Idag skickades kallelse till den första svenska nationella konferensen i nationalekonomi! Den äger rum i Lund den 1-2 oktober 2010.

Konferensen syftar till att skapa ett rum för nationalekonomer, och andra intresserade av ämnet, att regelbundet mötas och därigenom bidra till att:

• öka de yrkesmässiga och sociala kontaktytorna mellan svenska forskare
• förbättra förutsättningarna för ökad rörlighet mellan institutionerna i Sverige
• ge verksamma inom departement, statliga verk, etc möjlighet att ta del av de senaste forskningsrönen från svenska forskare
• ge doktorander och nydisputerade tillfälle att presentera sig för potentiella arbetsgivare
• etablera ett naturligt forum för diskussioner kring utbildnings- och forskningspolitiska frågor inom nationalekonomin

Utöver sessioner med presentation av forskningsresultat kommer konferensen att erbjuda plenardiskussioner kring undervisningsfrågor, utbildnings- och forskningspolitik samt praktisk ekonomisk politik. En postersession kommer att organiseras, med framför allt doktorander och nydisputerade som målgrupp; syftet är att underlätta kommunikation med möjliga framtida arbetsgivare.

För den intresserade finns mer information på konferensens hemsida: http://www.nek.lu.se/ryde/NatMeeting10/default.htm.

I höstas beslutade en enig utbildningsnämnd i Stockholm att avskaffa de upptagningsområden som tidigare legat till grund för antagningen till stadens grundskolor. I stället ska folk rangordna sina önskemål och ambitionen är att alla ska få sitt förstaval. Vid en första anblick låter det utmärkt att barn boende i socioekonomisk utsatta områden inte automatiskt ska tilldelas en plats på den lokala skolan. Eftersom vissa skolor kommer att bli översökta krävs dock någon form av urvalsmekanism. Valet föll på en närhetsprincip och jag förutspår kaos när systemet ska fördela platserna bland höstens sexåringar.

Att fördela platser efter folks angivna preferenser är nämligen inte en enkel sak; inte ens utan någon närhetsprincip att ta hänsyn till. Till viss del har kommmunen förutsett problemen och definierat närhetsprincipen i relativa termer; om Kalle och Stina båda vill in på skola A så får Kalle platsen om han har längst till sin näst närmaste skola. Stina skickas då vidare till sitt andrahandsval där hon emellertid konkurrerar med elever som har denna skola som förstaval. Eftersom aktivt val är viktigare än närhetsprincipen vid översökta skolor är det inte säkert att Stina får plats på denna skola heller och än mindre chans har hon på sitt tredjehandsval.

Den som oroar sig för att Stina inte ska få plats på någon skola alls kan dock vara lugn. Kommunen garanterar nämligen att ingen sexåring ska ha längre gångväg än två kilometer. För att veta om denna garanti behöver utlösas måste emellertid hela matchningen vara klar och om garantin utlöses, ja då måste hela matchningen göras om. Det grundläggande problemet är att varje elevs platstilldelning är beroende av alla andra elevers placering. Som Harvard-professorn Alvin Roth diskuterat kräver denna typ av system flera antagningsrundor för att klarera.

Även om vi bortser från garantin inser vi att Stina hade klarat sig bättre om hon agerat strategiskt. Genom att sätta den näst närmaste skolan överst i stället för att ange sin sanna preferensordning hade hon ökat sina chanser att komma in på en acceptabel skola. Eftersom hon då inte haft någon chans alls att komma in på sitt egentliga förstahandsval är detta en välfärdssänkande konsekvens i skolvalssystem baserade på en prioritetsordning.

Att agera strategiskt är inte heller en enkel sak; först och främst måste man inse de ödesdigra konsekvenserna av att sätta fel skola som förstaval. För det andra finns en väldigt stor osäkerhet kring vilket agerande som egentligen är optimalt. Alvin Roths analys av Bostons snarlika skolvalsystem finner mycket riktigt stora skillnader mellan de familjer som ödslar sitt förstaval på en skola som de inte har en chans att komma in på och de som inser värdet av att agera strategiskt.

Vad föräldrar i Stockholm mest oroar sig för är att systemet inte automatiskt ger syskonförtur. Som synes är dock problemen betydligt större än så.  Ansvariga politiker säger att det finns utrymme för lokala hänsyn till särskilda behov (exempelvis syskonförtur) men verkar inte inse att sådan lokal flexibilitet utlöser kedjereaktioner i hela kommunen. Man hoppas vidare att alla ska få sitt förstaval och försöker lugna oroade genom att påstå att allt säkert kommer att ordna sig. Eftersom detta riskerar att få dem som inte förstår bättre att slösa bort sitt förstaval är det en ansvarslös hållning till det system man nyss skapat.

Då närhetsprincipen gör att den socioekonomiska skiktning som upptagningsområdena gav upphov i stort kommer att bestå kan man fråga sig varför kommunens politiker öppnat denna Pandoras ask? Det troliga svaret är att de helt enkelt inte insett konsekvenserna. Skolborgarrådet Lotta Edholm hoppas nämligen att den nya söktjänsten på internet ska förenkla sökprocessen avsevärt — man slipper ju de manuella blanketterna. You wish, Lotta.

Igår presenterade ESO två rapporter, en om likvärdighet i utbildningen av Camilo von Greiff (som ibland dyker upp i våra kommentarstrådar) och en om lärarkårens prefessionella ställning och status av Niklas Stenlås. Båda rapporterna är mycket läsvärda och inte minst Stenlås skrift gav mig helt nya perspektiv på de skolpolitiska reformerna under de senaste 20 åren.

Själv var jag inbjuden att delta i den efterföljande paneldiskussionen och tyckte tillställningen var mycket intressant. Det dominerande intrycket är att ”flumpedagogerna” har abdikerat så tillvida att det hårdnackade motståndet till kunskapsmätning, utvärdering och uppföljning slutgiltligen verkar vara brutet. Vi var flera som talade om behovet av mätning och uppföljning och ingen opponerade sig. Överhuvudtaget.

Den som har några timmar över kan titta på hela tillställningen här.

Idag släpptes resultaten från den senaste TIMSS-studien som jämför kunskaper i matte och fysik under sista året i gymnasiet. Det visar sig att svenska gymnasisters prestationer sjunker, vilket tyvärr inte kommer som en överraskning. Däremot är det intressant att en stor del minskningen beror på att allt färre elever uppnår riktigt goda resultat. Detta står i skarp kontrast till betygsutvecklingen som ju visar att andelen elever med absoluta toppbetyg ökat våldsamt både på gymnasiet och högstadiet.

Som jag skrivit tidigare finns det troligen ett kausalt samband mellan dessa båda trender. Flera studier visar nämligen att eleverna lär sig mindre när det är lätt att få höga betyg. Dessa resultat är dessutom från USA där betygen spelar en betydligt mindre roll i antagningsprocessen till högre studier än i Sverige. Det finns därför anledning att tro att denna typ av mekanismer är betydligt starkare i Sverige. För vilken hormostinn tonåring ägnar sig åt att plugga mer när man redan uppnått MVG?

Betygsinflationen är alltså inte bara ett rättviseproblem utan kan även vara en bidragande orsak till den svenska skolans problem med att förmedla kunskap till eleverna. För att ta itu med detta krävs emellertid att den ansvariga myndigheten Skolverket tar frågan på allvar. Hittills har man ju mest ägnat sig åt problemförnekelse.

Tidigare har jag ju bara skrivit om betygsinflation på gymnasiet. Inför kvällens debatt har jag emellertid tagit fram lite siffror om andelen elever som går ut grundskolan med toppbetyg från grundskolan också. Det visar sig att det målrelaterade betygsystemet spelar en roll i betygsdramat. Medan andelen toppstudenter var konstant under det relativa systemet (som sig bör i ett relativt system) så har andelen toppstudenter ökat markant under den nya betygsregimen.

Under det gamla, relativa, betygssystemet som gällde fram till och med 1997 definierar jag ett toppbetyg som minst 4,9 i snitt. I det nya betygssystemet som gäller från och med 1998 är en toppstudent den som går ut med maximala 320 i meritvärde. Med denna defintion var andelen elever med toppbetyg ungefär 0,25 procent både 1997 och 1998. Mellan 1998 och 2008 ökade andelen elever med toppbetyg fem gånger (400 procent) och är nu uppe i 1,4 procent. Inte riktigt samma ökningstakt som på gymnasiet, men ändå.

Idag ska jag diskutera betygsinflation i programmet Skolfront, SVT2 klockan 19.30. Anledningen är dels den artikel som Magnus Henrekson och jag skrev på DN Debatt för ett tag sedan (se även här, här och här), dels Skolverkets rapport om bristande likvärdighet i betygssättningen som släpptes häromdagen. Med i studion ska även Metta Fjelkner från Lärarnas Riskförbund och Per Wirtén från Arena vara.