Förväntningarna på G20-mötet har onekligen varit låga, inte minst vad gällde samordningen av de finanspolitiska åtgärderna. På en viktig punkt har man dock kommit överens: Det blir väsentligt mycket mer pengar till IMF. Detta är mycket glädjande eftersom flertalet länder inte har möjlighet att själva trovärdigt garantera sina finansiella system. Den enda institution som i praktiken kan göra något åt detta är IMF som dock hittills haft väldigt små reserver.

Eftersom investerarna söker trygga positioner har garantiprogrammen i USA och Europa haft stora negativa effekter på länder utan motsvarande program. Dessa har hamnat i samma situation som resten av Europa hamnade i när Irland i krisens inledningsskede garanterade alla lån. Utsikten att förlora kapital till Irland fick regeringarna i resten av Europa att snabbt utöka sina garantier. IMF kan nu göra motsvarande för utvecklingsländerna.

Som (en ovanligt nöjd) Dani Rodrik noterar är det även slut på den europeisk-amerikanska hegemonin över Världsbanken och IMF. Deras ledningar ska i framtiden tillsättas baserat på meriter och förfarandet ska vara öppet och transparent.

Uppdatering: Även Jeffrey Sachs anser att G20 lyckades över förväntan, liksom den svårflirtade Paul Krugman. Avinash Persaud håller med och lyfter förutom stödet till IMF fram att riktlinjerna för framtida regleringar av de finansiella marknaderna har rätt inriktning. Charles Wyplosz håller med om att stödet till IMF är en framgång men saknar mer samordning av de finanspolitiska åtgärderna och att man verkligen tar itu med bankernas problem. Framförallt det senare är avgörande, men frågan är om G20 är rätt instans för att hantera detta. Snarast ligger det på de nationella regeringarna.

DN12, SvD123

I söndags var jag med i ett inslag i radioprogrammet God morgon världen. Det handlade om krisen i Östeuropa och i något läge så kom frågan om vilka länder som kommit längst i processen av att bekämpa korruption och göra det lättare att investera, etc. Jag svarade något i stil med att det var svårt att säga och att länderna var väldigt olika och att det berodde på vilka specifika aspekter man tittade på och så vidare. Efter att jag slingrat mig ett tag så formulerades frågan som ”I vilka länder skulle du själv kunna tänka dig att investera?” Jag börjar då skratta och hasplar ur mig ett antal länder som i snitt har något bättre investeringsklimat än andra.

Naturligtvis kommer inte sammanhanget alls med i det som sänds. Det låter mest som om jag skulle tycka att man är ’dum i huvet’ om man investerar i regionen överhuvudtaget. Reaktionen låter inte vänta på sig. Några personer som har goda erfarenheter från länder som jag inte nämnt hör av sig och undrar vad jag har för grund för att uttala mig om detta, och poängterar att: ”Vi som inte varit med om krig och förtryck ska akta oss noga för att uttala oss nedsättande om våra grannar”.

Nu var det förstås inte alls min mening att uttala mig negativt om investeringsmöjligheterna i regionen och än mindre att uttala mig nedsättande om dessa länder. Jag nämnde bara ett antal länder i Östeuropa som i undersökningar som Transparency Internationals undersökning om korruption och Världsbankens Doing business rapporter fått bättre betyg än andra. Figuren nedan visar utvecklingen av ”upplevda korruptionsproblem” under 2000-talet för ett antal närliggande forna östländer jämfört med Sverige (skalan går mellan 0-10 och ju lägre tal desto större problem). 

Tabellen visar rankingen (bäst rankas först) för dessa länder med avseende på ett antal områden som anses viktiga för att bedöma investeringsklimatet.

Vad borde jag ha sagt? Ja, jag kanske borde ha varit tydligare med att det förstås finns stora affärsmöjligheter i alla dessa länder. Vad gäller mina uppfattningar om var jag skulle kunna tänka mig göra investeringar (om jag nu överhuvudtaget hade för avsikt att göra några investeringar) så är detta snarast en reflektion av var jag kan tänkas ha kontakter och lokalkännedom och inte alls någon bra guide för någon annan. Inte heller är ett lands ranking i de olika investeringsklimatsundersökningarna någon bra guide för detta. Dessa ger (i bästa fall) en bild av hur olika dimensioner i genomsnitt bedöms. För en enskild person som funderar på att investera är andra saker troligen betydligt mycket viktigare.

Det slår mig att detta är ett exempel på en vanlig missuppfattning om genomsnittliga samband och enskilda exempel som avviker. Det finns nämligen inte någon motsättning mellan att någon lyckas i affärer i Litauen eller Ukraina, eller att någon upplever problem och korruption i Estland, och det faktum att Litauen och Ukraina i snitt har ett sämre investeringsklimat och större problem med korruption än Estland.

Ps. Det behöver knappast poängteras att det ovanstående knappast tillhör de mest akuta problemen i Östeuropa. Men det är väl så viktigt på sikt…

Förra veckan besökte Hilary Clinton Kina. Hon talade bland annat om vikten att Kina fortsätter köpa amerikanska statsobligationer. Detta fick mig att tänka på teckning från the Economist som publicerades för drygt ett och ett halv år sedan. Den har bara blivit bättre sen dess…

Publicerad i the Economist 9 augusti 2007

Roberts inlägg om moralisk och omoralisk konsumtion häromveckan fick mig att fundera kring moralen bakom ekologisk mat. I dagsläget anser nog de flesta att det är moraliskt bra att betala lite extra för mat producerad utan bekämpningsmedel, konstgödsel och avancerad växtförädling. Men är så verkligen fallet?

Borlaug, helgon eller syndare?

Om dessa produktionsmetoder väljs bort i stor skala kommer utbudet av mat att minska vilket driver upp matpriserna. Förra årets matkris visade att detta kan vålla stora problem för många fattiga konsumenter, troligen större än vinsterna för fattiga producenter.

Erfarenheterna från Norman Borlaugs gröna revolution visar att det inte är triviala effekter vi pratar om. Ökad produktivitet i jordbruket sänker inte bara matpriserna utan frigör även arbetskraft vilket underlättar övergången till en modern ekonomi. Det hävdas ofta att de innovationer Borlaug spred över världen räddat livet på uppåt en miljard människor.

Någon kanske invänder att ekologisk mat trots allt är bättre för miljön men det är inte självklart. Utan konstgödsel krävs större åkerarealer och därmed mer skogsskövling, utan kemiska bekämpningsmedel krävs mer mekanisk ogräs- och skadedjursbekämpning, utan GMO bildas mer växthusgaser. Faktum är att ”miljön” inte är en enhet utan det som är bra på vissa sätt kan vara dåligt på andra.

Även om de positiva miljöeffekterna av ekomat skulle dominera står vi ändå inför ett moraliskt dilemma; minskad svält och undernäring eller bättre miljö? År 1970 hade norska Nobelkommittén sin syn på saken klar och belönade Borlaug med fredspriset. Något säger mig att det knappast skulle ske idag. Beror det på att vi fått en högre moral?

I förra veckan kommenterade jag i all korthet något som många  pratat om under de senaste veckorna nämligen kompetensen hos den nya Obama administrationen. Med detta har man avsett både formell kompetens i bemärkelsen utbildning allmänhet (många disputerade från amerikanska toppuniversitet) men också i form av detaljkunskap (ofta beserad på egen forskning) och en praktisk ansats till att lösa frågor och problem. Detta gäller inte bara ekonomer som David Cutler, Jeff Liebman, Austan Goolsbee, Larry Summers och andra, utan även till exempel Nobelpristagaren i fysik Steven Chu. I en läsvärd artikel i The New Republic noterar Noam Scheiber (som också diskuterar Obamas tycke för beteendeekonomi) att kontrasten är stor till en annan omtalat kompetent administration, nämligen Bill Clintons. Där Clintons akademiker ofta var politiska filosofer och visionärer är ”Obama’s wonks” mer praktiskt lagda. ”Think of it as the difference between science-fiction writers and engineers”, som Scheiber uttrycker det.

Det är dock inte bara Obama som tänker omge sig med akademiska stjärnor. Ett blogginlägg noterar Anne Boschini att Frankrikes president Nicolas Sarkozy tillsatt en kommision som leds av Nobelpristagare Amartya Sen och Joseph Stiglitz för att utveckla nationalräkenskaperna. Ett exempel till och det blir en spaning…

Dagens stora händelse — Barak Obamas installation — är historisk av flera skäl. Som akademiker och ekonomista finns det dessutom en speciell aspekt som gör det som komma skall extra spännande. Aldrig tidigare har väl en hel administration och alla inblandade (inklusive presidentens fru) varit så helgjutet kompetenta som nu. Om kompetens och sakkunskap är viktigt — som jag gärna vill tro — så ser det ljust ut för USA. Å andra sidan är detta ungefär det enda som ser ljust ut. 

Se talet.