in samtidigt.
Snarare verkar det finnas ett problem med att folk säger “FRB är stöld, inför guldmyntfot”, trots att båda kan samexistera.
FRB är inte bedrägeri om man betraktar sedlar som skuldförbindelser betalbara i guld.
Vari ligger bedrägeriet med att inte ha guldmyntsfot? Att vi har hyperinflation som i tyskland eller Zimbabwe? (har inte kollat men jag kan tänka mig att du nämnt dessa länder redan flera gånger).
Jag har aldrig påstått att det är bedrägeri att inte ha guldmyntfot. Jag anser endast att FRB på guldets grund är det optimala systemet.
Därför att annars blir/är det hyperinflation?
Jag tänker mig följande scenario. Om Fed stramar åt penningpolitiken så leder detta till insolvenser. Om det uppstår insolvenser så måste man snabbt byta fot och börja inflatera igen. Om man inflaterar dollarn finns det snart inga privata aktörer som vill bevilja kredit betalbar i dollar. Varför? Jo, om man befarar inflation så kräver man höga räntor och endast ett fåtal får låna av fed. Jag menar därför att USA inte kan bedriva deflationspolitik. En sådan skulle ju leda till insolvenser och hota hela banksystemet, kommer du ihåg Lehmann Brothers? Man kan inte heller bedriva inflationspolitik, eftersom en sådan leder till att den privata långivningen minskar eller rent av upphör. USA har ingen stor kreditefterfrågan. Samtidigt betalas gamla lån fortfarande av, vilket i kombination med låg emission av nya lån leder till kreditkontraktion. För att förhindra en deflation och de problem som är förknippade med en deflation måste Fed därför träda in på banan och inflatera valutan. Detta sker genom att Fed köper upp fordringar, vilka fordringar således ersätts med monetär bas, det vill säga fordringar på fed eller rent av dollarsedlar.
Om man tänker sig detta scenario till sin yttersta konsekvenser så skulle detta innebära att det vid en viss punkt inte finns några privata dollarskulder alls och att hela den amerikanska penningmängden består av monetär bas.
Under en guldmyntfot är detta teoretiskt möjligt, eftersom den monetära basen har icke-monetära användningsområden. Penningvärdet skulle alltså vara stabilt oavsett detta, men i ett fiatsystem är det svårt att tänka sig en värld utan privata fordringar.
Som jag ser det är den en oundviklig följd av ett fiatsystem utan privata fordringar att hela penningvärdet raderas ut genom en hyperinflation.
Den dag USA:s “deleverage” är avslutad samtidigt som Fed ersatt denna deleverage med monetär bas borde rimligen US-dollarn inte vara mer värd än dess icke-monetära nytta, det vill säga praktiskt taget ingenting. Alltså är en amerikansk hyperinflation tänkbar.
En guldmyntfot stramar också åt när lönerna stiger snabbare än produktiviteten i den guldbrytande sektorn och vice versa.
Det är inte säkert att frånvaron av guldstandard oundvikligen leder till hyperinflation. Somliga menar möjligen att en ren fiatvaluta oundvikligen kastas in i en hyperinflation, men jag är inte övertygad om att så är falet.
Jag skulle snarare vilja använda följande argument för guldmyntfot eller silvermyntfot.
Guld och silver har till skillnad från pappersvalutor icke-monetära användningsområden. Sedlar är däremot praktiskt taget oanvändbara utanför den monetära sfären. Dessutom är guld och silver finansiella tillgångar, vilket skiljer dem från praktiskt taget alla andra handelsvaror. Man kan knappast påstå att vispgrädde är en finansiell tillgång. Samtidigt erkänner jag att allt som kan användas som säkerhet för lån har vissa monetära kapaciteter. Dit hör exempelvis diamanter, men diamanter är av andra skäl mindre väl lämpade som pengar än guld och silver. En spannmålsdepå ar alltså monetära kapaciteter som till exempel en kyldisk fylld med mjölkprodukter saknar. Det är ju inte uteslutet att spannmålsdepån går att belåna, men det låter sig knappast göras med mjölkdisken.
Guld och silver är därför väl lämpade att fungera som kommunikationsväg mellan den finansiella ekonomin och den reala ekonomin, vilket alltså beror på att de är handelsvaror och finansiella tillgångar. FRB under en guldmyntfot är att sätta penningpolitiken på autopilot.
Förresten tycker jag att alla som är motståndare till guldmyntfoten bör besvara frågan hur det kommer sig att den fungerade så bra under 1800-talets slut och 1900-talets början. Sedan tänker jag förklara varför den fungerade så dåligt efter 1:a världskriget fram till depressionen då den ju som bekant suspenderades. Jag tycker inte att Bretton-Woods kan ses som en riktig guldmyntfot, då ju tillgången på fysiskt guld var ransonerad av myndigheterna. Därför behöver vi inte bråka om huruvida Bretton-Woods var bra eller dåligt.
Vilka är dessa somliga som menar att en ren fiatvaluta “oundvikligen kastas in i en hyperinflation.”?
Du förstår väl själv att detta är rent skitsnack?
Centralbanken kan ju enkelt strama åt när tillväxten får fart och arbetslösheten börjar sjuka.
Ända sedan vi haft handel i bemärkelsen en ekonomi, där vi producerar mer än vi behöver (det fungerade ju inte i samhälle där man hade en ren Robinson Kruse ekonomi, där allt som producerades också förbrukades) d v s byter varor och tjänster med varandra har de båda ädelmetallerna guld och silver utgjort grunden som ett slags transaktionsmedel vilket inte bara möjliggjort att olika varor kunnat värdesättas i handeln utan även utgjort en likviditetspremie och därigenom möjlighet till tesaurering.
Till skillnad från Fiatvalutorna har guld och silver ett fundamentalt värde, det kostar t ex att prospektera och producera, raffinera och prägla men är även omöjliga att förfalska.
Guld har mycket svårt att förena sig med syre, detta oavsett temperatur. På grund av detta hör guldet till de ädlaste metaller som finns precis som silver. Guldet är duktilt, lätt att smida utan att sprickbildning uppstår (bladguld).
Ca 60 % av guldet som idag efterfrågas går till smycken, ca 10 % används industriellt och ca 30 % blir till rena investeringsobjekt som exempelvis olika samlarmynt och guldtackor.
Förr i tiden var det inte alltid en stat som gav ut sedlarna (skuldbreven) det kunde vara många små privatägda banker. Det värsta som kunde hända var då att utgivaren blev insolvent. Därför krävde man att sedlarna var backade till 100 % med guld (ett underliggande värde, kunde också vara silver eller båda) så att detta inte kunde hända. Problemet är då att – täckta med 100 % guldreserv så var utställaren ofta tvungen att ta ut en avgift av användarna av skuldsedlarna. Om däremot sedlarna inte helt men huvudsakligen var täckta med räntebärande fordringar från låntagare och endast till en liten del (fraktion) var täckta med fysiskt guld så kommer reserven (utlåningen) att generera intäkter och sedelutgivaren behöver inte ta ut någon avgift av de som fysiskt använder sedlarna. Detta kom i bruk redan på 1500–talet när många guldsmeder började låna ut guld som de förvarade mot ränta då de upptäckt att större delen av guldet aldrig rördes av ägarna.
Med bara en fraktion av alla sedlar bakade av guld kunde dock sedelutgivaren bli insolvent om samtliga sedelägare samtidigt begärde inlösen av sedlarna i fysiskt guld. Vilket kunde betyda att de inte kom att erhålla någon betalning i fysiskt guld. Det var därför inte ovanligt förr i tiden att s k bankruns uppstod när ett ryckte kom igång om att en bank var insolvent.
Det finns idag ca 160.000 ton fysiskt guld i världen. I storleksordningen 5 miljarder troy ounce, till ett värde av ca $ 8.000 mdr ($ 1600 Jan 2012).
Går det då att gå tillbaks till en guldmyntfot igen, nej säger jag!
Vad som är viktigt att tänka på är att det hela tiden adderas mer värde och nytta till vår ekonomi vilket möjliggör att addera mer pengar (M) utan att ”direkt” köpkraften försämras, vi drabbas alltså inte av monetär inflation om penningmängden växer i en jämn takt med realekonomin utan kommer att kunna köpa mer per arbetad timme utan att drabbas av någon nämnvärd inflation.
Penningmängden baseras därmed på landets BNP, mängden varor och tjänster i ”cirkulation”. De senaste hundra åren har världens BNP ökat 40 ggr.
På 1850-talet korrelerade guldproduktionen ganska väl med hur mycket värde som adderades till ekonomin varje år. På senare delen av 1800–talet hade detta upphört. Då adderades värde till ekonomin i en allt snabbare takt och genomslagskraften för både textilfabrikerna, massproduktionen av kläder samt alla de nya varuhus som byggdes tillsammans med de första bilarna gjorde att guldproducenterna inte längre kunde hålla jämna steg. Världens samlade ekonomi är idag på ca $ 65.000 mdr och växer med ca 3 % årligen (nästan 4 % innan lågkonjunkturen slog till 2008).
Det produceras årligen ca 2.250 ton guld vilket idag ($ 1.600) uppgår till ett värde av $ 115 mdr. Världens årliga tillväxt är ca 3 % på 65.000 mdr d v s ca $ 1950 mdr. Mängden guld som produceras motsvarar inte på långa vägar när den mängd värde som skapas årligen. Det innebär dock inte att guld är en dålig investering!
De globala kreditexpansionen har de senaste 9 åren gått från $ 80.000 mdr till ca $ 210.000 mdr. Den globala kreditexpansionen har alltså varit 12 % årligen medan BNP tillväxten varit knappt 4 % årligen . Ett skepp lastat med så mycket krediter seglar rakt ut i ett hav av insolvens.
En global kreditexpansion utan invändning vare sig från centralbanker, BIS eller politiker har gjort att globala kapitalrörelser mellan internationella banksystem, företrädesvis USA där den globala räntan sätts genom att man innehar världens reservvaluta medfört att räntan drivits ner långt under Equilibrium.
Genom placering av ”överlikviditeten” (reserverna) i REPO och/eller statspapper har det medfört en enorm felallokering och därmed negativa riskpremier. För Euro-systemet med en gemensam penningpolitik men självständig finanspolitik passade det vissa länder i periferin utmärkt.
Marknaden för Statsobligationer fungerade som en ”proxy” för bankmarknaden i Europa där missallokeringen av krediter nu gjort många av Europas banker insolventa och internbankmarknaden ännu en gång frusit till is och är på väg att sluta fungera vilket i förlängningen kommer att leda till en likviditetskris när bankerna svarar som de alltid gjort genom att banta balansen för att få upp soliditeten d v s minska skulder och tillgångar simultant.
Låt oss därför anta att med den kris vi har i västvärlden idag och den deleverage som vi står inför när Europa rekapitaliserat sina banker och USA balanserat sin budget (kommer nog inte att ske men låt oss ändå för enkelhetens skull ta oss vidare med den förutsättningen) så är nog världens BNP snarare ca $ 50.000 mdr. Detta skulle betyda att guldet för att kunna införa en guldmyntfot skulle behöva stiga till $ 10.000 per ounce för att motsvara det världens totala BNP. Enligt mitt förmenade är guld på dessa nivåer en bubbla då den årliga guldproduktionen inte längre kan hålla jämn takt med det värde som årligen läggs till redan existerande värde inom ramen för kvantitetsteorin.
Problemet är alltså inte fiatvalutorna och FRB ”per se” utan att dagens central-banksystem är och förblir ett sätt att exploatera det värdeskapande arbetet som byggs upp i realekonomin genom monetariseringen av ekonomin. Det är ett ytterst subtilt sätt att tillförskansa sig värden (skapade i realekonomin) genom symbolekonomin med hjälp av det skuldbaserade systemet av krediter vi har. Vad som inte framgår i en resurspris-variation (KPI) med mättvariabeln som den är utformad idag är ”obalansen” som uppstår mellan produktivitetsutveckling (dissinflation) och monetär inflation.
POL:
Real bills doctrine förklarar varför det aldrig krävs någon stegring av guldets köpkraft för att finansiera en växande handel och produktion. Växande handel och produktion skapar ett behov en större mängd transaktionsmedel, i äldre tider spelade här växlar en betydelsefull roll, men RBD förklarar varför och hur genom en marknadsprocess kreditexpansionens omfattning naturligt avpassas till handelns behov.
M x V = P x T
Om man till M adderar Real Bills så skiljer sig en Real Bill från en Vicious Bill därigenom att en Real eller Virtuos Bill bara adderar lika mycket till M som den underliggande transaktionen adderar till T.
Handeln kan växa utan att detta genererar deflation. Ökande produktion av annat än guld är alltså neutralt med avseende på prisnivån eller snarare prisförhållandet mellan guld och andra varor, eftersom växelmarkanden kommer att skapa så mycket växlar som krävs för att cirkulera en större mängd varor/tjänster. Kreditexpansionen blir alltså tillräckligt stor för att den ökande handeln inte skall framkalla deflation, men inte så stor att kreditexpansionen blir en källa till inflation större än vad som krävs för att undvika prisfall.
Detta betyder givetvis inte att somligt kan falla i pris räknat i guld. Om något faller i pris räknat i guld beror detta på att produktiviteten i den branschen växer snabbare än produktiviteten i guldbrytningen.
Vice versa kan somligt stiga i pris räknat i guld givet att guldbrytningens produktivitet växer snabbare än den branschens produktivitet.
Summan är emellertid att en stegrad produktion ger upphov till en sund kreditexpansion och att det i den meningen aldrig kan uppstå någon “brist” på guld.
Det som gjorde wild cat till osäkra eller värdelösa fordringar var att banker kunde ge ut dem utan att ha täckning för dem i USA.
I Sverige kunde privata banker enbart ge ut skuldsedlar som de hade täckning för, och den enda(?) gång som det (höll på) att sluta illa var en bank i Ystad som staten till slut fick rädda, mycket motvilligt.
Wetterberg skriver en del om det. Den första bankräddningen i Sveriges historia.
Lokala/privata valutor har nog framtiden för sig. Riksbankens inställning är att betalningsmedlet är en avtalsfråga.
Intressant är att svenska sedlar utgivna av Riksbanken går mot att bli wild cat money. Skatteverket godtar inte sedlar utgivna av Riksbanken som fullgott mynt för att betala skatt. Och det egentliga (men det talar man tyst om) med det förestående sedelbytet är att slippa lösa in väsentliga delar av den utestående sedelstocken.
Det amerikanska systemet var problematiskt. En viktig reglering var att man i många delstater praktiserade s k unit banking, vilket innebar att en bank bara fick ha ett enda kontor. Det är anledningen till att det fanns 8000 sedelutgivande banker, ofta små och sköra. I Kanada fanns under samma tid tiotalet banker vilkas sedlar cirkulerade till parikurs. I vårt eget svenska system gav tjugofem enskilda banker ut sedlar som cirkulerade till parikurs.
I princip kan man mena att vårt nuvarande system med betalkort utgivna av olika banker är likvärdigt med att låta bankerna ge ut sedlar inlösbara i lagligt betalningsmedel oavsett om guld eller papperspengar är lagligt betalningsmedel. Visserligen var i Sverige, på den tiden då vi hade ett flertal sedelutgivande banker, riksbankens sedlar , till skillnad från andra sedelutgivande bankers sedlar, lagligt betalningsmedel, men riksbankens sedlar var inte lagligt betalningsmedel varken för riksbankens skulder eller för andra sedelutgivande bankers skulder.
En sedel, som inte är lagligt betalningsmedel, är ingenting annat än ett löpande skuldebrev där skulden förfallit till betalning i samma ögonblick som sedeln sattes i omlopp. Skulden löper vidare, i normalfallet, till 0% ränta.
Man kan fråga sig varför någon är villig att bevilja kredit till 0% ränta. Svaret är givetvis att om det inte finns någon insättningsgaranti så måste den som inte är villig att ta en kreditrisk acceptera vissa kostander för att förvara pengar; under en guldmyntfot fysiskt guld och under en “pappersmyntfot” centralbankens sedlar.
Dessutom under en metallisk myntfot är det förenat med vissa kostnader att cirkulera myntmetall, eftersom mynten slits ned i cirkulationen.
Intressant är att i det spontandollariserade Zimbabwe så är det förenat med vissa kostander att cirkulera amerikanska dollar eftersom dollarsedlar i dåligt skick, på den internationella marknaden, där de INTE är lagligt betalningsmedel, betingar ett lägre värde än sedlar i gott skick.
Zimbabwe “avkontantifieras” därför nu i rasande takt. När Zimbabwe “avkontantifierats” kan man hävda att de elektroniska betalningssystem som nu växer fram fyller EXAKT samma roll som de privatutgivna sedlarna gjorde i “free-banking-Sverige”. Dollarn kommer att fylla samma roll som guldet gjorde och den enda avgörande skillnaden är att staten inte ger ut några “mellanting”; det vill säga sedlar som i vissa transaktioner måste godtas som om vore de “baspengar”, men samtidigt är fordringar mot den statliga sedelutgivande banken.
Mycket intressant är att zimbabwierna den dag deras spontandollariserade penningsystem “avkontantifierats” utan större ansträngning kan byta räkneenhet eller vad som på engelska kallas unit of account.
Jag tror att guldet kommer att bli räknenhet den dag dollarn har reducerats till räkneenhet.
Man kan faktiskt vara för FRB med guld som räknenhet. Estland hade tidigare FRB i kombination med ett slags “euromyntfot” där emellertid den statliga centralbanken gav ut ett slags “mellanled” mellan euro och deposit currency utgiven av bankerna. Samma sak gäller Saint Helena i indiska oceanen. Så det är bevisligen en myt att fasta växelkurser är dömda till undergång.
@ Flavian; Har svårt att förstå ditt resonemang här ang Estland. För det första var ju din “euromyntfot” baserat på ett löfte man själva egentligen inte kunde garantera(EU-medlemskap och euro). Vidare var landet på väg att kraftigt inflatera värdet av den egna valutan mot en annan kraftigt över-inflaterad valuta. Knappast att se som euron som guldet i detta fall. Som tredje och minst lika viktig punkt mot din “euromyntfot” får de landets utländska banker ses. Banker som agerade försäljare av euro mot egen(icke motparts-säkrad dock!!) valutasäkring istället för att bevara köpkraften. För esterna var det som om vi svenskar skulle ha en centralbank ägd av våra handelspartners. Så visst var din nämnda fasta växelkurs dömd till undergång här. Att de sedan tvingades till interndevalvering istället för att de utländska “centralbankerna” skrev ner sina lån permanent(dvs fortsatte likvidiseringen med fortsatta prisökningar likt USA(QE)) är däremot en annan femma(som åter handlar om den starkes rätt). Politik är att göra det som är möjligt. Inte därför att det nödvändigtvis är bra.
Estland hade en valutafond. En valutafond fungerar ungefär på följande sätt.
Sedelfonden ger ut sedlar och växelmynt. Dessa är konvertibla i en så kallad ankarvaluta och vissa banker som har avtal med sedelfonden har rätt att lösa in sedlar och växelmynt i “ankarvalutan”. Inlösen går till på det viset att bankerna skickar sedlarna till en sedeldepå där de antingen byts ut mot nytryckta diton eller löses in i ankarvalutan. Om en bank kräver inlösen i ankarvaluta så sätts motsvarande summa in på den bankens konto i en utländsk bank. Alla transaktioner mellan de sedlar som sedelfonden gett ut och ankarvalutan görs till en fixkurs.
Den estniska sedelfonden hade fullt tillräckliga tilgångar för att återköpa alla sedlar och mynt i imlopp och om man tar en titt på den estniska kronans växelkurs gentemot d-marken, som var ankarvaluta fram till och med 1999 års utgång och därefter följer kursen mellan euro och estnisk krona kan man se att den estniska kronan inte rör sig det minsta i förhållande till ankarvalutan. Man genomförde till och med en smärre revalvering av den estniska kronan 2004 eller 2005. Jag har glömt när.
Den estniska kronan var alltså framgångsrikt fixerad gentemot sin ankarvaluta.
Emellertid uppträdde en excessiv kreditexpansion i Estland. Jag tror att denna huvudsakligen berodde på att man 1998 införde en insättningsgaranti. Dessutom sjönk den ryska rubeln kraftigt mot euron innan det uppstod en kris i Estland, vilket sannolikt också bidrog till krisen.
Man kan givetvis påstå att en övervärderad real växelkurs i kombination med en fast nominell växelkurs manifesteras genom en lokal bankkris i landet med fast växelkurs. Men Estland visar att den externa balansen kan återställas genom en deflatorisk process.
Jag hävdar att guldet vore ett bättre ankare än euro eller någon annan internationellt gångbar pappersvaluta. Om det uppstår en deflation i ett land som är en nettoimportör i guld och en sådan deflation inte uppträder i ett land som är nettoexportör av guld så betyder det ju att landet som är nettoimportör av guld ser sin reala växelkurs falla precis som den föll i Estland under krisen.
Givetvis blir exemplet enklare att förstå om man tänker bort sedelfonden. Sedelfonden är ett onödigt mellanled. Estland borde alltså enligt min mening redan 1992 då sedelfonden infördes, ha förklarat d-marken vara lagligt betalningsmedel och ersatt hela sedelomloppet med d-mark. Sedan hade bankerna fått substituera d-marken med betalkort, checker, innehavarskuldebrev, cashkort eller vad som helst annat lämpligt.
Ännu bättre hade det varit om man gjort guld till lagligt betalningsmedel. Dessutom borde man inte ha infört någon insättningsgaranti. Misskötta banker bör likvideras precis som misskötta bagerier bör likvideras. Uppstår det en allmän run mot bankerna får en deflation återställa balansen.
Problemet under den stora depressionen var för det första att den allmänna prisnivån var mycket högre än den var 1914 då vi hade guldmyntfot och makroekonomisk balans. Detta hade kunnat korrigeras genom en skarp deflation, men priserna föll faktiskt inte särskilt mycket under den stora depressionen. Detta berodde sannolikt på att man förväntade sig att guldmyntfoten skulle haverera.
Observera också att en deflation under en guldmyntfot har samma effekt som en devalvering. ju mer priserna faller desto mer inflationär blir den metalliska komponenten i penningsystemet.
Ursäkta Flavian. Jag svarade på “fel” ställe förra gången. Se nedan istället!
rttck:
Jag tycker att Estlands makroekonomiska politik fram till dess att man införde insättningsgaranti och införseltullar var utmärkt. Finns det ingen insättningsgaranti får de som inte vill ta några risker med sina besparingar låsa in sina pengar i ett bankfack. Staten låter insolventa banker gå omkull precis som vilka andra insolventa företag som helst. Unilateral och total frihandel ser till att det blir svårt för de inhemska producenter som betjänar hemmamarknaden att höja priserna över vad som gäller på den internaionella marknaden. Den fasta växelkursen underlättar import och export. Dessutom tillser den fasta växelkursen att ett underskott i betalningsbalansen får deflationära följder i landet vars import överstiger dess export.
Det enda allvarliga felet var att man använde sig av ett mellanled mellan d-marken och de lokala bankerna. Man förklarade att en estnisk krona var lagligt betalningsmedel för 10 rubel och att en estnisk krona var värd 1/8 d-mark och den var dessutom säkrad med hjälp av en fond som kunde återköpa alla estniska sedlar och mynt till denna kurs. Dessutom fick varje est 375 estniska kronor som ett slags gåva av staten. Ville de ha mer så fick dessa förvärvas på den fria marknaden.
375 estniska kronor motsvarade 46,875 d-mark. Man hade lika gärna kunnat ge varje enskild est exempelvis 47,85 d-mark förslagsvis i mynt med små valörer och förklarat att en d-mark var lagligt betalningsmedel för 80 rubel. Sedan hade makroekonomin fått sköta sig själv. Staten hade balanserat sin budget och den privata sektorn hade fått finansiera ett eventuellt undeskott i betalningsbalansen på den internationella penningmarknaden. Man hade dessutom kunnat momsbefria fysiskt guld så att fysiskt guld hade kunnat användas som skydd mot inflation och bankinsolvenser.
Jag anser dessutom att det finns ett starkt skäl att använda en ädelmetall snarare än en stabil och erkänd internationell pappersvaluta som makroekonomiskt “ankare”. Anledningen är att ett ädelmetallbaserat betalningssystem har en kontracyklisk effekt. I en recession då löner faller blir det automatiskt mera lönsamt att bryta guld samtidigt som efterfrågan är stabil. Däremot är det inte säkert att det blir mera lönsamt att producera bilar bara därför att lönerna faller. Med falande löner så minskar ju också efterfrågan. Detta gäller dock inte guld. Tvärsom kommer gäldenärer att efterfråga mera guld i en situation då det blir svårt att betala sina skulder, vilket ju gäller i en recession.
Uppstår det en högkonjunktur och kreditexpansion så avbryts denna av att stigande löner medför minskad lönsamhet för guldbrytning samtidigt som efterfrågan ökar till följd av ökad smyckesefterfrågan. Det uppstår brist på baspengar, räntan stiger och högkonjukturen blir inte överdrivet inflationär.
Argumentet att olika ekonomier måste ha fluktuerande växelkurser motsägs av det enkla faktum att Somalia, Zimbabwe, El Salvador, Ecuador, Alaska och Brittiska Jungfruöarna har samma valuta. Ingen kan påstå att dessa är ett “optimalt valutaområde”. Det räcker att samtliga deltar i världshandeln och att US-dollarn åtnjuter global acceptans. Guld åtnjuter också global acceptans.
Däremot hade deflationen i Japan ingen större positiv effekt eftersom en ren pappersvaluta försatt i deflation tenderar att stiga i värde, vilket får den reala växelkursen att falla. Hade däremot Japan haft guldmyntfot, det vil säga pappersvaluta definierad i guld, hade en kreditkontraktion medfört automatisk devalvering.
Observera att jag är helt ense med Barry Eichengreen när han menar att den stora depressionen endast kunde bringas att uppöra genom en lägre real växelkurs.
Rättelse: Givetvis menade jag att den reala växelkursen inte nödvändigtvis faller om man deflation under en pappersvaluta. Antag att USA har 5% inflation och Japan har 0% inflation. Om yen stiger 5% per år i förhållande till USD så förblir de reala växelkurserna oförändrade. Hade de båda länderna däremot haft fast växelkurs hade landet med högre inflation/lägre deflation sett den egna reala växelkursen stiga i förhållande till landet med lägre inflation/högre deflation.
Japans problem var deflation i kombination med motsvarande stegring av valutakursen med den följden att den reala växelkursen inte föll så mycket som hade varit önskvärt för att “sätta fart på hjulen.” Samtidigt är det inte säkert att hög inflation stimulerar ekonomin av det enkla skälet att om vautakursen inte faller MER än vad som är motiverat av inflationsdifferensen så uteblir stimulanseffekten.
USA har en positiv inflationstakt och en fallande växelkurs i förhållande till många länder, men hur mycket har den reala växelkursen fallit?
“If the Treasury were to fill old bottles with banknotes, bury them at suitable depths in disused coalmines which are then filled up to the surface with town rubbish, and leave it to private enterprise on well-tried principles of laissez-faire to dig the notes up again (the right to do so being obtained, of course, by tendering for leases of the note-bearing territory), there need be no more unemployment and, with the help of the repercussions, the real income of the community, and its capital wealth also, would probably become a good deal greater than it actually is. It would, indeed, be more sensible to build houses and the like; but if there are political and practical difficulties in the way of this, the above would be better than nothing.” (p. 129)
Problemet är att det bortsett från att det skulle sätta fart på konjunkturen inte finns någon rimlig mening med att gräva upp flaskor ur jorden.
Om däremot guld är lagligt betalningsmedel och det uppstår en allmän depression och som en följd av denna efterfrågan och priset på arbetskraft faller så blir det helt plötsligt väldigt intressant att försätta sig i skuld och spendera de genom kredittransaktionen skapade medlen på guldbrytning.
Depressionen får alltså en naturlig motkraft och i högkonjunkturen fungerar mekanismen omvänt. Den goda efterfrågan på arbetskraft driver upp arbetarlönerna och därigenom faller guldbrytningens lönsamhet och högkonjunkturen avbryts.
Att bryta guld är ju knappast förenat med någon större risk då efterfrågan på lagligt betalningsmedel givetvis är särskilt stor i en situation där det råder en allmän oförmåga att betala skulder.
Insättningsgaranti är onödigt och dessutom riskfyllt. Onödigt eftersom den som inte vill ta någon kreditrisk får förlita sig på guldmynt inlåsta i ett bankfack. Riskfyllt eftersom det leder till att bankkunderna endast letar efter de högsta räntorna utan att ta hänsyn till bankernas riskprofil. Detta trissar upp kreditexpansionen och kan därigenom skapa beov av en korrektiv depression.
Påståendet att olika länder utan gemensam arbetsmarknad inte kan ha gemensam valuta motsägs av det enkla faktum att US-dollarn är faktisk valuta i ett antal olika länder utan gemensam arbetsmarknad. Vad har Ecuador gemensamt med Alaska förutom dollarn? Jag anser emellertid att man betrakta världsmarknaden för varor och tjänster som en gemensam arbetsmarknad eftersom arbetsresultat är handelsvaror. Zimbabwe använder också US-dollar.
Alltså kan hela världen ha guldmyntfot. Detta innebär dock inte att de reala växelkurserna inte kan fluktuera mellan olika regioner. Ett avgörande problem inom euro-zonen är att man bedövat betalningsbalansdisciplinen regionerna emellan. Betalningsbalansdisciplinen mellan Sveriges affärsbanker är mycket strikt, men mellan euro-zonens centralbanker är denna disciplin starkt urvattnad. Det är därför ni inte hör om någon montenegrinsk kris men om en grekisk. Montenegro måste nämligen finansiera ett eventuellt underskott i betalningsbalansen på den fria marknaden, medan Greklands centralbank kan låna inom euro-systemet till officiellt fastställda räntor.
Här är pudelns kärna. Problemet är inte den gemensamma valutan utan möjligheten att maskera ett underskott i betalningsbalansen med hjälp av lån till officiellt fastställda räntor.
Allt vi behöver för att finansiera världshandeln är alltså skuldebrev, växlar och checker och ett som globalt betalningsmedel lämpat grundämne. I praktiskt taget alla situationer kommer dock betalningsbalanserna att regleras utan att så mycket som ett enda milligram guld byter händer.
@ Flavian, det handlar som alltid om förtroende. Men även om avkastning/spekulation. Skuggbankernas köp av “konvergenspapper”(1995-2001) i de gamla högränte-länderna som 2001(1999) skulle bli medlemmar av EMU handlade ju om detta. När väl bankerna själva fick köpa (när euron väl bildats och blev reservaluta) fortsatte köpfesten förstås. Varför? Nya jungfruerliga marker för ett avreglerat banksystem där precis som du säger Target2-(o)balanserna bara växte. Visst var detta en del av systemfelet. Men det stora felet är att de enskilda medlemsländerna inom EMU lånat mot säkerhet hos de övriga. Esternas taktik skiljer sig inte så mycket här. ECB har ingen rätt att ens trycka nya pengar då kreditgivarna(Tyskland) likt Sverige mot Estland vägrar vara med och betala för excesser. Estland kunde visserligen trycka egna pengar men denna sedelfond du refererar till skulle nog krympa fort(i euro räknat) i ett läge där euro-peg´en rykt all världens väg om inte det varit så att den estniska kronan var för liten att spekulera i(i princip saknades väl även en fungerande valuta”trade”marknad för est-kronor då deras statsskuld inte handlas internationellt). Jag hävdar även att den interndevalvering esterna och övriga balter gjort inte går att så enkelt överföra till övriga Västeuropa. Det beror nämligen på ekonomisk infrastruktur och dess utvecklingsnivå. Esterna och övriga balt-länder hade t.ex inga jättelika statsskulder men ej heller stora utländska kapitalinvesteringar som vid krisen flydde landet. Kapital-obalanserna bestod mest i en privat lånefest. Att inkomstskatterna varit låga(ung stat) minskar även det krisens verkningar liksom att det i botten finns ett bytesbalans-överskott. Till skillnad från Piigs. Att Estland infört insättningsgaranti där folket spekulerar i fastigheter(egna hem) via utländska lån, dessutom till fast växlingskurs av ett banksystem som till mer än 50% ägs av utlänningar känns väl som att be om problem(utan att vara efterklok). Det går ofta bra med fast kurs mot ankringsvalutan under medgång. När räkningen och obalanserna kommer (K-cykeln) så kastar politiker helst “peggen” överbord tillsammans med guldkopplingen(dvs då guldet till slut krävs in). Nej. Esterna blev övermodiga av flera skäl. Inte minst då Ryssland gick i konkurs 1998. Och det var den nyrika eliten i landet som önskade en egna-hems-boom på lånade pengar liksom att våra egna banker har en stor skuld i det hela. Glöm inte heller bort att den externa balansen bara återställts på ytan. Man betalar ett mycket stort pris eftersom alla baltiska ekonomier krympt. Anpassningen består ju i att 15% av arbetskraften lämnade landet under krisen. Allt medan tröttsamma Di-rubriker säger att tillväxten är tillbaka. 50% BNP-tapp kräver tillväxt på 100% för att återställa balansen. Räknas man även tillväxten utifrån vad som producerades före krisen istället för en bas från kris-botten så ser det inte lika “fantastiskt” ut. Men esterna var framgångsrika, som du säger, vilket delvis avspeglades i deras fasta och stabila växelkurs. Men sedan tappar ju alla vettet i den berusande framgångs-vågen. Vem skall ta ansvar då? En svensk Riksbank? Dvs långivarna. Jag anser att långivarna skall dela på kostnaderna vid kreditexpansions-kriser.
Den kontracykliska effekten gäller väl bara guldbrytning? Alla andra investeringar blir väl tvärtom mindre lönsamma?
Ja, guldbrytningen fungerar som en spegelbild av den övriga konjunkturen.
Så då är en guldmyntfot kontracyklisk i guldutvinningsbranschen och procyklisk i alla andra branscher, inklusive offentliga investeringar i infrastruktur? Låter sådär.
Hayek argumenterade en gång i tiden för någon sorts korg av råvaror istf guld som bas för valuta (i Individualism and Economic Order). Jag tror att han övergav denna idé, men anledningen var just att guldbrytning gjorde att valutatillgången kunde fluktuera, men någon procent vill jag minnas. Detta kändes som en för stor instabilitet. Men om man jämför med QE1, QE2, QE3, etc, var det ju ett under av just stabilitet.
Tanken på att något annat än ädelmetaller som bas för det ett monetärt system baserat på en vara är faktiskt helt befängd.
Gå igenom alla grundämnen och se efter vilka som är lämpade att fungera som pengar. Guld och silver är faktiskt de grundämnen som är bäst lämpade som pengar på helt ovedersägliga grunder.
Man kan givetvis tänka sig kombinationer av grundämnen, men dessa är mindre väl lämpade eftersom det är av stor vikt att penningenheten är enkel att definiera. Penningenheten bör därför ha ett atomnummer. Sedan är det bara att välja!
Uran har ju stora användningsområden förutom att det är en handelsvara. Syre har ännu större användningsområde och så vidare., men syre är ingen handelsvara.
Jämför de olika grundämnena så kommer ni snart att se att guld inte är pengar på grund av en slump. Jag menar vidare att det är ovedersägligt att guld skulle vara värdelöst om guld inte hade något icke-monetärt användningsområde.
Mja, som fysiker håller jag inte riktigt med. Guld har den otroligt goda egenskapen att det inte korroderar, det är därför mikrochip-“pinnar”, kontakter, etc är guldpläterade. Antagligen skulle mängder av användningsområden uppstå ifall guld inte användes som valuta eller hade ett värde som smycken.
Guldmyntfoten medför att en lågkonjunktur mildras därigenom att guldbrytningen blir mera lönsam, vilket frammanar en kreditexpansion och en ökning av utgiftsvolymen. Vet man att det finns guld i berggrunden, och det veta man ju, och arbetskraften har blivit billigare så blir det ju intressant att låna upp medel, vilket medför kreditexpansion, och sedan kommer dessa medel att sättas i omlopp när man anställer gruvarbetare, köper utrustning och så vidare. Detta är analogt med Keynes exempel där han talar om flaskor fyllda med sedlar, men med den stora fördelen att guld har icke-monetära användningsområden.
Som redan påpekats stiger efterfrågan på guld i en lågkonjunktur bland annat eftersom det blir svårare att komma över motfordringar som väger upp skulder, men guld är ju alltid lagligt betalningsmedel och därför finns det efterfrågan på guld så länge det finns obetalda skulder. Däremot är det inte säkert att folk vill köpa nya bilar i en lågkonjunktur och därför spelar det ingen roll hur mycket lönerna faller eftersom fallande löner i vilket fall som helst inte stegrar efterfrågan på bilar snarare tvärsom.
Om det däremot uppstår en högkonjunktur och denna medför allmänt stigande löner medför detta att det allt annat lika blir mindre lönsamt att bryta guld. Dessutom medför allmänt stigande löner under en högkonjunktur under en guldmyntfot att det relativa priset på guld faller. Folk ställer till med brölllop, förlovningar och liknande och på grund av guldets låga relativa priser väljer man tyngre ringar, smycken och liknande.
Detta frammanar en till slut en brist på guld och högkonjunkturen avbryts.
Summan måste väl vara den att guldet bidrar till att avbryta såväl högkonjunkturer som lågkonjunkturer. Detta kan givetvis tolkas så att guldet skapar konjunktursvängningar som guldet sedan vänder i sin motsats in i det oändliga.
Dessutom finns det givetvis konjunktursvängningar som beror på att visst icke guldbrytande lands betalningsbalans i förhållande till ett annat icke guldbrytande lands betalningsbalans har hamnat i allvarlig ojämvikt. Dessa konjunktursvängningar bidrar å andra sidan till att återställa jämvikten i betalningsbalansen.
Därför kan man mena att att alla konjunktursvängningar under en guldmyntfot beror på att jämvikten i betalningsbalansen återställs. Om man tänker sig att allt guld bröts i Sydafrika och att Sydafrika importerade alla varor som landet behövde utom guld så kan man ju mena att konjunktursvängningarna vore nära förknippade med Sydafrikas betalningsbalans.
Angående fasta växelkurser påstår jag alltså att de länder som praktiserar fasta växelkurser inte behöver utgöra ett “optimalt valutaområde”. Varje land med fast växelkurs har ju en betalningsbalans och om man har ett överskott i denna så torde detta få en inflationär effekt i överskottslandet och vice versa.
Vidare påstår jag att den mest sannolika förklaringen till att Grekland råkat illa ut är att man genom att låna pengar i targetsystemet till officiella ECB-räntor istället för marknadsräntor har kunnat “maskera” ett underskott i betalningsbalansen så länge att man fått en gravt övervärderad real växelkurs.
Montenegro som också använder euron som valuta, men inte är officiell medlem av eurozonen kan därför knappast bygga upp en så omfattande makroekonomisk obalans. Montenegro kan ju inte låna till officiella ECB-räntor.
Eurokrisen är därför troligen inget symtom på att monetär union/fasta växelkurser är icke funktionsdugligt. Det handlar heller inte om misskötta statsfinanser utan det handlar om bristande disciplin med avseende på betalningsbalansen.
Med fria banker med/utan en guldmyntfot behöver inte länder praktisera någon växelkurspolitik alls. Rättare sagt, de kan inte göra det. Att inte kunna pilla på saker är nog anledningen till att fribanker och guldmyntfot anses vara “gammalmodigt” eller “naivt”.
Om staten inte kan ändra penningmängden får den ju göra något åt sina verkliga problem istället. Eller så gör någon annan det åt den. Grekland gick i konkurs 1826, 1843, 1860, 1893 och 1932. Ifall den Grekiska staten inte vore inblandad i valutan idag, och dessutom inte hade en sk ofärdsstat, förlåt, välfärdsstat med stora pensionsåttaganden skulle man utan större problem kunna driva den i bankrutt.
Ett antal ekonomer(om än mycket få; S Roach) hade ju varnat i 5 år(före 2008) för de system-obalanser som dels byggts mellan USA(/Europa) och Kina(Asien) samt inom EMU. Den s.k recycling-effekten var den faktor som medförde att USA tillät sina dubbla underskott under så lång tid. Att i efterhand skylla på Kina samtidigt som FED hela tiden struntat i de prissignaler som växande kapitalinflöden från Europas banksystem(BIS Borio) medförde håller ju inte. Investeringarna av utländska pengar gick ju till köp av överbelånade bostäder och konsumtion resp. investeringar utomlands av företagen/bankerna. Allt medan överutbud av kapital i USA sänkte marknadsräntorna. Taylor Rule är vidare besmittad av den strukturellt växande arbetslösheten (låglönejobb etc) som förstärkts av arbetskraftsarbitraget. Penningpolitiken har m.a.o. förstärkt utflyttningen av jobb till Kina genom att mer och mer kapital allokerats för konsumtion (på kredit).
I USA handlar det förstås även om misskötta statsfinanser. Även inom Europa fast i mindre omfattning då effekten uppkom först då man tvingats rädda bankerna….och överbelånade konsumenter.
Europeiska banker har haft den största “leverage”-strukturen av alla. Samma banker inkl de brittiska står för för huvuddelen av de krediter(pengar ur tomma luften) som skapats under boom-åren. Target-systemet är ju del av systemfelet. Du menar antagligen att om Target-systemet krävt omedelbar balans så hade inte Europas banker(inom EMU) kunnat agera som kapital-exportör till USA och Piigs. Då hade inte heller interbank-räntorna(inkl manipulerade Libor) c.p. kunnat bli så nedtryckta. Vi vet ju alla att det europeiska banksystemet är insolvent pga detta.
Jag behärskar inte target-systemets alla teknikaliteter, men jag tror att om clearingen hade varit stramare så hade inte så stora underskott i de enskilda medlemsstaternas betalningsbalanser kunnat uppstå. Varför stänger man inte helt de tidigare nationella centralbankerna? Bankerna får då reda ut sina betalningsbalanser utan att man går omvägen via en nationell centralbank.
Om jag förstått saken rätt så kan inte Montenegro maskera ett underskott i betalningsbalansen på samma sätt som Grekland kunde och anledningen til detta är att Montenegro står utanför target-systemet i sin egenskap av unilateralt “euroiserad” stat.
Montenegro tillhör inte den gemensamma marknaden på annat sätt än att landet givetvis bedriver handel med EU-länder innanför och utanför eurosystemet. Trots detta har man inte hört ett ord om någon kris i Montenegro. Troligen beror detta på att landet är tvunget att hålla ordning på betalningsbalansen och jag menar att den disciplinen troligen är som starkast i ett land som unilateralt har upphöjt en främmande valuta til lagligt betalningsmedel.
Det finns inget targetsystem att fiffla med och det finns heller ingen “flytande växelkurs” att gömma sig bakom. Allra bäst vore dessutom om basvalutan dessutom vore en handelsvara som ingen godtyckligt kan “spruta” ut på marknaden och dessutom har ett sådant system en naturlig deflationsbroms, vilket jag tidigare beskrivit.
Om hur Riksbanken ser på fractional reserve banking = “skapandet av pengar” HÄR.
Jag noterar med viss förvåning att guld dyker upp i post efter post som gubben i lådan.
Glöm det. Stäng lådan. Det är en urbota dålig idé som redan prövats – och förkastats på goda empiriska och teoretiska grunder.
http://larspsyll.wordpress.com/2012/12/19/gold-a-really-bad-idea/
Lars P Syll: Det är du som inte gjort hemläxan. Du vederlägger ju inte i sak argumntet för guld som pengar. Du bara refererar till en massa smörja skrivet av en man som ville att staten skulle gräva ned flaskor fyllda med sedlar i marken. Vad har mänskligheten för annan nytta av sedlar än att de möjligen går att betala med? Dessutom går det inte att ändra på det faktum att guld är pengar. Det är ungefär som att det inte går att andra på det faktum att rumstemprerat vatten flyter.
Du har aldrig funderat på din egen religiositet?
Jag trodde att detta forum var ett forum för diskussioner angående teoretisk nationalekonomi.
Jag anser att det är förnuftigt att tro att tillvarons yttersta orsak inte är underkastad lagen om orsak och verkan, men detta förklarar exempelvis inte att Jesus Kristus föddes av en jungfru, vilket jag dock tror.
Detta sagt tycker jag att ytterligare diskussion angående religion bör äga rum i ett annat forum,
Dessutom tycker jag mig ana att det antyds att guldmyntfotens förespråkare påminner om fanatiska anhängare av en viss religion. Må så vara.
Men förklara för mig vilka grundämnen som lämpar sig som pengar och vilka som inte gör det och varför. Atomnummer brukar ju erkännas som objektiva fakta av hårdhudat antireligiösa.
Kanske tolkar jag er alldeles fel nu.
Eftersom jag inledde inlägget med en hänvisning till en Planet Money-episod kan jag tipsa om att de även har haft en episod där en kemist förklarar varför guld är det bästa grundämnet som bas för en valuta: Why Gold?
Till skillnad från Lars P Syll är jag inte (längre) överraskad av att en längtan efter guld dyker upp i våra kommentarstrådar eller på andra ställen, men jag håller helt med om hans påstående att guldmyntfot är en dålig idé. Jag skrev om det i ett inlägg för några veckor sedan: Guld är inte lösningen.
Som naturvetare så håller jag med om att guld har unika egenskaper.
Ifall banker vore fria och oreglerade så uppstår FRB automatiskt som det skotska exemplet t ex visar. Så fort det finns det minsta förtroende mellan marknadens aktörer, så länge man inte håller i varor fysiskt när man byter, så blir det FRB.
Så för mig, som kommer från synen att samhället och marknaden är ett komplex adaptativt system så blir frågan hur man sätter upp de bästa möjliga reglerna för detta. Något som inte kan fungera är när en centralbank eller politiker går in och “stimulerar” ekonomin, eller på klassiskt vis ersätter silvret i mynten med koppar och avrättar de undersåtar som inte accepterar dem som fullvärdig betalning. Eller skapar “assignats”, papperspengar, mångfaldigt övertecknade, baserade på de tillgångar de franska revolutionärerna stal från kyrkan.
Ett komplext system är alldeles för svårt för någon att förstå. För att få stabilitet bör man försöka bästa möjliga regler för att se till att systemet blir självreglerande. Privat sedelutgivning, baserad på egenintresse hos bankerna och förtroende från kunderna verkar för mig det bästa sättet. Som jag tycker många av inläggen här visar så uppstår sådana marknader automatiskt så fort staten inte hindrar det med regleringar eller monopol.
Vi drabbas alla av ett bedrövligt fenomen, men i synnerhet den som kommer med annorlunda åsikter. Kahneman diskuterar det i “Thinking, Fast and Slow”. Vårt intuitiva System 1 resonerar så här:
Jag ser slutsatser som jag inte tycker om -> alltså är argumentationen ogiltig.
Benjamin och många andra “vet” att staten måste ta hand om ekonomin, driva en centralbank, rädda Grekland från bankrutt, etc. Alltså är inga argument giltiga för att staten istället ska dra sig ur helt och hållet och ersättas av en kombination av fria (dvs helt privata, helst oreglerad (eller av marknaden självreglerade)) banker och en valuta t ex baserad på guld.
Ju fler logiska och empiriska argument som man framför, desto mer hoppar System 1 över… Så i benjamins och många andras ögon så verkar man mer och mer som en fanatiker eller “rättshaverist” ju mer man argumenterar.
Men argumentationen är ju bara en massa snack runt det egentliga, nämligen att hyperinflationen lurar bakom knuten samt moralargument om att det straffar sparare med hög inflation.
I vissa länder hyperinflation, i den industrialiserade världen för det mesta boom and bust eller 17 procent inflation som ibland på 70-talet.
Jag har svårt att tro att någon människa skulle låna ut pengar till lägre ränta än 2-3 procent. I alla fall aldrig till 0,25 procent (plus riskpremie) som i USA. Så vi kan lugnt säga att i USA så håller man på att skapa en boom och en krasch på någon okänd plats i ekonomin, eftersom räntan är mycket lägre än vad en fri marknad skulle sätta den till. Om det inte är så att man samtidigt håller på att strypa den med regleringar och “åtgärder”.
Jag har mycket svårt att förstå varför de flesta har så svårt att förstå (verkar det) det sk österrikiska konceptet att “någon får de nytryckta pengarna först”. När the Fed håller på med QE1, QE2, etc, så går det osynliga chockvågor genom ekonomin. Lite grand som om man försöker dämpa vågorna i en vattensäng genom att dunka till den med ett brännbollsträ.
@Undertallen: Se money illusion om detta. Tämligen spännande.
http://www.themoneyillusion.com/?p=18009
“So yes, when the world’s central banks start buying bananas, then it will be safe for Austrians to talk about “Cantillon effects.” Until then they should just quietly drop the subject, pretending that it was never a part of Austrian dogma.”
Click to access sr331.pdf
Kanske kan denna studie ge några ledtrådar.
För att hoppa tillbaka till privatbanksedelspåret så beslöt Riksdagen 1853-54 att inte godta privata sedlar för skatteuppbörden, utan enbart Riksbankssedlar. Om privata sedlar användes för att betala skatt, krävde staten omedelbart in dem för inlösen hos den privatbank som utfärdat dem.
Vilket man kan jämföra med dagens Skatteförfarandelag som inte godtar Riksbankens sedlar, utan enbart “privata” skuldsedlar via bankgirosystemet för skatteuppbörden…
Ett litet undantag finns förstår för skatteskulder via Kronofogden som godtar Riksbankens sedlar för fullgott mynt. Men då blir det extra dyrt.
Att staten inte godtar sitt eget betalningsmedel som fullgott mynt kan man förstås göra intressanta tolkningar av. Graeber i “Debt” menar att vad som godtas som betalningsmedel för skatt är ett mått på hur styrkeförhållandena ser ut i staten.
I Sverige är det alltså idag enbart privatbankernas betalningsmedel som Skatteverket godtar…
Jag tror inte att USA håller på att bygga upp någon ny bubbla. Kreditefterfrågan är låg och jag tror att det har två huvudorsaker. Den ena är att styrräntorna är så låga att alla tror att de kommer att höjas snarare än sänkas. Vem vill låna pengar om man tror att räntorna kommer att stiga? Problem nummer två är den höga reala växelkursen. USA har betydligt högre real växelkurs än till exempel Kina, men Hong Kongs är likvärdig med Kinas.
Jag har praktiserat några veckor hos http://www.ormita.com, i Hong Kong, Italien och Kina. Det är en kommersiell bytesring som använder ömsesidiga krediter för att cleara byteshandel multilateralt mellan företag och stater. Detta sker alltså både nationellt och internationellt. Bland annat “clearade” vi vin från Italien som användes för att köpa annonsering och mässplatser i Shanghai. Barterbranschen är inte särskilt stor men på god tillväxt. Privata pengar är en god idé som jag ser det. Bara systemen sköts väl så att förtroendet hos användarna uppehålls.
Se på denna film. När mobiltelefonen blir till portmonnä så förvandlas det redan dollariserade Somalia till ett free-banking land. Dollarn reduceras till räkneenhet, men några dollar kommer inte att cirkulera. Däremot kommer givetvis guld också fortsättningsvis att vara en betydelsefull handelsvara.
Så den dag dollarn har reducerats till räkneenhet kommer vi att få se huruvida en renodlad pappersvaluta kan överleva i en verkligt fri marknad. Jag tror inte det.
Istället tror jag att vi kommer att få se ett system där transaktionsmedlen är denominerade i guld, det vill säga ett elektroniskt banksystem med fraktionella guldreserver. Utbetalningar av fysiskt guld kommer troligen att ombesörjas av guldsmeder som blir agenter för mobiltelefonbankerna.
Detta är ingenting annat än den klassiska guldmyntfotens återuppståndelse. Den tid i mänsklighetens historia då penningsystemen var helt frikopplade från guldet kommer i framtiden att betraktas som en tragisk historisk parentes kännetecknad av inflation och allmänt makroekonomiskt kaos.
Flavian: Jag förstår mig inte på er österrikare.
Att åstadkomma ett fungerande betalsystem är lätt, svårigheten är att få till ett fungerande KREDITSYSTEM.
Ta somalierna som exempel. Individuella lån – person till person – går bra, men försöker man med gemensam inlåningspool för större lån blir resultatet FRB.
En inlåningspool (bank) kommer vid utlåning oundvikligen att skapa nya pengar i form av ökade fordringar på poolen, eftersom de utlånade pengarna pga inlåningsränta alltid strömmar tillbaka till poolen.
Det spelar ingen som helst roll vilken myntfot vi har, det är bankens kontosystem i sig själv som tillsammans med ränta ger upphov till FRB, dvs skapande av pengar i bankens egna valuta (avistafordringar på bank).
Vad vill österrikarna egentligen ha som betalningsmedel för att slippa kontosystem och nyskapade avistafordringar? Små guldkorn?
Jag är inte så kallad österrikare om du med österrikare menar anhängare av Murray Rothbard. Möjligen är jag anhängare av den österrikiska skolan om man därmed menar anhängare av Ludwig von Mises.
Jag är 100% anhängare av vad som idagligt tal kallas Fractional Reserve Banking.
Som framgår av filmen från Somalia håller det på att bli en vanligt förekommande betalningsmetod i Somalia att överföra fordringar, betalbara i amerikanska dollar, från konto till konto. Mobiltelefonerna fungerar ungefär som bankböcker med den skillnaden att man kan ge “banken” uppdraget att överföra en egen fordran till en annan av bankens kunder. Troligen kommer med tiden de olika mobiltelefonoperatörerna, som ju nu också är “banker” att sluta sig samman så att man överföra fordringar till någon som har konto hos en annan “bank”.
Detta är givetvis ett kreditsystem såtillvida att den som deponerar dollar hos en “bank” ger upp äganderätten till dessa pengar och istället erhåller en fordran mot banken. Denna fordran kan sedan transfereras in i det oändliga i det somaliska elektroniska banksystemet. Fordran upphör först att cirkulera då en kund begär att fordran skall betalas i lagligt betalningsmedel; i det här fallet US-dollar. Anledningen till att begära utbetalning kan vara att kunden skall bege sig till ett land där det inte finns någon infrastruktur som möjliggör betalningar med mobiltelefonens hjälp.
En annan anledning kan vara att kunden misstror mobiltelefonbanken som givetvis kommer att opererar med en FRAKTIONELL RESERV av lagligt betalningsmedel. Skulle mobiltelefonbanken upprätthålla 100% reserv i lagligt betalningsmedel vore ju hela verksamheten meningslös om den inte vore avgiftsbelagd och man kan anta att en “bank” som opererar med en reservkassa som är delvis räntebärande kommer att konkurrera ut sådana som håller 100% reserv i lagligt betalningsmedel då ju den “bank” som upprätthåller 100% reserv inte kan tjäna in något annat än avgifter för betalningstjänsten, medan banken som bedriver utlåning kan tjäna in ränta.
Det finns heller ingenting som säger att mobiltelefonbanken inte kan “fylla” på kontona med fordringar mot banken som banken själv skapar endast genom att knappa in siffror i sina datasystem. På det viset kan banken expandera sin långivning och tjäna stora summor.
Och så länge det inte finns någon insättningsgaranti och kunderna är berättigade att när som helst kräva betalning i reda pengar så är denna praxis inte bara harmlös utan dessutom sund. Givetvis kan en run mot en osund bank få till följd att banken likvideras, men det är en del av systmets logik.
Däremot menar jag att ett system som det som nu växer fram i Somalia idealiskt sett borde ha guld istället för US-dollar som fundament. Varför?
Jo, om bankerna blir sunda och de kommer de troligen att vara eftersom det inte finns någon insättningsgaranti och dessutom de somaliska banerna inte lika lätt som deras amerikanska släktingar kan vända sig till pappa Ben och be om billiga lån, så kommer förtroendet för bankerna att vara så högt att det med tiden inte kommer att cirkulera några dollarsedlar alls i Somalia. Dollarsedlar slits ju ned med tiden och eftersom de sedan de blivit fula och slitna måste returneras till USA för utbyte mot nya fräscha diton så kommer det att vara dyrare att cirkuelera dollarsedlar i Somalia än i USA. I USA ligger ju närmsta sedeldepå i gednomsnitt mycket närmre än i Somalia och Somalia har dessutom en osäker säkerhetssituation, varför man kan anta att den elektoniska cirkulationen av dollarfordringar, det vill säga bankernas skulder betalbara i US-dollar, med tiden helt kommer att tränga ut cirkulationen av amerikanska sedlar för att inte tala om mynt.
Däremot kommer bankerna troligen inte helt kunna undvara att hålla en viss reserv av amerikanska sedlar av det enkla skälet att systemet är baserat på dollar.
Kärnfrågan: Tror du att denominering i guld i stället för i papperspengar kan förhindra mobilbankernas kreditexpansion?
När man har kommit så långt att dolarsedlar endast finns hos bankerna som ett slags reserv för yttersta nödfall tror jag att det kommer att visa sig att guld är ett bättre reservmedel för yttersta nödfall. Vi talar ju här om ett reservmedel som inte bär ränta, men dollarsedlar tappar stadigt ivärde mot guld. Alltså är guld ett mera ekonomiskt reservmedel i de fall reservmedlet i vilket fall som helst inte genererar någon ränta. Detta skulle givetvis ändra sig om US-dollarn vore en rakt igenom sund och stabil valuta, men det framstår som avlägset och US-dollarn kan i bästa fall i detta avseende bli likvärdig med guld, men det framstår som ännu mera uteslutet att Fed skulle sätta upp ett “deflationsmål” som gick ut på att guldpriset räknat i dollar skulle falla 2% per år.
Alltså är det oekonomiskt att hålla US-dollar som reservmedel för yttersta nödfall. Guld är mera ekonomiskt.
Vidare har guld den stora fördelen att oavsett hur lite sedlar som cirkulerar i samhället så kommer guld altid att vara en handelsvara eftersom det används som råvara vid smyckestillverkning och guldsmycken är som bekant eftertraktade i hela världen. Folk gifter ju sig. Den som tycker att det är intressant kan roa sig med att räkna antalet butiker i Stockholmsområdet som bedriver handel med föremål som innehåller fysiskt guld. Man kommer snart att fastställa att också i den fattigaste förorten finns det guldsmeder i vilket köpcentrum som helst. Dessutom används en del guld i mobiltelefoner.
Guld är alltså en betydelsefull handelsvara och det kommer guld troligen alltid att vara.
Om det är så att guld är en betydelsefull handelsvara och inga dollarsedlar cirkulerar, men ekonomien är helt dollariserad menar jag att det rimligen måste vara rationellt för “mobiltelefonbankerna” att upphöra med att underhålla ett kontorsnät för distribution av dollarsedlar och istället hänvisa kunderna till guldsmeder som istället betalar ut guld. Distributionsnätet för guld kan ju aldrig rationaliseras bort eftersom guld har användningsområden utanför den monetära sfären. Alltså kommer det alltid att finnas ett distributionsnät för guld och genom att göra guldsmeder till ombud för bankerna kan mobiltelefonbankerna helt upphöra med att befatta sig med sedlar.
I så fall är det också nödvändigt att kontomedlen erhåller ett NOMINELLT värde i guld. Detta är i så fall sakligt sett identiskt med den klassiska guldmyntfoten.
Låt oss sedan se hur det ser ut i Sverige.
Åk till Liljeholmens tunnelbanestation och gå in i köpcentret som finns i anslutning till tunnelabanestationen. Där säljs många olika saker. Däribland säljs guldsmycken, monetärt guld och utländsk valuta. Givetvis säljs det också mat, dryck, kläder och mycket annat i detta köpcentrum.
Om man läser på Riksbankens hemsida kan man vidare fastställa att Riksbanken numera lämnar ut “fräscha” sedlar i utbyte mot sjaskiga diton på två platser i riket. Den ena platsen är Tumba och den andra Mölndal.
Tidigare hade Riksbanken 23 sådana utlämningsställen spridda över landet.
Inom några år kommer Riksbanken dessutom att stänga dessa “utlämningsställen” och ersätta dessa två med ett anda “utlämningsställe” beläget i Broby i närheten av Bromma flygplats.
Syftet är sannolikt att “skuva över” en del av kostnaderna för hantering av sedlar och mynt på bankerna och givetvis är det därför bankerna starkt propagerar för betalkort. Betalkorten besparar ju bankerna kostnaden för att transportera sjaskiga sedlar från och till Riksbankens utlämningsställen.
Det är heller knappast någon slump att man de senaste dagarna har kunnat läsa i tidningarna att bankerna numera har ett gemensamt bolag som förser landet med bankomater och att bankerna avser reducera antalet bankomater tämligen tydligt. Om det är kö framför bankomaterna och bankkontoren är stängda och kanske inte ens under kontorstid hanterar sedlar så kommer givetvis än fler att betala med kort och då spar bankerna ännu mera.
Bankerna vill helt enkelt inte befatta sig med sedlar eftersom det kostar dem mer än det ger dem och givetvis blir detta i ännu högre grad fallet den dag det bara finns ett enda “utlämningsställe” för sedlar. Tänk er hur mycket det kommer att kosta att förse Kiruna med sedlar. Sedlarna måste flygas från Arlanda och kostnaderna härför faller på bankerna.
Dessutom kommer 2016 alla sedlar och mynt utom 10-kronan att ersättas med nya sedlar och mynt. Att byta ut sedlar är en sak, men hur krångligt blir det inte att byta alla mynt? Mynt är dessutom väldigt tunga i förhållande till värde, vilket inte gäller sedlar.
Jag skulle därför tro att efter 2016 kommer cirkulationen av sedlar och mynt i Sverige vara minimal. 2040 kommer svenska kronor i form av sedlar och mynt troligen inte alls att cirkulera och detta eftersträvas till och med av myndigheterna.
Om det köpcentrum som finns intill Liljeholmens tunnelbanestation fortfarande finns kvar 2040 så kan vi alltså utgå från att det där inte kommer att finnas några svenska kronor i form av sedlar och mynt.
Däremot är det INTE säkert att det INTE kommer att säljas utländska valutor i form av sedlar och mynt. Däremot är det knappast sannolikt. Visakort är ju nästan lika gångbara i utlandet som i Sverige och i takt med att dessa blir mera gångbara och fler och fler förstår hur gångbara de redan är i utlandet så är det fullt tänkbart för att inte säga troligt att marknaden för utländska sedlar i Sverige år 2040 kommer att vara minimal.
Så om köpcentrumet i närheten av Liljeholmens tunelbanestation finns kvar år 2040 så kommer det troligen inte finnas varken svenska eller utländska sedlar att tillgå där. Däremot kommer troligen Guldfynds butik att finnas kvar. Kanske kommer också Tavex att fortsätta sälja monetärt guld, som ju till skillnad från smyckesguld är momsbefriat.
Om riksbanken däremot ser till att sänka sitt inflationsmål till 0% är det tänkbart att marknaden för monetärt guld kommer att upphöra, men ett sådant beslut skulle inte applåderas av skuldtyngda människor med bolån över öronen. Inte heller kommer det att applåderas av politiker som tror sig kunna blåsa upp konjunkturen medelst inflation i syfte att vinna nästa val.
Och oavsett vad som händer med marknaden för monetärt guld så kommer folk troligen att ställa till med bröllop och liknande också år 2040. Alltså kommer troligen Guldfynd eller någon annan kedja att sälja guldsmycken i Liljeholmens köpcentrum 2040, men det kommer knappast att finnas varken svenska eller utländska sedlar eller växelmynt. I vad mån utlandet ännu inte gått över till betalningar med kort eller mobiltelefon så kan man ju lika gärna använda sitt visakort för att göra uttag i utländska bankomater. Kanske kommer det i Liljeholmens köpcentrum år 2040 att finnas monetärt guld till salu. Nu säljer Tavex monetärt guld.
Dessutom är sedan några år tillbaka monetärt guld momsbefriat. Å andra sidan belastas försäljning av monetärt guld med reavinstskatt och samma sak gäller fonder som följer guldpriset.
Å andra sidan finns det sedan 2012 års början en ny sparform som kallas investeringssparkonto. “Finessen” med investeringskonto är att man slipper betala reavinstskatt vid försäljning. Istället betalar man ett slags förmögenhetsskatt som under 2012 uppgick til cirka 5 promille av kontots värde.
Alltså kan man tänka sig en situation där man har ett investeringssparkonto vars värde följer guldpriset och till vilket ett visakort är kopplat. Med detta visakort kan man sedan bege sig på shoppingrunda och vips har Sverige också guldstandard.
Summan är nog att Riksbanken kommer att vingas välja mellan att sänka inflationsmålet till 0% eller också kommer vi att få en se att alla de medel som finns på våra konton med tiden förvandlas till guldfonder. Alla de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att mitt tänkta scenario skall förvekligas är snart förverkligade.
Och den lilla frågan jag ställde ovan…?
Om mobiltelefonbankernas kontomedel vore denominerade i guld kan detta INTE förhindra en kreditexpansion och jag är FÖR kreditexpansion. Hur omfattande kreditexpansionen kan bli förklaras av Real Bills Doctrine. Om kreditexpansionen blir alltför omfattande så kommer lagen om reflux att sätta stopp för excesserna. Ju mer varor och tjänster som cirkulerar, desto större kan kreditexpansionen vara utan att lagen om reflux sätter stopp för kreditexpansionen.
Givetvis skulle stora fynd av lättbrutet guld ge inflationära följder. Detta, som kan kallas metallisk inflation, skall dock noga skiljas från den kreditexpansion som ledsagar en växande ekonomi.
Låt mog försöka förklara detta. Du känner säkert till den så kallade penningekvationen. M x V = P x T.
M är pengar, V är antalet gånger under en viss tidsrymd en viss penning byter ägare. P är prisnivån. T är mängden varor och tjänster.
Kreditexpansion ökar visserligen inte mängden pengar i ordets strängare bemärkelse. Under en guldmyntfot är det endast guldbrytning som ökar mängden pengar i ordets strängare bemärkelse. Under det amrikanska systemet sköts detta av Ben Bernanke. Pengar i ordet strängare bemärkelse under ett fiatsystem är sedlar, mynt och fordringar mot centralbanken som ju till skillnad från privata banker inte kan bli insolventa.
Eftersom alla banker kan bli insolventa under en guldmyntfot så kan vi alltså glömma fordringar riktade mot centralbanken. De tillhör inte den monetära basen. Under en guldmyntfot är vidare sedlar innehavarskuldebrev; de reglerar alltså inte slutgiltigt en skuld. Där skiljer sig en guldstandard från ett fiatsystem dä ju en skuld upphör att existera därigenom att skulden slutgiltigt regleras med lagligt betalningsmedel; det vill säga centralbankens sedlar.
I praktiken under en guldmyntfot är det endast guldgruvor som betalar med fysiskt guld. De enda som gör uttag ur bankerna och begär uttag i monetär bas är de som behöver guld på grund av guldets icke-monetära egenskaper. Det rör sig alltså om guldsmeder, tandläkare och tillverkare av vissa elektriska detaljer. Alla övriga betalar genom att byta fordringar mot varor eller tjänster. Fordringar betals ytterst sett i guld.
I händelser av misstroende mot en viss bank kommer däremot inte den bankens skulder att betraktas som säkra. Man kommer att rusa mot banken och begära guld av det skälet att guldtackor och guldmynt så att säga inte kan bli insolventa.
Alltså kan vi till M lägga fordringar av högsta kvalitet riktade mot välkända gäldenärer och vilka fordringar har sådan gestalt att de kan byta ägare lika smidigt, nej, smidigare än guld. Guldmynt skulle ju slitas ned i cirkulationen och skulle därför skulle man ständigt behöva väga dem. Dessutom är det visserligen möjligt men kostsamt och omständigt att tillverka ytterst små guldmynt avsedda för inköp av tuggummin och liknande.
Bättre är att byta fordringar av hög kvalitet riktade mot välkända gäldenärer mot varor och tjänster. Visserligen kan gäldenärerna bli insolventa, men den risken måste vägas mot besväret att använda sig av “real bling” i handeln. Är risken för en insolvens försumbar uppvägs den risken med god marginal av fordringars övriga fördelar.
M under en guldmyntfot blir alltså i praktiken Guld plus bankernas innehavarskuldebrev, plus checker riktade mot säkra banker plus växlar som kan bedömas som säkra. Att bedöma växlars värde är dock något svårare och därför kommer växlar att cirkulera huvudsakligen bland de mera “initierade” inom en viss bransch eller diskonteras av bankerna som lägger dem till sin akssa och diskonterar dem genom att utfärda innehavarskuldebrev förfallna till betalning i samma ögonblick som de ställs ut.
Men om en hel massa skulder snurrar runt som om vore de pengar; leder inte detta till en förskräcklig inflationskarusell? Svaret är ett rungande ja. Visst uppstår det en fruktansvärd inflationskarusell till följd av alla de fordringar som snurrar runt som om vore de pengar.
Dock för det första så driver ju denna inflationskarusell upp priser och löner vilket i sin tur gör guldbrytning oändligt mycket mindre lönsam. Dessutom piskas det fram en artificiell köpkraft som medför at mindre bemedlade kommer att köpa dyra guldsmycken till bröllop och liknande. Detta är inte i längden hållbart. Guldbrytningen blir mindre omfattande och efterfrågan på guld ökar.
Banakerna töms på guld och till slut bryter det ut panik. Alla försöker omvandla fordringar till guld som bokstavligt talat inte finns. Denna deflationära process kommer få inflationskarusellen att gå baklänges till dess att guldbrytningens lönsamhet har återställts. Efterfrågan på guld kommer givetvis att vara stor också i en depression då ju guld löser gäldenärer från deras skulder och det dessutom på grund av depressionen har blitvit svårt att komma över motfordringar. Däremot är det givetvis sant att efterfrågan på bilar och utlandsresor och lyxmat kommer att vara minimal under en depression.
Guldsektorn kommer alltså att efterfråga kredit och sätta de nyskapade medlen i omlopp. Med tiden har denna motkraft blivit så stor att kreditkontraktionen upphör. Det vill säga kreditexpansionen som utgår från guldsektorn har blivit större än kreditkontraktionen i övriga sektorer. Penningmängden i ordets vidare bemärkelse upphör att krympa.
Nu kommer vi emellertid till det riktigt kluriga och det är Real Bills Doctrine. Vad är det? Jo, Real Bills Doctrine betyder att ju större realaekonomi desto större efterfrågan på transaktionsmedel givet en konstant växelkurs uttryckt i guld.
Låt mig utveckla detta.
Antag att penningmängden i ordets vidare bemärkelse ökar genom en kredittranskation.
Detta leder till högre priser och löner än vad som hade varit fallet utan denna kredittransaktion. Detta trycker ned guldbrytningens lönsamhet och ökar efterfrågan på guld eftersom guldets relativa pris faller i takt med stigande löner.
Real Bills Doctrine besriver emellertid en kredittransaktion som beledsagas av realekonomisk expansion.
Förutsätt att V är konstant. Vidare ökar M genom en kredittransaktion, men eftersom T ökar lika mycket som M behöver P varken öka på grund av kredittransaktion eller minska till följd av att T ökar. Penningmängden i ordets vidare bemärkelse, M, har ökat exakt eller nästan exakt lika mycket som T.
Realekonomien, T, kan växa utan en fallande prisnivå, P, trots att M, i ordets snävare bemärkelse INTE har ökat. Den inflationära effekten till följd av kreditexpansionen är exakt eller nästan exakt lika stor som den deflationära effekten av att T ökar.
Så länge realekonomien växer kan alltså en konstant mängd guld understödja en ständigt växande kreditpyramid utan att kreditexpansionen börjar rulla baklänges och förinta kreditexpansionen.
Osund kreditexpansion det vill säga sådan som inte genereras av en växande efterfrågan på transkationsmedel, förutsatt konstant växelkurs uttryckt i guld kommer däremot att slå tillbaka mot den som initierade en sådan kreditexpansion därigenom att denne tvingas betala ut fysiskt guld, vilket ju som bekant inte är något annat än kreditkontraktion.
Den stora depressionen berodde alltså på en OSUND kreditexpansion som i sin tur hängde samman med 1:a världskriget.
Före 1;:a världskriget förekom däremot en OHYGGLIG kreditexpansion till följd av en ökande världhandel och bortsett från kortare regionalt begränsade kriser, på grund av underskott i regionala betalningsbalanser, så kom det aldrig till någon allmän depression. Man kan beskriva den stora depressionen som en betalningsbalanskris som drabbade alla länder som var nettoimportörer av guld samtidigt.
Och givetvis är inte den grekiska krisen någon primärt statsfinansiell kris utan en betalningsbalanskris. Jag är givetvis medveten om att grekland inte har guldmyntfot.
Däremot skulle jag tro att Sverige kommer att ha det år 2060 om inte de jure så utan tvekan de facto.
#Flavian
“Jag skulle därför tro att efter 2016 kommer cirkulationen av sedlar och mynt i Sverige vara minimal. 2040 kommer svenska kronor i form av sedlar och mynt troligen inte alls att cirkulera och detta eftersträvas till och med av myndigheterna.”
Före 2016 kommer ett val till Riksdagen 2014. Åtminstone någon, åtminstone sannolikt någon piratpartist, kommer att söka röster för att Återupprätta kontanter som betalningsmedel. Jag själv, om jag blir nominerad.
Alla ägg i samma (privata) elektronkorg som nu är rentav dåraktigt, sett också rent snävt ur ett sårbarhets/riskperspektiv.
Om betalningsmedlet kontanter blir mera svåråtkomligt, ökar för övrigt också det relativa värdet på det och lagerhållningen ökar. Greshams lag.
Fiatsedlar och fiatmynt kommer snart att vara historia och Piratpartiet kommer i vilket fall som helst inte att klara 4%-spärren. Skulle Piratpartiet mot förmodan klara 4%-spärren så kommer det i vilket fall som helst inte att göra någon större skillnad. Beslutet att Broby, vid Arlanda flygplats, skall vara Riksbankens enda utlämningsställe för sedlar och mynt är redan fattat och samma sak gäller beslutet att byta ut nuvarande serie av sedlar och mynt. Bankerna har redan börjat dra ned på antalet bankomater och prognosen att sedlar och mynt är historia 2040 är försiktig. Det kommer troligen att gå snabbare.
Påståendet att sedlar blir mera begärliga i takt med att kortbetalningarna ökar är helt befängt. Det är til och med så att ett växande antal butiker redan vägrar betalning i sedlar och mynt. Dessa butiker kommer att bli fler och fler och med tiden kommer eventuellt kvarvarande bankomater inte att användas.
Förresten hade de som nu är emot betalkort också varit motståndare till ånglok på den tid då ångloken uppfattades som moderna.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/minekonomi/shopping/article15571140.ab
http://www.centralbanking.com/central-banking/news/2233805/rbi-report-condemns-excessive-gold-demand?wt.mc_ev=click&WT.tsrc=Email&utm_term=&utm_content=RBI%20report%20condemns%20%E2%80%98excessive%E2%80%99%20gold%20demand&utm_campaign=03%20January%202013&utm_source=Daily&utm_medium=Email
http://www.admiralmarkets.se/handla/admiral-guld-konto/
Det här riktigt kul. Nu kan man skaffa sig ett konto denominerat i guld. Sakligt sett är detta samma sak som guldkonvertibla sedlar. Nu fattas det bara ett kontor där man kan ta ut guld och ett visakort som fungerar på samma sätt som ett som är denominerat i utländsk valuta.
Att man har ett visakort där kontot är denominerat i euro gör ju ingalunda visakortet oanvändbart i Sverige bara därför att euron inte är lagligt betalningsmedel i Sverige. Och man kan ju använda sitt svenska bankkort också i utlandet, så varför inte ha ett denominerat i guld?