Att kommentera allt underligt som skrivs om ekonomiska frågor och problem är knappast mödan värt, men när Alan Greenspan uttalar sig förvirrat om bankernas kapitaltäckningskrav måste man säga ifrån. I en krönika i Financial Times likställer han bankernas egna kapital som en kostsam buffert mot chocker som sällan realiseras.

The buffer may encompass expensive building materials whose earthquake flexibility is needed for only a minute or two every century, or an extensive stock of vaccines for a feared epidemic that may never occur. Any excess bank equity capital also would constitute a buffer that is not otherwise available to finance productivity-enhancing capital investment (min kursivering).

Detta är nonsens: banker kan finansiera sin utlåning antingen med eget kapital eller med lånade medel. Det egna kapitalet används alltså till produktiva investeringar precis på samma sätt som de medel banken lånar upp. Kapitalet ligger alltså inte oanvänt och skräpar i ett bankvalv. Detta är självklart och utifrån Mogdiliani-Miller-teoremet, som säger att bankens värde är oberoende av dess kapitalstruktur, så minskar en större andel eget kapital långivarnas risk vilket i sin tur leder till lägre upplåningskostnader (läs gärna Martins inlägg om detta). Det verkar anvärkningsvärt nog som om Greenspan blandar ihop bankernas kapitaltäckningskrav med deras likviditetsreserver, som ju faktiskt ligger och skräpar.

Däremot har Greenspan rätt i att bankernas aktieägare uppfattar eget kapital som dyrt i förhållande upplånade medel. Som klargörs i en mycket intressant uppsats av bland andra Anat Admati (tidigare nämnd i detta inlägg) beror detta bland annat på att statliga garantier gör att bankernas risktagande inte leder till högre upplåningskostnader och på att lånefinansiering är gynnad av skattesystemet. Ur ett samhällsperspektiv är emellertid detta att betrakta som problem och som argument för, snarare än mot, höga kapitaltäckningskrav.

Greenspan är knappast ensam om att kalla kapitaltäckningskrav för dyra och trots att argumentet är tveksamt så finns det anledning att ta detta på allvar. Regleringar som uppfattas som dyra av ägarna kan nämligen driva ut en än större andel av den finansiella aktiviteten till den helt oreglerade skuggbanksektorn.

Om det finansiella systemet i stort blir beroende av skuggbanksektorn är detta ett problem. Om däremot skuggbanksektorn blir en separat och riskfylld del av finanssektorn så finns det ingen större anledning till oro; det skulle i praktiken innebära att man infört en ”Volcker rule”. Tyvärr tror jag inte det senare är ett helt realistiskt scenario: billiga krediter har ju alltid sin lockelse.

Det är alltid svårt att försöka sammanfatta en allmän stämning bland nationalekonomer men ibland kan det behövas. Vid AEA-mötet i Denver såg många med oro på att de systemproblem som ledde fram till finanskrisen om något förvärrats: de finansinstitut som var för stora för att gå omkull är idag ännu större, de tidigare implicita garantier som gjorde det billigt för bankerna att skuldsätta sig är nu snarast explicita och inget tyder på att finanssektorns inflytande på politiker och reglerande myndigheter har minskat.

Flertalet forskare betonade behovet av en mekanism för tidigt statligt övertagande av stora finansiella institutioner på obestånd (exempelvis var Luigi  Zingales mycket aktiv på konferensen). Ett sådant övertagande kan se till att bankernas förluster bärs av aktieägare och kreditgivare, inte av skattebetalarna. Det är vidare önskvärt med en betydande grad av automatik i ett sådant förfarande då det under tider av snabb kreditexpansion är svårt för myndigheterna att dra i bromsen.

Genom att införa en viss grad av automatik i processen — helst baserat på signaler som de reglerande myndigheterna inte själva kan påverka — kan myndigheterna tvingas till handling. Detta var också huvuddragen i de förslag som Helena Svaleryd och jag diskuterade i ett bokkapitel för något år sedan (tyvärr ingen gratisversion).

Aktieägare och företagsledning i banker som håller på att hamna på obestånd har incitament att ta allt större risker och riskerar därmed att spela bort de tillgångar som finns kvar. En sådan värdeförstörende process kan gå snabbt varför möjligheten för ett tidigt ingripande är värdefull. Förutom att minska risken för riktigt stora förluster så kommer ett sådant förfarande att skydda skattebetalarna från bankernas förluster.

Ännu viktigare är emellertid att konkursförfarandet gör att bankernas kreditgivare kan drabbas av förluster vilket i sin tur gör att bankernas risktagande kommer att prissättas på ett rimligare sätt. Detta kommer att förbättra kapitalallokeringen i ekonomin, inte minst genom att minska den konkurrensfördel som systemviktiga finansiella institutioner har på grund av explicita och implicita statliga garantier.

I ljuset av denna diskussion är det svårbegripligt att finansminster Borg inte vill ha ett dylikt konkursförfarande och att han motiverar sitt motstånd med sin omsorg om skattebetalarna. Borg verkar anse att dagens system ger Finansdepartementet och dess myndigheter möjligheten att ingripa på ett ännu tidigare skede än vad ett konkursförfarande skulle medge.

Argumentet har viss bäring men det saknar både ödmjukhet och långsiktighet. Borg må vara övertygad om sin egen kapacitet att ta över banker i rättan tid men om fem år kanske finansministern är en svag kompromisskandidat i en skakig regering. Dessutom befinner vi oss just nu i en tid när misstron mot finanssektorn är stor men historien lär oss att detta kan ändras snabbt. Genom att förlita sig på diskretion är risken stor att marknaderna inte tar hotet om övertagande på allvar vilket i sin tur gör att risktagandet inte kommer att prissättas korrekt.

Ett konkursförfarande är ingen universallösning för alla problem i den finansiella sektorn (Martin diskuterade betydligt radikalare förslag häromveckan) men det skulle hantera några av de marknadsmisslyckanden som ledde fram till krisen. Genom att göra förfarandet delvis automatiskt kan det dessutom hantera några av politikmisslyckandena. Det är därför svårt att förstå Borgs motstånd mot denna idé och det är inte utan att man anar ett visst övermod på Finansdepartementet.