Hur ska kvalitet uppnås inom högskolan? Delvis handlar detta idag om att bekämpa betygsinflationen som idag förekommer över hela landet. Ett sätt att göra detta är att devalera gymnasiebetygen i samband med högskoleantagningen, vilket är tillåtet sedan regeringens högskolereform gav högskolorna frihet att själva sätta urvalskriterier till sina antagningar.
Mer specifikt menar jag att man kan minska andelen antagna på betyg till förmån för antagna på högskoleprov. Att detta kan fungera berättade för mig professorn i nationalekonomi vid Hebrew University, Nathan Sussman. Han beskrev om en vikande studentkvalitet som för 
några år sedan blev så akut att hans institution besöt sig för att ändra intagningskvoterna från 50% gymnasiebetyg–50% högskoleprov till 30%–70%. Resultatet blev att andelen underkända på grundkursen minskade med en fjärdedel. Nivån har hållit i sig och alla är idag nöjda, även om de överväger en ytterligare minskning av andelen betygsintagna som en följd av en fortsatt betygsinfltion.
Naturligtvis är en devalvering av gymnasiebetygen inget alexanderhugg som kan lösa alla konsekvenser av den bristande den svenska grundskoleutbildningen. Men kanske kan den vara ett steg på vägen mot mer kvalitet i högskolan.
Ekonomistas 
En ytterligare positiv bieffekt är att betygens roll i grundskolan och gymnasiet minskar. Kanske kan undervisning då komma att handla om något annat än att maximera betyg genom ytlig faktamemorering och fjäsk. Jag tror att de flesta delar min erfarenhet av att de med högst betyg i skolan sällan var de mest skärpta eller sådana som visat upp någon större intellektuell rörlighet senare i livet. Som utvärderingsinstrument är betyg dessutom i princip värdelösa.
Det bästa vore förstås att slopa betygen helt och hållet, men det är nog tyvärr en alltför utopisk tanke.
Frågan är bara hur bra högskoleprovet fungerar? Om jag minns rätt är upprepad provtagning associerat med ganska stora förbättringar i resultat, vilket är lite problematiskt likaså (om vi tror att testet skall mäta någon “underliggande” potential att lyckas på högskola/universitet). Framförallt gäller det väl ordkunskapen, som dels är känslig för ålder och antal tidigare prov (och som dessutom tenderar att vara lågt korrelerat med framgång i högre studier i flertalet utbildningsområden).
rja: “Faktamemorering och fjäsk” tror jag är viktiga färdigheter även på högskolenivå. 😉 Jag är inte säker på att personlighetstypen “smart med låga betyg” klarar sig bättre på högskolan än “dum med höga betyg” gör, men jag kan ha fel (allra bäst klarar sig förstås de som är “smarta med höga betyg”). Höga betyg behöver man kanske inte vara särskilt intelligent för att få, men däremot visar man att man är ambitiös och pluggar hårt, vilka är nog så viktiga egenskaper under både studier och arbete.
Slutgliltig lösning, slopa alla betyg i grund och gymnasieskola och ge istället ett skriftligt intyg där det står hur personen i fråga klarat kursen, och använd prov och uppsatser och andra metoder för att rekrytera. Betyg är oerhört inramade, missvisande, flummiga och ofta helt felaktiga.