Ibland kastas man snabbt mellan den grönaste avund och generat överseende. Just så var det när Nathan Nunn presenterade sitt papper om potatisens bidrag till industrialisering och välstånd på AEA-konferensen. Idén bakom studien är lika enkel som genial. Vissa delar av världen är mer lämpad för potatisodling än andra. Rimligen borde då potatisens upptäckt betytt mer för jordbruket produktivitet där än på andra platser.

Med hjälp av detaljerad geografisk data om jordmån och klimat visade Nunn mycket övertygande hur befolkningsökningen var särskilt stor i de delar av världen där potatisen trivs. Just i dessa områden ökade även urbaniseringen rejält vilket tyder på att höjd produktivitet i jordbruket ökar industrialiseringstakten i fattiga länder. Eftersom det kan förhålla sig precis tvärtom är studien inte bara välgjord och intressant utan dessutom viktig.

Tänkte jag, och grämde mig över att inte kommit på denna smarta idé själv. Avunden försvann dock snabbt när opponenten Greg Clark började dissikera studien. Visst, potatisen har högt näringsinnehåll men hade inte Nunn missat att kålroten är en minst lika bra gröda? Hade han koll på att potatisodling kräver mycket arbetskraft och att potatispriserna i London på 1700-talet var rätt höga? Clark visade siffrorna. Var fanns beläggen för att potatis verkligen odlades särskilt mycket där jordmånen var lämplig? Ju mer Clark gick på desto mer skruvade jag på mig.

Förhoppningsvis blev dock inte Nunn för nedslagen av kritiken för det hela visar mest hur svårt det är att göra en riktigt övertygande och bra empirisk studie. Enklare är det för andra. Ännu 200 år efter att Esaias Tegnér hasplade ur sig att det var ”freden, vaccinet och potäten” som låg bakom befolkningsexplosionen saknas empiriska belägg för detta. Men så var han ju också biskop och van vid att syssla med det omätbara.

En viktig utvecklingsekonomisk fråga är hur anpassningsbara marknaderna i fattiga länder egentligen är. Leder högre priser verkligen till ökad produktion eller sitter dessa länder fast i en given produktionsstruktur? Diskussionen kring för och nackdelar med rättvisemärkning handlar exempelvis delvis om huruvida de högre priserna att leda till högre inkomster för odlarna eller kommer det bara att resultera i en överproduktion av rättvisemärkta produkter (se inlägg här).

Den här modellen fick inte leva vidare

En ny studie visar att marknaderna — åtminstone i Vietnam — fungerar ungefär som man kan förvänta sig. När USA införde strafftullar på kattfisk från Vietnam var detta ett hårt slag för många fiskare. USA var en viktig exportmarknad och inkomsterna för dem som var inriktade på kattfisk sjönk dramatiskt. Intressant nog lämnade även många fiskare branschen helt och hållet. Detta gjorde i sin tur att de drog på sig anpassningskostnader vilket ledde till lägre inkomster även i andra branscher. Vad gäller rättvisemärkningen verkar med andra ord båda läger ha delvis rätt och anpassningen sker i flera dimensioner.

Läxorna av denna erfarenhet är flera. En sådan är att inte underskatta marknadernas anpassningskraft. En annan är att konsekvenserna av våra handlingar kan blir kännbara långt bort och under lång tid. Så när nu västvärlden samlar sig för att bevara olönsam inhemsk bilproduktion är det värt att tänka på att detta inte bara kommer att ha kostnader för oss som skattebetalare. Det finns även bilproducenter runtom i världen som kommer att påverkas.

Som uppmärksammats av våra läsare har Bill Clinton i samband med firandet av World Food Day gett sig in i debatten om matpriser. ”We blew it”, hävdar Clinton och säger att ”we should get back to a policy of maximum food self-sufficiency”. Detta är ett ytterst märkligt uttalande av ex-presidenten som går emot det mesta vi anser oss veta om handelns konsekvenser.

Om varje land skulle bli självförsörjande vad gäller livsmedel kan inget enskilt land längre specialisera sig på de matvaror de har särskilt goda förutsättingar att producera. Alltså skulle det totala utbudet minska och priserna stiga. Inte överallt: traditionell handelsteori lär oss att priserna skulle sjunka i länder med goda förutsättningar för livsmedelsproduktion och stiga på andra ställen. Men i snitt skulle maten blir dyrare.

Inte heller är det troligt att livsmedelstillgången skulle bli tryggare av självförsörjning. Matproduktion är beroende av vädret och det tenderar att variera lokalt. Att kunna sälja och köpa på internationella (eller för den delen nationella) marknader jämnar då ut priserna. Om varje land eller region (eller individ, var dras gränsen?) vore självförsörjande skulle missväxt resultera i hungersnöd.

Att helt isolera jordbruket från de internationella marknaderna är dessutom i praktiken omöjligt. Exempelvis används olja både i den direkta produktionen och för att producera konstgödsel. Om oljepriserna far upp och ner kommer produktionskostnaderna att göra detsamma.

Clinton har även vettiga saker att säga. Till exempel förordar han bistånd i form av kontanter snarare än vete och majs samt anser det vara tveksamt att subventionera biobränslen. Samtidigt bör bilden av biobränslen nyanseras: de åsnor som ersätter traktorer när oljepriserna blir för höga går också på biobränslen. Argumentet att mat inte ska användas till bränsle är inget annat än den gamla klassikern ”Nu äter du upp! Tänk på barnen i Afrika”. En kritisk nioåring svarar då ”på vilket sätt får de det bättre av att jag äter upp?”.

Svaret på den frågan är inte självklart.

Rättvisemärkt innebär att odlare som uppfyller vissa krav får mer betalt för sina grödor. Det fungerar alltså som ett produktionsbundet bistånd. Problemet med en sådan biståndsmodell är att den knappast kan lyfta levnadsstandarden för producenterna. Anledningen är att det högre priset på kaffet, bananerna eller tebladen kommer att locka till sig fler producenter. Avkastningen pressas då ner tills det inte längre är mer lönsamt att producera rättvisemärkt än annat.

Att det nu kommer rapporter om att rättvisemärkta odlare bara kan sälja en del av sin skörd till högre priser är därför precis vad man kan förvänta sig. Överetableringen i sektorn leder fram till ett utbudsöverskott. I slutändan är det svårt att se någon påtaglig förbättring för någon.

Men inte heller någon försämring, kanske någon invänder. Njae, ett problem är att en större andel av arbetskraften kommer att vara anställd i den råvaruproducerande sektorn. Biståndsmodeller som resulterar i den typen av inlåsningseffekter är knappast särskilt lyckade.

Rättvisemärkning innehåller även annat än högre priser (fackliga rättigheter, miljöhänsyn etc) som många kanske uppskattar. Trots detta tror jag mina frivilliga biståndspengar gör bättre nytta på annat håll.

Tips: Se även Bergh om Rättvisemärkt.