Ekonomernas oförmåga att förutse finanskrisen har utlöst en storm av kritik — och självkritik — av ämnet nationalekonomi (vilket Ekonomistas-Martin nyligen skrivit om). Vissa har hänfört denna oförmåga till ekonomernas användning av matematiska modeller på bekostnad av andra samhällsvetenskapliga eller humanistiska influenser. Men är verkligen prognosmakande ekonomernas adelsmärke? Och är det ens teoretiskt möjligt att skapa teorier som konsistent kan förutse systemkriser av den typ vi nu genomlever?

I en tankeväckande debattartikel av den franske ekonomiprofessorn Gilles Saint-Paul (tidigare omskriven på Ekonomistas här) kritiseras kritikerna. I korthet menar Saint-Paul att ekonomers komparativa fördel inte alls ligger i att göra prognoser, och särskilt inte att förutse stora ekonomiska kriser. Samhället är alltför komplext för att detta ens ska vara möjligt (även om vissa ekonomer kom ganska nära). Istället ligger ekonomers bidrag i deras systematiska och granskningsbara sätt att analysera och förklara allehanda samhällsekonomiska fenomen. Om ekonomer skulle följa kritikernas önskan och byta ut antingen teoretisk eller empirisk träning mot studier i andra ämnen (såsom psykologi, filosofi eller historia) skulle de riskera att tappa sin bland samhällsvetare unika kompetens. Dessutom finns inga belägg för att en sådan ”breddad” nationalekonomi skulle vara bättre rustad att förutspå kriser:

To conclude, economics is a “modest” intellectual discipline, which hopes to be helpful in understanding how the real world works. While we may sometimes sound arrogant in the public debate, it is because we tend to believe that having devoted our whole professional life to thinking about those issues, we are in a better position to talk about them than outsiders. This presumption may be proven wrong, but to my knowledge proponents of alternative approaches have not yet succeeded in offering us an operational framework with a stronger predictive power.

Debatten om nationekonomins framtid har även nått Sverige. Den senaste i raden att idka kritik — eller snarare självkritik — är ekonomiprofessor Lars Calmfors. I en artikel i det senaste numret av Axess Magasin ifrågasätter han den ökade specialiseringen och metodfokuseringen inom ämnet och anser att den gått ut över såväl bredd som samhällsengagemang. För att komma till rätta med en del av ämnets problem menar han att doktorandutbildningen ”skulle vinna mycket på att kompletteras med obligatoriska kruser i till exempel ekonomisk historia, doktrinhistoria, vetenskapsteori och kanske också psykologi”.

Jag har lätt att sympatisera med Calmfors önskan om en bredare nationalekonomi. Jag har själv har ägnat mycket tid åt att studera ekonomisk historia eftersom det erbjuder viktiga insikter och lärdomar om ekonomins funktionssätt.

Men samtidigt ringer Saint-Pauls varnande ord i mina öron. Det är svårt att finna direkta belägg för att ekonomer med bredare skolning skulle vara bättre ekonomer (eller mer pricksäkra prognosmakare). Vi bör därför vara mycket försiktiga med att genomföra drastiska förändringar av utbildningen av nationalekonomer. Det finns en risk att, lite tillspetsat, vi byter ut smala, djupa ekonomer mot breda, ytliga diton. Kanske kan förändringar i slutändan vara motiverade, men knappast enbart utifrån observationen att ekonomerna inte lyckades förutspå finanskrisen. För det är inte där ekonomernas mervärde ligger.

Edward Leamer

UCLA-professorn Ed Leamer besökte nyligen Handelshögskolan för att ge de årliga Ohlinföreläsningarna. Leamers forskning har främst rört globalisering och ekonometri. Bland hans många bidrag inom dessa områden märks den utförliga och kritiska recensionen av Thomas Friedmans The World is Flat samt uppsatsen Let’s Take the Con Out of Econometrics (American Economic Review, 1983, nyligen diskuterad i The Economist) där han kritiserade den då rådande ekonometriska metodiken.

Ett genomgående tema under Leamers Ohlinföreläsningar var just metodik, ofta med referenser till Ohlins arbete, men också med en direkt koppling till den nu pågående diskussionen om hur och i vilken utsträckning ekonomisk teori och ekonomiska modeller ska användas.

Leamer sammanfattade sina huvudsakliga åsikter i några kärnfulla punkter. Först ett citat från den franske 1800-talsekonomen Frederic Bastiat:

There is only one difference between a bad economist and a good one: The bad economist confines himself to the visible effect; the good economist takes into account both the effect that can be seen and those effects that must be foreseen.

Sedan hans egna förslag på fortsättning:

• A good economist knows the difference between the mathematical properties of a model and its messages; a mathematician doesn’t know that a model has messages.
• A great economist knows the circumstances in which an economic model is useful and the circumstances in which it is not; a mediocre economist thinks a model applies in all circumstances.
• The best economists are multilingual. They can speak graphs, words, algebra and numbers, and they use the language best suited to the task.