Vetenskapsradion i P1 har under hösten sänt en omdiskuterad serie program om nationalekonomi där bland andra humanekologen Alf Hornborg har riktat skarp kritik mot nationalekonomer och kallat oss “medeltidens prästerskap” (del 1, del 2, del 3). Flera nationalekonomer, bland andra Olof Johansson-Stenman, har reagerat kraftigt på programmets innehåll. I förra veckan sändes därför en mycket hörvärd radiodebatt mellan Alf Hornborg och Olof Johansson-Stenman. Olof gör en mycket stark insats och det är enligt min mening helt klart att han går segrande ur den radiodebatten.
-
Follow
Following
Already have a WordPress.com account? Log in now.
Ekonomistas 
Att Olof går segrande ur radiodebatten har mer att göra med Alfs svaghet än Olofs styrka. Även om Olof förstås är en jättebra företrädare för vårt ämne.
Alf Hornborg anför i radioprogrammet att det faktum att den moderna nationalekonomin uppstod i England på 1700-talet utgör ett empiriskt belägg (det enda han nämner) för sin tes att nationalekonomin är “kolonial” och imperialistisk. På en direkt fråga säger Hornborg dock att han inte har något problem med nationalekonomiska forskare, utan med ordet ”medeltida prästerskap” enbart vill beskriva vårt inflytande. Att nationalekonomin är inflytelserik är ju en trivial insikt. Hade det varit Hornborgs enda syfte med metaforen hade han väl lika gärna kunnat jämföra oss med Rolling Stones eller FC Barcelona. Att han inte gör det tyder på att tycker att nationalekonomin som akademiskt ämne inte gjort sig förtjänt av detta inflytande utan fått den till skänks genom någon slags (korrupt?) politisk process. Olof hade gärna fått pressa honom på exakt hur den processen ser ut.
En utmaning för de som vill rikta generella kritik mot nationalekonomi är att ”heterodoxa” kritiker inte kan alliera sig. Vissa tycker att det är för lite Keynes (”om hundra år är vi alla döda”), andra tycker att det är för lite hållbarhet, ytterligare en grupp vill ha mer österrikare, vissa vill ha mindre fysikinspiration, andra vill ha mer termodynamik, vissa vill ha mer matematik, andra vill ha mindre, och så vidare. Den mediala dramaturgin nöjer sig inte med ”å ena sidan, å andra sidan”-kritik, men att inte se avvägningarna här, och ensidigt saluföra ett perspektiv riskerar att framställa kritikerna som ännu mer extremistiska än den disciplin de kritiserar. Den rimliga och resonerande kritiken mot vårt ämne från utomstående (Astrid Kander, Sven-Eric Liedman, Lars Magnusson, Bo Rothstein, Johan Lönnrot, etc.) får tyvärr mindre plats. Det är till exempel talande att Astrid Kander, i sin kritik av ”hållbarhetsmyten” avfärdar boken eftersom den tar strid mot en strawman — den enda i Sverige som tror på nollsummeidén är ju Alf Hornborg som enligt henne inte är någon ”seriös forskare”.
https://ekonomistas.se/tag/hallbarhetsmyten/
Den svepande kritiken kan ironiskt nog stärka nationalekonomins inflytande. En viss herre med underlig professorstitel gillar exempelvis att beskriva nationalekonomin som en ”kejsare utan kläder”. Det enda nyfikna lyssnare bär med sig från ovanstående radioprogram är att nationalekonomin inte alltid varit välklädd, men i alla fall påklädd. Och att han tydligen är vår kejsare.
Jag är ledsen men jag har lite svårt att ta Hornborgs kritik på allvar. Man bör väl åtminstone göra ett minimum av ansträngning att kunna något om det man kritiserar innan man gör det?
Heter nästa program “en närmare titt på humanekologi som vetenskap”?
Oron för att nationalekonomin är för inflytelserik är ju näst intill absurd. Är det därför som fastighetsskatten och arvskatten inte finns längre? Är det därför en obligatorisk a-kassa inte införts? Och att hyresregleringen existerar? Är det därför både Obama och Romney tävlade i vem som kunde vara mest protektionistisk? Och att enorma summor spenderas på jordbrukssubventioner i både EU och USA?
Det är bara att hålla med, nationalekonomerna ser ut att ha en enorm makt..
Männsikor litar inte på forskning överhuvudtaget. Så fort någon forskning produceras som inte faller folk i smaken så är den “köpt”. Väldigt många tror inte ens på människans del i den globala uppvärmningen eftersom folk inte litar på forskare, än mindre samhällsvetenskapliga forskare, tyvärr..
Jag tror att du missar skogen genom att se till alla träd.
“The ideas of economists and political philosophers, both when they are right and when they are wrong, are more powerful than is commonly understood. Indeed the world is ruled by little else. Practical men, who believe themselves to be quite exempt from any intellectual influence, are usually the slaves of some defunct economist.”
Enskilda ekonomer eller idéer kanske inte har så stort inflytande, men det dominerande ramverket för ekonomisk analys har och har alltid haft otroligt stort inflytande på den politiska diskursen. Så kallade ”marknadslösningar” har i alla fall gjort stora insteg på miljöområdet. Välfärdsekonomiska kostnads-nyttoanalyser väger tungt i beslut inom allt från vägbyggen till lagstiftning. Privatiseringen av välfärdstjänster är ett annat område. Att du skulle kunna analysera t.ex. marknaden för sjukvård med hjälp av (i stort sett) samma tankemodeller som används för marknaden för spik är förståss fullständigt idiotiskt (då allt från information, konkurrens, osäkerhet, substituerbarhet etc. etc. ser fullständigt olika ut), men så starkt inflytande har uppenbarligen denna typ av idéer.
Det farliga, som jag ser det, är inte ekonomer – utan ekonomiutbildningen. Om det var ekonomer med 20 års erfarenhet som hade stort inflytande inom sitt specialområde så tror jag inte att det skulle vara skadligt – tvärtom. Problemet är istället de generella idéer en ekonomistudent tar med sig från en ekonomiutbildning – vanligtvis utan någon som helst förmåga att applicera det på verkligheten.
På ett sätt hade det varit roligare om Hornborg fått diskutera med typ Fama :-). Fast i vilket fall undrar man vilka ekonomer det är han har diskuterat med i 30 år och om han överhuvudtaget har lyssnat på svaren.
I vilket fall, precis som Olof också höll med om i diskussionen är mitt intryck att undervisningen i nationalekonomi ligger en bit efter utvecklingen. Det är givetvis en balansgång mellan att ta upp kärnan i ett ämne och lärandet av ett tänkande och ekonomiskt språk, och att ta upp mer “moderna” versioner av teorierna som i många fall tenderar att vara mindre generaliserbara (jag tänker då främst på beteende-ekonomiska modeller). När jag själv har undervisat på grundnivå så har jag alltid gått in med höga ambitioner men alltsom oftast har det ändå slutat med att jag fokuserar på den grundläggande teorin. Läroböckerna är ju inte heller riktigt där ännu, även om den vi använder i Göteborg är helt ok (Franks Microeconomics).
Problemet är att kärnan är till 110 procent ideologisk. Det är svaret på frågan ”hur skulle samhället måsta se ut för att en decentraliserad koordinering via marknader skulle sammanfalla med vad vi definierar som det bästa utfallet”. Det är INTE utfallet av någon modell där man startat med rimliga premisser och sedan följt implikationerna. Kärnan är visserligen en nödvändig bit av teoribygget, då du inte kan säga vad som bör göras utan att veta var du vill komma – men det är tveksamt om en utbildning kan lägga hur mycket tid som helst på att lära ut en ideologisk utopi utan att en hel del människor börjar förväxla utopin med verkligheten.
På tiden att någon rycker ett blad ur den falska lagerkrans som ekonomer pryder sig med.
Robert, tycker nog att det är svårt att kora någon debattsegrare eftersom det aldrig egentligen blev någon debatt: http://larspsyll.wordpress.com/2012/11/10/nationalekonomins-verkliga-ansikte/
Instämmer i den sista kommentaren.Vem är segrare? Det finns anledning att vi nationalekonomer börjar fundera över; vem är det vi ska tillfredställa? Är det Adam Smith som är den allsmäktige? Eller den “osnynliga hand” som vederbörande lär ha uttryckt.
LPS, jag håller med om att Olof tillhör den klokaste och mest vidsynta sortens nationalekonomer, men han är väl ändå långt mycket mer representativ för svenska nationalekonomer än Radetzki?
Förslag på kommande bloggämne: kan svensk nationalekonomi reduceras till en “representativ agent”? 😉
Jag ångrar lite ordvalet “representativ”, utan skulle nog ha skrivit “representabel”. Om vi leker med tanken på att svenska nationalekonomer skulle enas om en person som skulle representera dem tror jag Olof skulle ligga mycket bättre till än Radetzki.
Nej alltså ni förstår inte. Nationalekonomerna får inte välja vem de vill ska representera dem. Det är motståndarsidan som får göra det. Ungefär som när moderaterna får välja vem socialdemokraternas partiledare ska vara eftersom man måste se till att den personen faktiskt representerar motståndarsidans egentliga åsikter. Även om de säger att de inte har dem. 😉
Tack, LPS, för den glimrande intervjun med Radetzki. Hans uppriktighet har i många debatter genom åren tydliggjort logiken i en nationalekonomi fullständigt befriad från moral. Han tvekade t.ex. inte att försvara Lawrence Summers påpekande att det är mera “effektivt” om fattiga människor blir sjuka än om rika blir det, varför Världsbanken bör uppmuntra utflyttning av smutsig industri till Afrika…
Robert, visst är både OJ-S och MR “outliers”, men jag skulle nog ändå vilja vidhålla – givevis inte baserat på något annat än vad vissa säkert skulle uppfatta som anekdotisk evidens – att genomsnittsnationalekonomen av idag ligger närmre den senare än den förra. Uppfattningar av det slag som MR framför – typ att det gör inget om vi förorenar haven, för det är ju bara att se var Mallorcasemestrande svenskar föredrar att bada, nämligen i swimmingpoolen; eller att surt regn inte är något stort problem eftersom viu kan bygga takförsedda köpcentra – har jag själv hört fd kollegor framföra både en och två gånger. Någonstans tror jag tyvärr att detta slags stollerier faktiskt har att göra med vad det är för slags nationalekonomi vi lär ut i det här landet och hur vi gör det. Sedd ur det perspektivet blir också, såvitt jag kan bedöma, en del av Hornborgs kritik också mer begriplig.
Intressant! Jag skulle baserat på anekdotisk evidens tro att OJS är vanligare än MR bland svenska nationalekonomer… Hursomhelst, detta är ju en testbar frågeställning som någon skulle kunna undersöka kvantitativt (kanske i en studentuppsats?). Det gäller ju dock att vi i förväg är överens hur detta bör mätas så att vi inte hänger oss åt efterrationliseringar när resultaten väl blir kända.
Tycker att Olof ger en mycket nyanserad bild av den samtida nationalekonomin, och det är ganska orimligt att förkasta en hel disciplin på det här sättet som som Alf gör. Inte för att det finns saker att vara kritisk emot – det vittnar alla nätverk av typen “post-autistic economics”, “real-world economics” osv om. Det intressanta är att dessa i hög utsträckning ändå kan vara nationalekonomer, vilket bevisar att disciplinen blir vad man gör den till.
Däremot måste jag ändå påpeka att vissa “absoluta sanningar” som Olof förmedlar kan vara problematiska – jag kan ta exemplet om globaliseringens godhet. (1) Det finns vissa (Alice Amsden, Dani Rodrik m fl), men inte många, nationalekonomer som ställer sig kritiska till detta, varför det kanske inte är någon absolut sanning. (2) Man måste se att det finns en ideologisk komponent i ett sådant konstaterande – annars skulle väl exempelvis inte vissa svenska partier vara kritiska till det. Jag tror dock inte det är något egentligt nationalekonomiskt problem, det handlar bara i vilken utsträckning man identifierar marknadsmisslyckaden. Misstänker att Olofs kollega Johan Lönnroth är illustrerar det…
Vetenskapens värld har en dokumentär på ett liknande tema: http://www.svtplay.se/video/591940/del-12
“Del 14 av 18. Hur kunde världens ledande ekonomer missa att vi var på väg mot den största finansiella kollapsen sen 1930-talet? Vetenskapens värld granskar ekonomivetenskapen och den pågående skuldkrisen. Enligt en växande skara kritiker ledde häpnadsväckande brister i de ekonomiska modellerna fram till krisen. I centrum står vår tids enorma finanssektor. ”
Visas tydligen bara i 57 dagar till.
Detta är – möjligen med undantag för Dan Josefssons “Novemberrevolutionen”, den bästa svenska dokumentär som gjorts om ekonomiska och finansiella kriser. Speciellt positivt är ju också att programmet visar på den neoklassiska nationalekonomins ansvar för det skedda.
Så – varför vänta 57 dagar? Se den nu!
http://larspsyll.wordpress.com/2012/11/20/robert-lucas-gobsmacking-stupidities-on-debt/
Jag brukar inte ge mig in bloggdiskussioner, men eftersom de fyra första inläggen (från Robert Östling, Niklas B., Marcus och Andreas SO) är så groteskt missvisande kan jag inte låta bli.
1. Jag har aldrig ”kallat” vår tids nationalekonomer för ”medeltidens prästerskap” utan jämfört deras inflytande i respektive samhälle, deras benägenhet att utgå från antaganden som saknar vetenskaplig grund och deras upprördhet när någon icke-troende svär i kyrkan (vilket dessa fyra inlägg med all önskvärd tydlighet illustrerar).
2. Jag har aldrig talat om ”empiriska belägg”, vilket det knappast gavs tid till. Jag sade att nationalekonomins ambition att omfatta allt mänskligt beteende, oavsett t.ex. kultur, är strukturellt besläktad med Englands koloniala ambition att politiskt omfatta alla kulturer. Detta är en välkänd tanke t.ex. inom ekonomisk antropologi (se S. Gudeman, Economics as Culture, 1986).
3. Jag ville klargöra att min kritik inte i första hand var riktad mot forskarna, utan mot hur snäv och trångsynt den utbildning är med vilken de formar våra makthavares världsbild – från fondförvaltare till finansministrar. Detta är den ”korrupta politiska process” Niklas B. undrar om.
4. Rolling Stones utbildar mig veterligen inte makthavare.
5. De ”rimliga och resonerande” kritiker som Niklas B. räknar upp är i regel utbildade i ekonomi.
6. Om min forna kollega Astrid Kander verkligen inte skulle betrakta mig som ”seriös” (om hon läser detta får hon gärna svara på frågan), undrar jag varför hon nyligen – efter att ha hört mig föreläsa hos Naturvårdsverket – bad mig hjälpa henne med ett forskningsprojekt om det s.k. Generationsmålet.
7. Vem är denne ”herre med underlig professorstitel” som beskriver nationalekonomin som en ”kejsare utan kläder”? Jag har aldrig sett detta (träffande) uttryck om nationalekonomin, åtminstone inte i svensk debatt.
8. Till det ”minimum av ansträngning” som vi bör kunna avkräva dessa debattörer hör (1) att faktiskt lyssna på vad som sägs, (2) att respektera att det ligger årtionden av studier bakom vad som sägs, och (3) att läsa åtminstone något lite av det som skrivits i ämnet, t.ex. ”Global Ecology and Unequal Exchange” (Routledge, 2011) eller – om engelskan är ett hinder – ”Myten om maskinen” (Daidalos, 2010).
9. Jag skulle varmt välkomna ett program om humanekologin, men liksom under medeltiden är det ju inte de avvikande världsbilderna – t.ex. de som tror att jorden kretsar runt solen – som erbjuds utrymme. Av de fyra nämnda inläggen anar jag precis hur förödande det vore om nationalekonomin som skrå verkligen ställdes till svars för de kolossala misslyckanden som den representerar. Idag räcker det med att nämna hur finans- och klimatkriser har gjort allt fler uppmärksamma på hur otillräcklig nationalekonomernas världsbild är. Se gärna TV-programmet ”Vetenskapens värld” på SVT2 den 19/11. Det är uppbyggligt att veta att vi är många, många som ser att kejsaren är naken.
WordPress.com / Gravatar.com credentials can be used.
Alf, kul att du valde att kommentera direkt här på bloggen! Några korta kommentarer till några av sakerna du tar upp:
1. Angående punkt 1 så beklagar jag att jag uttryckte mig slarvigt.
3. Punkt 3 tycker jag var klargörande. Jag vet inte hur nationalekonomiutbildningen ser ut i Sverige idag, men om grundkursen fortfarande är upplagd som den jag läste runt millenieskiftet är jag väldigt kritisk. (Detta var f.ö. ett av skälen till att jag medverkade i boken “Nationalekonomi för vänstern”.) Nationalekonomiska forskare har naturligtvis ett stort och tungt ansvar för hur nationalekonomiutbildningen ser ut, men radiodebatten handlade väl ändå om nationalekonomi som vetenskap?
6. Jag har förstått sen tidigare att du Alf är en högt respekterad forskare och vi ska mycket riktigt försöka avhålla oss från personangrepp i kommentarstråden. Jag misstänker att Niklas B misstolkat följande citat från blogginlägget som nämndes ovan: “Få seriösa forskare eller beslutsfattare skulle bekänna sig till denna så kallade ekologism, så vem är det man attackerar? Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, som ivrigt förfäktat just nollsummeidén, verkar ligga nära till hands, men inte skriver man väl en hel bok för att bemöta hans argument?”
7. Lars Pålsson Syll har åtminstone en gång tidigare här i kommentarstråden talat om oss nationalekonomer som nakna kejsare, se till exempel här: https://ekonomistas.se/2011/09/15/vagen-framat-for-modern-makroekonomisk-forskning/.
Ja, det är riktigt att jag vid flera tillfällen använt mig av den liknelsen
(se t.ex. http://larspsyll.wordpress.com/2011/10/21/magplask-pa-magplask/).
Och jag tycker den i allra högsta grad är rimlig och gilitg, inte minst mot bakgrund av vad den senaste finanskrisen visat oss om värdet på två av hörnstenarna inom modern neoklassisk ekonomisk teori – teorin om “effektiva” marknader och hypotesen om rationella förväntningar. Så även om Alf Hornborg inte själv använt liknelsen, hade det varit berättigat om han gjort det!
Missade att Alf Hornborg svarade i den här tråden.
“Personangrepp” Robert? Ta det lugnt, please. Det är inte direkt uppenbart hur Astrid Kanders citat ska tolkas, annat än att nollsummeidén som Hornborg förfäktar på basis av “årtionden av forskning” enligt henne är så extrem att det är onödigt att ägna tid åt att bemöta den. Få ”seriösa forskare bekänner sig till denna ekologism”. Jag vet inte vem av Hornborg och Kander som har rätt, men det spelar ingen roll. Min poäng var (och är) att kritikerna i sina olika klubbar står djupt splittrade både avseende metod och prioriteringar, och att detta förstärker nationalekonomins dominans. Denna poäng är inte ny utan kommer från Amartya Sen, förresten.
I övrigt: Tack för svar Alf! Fascinerande att läsa hur du ser på din roll i debatten.
Läsvärt:
opinionator.blogs.nytimes.com/2013/08/24/what-is-economics-good-for?smid=tw-share&_r=0
I mitt svar till punkt 1 kan tilläggas att två av kommentarorerna ovan (Andreas SO och Marcus) inte är nationalekonomer — det är alltså inte bara nationalekonomer som blir upprörda när någon svär i kyrkan.
Även Andreas Bergh har skrivit en del om denna diskussion:
http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2012/12/3/om-nationalekonomin-vetenskapen-och-krisen.html
Läsvärt:
opinionator.blogs.nytimes.com/2013/08/24/what-is-economics-good-for?smid=tw-share&_r=0