Som makroekonom tillfrågas man ofta om räntans kommande utveckling och om det är läge att binda räntan. Det är frågor som vi vanligen försöker undvika att svara på. Om man ska binda räntan eller inte beror i hög utsträckning på individens förutsättningar, och det finns ingen anledning att tro att ekonomer har mer information om ränteutvecklingen än vad som finns prissatt på marknaderna. Men vi brukar också konstatera att rörlig ränta i genomsnitt blir lite billigare än bunden ränta, och att den som har ekonomiska marginaler bör luta åt rörliga räntor.

I nuläget finns det extra starka argument för rörliga räntor. Figur 1 nedan visar att oron på finansmarknaderna under våren och sommaren har fått tydligt genomslag på den svenska marknaden.¹ Bankernas lånekostnader har stigit betydligt mer än statens, och detta gäller speciellt på de längre löptiderna.

Figur 1. Skillnad mellan den ränta bankerna lånar till (STIBOR 1 och 3 månader samt BoObl 5 år) och den ränta staten lånar till (SSVX 1 och 3 månader samt Gvb 5 år). Källa: riksbanken.se.

Bankernas högre lånekostnader verkar också ha fått genomslag på bolåneräntorna, som Figur 2 visar. Vi ser att bolåneräntorna har utvecklats ungefär som bankernas upplåningskostnader. I relativa termer har SBAB:s 5-årsränta blivit drygt 50 punkter dyrare än 3-månadersräntan. Det finns inga tidsserier för SBAB:s 1-månadsränta, men jag misstänker att skillnaden mellan 5-årsräntan och SBAB:s 1-månadsränta har ökat ännu mer.

Figur 2. Skillnad mellan SBAB:s bolåneräntor och statsräntor. Källa: sbab.se och riksbanken.se.

Sällan har det varit så dyrt att binda sina lån, och så lätt att rekommendera rörliga räntor.² Detta är något som även hushållen själva verkar inse, eftersom andelen hushåll som väljer rörlig ränta stiger. Det är svårare att begripa hur nyhetsmedia och SBAB kan tolka den ökade andelen rörliga lån som ett misstroende mot Riksbanken.

—————
¹⁾ Under 2007 och inledningen av 2008 steg riskpremierna betydligt mer i USA än i Sverige (se Riksbanken, 2008 och Taylor & Williams, 2008).
²⁾ Även om riskpremierna på rörliga lån hade stigit lika mycket som på bundna lån skulle det finnas mycket som talar för att välja rörliga räntor för tillfället. Rimligen är åtminstone en del av uppgången i riskpremier tillfällig. När framtiden för de svenska bankerna klarnar något så att osäkerheten på finansmarknaderna minskar är det olyckligt att ha bundit sig till de höga riskpremierna.

I ett tidigare inlägg skrev jag om de politiska påtryckningarna på dåvarande fed-chefen Arthur Burns, och jag påstod att nuvarande fed-chefen Ben Bernanke knappast kommer att bli pressad eller låta sig påverkas i samma utsträckning som Burns. En läsare undrar om motiveringen till mitt påstående.

Den främsta motiveringen tror jag är det jag antyder i det tidigare inlägget: Jämfört med 1970-talet finns det i dag en helt annan medvetenhet om problemen med politiska påtryckningar på penningpolitiken, och fördelarna med oberoende centralbanker är ganska allmänt accepterade. Om politiker, centralbankschefer, och bevakare av penningpolitiken är medvetna om dessa problem bör politikerna bli mindre benägna att utöva påtryckningar, och centralbankscheferna mindre benägna att ge vika för de påtryckningar som ändå sker.

Ett annat skäl är att jag upplever Burns bakgrund som mer politisk än Bernankes. Inför presidentvalet 1960 hade Burns tagit kontakt med Nixon för att uppmärksamma honom på den svaga ekonomiska utvecklingen och behovet av en expansiv finanspolitik (se inledningen av Burton Abrams papper). Men Nixon lyckades inte förmå dåvarande presidenten Eisenhower att följa rådet, vilket han sedan ansåg orsakade den knappa valförlusten. När Nixon åtta år senare lyckades vinna presidentvalet och sedermera utsåg Burns till fed-chef kan man tänka sig att han förväntade sig att Burns skulle leva upp till sina tidigare tankegångar om penningpolitik under valår.

Bernanke är visserligen uttalad republikan, men han har en låg politisk profil – se t ex den här utmärkta artikeln i NY Times Magazine. Där kan man bl a läsa om reaktionen på Bernankes utnämning till ordförande i Bushs ekonomiska råd år 2002:

Frank, who had been working with Bernanke for two years, said, ”What’s Bush doing appointing a Democrat?” Bernanke said, ”Actually, I’m a Republican.” Bernanke rarely discusses his politics, and he tends to look at issues through a nonideological lens.

Slutligen har Bernanke sedan länge argumenterat för att penningpolitiken bör göras mer transparent, och han har genomfört förändringar som gör att de andra ledamöterna i FOMC får mer inflytande. Med mer transparens och mindre fokus på en beslutsfattare blir möjligheterna att utöva politiska påtryckningar mindre.

Det är välkänt att vi i Sverige och flertalet andra europeiska länder har sett en neråtgående trend i antalet arbetade timmar per person sedan mitten av 1900-talet. Ofta tolkas de kortare arbetsveckorna och längre semestrarna som en naturlig följd av ekonomisk tillväxt. När vi blir rikare vill vi väl också njuta av mer fritid? Så är det förmodligen, men det finns också en motverkande kraft eftersom tillväxt (och således högre löner) gör det mer lönsamt att arbeta.

I Europa har fallet i arbetstid i hög utsträckning sammanfallit med en expanderande offentlig sektor som har medfört högre skatter, generösare socialförsäkringar, och olika regleringar av arbetstiden.(*) För att studera hur tillväxt påverkar valet av arbetstid är det därför förmodligen mer relevant att se på den amerikanska utvecklingen. Där är trenderna otydligare och mer omdebatterade. Figuren nedan tyder på att arbetade timmar i USA har varit ganska stabila sedan 1955.

Om vi går ännu längre bakåt verkar arbetstiden ha sjunkit något även i USA. Men därmed inte sagt att fritiden har blivit mer omfattande. Neville Francis och Valerie Ramey har undersökt hur amerikanska individers tidsanvändning har förändrats sedan början av 1900-talet. Enligt deras studie har fritiden endast ökat marginellt under det senaste seklet. Så räkna inte med att nästa års semester blir längre än årets.

—————
(*) Det finns en omfattande litteratur som undersöker i vilken utsträckning dessa och andra faktorer förklarar utvecklingen. Se t ex Richard Rogerson (2006), ”Understanding differences in hours worked”, Review of Economic Dynamics, 2006, 365-409.

Förra veckan skrev Ekonomistas om den nya studien av Justin Wolfers och Betsey Stevenson om inkomsters effekt på subjektivt välbefinnande. Den efterföljande bloggdiskussionen innehöll flera intressanta poänger, bl a om hur svårt det är att faktiskt mäta lycka och huruvida korrelationer mellan inkomst och lycka säger någonting om det finns ett kausalt samband mellan de två variablerna.

Vi noterar med glädje att diskussionen fortsatt utanför Ekonomistas domäner som på t ex DN, E24 Näringsliv, SvDs ledarsida, Aftonbladet, TV4, SR Ekot, samt ett stort antal svenska bloggar.

Den stigande inflationstakten får allt mer uppmärksamhet. Vad kan vi då göra för att bekämpa inflationen? I ett avsnitt av Milton Friedmans TV-serie Free to Choose från 1980 ges en grundkurs i inflationsbekämpning. Trots några decennier på nacken är avsnittet förvånansvärt fräscht. Friedman förmedlar flera värdefulla poänger och insikter (se 26:40-27:15 för en illustrativ liknelse mellan inflation och alkoholism, och 12:55-14:20 angående att inflation inte kan skyllas på stigande import- och råvarupriser).

Friedman skulle säkert med intresse ha läst dagens pressmeddelande från SCB där penningmängdens utveckling presenteras. (I dessa tider ligger ju vanligen fokus på styrräntans nivå och utveckling.) Förmodligen skulle han ha hävdat att den höga inflationen beror på att man har låtit penningmängden öka för mycket.

TV-serien Free to Choose sändes under 1980-talet i ett flertal länder, men naturligtvis inte i Sverige där Friedmans åsikter knappast platsade i statstelevisionen.