Att skuldbördan för vissa europeiska länder är så stor att den knappast kan hanteras av landets egna medborgare förefaller uppenbart. Ett sätt att minska denna börda är att helt enkelt skriva ner värdet på skulderna vilket skulle vältra över kostnaden på landets långivare. Priset för låntagaren av en sådan åtgärd är att det kan bli svårt att få nya lån när landet en gång visat sig vara en opålitlig gäldenär. Att vara avskuren från lånemarknaderna innebär bland annat att budgeten omedelbart måste balanseras vilket skulle betyda massiva sparåtgärder och skattehöjningar.

Samtidigt är det inte uppenbart att kostnaderna för en skuldnedskrivning behöver vara så höga. Om landet ändå inte kan betala så är man i praktiken avskuren från lånemarknaderna alldeles oavsett om skulderna skrivits ner eller inte. Då en organiserad skuldnedskrivning dessutom kan bidra till att få en ekonomi på fötter så är det inte omöjligt att även långivarna tjänar på att skulderna skrivs ner. Varför kreditgivarna skulle straffa en klok ekonomisk politik som i praktiken gynnar dem själva är inte klart.

Forskningen, här sammanfattad av The Economist, har hittills tydit på att kostnaderna för en skuldnedskrivning visserligen är kännbara men samtidigt kortlivade. Marknaderna verkar med andra ord snabbt glömma och förlåta en felande låntagare, vilket onekligen är ett argument för skuldnedskrivningar. Det är därför intressant att en ny studie ifrågasätter de tidigare forskningsresultaten.

Problemet med tidigare studier är att dessa (pga bristande datamaterial) behandlat alla skuldnedskrivningar som likvärdiga. När hänsyn tas till nedskrivningarnas storlek visar sig dessa vara tydligt relaterade till efterföljande räntenivåer och till hur länge länderna hålls isolerade från de finansiella marknderna. Helt övertygad om resultaten kan man inte vara då dessa skulle kunna bero på att det ekonomiska läget är sämre för länder som gör stora nedskrivningar. Författarna försöker ta hänsyn till detta men som så ofta annars finns det anledning till viss skepsis.

Resultaten betyder naturligtvis inte att skuldnedskrivningar alltid bör undvikas men man ska vara medveten om att sådana inte är gratis och att de inte minskar behovet av att skapa budgetbalans på kort sikt. Detta innebär också att oron för att skuldnedskrivningar skulle missbrukas verkar vara överdriven; få stater skulle lättvindigt ge upp möjligheten att låna pengar. Slutligen är den kanske tydligaste lärdomen att om man nu ska skriva ner skulderna så bör man göra det så tidigt som möjligt. Genom att skjuta problemen framför sig så riskerar skuldnedskrivningen — och därmed kostnaden för denna — att bli onödigt stor.