Ingen hör en fattigs bön?

2011-02-15 av 22 kommentarer

I Brasilien är det obligatoriskt att rösta, men en stor andel av befolkningen är inte läs- och skrivkunniga. Länge var man dock tvungen att skriva sin kandidats namn på röstsedeln för ens röst skulle räknas, vilket ledde till att en hel del röster från analfabeter ogiltigförklarades. Detta förändrades dock då man införde elektroniska röstningsmaskiner som varken krävde att man kunde läsa eller skriva för att rösta — nu blev det omöjligt att rösta fel och även fattiga analfabeters röster räknades.

Thomas Fujiwara (som var på IIES förra veckan) visar att införandet av de elektroniska röstningsmaskinerna gjorde att andelen räknade röster ökade med ungefär en tiondel och att detta påverkade vilka politiker som valdes. Dessa politiker satsade mer på sjukvård, framförallt inom mödravården, vilket i sin tur ledde till att andelen nyfödda barn med låg födelsevikt (< 2500 gram) minskade.

Men hur kan vi vara säkra på att det var just denna teknikalitet i valsystemet som ökade nyföddas födelsevikt? Fujiwara utnyttjar det faktum att röstningsmaskinerna bara infördes i kommuner med mer än 40.500 invånare i valet 1998 och först i påföljande val i mindre kommuner. Kommuner som ligger nära detta gränsvärde kan man förutsätta är väldigt lika varandra, men däremot skiljer de sig åt i huruvida valet 1998 skedde med hjälp av röstningsmaskiner eller ej.

Denna empiriska strategi kallas regressionsdiskontinuitet och används även i en svensk studie av Björn Tyrefors Hinnerich och Per Pettersson-Lidbom (som för övrigt presenteras på SU imorgon). De utnyttjar övergången från direktdemokrati till representativ demokrati på kommunal nivå i Sverige mellan 1919 och 1950. Det fanns vid denna tid en regel som tvingade kommuner över en viss befolkningsstorlek att överge den tidens kommunalstämmor och införa representativ kommunal demokrati. Hinnerich och Pettersson-Lidbom visar att detta i likhet med Fujiwaras studie också gjorde att det politiska systemet hörsammade de fattigas bön i större utsträckning — införandet av representativ demokrati ökade det politiska deltagandet och ledde till större satsningar på fattigdomsbekämpning, barns välfärd och utbildning.

Fred Åkerström må ha rätt i att kapitalismen inte hörsammar en fattigs bön, men med rätt slags demokratisk system verkar onekligen även de fattiga kunna göra sig hörda.

Filed Under: Politik, Välfärd

Minskar invandring stödet för omfördelning?

2011-01-19 av 19 kommentarer

I en drygt 10 år gammal artikel visade Alberto Alesina med medförfattare att amerikaner är mindre benägna att bidra till kollektiva nyttigheter om den etniska mångfalden är stor. Det finns numera ett antal korrelationsstudier som visar på liknande samband i flera länder. I en ny studie av Matz Dahlberg, Karin Edmark och Heléne Lundqvist visas att sambandet även verkar finnas i Sverige och att det är kausalt:  det verkar faktiskt vara invandring som påverkar stödet för omfördelning.

I studien undersöker författarna flyktingmottagandet i svenska kommuner 1985 till 1994. Flyktingmottagandet var huvudsakligen centralstyrt under denna period och kommunerna själva hade relativt liten påverkan på hur många flyktingar de var tvungna att ta emot. Studien visar att invånare i kommuner som tog emot många flyktingar blev mer negativa till sociala bidrag (frågan i undersökningen var om man vill ”minska nivån på de sociala bidragen”). Författarna använder sig av paneldata på individnivå och undersöker hur stödet för sociala bidrag förändrades till följd av flyktingmottagandet, vilket gör det svårare att hitta en annan förklaring än att det var flyktingmottagandet som påverkade bidragsattityder. Intressant nog är den här effekten starkast för de rikaste, vilket tyder på att det inte handlar om att infödda svenskar blir rädda för att invandrarna ”tar jobben”.

Min gissning är att det här förmodligen handlar om att den solidaritet som välfärdspolitik bygger på helt enkelt har gränser. Alltför stora olikheter riskerar att underminera den solidariteten. Men det behöver naturligtvis inte vara etniska olikheter i sig som är avgörande, utan andra slags olikheter som kan vara förknippade med etnicitet. Denna tolkning är konsistent med den studie om sambandet mellan olikheter i ekonomisk-politiska åsikter och graden av omfördelning som jag skrev om för ett tag sen. Det är också i linje med den teoretiska modellen i artikeln av Alesina som nämndes  ovan — i den modellen spelar etnicitet roll på grund av att olika etniska grupper har skiljda politiska preferenser för vilka kollektiva nyttigheter man bör satsa på. Om vi är måna om att upprätthålla ett starkt stöd för välfärdsstaten skulle denna tolkning av sambandet mellan mångfald och omfördelning tala för en integrationspolitik som bygger på assimilation snarare än mångkulturalism, åtminstone ”assimilation” när det gäller ekonomisk-politiska värderingar. (Assimilation kontra mångkulturalism är för övrigt något som diskuteras i en färsk Timbro-rapport vilken fått DN-ledarskribenten Lisa Bjurwald att bannlysa ordet ”assimilation”.)

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Välfärd

AEA 3: Finanskrisen och ojämlikhet

2011-01-12 av 41 kommentarer

Det bästa med AEAs årliga möten är de paneldiskussioner som står som spön i backen. Liksom de senaste åren dominerades programmet i år av diskussioner om finanskrisen. Ett intressant samtal om kopplingen mellan ekonomisk ojämlikhet och krisen ägde rum mellan Raghuram Rajan och Daron Acemoglu.

I sin bok Fault lines driver Rajan tesen att finanskrisen i grunden orsakades av den politiska responsen på ökad ojämlikhet, framförallt i USA. Den ökade ekonomiska polariseringen — enligt Rajan främst orsakad av teknologisk förändring och brister i utbildningssystemet — fick det politiska systemet att tillåta och även elda på en snabb kreditexpansion till låg- och medelinkomsttagare.

Även om detta låter plausibelt och i stora drag stämmer med händelsekedjan så är Acemoglu inte övertygad (hans presentation finns här). I stället hävdar han att avregleringen av de finansiella marknaderna var den grundläggande orsaken till att just de riktigt höga toppinkomsterna drog iväg. Avregleringarna i sin tur var orsakade av finanssektorns lobbyarbete vilket sedan tilltagit i takt med att den finansiella sektorn blivit allt rikare (jag har tidigare skrivit om inkomstutecklingen i finanssektorn).

Förklaringarna är i viss grad överlappande men det finns intressanta skillnader. Medan Rajan hävdar att den finansiella avregleringen var det politiska systemets måhända missriktade sätt att ta hänsyn till de lägre inkomstskiktens behov så säger Acemoglu att den politiska omsorgen redan från början gällde höginkomsttagarna. Som belägg för detta lyfter han fram studier som visar att höginkomsttagarnas önskemål får betydligt större politiskt genomslag än låginkomstagarnas.

Att finansektorns expansion gynnat de översta inkomstskikten verkar troligt och är även något som syns när man gör länderjämförelser. Det förefaller också troligt att en allt rikare finansindustri fått ett allt större politiskt inflytande. Svagheten med Acemoglus förklaring ligger därför främst i varför finansmarknaderna avreglerades till att börja med. Finanssektorn var trots allt inte särskilt rik innan avregleringen och forskningen tyder på att de tidiga bankavregleringarna i USA hade positiva effekter för breda grupper.

Den allmänna stämningen på AEA var en av stor oro och frustration inför framtiden, inte minst då den politiska processen förefaller kapad av finansindustrin (se Simon Johnsons artikel kring detta). Att de finansiella intressena är enormt inflytelserika idag innebär dock inte att de alltid varit det. Så även om Rajan inte har rätt i allt sätter jag en liten slant på att den finansiella utvecklingen de senaste 30 åren inte enbart varit det politiska systemets sätt att vårda toppinkomsttagarnas intressen.

Filed Under: Finans, Politik

Vet ekonomer vad lycka är?

2010-12-20 av 16 kommentarer

Förra veckan var makroekonomen Jonathan Heathcote på IIES och presenterade en uppsats som handlade om välfärdseffekterna av den ökade inkomstojämlikheten i USA under de senaste decennierna. Han drog slutsatsen att denna utveckling inneburit en ökning av välfärden i bemärkelsen att den genomsnittliga nyttonivån ökat. En av anledningarna till detta är att utbildningspremien ökat, vilket gjort att fler utbildat sig längre och att den totala produktionen därmed ökat.

Hur kom han då fram till detta? Något förenklat gjorde han på följande vis. Han utgår från en mycket stilig och ganska enkel makromodell, estimerar denna modell med hjälp av amerikanska data och räknar sedan ut den genomsnittliga nyttan för alla agenter i modellen före och efter ökningen i ojämlikhet. Häromdagen skrev John Hassler en kolumn i Affärsvärlden som uppmärksammade en uppsats av Chad Jones och Peter Klenow som gör en liknande kalkyl för ett stort antal länder och bland annat kommer fram till att välfärden är nästan exakt lika stor i Sverige som i USA, trots att Sveriges BNP per capita är mycket lägre än USAs.

Men håll nu i era hästar. Brukar vi inte säga att avvägningen mellan kakans storlek och jämlikhet är en politisk avvägning som ekonomer inte har något att säga om? Jo, som jag påpekat tidigare står det så i många läroböcker, men det är ofta inte det vi ekonomer ägnar oss åt i praktiken. Men finns det då verkligen ett vetenskapligt svar på frågan om den genomsnittliga nyttan är större i ett samhälle än ett annat? Jag tvivlar på den saken, även om jag som utilitarist förstås är frestad att svara ja.

Oavsett om man tycker att forskare ska ägna sig åt detta eller inte, så ställer jag mig tvekande till makroekonomernas sätt att försöka räkna på den totala välfärden i samhällen. De makromodeller som används har utvecklats för att på ett så enkelt sätt som möjligt och på ett teoretiskt konsistent vis predicera makroutfall så bra som möjligt. Inget fel i detta, men om uppgiften är att försöka besvara frågan vad som maximerar människors nytta, ja, då är det förstås viktigast att modellerna är realistiska i bemärkelsen att de korrekt beskriver människors upplevda nytta. Då blir enkelhet inte längre än dygd, utan det är bara en så hög grad av realistiskhet man bör sträva efter.

Ett exempel är om människor bryr sig om sin relativa position. Det skulle kunna vara så att detta inte spelar så stor roll för prediktionerna på makronivå, men däremot kommer det förmodligen påverka välfärdseffekterna av ojämlikhet. Jones och Klenow nämner just relativjämförelser i en föredömligt lång lista med invändningar i slutet av uppsatsen. Denna lista illustrerar med all tänkbar tydlighet svårigheten att göra den här typen av välfärdsjämförelser eftersom man skulle behöva ta hänsyn till alla dessa faktorer (och förmodligen många fler).

Det här problemet gäller för övrigt inte bara makroekonomi, utan det dyker alltid upp om man vill uttala sig om välfärdseffekter. Vill vi säga något om välfärd kan vi inte bara fokusera på modeller som ger rätt prediktioner av observerbara utfall, modellerna måste också ge en korrekt förklaring till dessa utfall (en poäng Martin Berlin gjorde i en kommentar till ett tidigare inlägg).

Filed Under: Makro, Politik, Välfärd

Varför förlorade Socialdemokraterna valet? Om två år kanske vi får svaret…

2010-12-14 av 11 kommentarer

I förra veckan deltog jag i en konferens om socialdemokratins kris och förändrade värderingar bland svenskarna som anordnades av bland andra arbetarrörelsens forskarnätverk och Socialdemokraternas kriskommission. Lyckades då jag och de statsvetare och sociologer som var där att förklara varför Socialdemokraterna led ett historisk nederlag i årets val? Nej, egentligen inte. Mest intressant var nog sociologen Stefan Svallfors presentation om handlade om huruvida svenskarnas inställning till välfärdsstaten har förändrats över tid och han presenterade förvånansvärt platta kurvor från de enkätundersökningar han genomfört sedan 1980-talet. Svenskarnas stöd för välfärdsstaten förefaller alltjämt mycket starkt.

Detta är också i linje med det som verkade vara den dominerande synen bland de flesta närvarande — och som också delvis dyker upp i partiets valanalys och Mona Sahlins tal till förtroenderådet. Valet förlorades inte i huvudsak på grund av att väljarna är missnöjda med socialdemokratisk politik, utan för att det varit svårt för socialdemokraterna möta Moderaternas vänstersväng. De två senaste valen har Moderaterna i huvudsak gått till val på att förvalta och utveckla det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget, snarare än att försöka förändra det i grunden. För att bemöta detta krävs ett nytt projekt, en ny politisk gemensam framtidsvision som innefattar alla och inte bara vissa ”svaga grupper”. Innehållet i detta nya projekt och vem som ska leda det tycks dock fortfarande helt höljt i dunkel.

För Socialdemokraterna är det naturligtvis angeläget att skapa sig en bättre bild av varför de tappade så många röster i årets val, men av mer allmänt intresse är förstås att förstå varför Sverigedemokraterna gick så starkt framåt (vilket förmodligen inte  bara beror på avståndet till Danmark). För detta ändåmål finns än så länge bara SVT:s vallokalsundersökning allmänt tillgänglig för forskare. En bättre bild av vad som hände i årets val kanske vi får först när valundersökningen för 2010 blir tillgänglig. Dessvärre delar statsvetarna i Göteborg inte med sig av denna offentligt finansierade undersökning till andra forskare förrän om två år. Detta tycker jag är i det närmaste skandalöst — jämför till exempel med den amerikanska motsvarigheten som kort efter valet görs tillgänglig för alla (inte bara forskare) på webben.

Den som är intresserad av vad som sades under den här dagen kan hitta länkar till SVT:s inspelning och OH-bilder här. Förutom Stefan Svallfors talade bland andra statsvetaren Johan Martinsson om en del resultat från SVT:s vallokalsundersökning och sociologen Orlando Mella om att svenskars främlingsfientlighet verkar vara starkt kopplad till relgion och särskilt islam. Orlando nämnde bland annat att nästan 90 procent av svenskarna tycker att burkor är ”helt eller ganska oacceptabla” i skolan och arbetet, medan motsvarande siffra för vanliga slöjor är 20-30 procent. För egen del talade jag om sambandet mellan etnisk mångfald och omfördelning och min studie tillsammans med Erik Lindqvist om att polariserade länder har mindre stater.

Filed Under: Politik

Wikileaks och Pirate Bay; same-same but different

2010-12-13 av 22 kommentarer

På sistone har Wikileaks figurerat flitigt i media. Fokus har legat på det spektakulära och vaga paralleller har dragits till Pirate Bay. Är det någon skillnad på vad Wikileaks och Pirate Bay gör? Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är svaret både ja och nej (ja, det brukar ju vara det när ekonomer ska uttala sig).

Båda ”tjänsterna” kan sägas vara produkter av teknologiska framsteg som gör det allt svårare att kontrollera och begränsa informationsutbyte. Allt som kan digitaliseras är fantastiskt på så sätt att när innehållet väl har producerats så kan det konsumeras samtidigt av hur många personer som helst och kostnaden för spridning är nära noll (givet den infrastruktur som finns). Därför finns det starka samhällsekonomiska skäl att vare sig begränsa eller ta betalt för sådant material.

I Pirate Bay’s fall så handlar det dock om ”varor” i bemärkelsen att upphovsrättsinnehavaren skapat produkten för att kunna ta betalt av den som senare konsumerar den. Om vetskapen att det i praktiken inte går att ta betalt för sådant man skapar leder till att man väljer att inte skapa så är detta ett samhällsekonomiskt problem. Motsvarande avvägning finns inte riktigt i Wikileaks fallet. Materialet som sprids där är ”information” som inte i huvudsak skapat för att man ska kunna ta betalt för det och således finns inte samma negativa incitamentseffekt.

Dock finns en liknande avvägning att ta hänsyn till. Om politiker, diplomater och andra beslutsfattare ser att det i praktiken inte går att ha förtroliga samtal eller hålla något ”off-the-record” så kommer det naturligtvis att påverka hur de samtalar och försöker komma fram till beslut, och det är inte säkert att det påverkar processen i en ”öppnare” riktning.

Vidare så finns problemet att alla människor aldrig kommer kunna ta del av all information. Detta betyder att frågan inte direkt handlar om i vilken utsträckning alla får (eller inte får) veta mer än tidigare utan om vem som ska bestämma vad som utgör den relevanta informationen. Detta beslut flyttar i och med Wikileaks och liknande från politiker och andra beslutsfattare till ”media” i bred bemärkelse. Om vi tror att konkurrensen inom denna sektor resulterar i att det mest relevanta filtreras fram så är inte detta något stort problem. Tror man däremot att det kan finnas aspekter av denna konkurrens som gör att information publiceras innan man hunnit säkerställa vad som är riktigt, välja den mest relevanta informationen, eller rent av för att man tror att vissa saker säljer mer än andra, så kanske även detta är ett problem som bör diskuteras mer.

Filed Under: Internationellt, Kuriosa, Politik

Slutet för Finanspolitiska rådet?

2010-11-09 av 5 kommentarer

Ekonomistas tidigare medlem i Finanspolitiska rådet (FPR) får ursäkta men jag har alltid varit en aning skeptisk till denna typ av råd. Anledningen är att jag finner idén om en opartisk överdomare i nationalekonomiska frågor – eller vetenskapliga frågor överhuvudtaget – tveksam. Ett intellektuellt förhållningssätt bygger ju på att vi bedömer argumentens styrka, utan hänsyn till rang och position. Särskilt besvärligt blir det när de politiska makthavarna tillsätter medlemmarna i det organ som har tolkningsföreträde av vad vetenskapen säger.

Invändningen mot detta är att det är bra att kunniga ekonomer ges tid och resurser att granska den förda ekonomiska politiken. Sådan granskning ger få akademiska meritpoäng och tenderar därför inte att bli av utan särskilt stöd.

Att en konflikt mellan FPR och Anders Borg kring rådets resurser och självständighet nu har uppstått är därför både intressant och allvarligt. I mina ögon är det uppenbart att om vi nu ska ha ett sådant råd så måste det vara självständigt och välfinansierat. Anders Borg verkar däremot anse att de ingående forskarna ska använda sin vanliga arbetstid till att utföra rådets sysslor. Borg avfärdar även tanken på ökad självständighet för FPR.

Min slutsats är att om Borg går segrande ur striden så kommer FPR framöver att få svårt att rekrytera ekonomer med en tämligen renodlad akademisk ambition. I stället kommer mer politiskt motiverade ekonomer att söka sig till rådet. Därmed torde rådets dagar som uttolkare av nationalekonomisk konsensus att vara räknade. Medan vi nog klarar oss utan en sådan uttolkare är frågan om någon annan kommer att axla manteln som oberoende granskare av den ekonomiska politiken?

Filed Under: Politik

Vänsterradikal nationalekonomi

2010-11-08 av 35 kommentarer

En sak som jag tror står att läsa i varje grundbok i nationalekonomi är att nationalekonomer fokuserar på Pareto-effektivitet när de uttalar sig om vad som är politiskt önskvärt. Om två personer delar 50-50 på en hundralapp är det enligt detta kriterium lika bra som om de delar 1-99, däremot är det inte effektivt om de delar till exempel 40-40 på hundralappen (dvs 20 kronor går till spillo). Det gängse motivet till att fokusera på effektivitet är det inte anses finnas något vetenskapligt sätt att jämföra nyttonivåer mellan olika individer. Kanske gör 10 kronor mig mycket gladare än du blir av 90 kronor, men hur skulle vi kunna veta det?

Häromdagen påpekade dock min kollega John Hassler att nationalekonomer — och särskilt makroekonomer —  i praktiken ofta gör något helt annat. I många fall bedömer vi vad som är optimalt utifrån i vilken utsträckning den totala nyttan för alla maximeras. Med de nyttofunktioner ekonomer brukar använda betyder det att det är bra att omfördela från rika till fattiga (eftersom fattiga värderar pengar högre) och att se till att utjämna inkomster över tid. Många nationalekonomer tar alltså en nästintill vänsterradikal normativ utgångspunkt — det bästa vore fullständig jämlikhet och perfekta socialförsäkringssystem. Naturligtvis är dock detta ofta en ouppnåelig utopi i ekonomiska modeller bland annat på grund av att skatter är snedvridande och att det finns incitamentsproblem med alltför generösa socialförsäkringar (dvs den totala kakan blir mindre om vi försöker dela den helt lika).

Det jag tycker är mest slående är att det är sådan skillnad på vad vi lär ut att vi gör och vad många nationalekonomer gör i praktiken. Det förefaller så märkligt att jag är orolig att jag missat något, men det är jag säker på att någon av er läsare i så fall kommer upplysa mig om i kommentarstråden.

Några tidigare inlägg om välfärdsteori hittar du här: Eva om politikmisslyckanden, Jesper om att vi bör återupptäcka välfärdsteorin och jag själv om huruvida nationalekonomin är liberalt vinklad och dess historiska politiska kompromiss (som antagligen brutits om mitt resonemang ovan stämmer).

Filed Under: Metod, Politik, Välfärd

Skatter och utveckling

2010-10-07 av 24 kommentarer

I tisdags ordnade SITE (Stockholm Institute of Transition Economics) en konferens om Georgien. I den del som behandlade den ekonomiska utvecklingen diskuterades bland annat skattenivåerna och vilken betydelse dessa har för ekonomisk utveckling. I ett inlägg från Björn Tarras-Wahlberg hyllades Georgien för att ha sänkt ett antal skatter från låga till ännu lägre nivåer. Nu är det förstås inte förvånande att just han väljer att lägga tonvikten vid skatters negativa sidor (han är trots allt ordförande i World Taxpayers Association, ett sorts globalt Skattebetalarnas förening). Det är dock trist att det ska vara så svårt att erkänna att skatteintäkter faktiskt kan användas till bra saker, och att de sannolikt utgör en mycket viktig komponent av ett lands utveckling, speciellt då en stat står inför att bygga upp sina institutioner.

Följande figurer illustrerar detta på ett tydligt sätt. Båda visar relationen mellan det totala skatteuttaget som andel av ett lands BNP och landets privata äganderättsskydd (båda som snitt över några decennier). Dessa är uppenbarligen starkt korrelerade. I den översta av bilderna indikerar observationernas färg hur rikt landet är (rika länder är röda, fattiga länder är blå, och de ofärgade ringarna markerar mellaninkomstländer). I den undre bilden indikerar färgen i vilken utsträckning landet haft inbördeskrig under perioden (röda markeringar för ingen konflikt medan länder med blå markeringar indikerar konflikt).

Sammantaget illustrerar figurerna ett starkt samband mellan staters skattekapacitet, deras förmåga att skydda privata äganderätter och upprätthålla kontrakt, deras ekonomiska utvecklingsnivå, och avsaknaden av inre konflikter. Figurerna är hämtade från en presentation av Torsten Persson (IIES), och presentationen är i sin tur en översikt av ett pågående forskningsprojekt tillsammans med Tim Besley (LSE). Projektet spänner över fälten ekonomi, statsvetenskap och historia och dess omfång är svindlande. Ambitionen är att förklara vad som driver uppbyggnaden av staters fiskala och legala kapacitet, hur detta hänger ihop med den ekonomiska utvecklingen och hur dessa förstärker varandra i positiv riktning, för att sedan koppla dessa samband till benägenheten att lösa konflikter genom politiska processer snarare än krig. Inte ens ett mycket långt inlägg skulle kunna göra insikterna från projektet rättvisa men som tur är finns ett antal publicerade artiklar (t.ex. här, här, här, och här) som den intresserade kan läsa.

För att knyta an till Georgien har jag ingen aning om vilken skattenivå som är rätt för landet, men en sak verkar tydlig: i ett globalt perspektiv är de stater som inte har kapacitet att ta in skatt också de stater som inte lyckas klara av en stats viktigaste funktioner. Dessa stater är också de som utvecklas sämst och där risken för väpnade konflikter är störst. Att diskutera skatter i länder där grundläggande institutioner måste byggas upp utifrån ett ensidigt skatter-är-lika-med-undanträngningseffekter-perspektiv är inte bara fel utan direkt kontraproduktivt.

Filed Under: Internationellt, Makro, Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Enade vi stå, söndrade vi falla

2010-10-04 av 8 kommentarer

I det senaste numret av American Political Science Review dyker nedanstående figur upp. Figuren visar att det finns en stark korrelation mellan den offentliga sektorns storlek och i vilken utsträckning människor tenderar att hålla med varandra i ekonomisk-politiska frågor. De nordiska länderna och Nederländerna (längst upp till vänster i figuren) är exempel på länder med stor offentlig sektor och liten spridning i ekonomisk-politiska åsikter, medan Uruguay (längst ned till höger) är ett exempel på motsatsen.

En tolkning av den här korrelationen är att det är lättare att utvidga den offentliga sektorn om människor är överens om ekonomisk-politiska prioriteringar. Sambandet är också i linje med en del tidigare studier som finner att större etnisk mångfald samvarierar med mindre offentliga utgifter (se till exempel den här studien av Alberto Alesina och medförfattare).

Sambandet mellan polarisering och offentlig sektors storlek är starkt bland demokratier och kvarstår när man kontrollerar för en mängd olika faktorer (bland annat etnisk mångfald). Artikeln utgår dock från tvärsnittsdata vid en tidpunkt och att det därför är svårt att säga med säkerhet att det är polarisering som påverkar storleken på den offentliga sektorn. Ett tecken på att det är på detta vis är dock att sambandet åtfinns bland demokratier, men inte bland icke-demokratier.

På sätt och vis är detta en artikel som väcker fler frågor än som besvaras. Artikelförfattare är hursomhelst undertecknad och Erik Lindqvist (som nu är tillbaka på Handels efter två år på IFN). En gratisversion av artikeln hittar ni här.

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»