Just nu läser jag Robert Franks bok The Darwin Economy som driver tesen att Charles Darwins syn på konkurrens är mer relevant än Adam Smiths. Den avgörande skillnaden är att Darwin — enligt Frank — ser tydligare motsättningar mellan individuellt och kollektivt intresse. Mer specifikt ligger det ofta i individens intresse att vara relativt bättre än andra vilket kan skapa kollektiv irrationalitet.

När individer bryr sig om sin relativa position gentemot andra skapar förbättringar för individen en negativ externalitet för andra. Om jag studerar hårdare och får högre betyg så tränger jag undan någon annan från en attraktiv utbildning. Andra inser detta och pluggar i sin tur hårdare vilket gör min ökade ansträngning meningslös (se inlägg på detta tema om antipluggnormer). Enligt Frank är relativa hänsyn som dessa regel snarare än undantag.

Det finns mycket att säga om Franks bok men vad som väckt mitt intresse är diskussionen om varför nationalekonomer varit skeptiska till att ta denna typ av positionella överväganden på tillräckligt stort allvar. En av hans förklaringar är att det ansetts vara moraliskt fel att ta hänsyn till preferenser baserade på den sortens avundsjuka som relativa hänsyn faktiskt innebär. I grund och botten tror jag Frank har rätt vilket är ett underbetyg åt nationalekonomin som vetenskap (eller åtminstone åt nationalekonomerna som vetenskapsmän).

När man vetenskapligt betraktar samhället är det självklart förkastligt att bortse från vissa drivkrafter bakom mänskligt beteende bara för att dessa råkar krocka med ens moraliska sinnelag. Den analys som levereras riskerar att bli felaktig både i positiv och normativ bemärkelse. Än värre blir det när man betänker att nationalekonomer i många andra sammanhang anser sig vara neutrala betraktare av individers preferenser; att stöld i ekonomisk mening enbart är en transferering är till exempel något vi ibland gillar att provocera andra med.

Som tur är verkar nationalekonomin och nationalekonomerna utvecklas (vi har skrivit om forskning kring relativa hänsyn tidigare: 1, 2, 3) men Franks tes väcker onekligen en viss oro. Hur många andra av våra vetenskapliga överväganden drivs av implicita antaganden om hur saker och ting borde fungera snarare än hur det faktiskt fungerar? Kanske våra läsare kan peka på några bjälkar i våra ögon?