Den låga kvalitens kvalitéer

2011-04-17 av 24 kommentarer

När jag uppgraderade till den senaste versionen av ett visst fotbollsspel räknade jag kallt med att den gamla versionen skulle förlora sin tjusning. Mycket riktigt: den nya versionens bättre grafik, ljud och andra små finesser gjorde den tidigare riktigt roliga versionen ospelbar. Däremot hade jag inte räknat med att även andra spel skulle börja kännas daterade. Men så blev det, och hur kul det nya spelet än är så blir jag alltmer tveksam till om det verkligen var ett nyttoförhöjande inköp.

Denna typ av spillover-effekter finns överallt. Jag läste någonstans att hjärnan bara förmår uppfatta en HDTVs bättre bildkvalitet i 10 minuter (kan dock inte hitta referensen). Däremot upplevs normal TV-upplösning som hopplöst föråldrad för den som är van vid HD. På samma sätt misstänker jag att vi inom kort inte kommer att uppfatta de tre dimensionerna i 3D-filmer på annat sätt än att 2D-filmer kommer att kännas platta.

Tänk, helt enkelt, om det enda kvalitetsförbättringarna gör är att minska vår fördragsamhet med verklighetens kvarvarande imperfektioner.

Om många med mig inte fullt ut tar hänsyn till att bättre kvalitet inom ett område försämrar upplevelsen inom andra, finns möjligheten att många av de kvalitetsförbättringar som sker faktiskt är välfärdssänkande. Än värre blir det när man betänker den mängd av kvalitetsförbättringar vi exponeras för utan att fullt ut valt det själva: jag var tillfreds med den dåliga mottagningen i barndomshemmets köksradio tills jag hörde störningsfri radio hos en kompis.

Medan man kan vänja sig vid låg kvalitet förefaller det svårt att vänja sig av med hög. Ställd inför denna asymmetri förefaller det rationella vara att i det längsta motsätta sig kvalitetshöjningar. Man slipper då den plåga som normal bild-, ljud eller spelkvalitet ständigt måste åsamka konsumenter vid kvalitetsfronten. Med låg kvalitet hemma kan man i stället då och då förundras över att en bild kan vara så skarp och ett ljud så rent.

Kanske finns det här en kognitionsbaserad teori till varför vi kvalitetsuppgraderar våra prylar samtidigt som vi fördömer det som i dagsläget ses som lyxkonsumtion? I grunden kanske det inte handlar om statusjakt och relativ positionering utan om att få sig själv och andra att hantera vad som i praktiken är en fåfäng jakt på högre kvalitet.

Filed Under: Beteendeekonomi

Ung och rik är rationell

2011-04-05 av 9 kommentarer

Vi människor är begränsat rationella och tenderar därför ibland att fatta felaktiga beslut. Ofta är det dock svårt att veta om felaktiga beslut beror på begränsad rationalitet eller på brist på information, märkliga preferenser etc. Vi vet också lite om vilka människor som är mest begränsat rationella. Detta är en viktig fråga, i synnerhet i tider då allt mer ansvar flyttas från stat till individ när det gäller allt från skolval till pensionssparande. De grupper som är mer begränsat rationella kan råka illa ut helt enkelt på grund av att de riskerar att fatta felaktiga beslut i större utsträckning.

Forskarna bakom ny studie försöker besvara dessa frågor genom att ställa ett representativt urval av holländare inför 25 olika valsituationer (m.h.a. den så kallade CentER-panelen som använts i ett par experimentella studier). I varje situation fick deltagarna välja hur mycket de ville köpa av två olika tillgångar, men priset och hur mycket pengar de hade varierade för varje situation.

För varje deltagare undersöktes sedan huruvida personens val var konsistenta. Något förenklat är ens val konsistenta om man föredragit 8 äpplen och 2 bananer framför 7 äpplen och 3 bananer i en situation och inte i något annat av de 25 fallen valt 7 äpplen och 3 bananer framför 8 äpplen och 2 bananer. Om ens val är konsistenta i denna bemärkelse kan man säga att man är rationell, eftersom valen då kan betraktas som om de vore resultet av maximeradet av en nyttofunktion.

I figuren nedan visas ett mått på hur konsistenta deltagarnas val var i olika grupper (värdet 1 innebär att valen var helt konsistenta). De med högre inkomst och längre utbildning är mer rationella och unga är mer rationella än äldre. Författarna till studien visar också att graden av rationalitet samvarierar positivt med förmögenhet, även när man kontrollerar för en mängd bakgrundsfaktorer.

Filed Under: Beteendeekonomi, Välfärd

AEA 1: Publiceringsbias, gener och signifikansnivåer

2011-01-10 av 19 kommentarer

Vägen över till nationalekonomins Cannesfestival, American Economic Associations möte i Denver, ägnade jag åt att läsa en artikel i the New Yorker. Den beskriver hur empiriska fynd som verkar helt stabila verkar försvinna när andra forskare försöker replikera dem. Forskningsfusk, kanske någon påstår men i det exempel som lyfts fram i artikeln är det originalfyndens upphovsman som själv råkat ut för problemen; varje gång han upprepat sina experiment har effekterna blivit mindre och mindre.

Hur märkligt detta än kan verka så har samma mönster uppmärksammats inom en mängd olika forskningsfält. Som the New Yorker skriver orsakas detta av en samverkan mellan ett par olika faktorer. I grunden beror problemet på att en del samband av statistisk nödvändighet kommer att se starka ut trots att de egentligen bara är orsakade av slumpen. Ju fler studier som genomförs, desto fler skensamband kommer att upptäckas.

Eftersom sådana skensamband kan vara mycket uppseedeväckande – de är ju trots allt orsakade av slumpen – finns möjligheten att de publiceras i prestigefyllda tidskrifter. Samma tidskrifter skulle däremot aldrig publicerat ett experiment som visade att samma samband inte verkar finnas; Science hade knappast varit en välciterad tidskrift om den vecka ut och vecka in berättade för läsarna hur världen inte fungerar.

Förutom tidskifternas publiceringsbias – tendensen att bara publicera signifikanta samband – så finns även dess lillasyster; forskarnas egna bias att bara rapportera experiment som lett någonstans. Att rapportera alla de misslyckade experiment som ligger bakom varje forskningsgenombrott vore inte bara tröstlöst, det skulle även innebära att man vore tvungen att justera de statistiska signifikanstesten — vilket minskar sannolikheten att ens fynd är signifikanta.

Dessa är inga nya insikter men en intressant presentation av Dan Benjamin om hur den genetiska forskningen kan påverka den nationalekonomiska visade att problemen kan förväntas bli större framöver. Det finns en enorm mängd möjliga samband mellan gener, miljö och olika utfall; antalet testbara hypoteser är troligen större än antalet människor som någonsin levt. När denna typ av forskning blir allt billigare kommer också antalet skensamband att öka dramatiskt.

Generöst nog berättade Benjamin frikostigt om sina egna misslyckanden. Teoretiskt förväntade samband mellan gener och utfall som varit kraftigt signifikanta i ett första urval av tusentals individer hade varit omöjliga att replikera när fler vågor av data blivit tillgängliga. I andra fall hade de initiala resultaten överlevt flera replikeringsförsök bara för att senare gå upp i rök.

Oavsett vad man tycker om just denna typ av forskning – Benjamin tror den har en framtid – så finns det anledning att fundera över hur vi testar statistisk signifikans, hur vi rapporterar empiriska resultat och vilket värde som tillskrivs replikationsstudier. Förändringar i normerna kring detta måste dock ske på institutionell nivå eftersom ingen enskild forskare har incitament att ställa högre krav på sin egen forskning än vad forskarsamhället kräver. I väntan på dessa förändringar kommer vi att fortsätta publicera fynd som övertygande visar hur världen fungerar. Och i morgon kommer vi att ha ändrat oss.

Filed Under: Beteendeekonomi, Metod

Varför bli egenföretagare?

2010-11-24 av 4 kommentarer

Från en strikt ekonomisk synvinkel uppvisar egenföretagare vissa märkliga drag. Å ena sidan verkar det i snitt vara mindre lönsamt att vara egenföretagare; man jobbar mer och tjänar mindre. Å andra sidan säger sig egenföretagare vara nöjdare med sin arbetssituation jämfört med anställda med liknande karakteristika.

En vanlig förklaring är att vissa personer helt enkelt gillar egenföretagandet i sig, de gillar t ex att vara ”sin egen chef”. Baserat på detta och det faktum att personer som oväntat får mer pengar (t ex arv eller gåvor) i högre utsträckning blir entreprenörer (allt annat lika) samt att många i intervjuundersökningar säger att de skulle föredra att vara egenföretagare, har man tidigare dragit slutsatsen att skillnaden mellan anställda och egenföretagare i termer av hur nöjd man är beror på kreditmarknadsimperfektioner. Fler skulle helt enkelt välja att bli egenföretagare om de bara kunde få finansiering och ju sämre finansieringsmöjligheter desto större gap mellan de relativt sett nöjda egenföretagarna och andra.

I en ny artikel av Milo Bianchi visas på ett elegant sätt att det kan vara precis tvärtom. Han studerar relationen mellan finansiell utveckling, egenföretagande och hur nöjda entreprenörerna är jämfört med sina arbetande motsvarigheter. Under antagandet att personer faktiskt skiljer sig åt både i termer av hur lätt de kan få lån och i termer av hur mycket de skulle uppskatta att vara entreprenörer visar han först teoretiskt att när finansiella marknder funkar dåligt kommer för få (och fel) personer att bli entreprenörer av ”rätt skäl”. Det kommer därför finnas få arbetstillfällen (för att det finns för få framgångsrika entreprenörer som kan anställa andra) och många tvingas till entreprenörskap i brist på jobb (som de annars skulle föredra).

Finansiell utveckling leder till en bättre matchning mellan individuell värdering av själva egenföretagandet och valet att starta eget. Antalet ofrivilliga entreprenörer minskar också. I takt med finansiell utveckling ökar konkurrensen och vinsterna bland entreprenörerna går ner, men samtidigt ökar andelen personer som värderar entreprenörskapet i sig. Sammantaget resulterar detta i att entreprenörerna som grupp blir mer nöjda trots att vinsterna går ner.

Empiriskt verkar detta också stämma. Med data från 46 länder över perioden 1981-2001 visar Milo att ju lägre grad av finansiell utveckling desto rikare är entreprenörerna jämfört med dem som jobbar men samtidigt är de mer missnöjda med sin situation. I takt med att finansiell utveckling blir bättre sjunker den relativa payoffen av att vara entreprenör samtidigt som entreprenörerna blir allt nöjdare med att vara just entreprenörer.

Ps. För den som är extra intresserad så presenterar Milo ett relaterat papper på ett lunchseminarium på HHS i morgon torsdag.

Filed Under: Arbetsmarknad, Beteendeekonomi, Företagande, Välfärd

Kostsamma incitamentsstrukturer

2010-11-12 av 50 kommentarer

I mycket av det ekonomer lär ut kring hur man skapar incitamentsriktiga kontrakt antas att det finns en motsättning mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. Den som till exempel anställer någon vill få ut så mycket som möjligt för så lite som möjligt, samtidigt som den som jobbar vill göra så lite som möjligt och få ut så mycket som möjligt. Frågan för den som anställer är hur man ska ersätta den som anställs för att få denne att göra ett så bra jobb som möjligt.

Det finns mycket bra insikter att hämta från modeller med dessa antaganden men samtidigt finns det situationer där denna typ av incitament kan förstöra mer än de gör nytta. Tänk till exempel på följande situation: Du kan låta någon välja fritt hur hårt de ska arbeta eller så kan du införa ett minimikrav på vad de måste göra. Utfallet för dig kommer bero positivt på hur hårt den anställde jobbar, medan den anställde får mer ju mindre denne gör. Utöver valet av minimikrav finns det inget du kan göra för att kontrollera utfallet. Standardteorin skulle säga att man självklart ska sätta en minimigräns. Den anställde (förutsätter man) kommer att göra så lite som möjligt och därför blir valet i slutändan mellan att få noll eller att åtminstone få den satta minimigränsen.

I en känd experimentell studie av Armin Falk och Michael Kosfeld visar det sig dock att människor inte beter sig så. Istället tycks de ta sättandet av minimigränsen som ett tecken på att de inte är betrodda eller att de helt enkelt inte förväntas göra mer än ett minimum och därför svarar de med just ett sådant beteende. De som däremot (med vetskapen att ett minimikrav kunde ha satts) inte får något explicit krav svarar med att ”ge mer”. Utfallet är alltså att det ”incitamentsriktiga” kontraktet resulterar i ett sämre utfall för den som väljer kontroll framför förtroende.

Tore Ellingsen och Magnus Johannesson har en teori som förklarar detta beteende. De antar att 1) åtminstone en del personer värdesätter vad andra tycker om dem (bryr sig om ”social esteem”) och 2) hur mycket det betyder för dem beror på vem de interagerar med. Om den andra parten är ”social” så betyder också dennes uppskattning mer. Under dessa mycket rimliga antaganden visar de att situationen i Falks och Kosfelds experiment (och många andra liknande situationer) kan ses som ett ”signaleringsspel”. Valet att inte kontrollera signalerar att man värdesätter ett ”socialt beteende” medan valet av kontroll uppfattas som signal att man inte gör det. Följaktligen väljer personer som bryr sig om den sociala delen att svara med att ge mer om de får signalen att deras motpart kommer att värdera detta, medan de förstås inte gör detta om de får signalen att ”chefen ändå inte bryr sig”.

En återstående fråga är förstås vart vi är på väg om alla, även de som inte egentligen bryr sig alls, inser att det lönar sig att låtsas som om man gör det. Ibland när jag ser på vissa miljöengagemang och CSR-projekt så undrar jag om det inte finns ett visst mått av fejkad medvetenhet, vilket förstås ställer nya krav på hur de som verkligen bryr sig ska signalera detta.

Filed Under: Arbetsmarknad, Beteendeekonomi

Att styra med incitament blir lätt fel

2010-11-09 av 8 kommentarer

I måndagens Brännpunkt efterlyser Jan Sandberg, NTF, nytänkande inom trafikpolitiken och som exempel på lyckade åtgärder nämner han ett märkligt experiment som NTF genomförde tillsammans med Volkswagen. Istället för att bötfälla fartsyndare så anordnades ett lotteri där de som höll fartgränsen (30) utanför en skola kunde vinna en summa pengar. Resultatet blev sänkta hastigheter och slutsatsen NTF drar är att morötter fungerar bättre än piska.

Denna åtgärd kan tid första anblick verka sympatisk. Men man behöver inte vara allt för cynisk för att förutspå att möjligheten att vinna pengar på att köra 30 förbi en skola kommer att locka fler till att välja vägen förbi skolan. Så en åtgärd som syftar till att göra miljön säkrare för skolbarnen kan mycket väl leda till försämrad miljö för just de som man ville skydda.

Detta är ett tydligt exempel på att man måste tänka ett steg längre när man utformar ekonomiska incitament, eftersom folk kommer att reagera på dessa, inte bara som man vill. Ett annat uppmärksammat exempel (i alla fall i Uppsala) är hur målen till trafikpolisen för att utföra nykterhetskontroller är utformade. För att uppfylla målen ska ett visst antal förare kontrolleras. Eftersom det tar tid att bötfalla lagbrytare väljer polisen helt enkelt att utföra sina kontroller när sannolikheten att stöta på en onykter förare är som minst. På så sätt hinner man med fler kontroller på samma tid och uppfyller sina mål.

Tack till Per Engström för tipset! 

Filed Under: Beteendeekonomi, Miljö

Är laboratorieexperiment mer orealistiska än fältexperiment?

2010-11-01 av 24 kommentarer

Under det senaste decenniet har laboratorieexperiment blivit på modet i nationalekonomi, men på senare år har pendeln svängt något och fältexperiment är betydligt hetare. Men varken laboratorieexperiment eller fältexperiment är nya företeelser  — ekonomer har ägnat sig åt laboratorieexperiment sedan 60-talet och Peter Bohm genomförde fältexperiment redan på 70-talet. Nu för tiden är John List en av de främsta förespråkarna av fältexperiment och hans kritik av laboratorieexperiment har väckt ont blod hos en del experimentella ekonomer. Förra året publicerades en läsvärd artikel i Science av Armin Falk och James Heckman med den övertydliga titeln ”Lab Experiments Are a Major Source of Knowledge in the Social Sciences”. Falk och Heckman argumenterar mot uppfattningen att fältexperiment skulle vara ”bättre” och mer ”realistiska” än laboratorieexperiment genom att poängtera att både laboratorie- och fältexperiment möter samma principiella utmaning när de gäller att extrapolera resultaten till andra situationer. Det är svårt att göra den korta artikeln rättvisa i en blogginlägg, men jag rekommenderar varmt en genomläsning (gratisversion finns här).

Filed Under: Beteendeekonomi, Lästips, Metod

Fotbollsspelare pallar inte trycket

2010-10-25 av 23 kommentarer

Förra veckan hade IIES besök av Ignacio Palacios-Huerta från LSE. Ignacio har publicerat en rad artiklar som inte alltid har så mycket med ekonomi att göra, men som alltid är intressanta, tankeväckande och brukar få åtminstone mig att höja ögonbrynen. Den här gången handlade det om fotboll och oavgjorda matcher som avgörs med straffsparkar (här finns en gratisversion av uppsatsen som är under utgivning i American Economic Review).

Så här gick det till fram till och med 2003. Lagen turas om att skjuta fem straffsparkar var och domaren singlar slant om vilket lag som börjar. Eftersom båda lagen har lika många straffsparkar borde det lag som börjar ha precis lika stor chans att vinna som det andra laget. Vad Ignacio och hans medförfattare visar är dock att det lag som börjar lägga straffsparkar vinner i 60 procent av fallen. Det finurliga med studien är att domaren singlar just slant, så det är helt slumpmässigt vilket lag som börjar. Detta innebär att vi kan vara säkra på att det handlar om en kausal effekt av att börja.

Fotbollsspelare verkar vara medvetna om denna effekt. I juli 2003 ändrade FIFA reglerna så att domaren singlade slant och det lag som vann fick välja om de skulle börja eller inte. Av de cirka tjugo matcher efter 2003 som studerats valde alla lag utom ett att skjuta första straffsparken.

Den tolkning som görs i artikeln av den här effekten är att det lag som inte får börja blir stressade av att de tenderar att börja straffsparkandet i underläge (eftersom den första bollen går i mål i fyra av fem fall). Det är alltså en psykologisk effekt som spelarna inte lyckas lära sig att hantera. En preliminär uppsats som Ignacio också presenterade påvisar en liknande effekt i schack där den som får börja spela med vita pjäser har större chans att vinna (trots att båda spelarna totalt spelar vit lika många gånger).

Jag har tidigare skrivit om Ignacios forskning om straffsparkar här på Ekonomistas, men då analyserades en annan fråga. Både den artikeln samt en annan artikel av Ignacio om det s.k. tusenfotingsspelet (centipede game) har ifrågasatts av herrarna Steven Levitt och John List (se här och här), så sista ordet lär inte vara sagt om vare sig straffsparkar eller tusenfotingar.

Uppdatering: Som Olof Johansson-Stenman påpekar i kommentarsfältet har ovanstående resultat redan ifrågasatts, se följande kommentar.

Filed Under: Beteendeekonomi, Kuriosa

Ordning och reda på jobbet

2010-10-11 av 4 kommentarer

Förra året frågade vi ekonomipristagaren Elinor Ostrom varför det är så svårt att hålla ordning och reda i köket på jobbet. Det återstår att höra vad årets pristagare har att säga om den saken, men nu finns det i alla fall lite forskning på området.

I en ny uppsats testas den så kallade ”broken windows theory” genom ett fältexperiment i köket på en arbetsplats. När köket var stökigt (bilden till vänster) tenderade folk att sköta sig betydligt sämre än när köket var rent och prydligt (bilden till höger).

Det här resultatet stämmer väl med mina egna förutfattade meningar och egna observationer på jobbet. Men än så länge får vi nog ta detta med en nypa salt eftersom det handlar om en opublicerad och mycket kortfattad uppsats. Betryggande är hursomhelst att nationalekonomerna i studien inte skräpade ned mer. Däremot var mer seniora (både vad gäller ålder och rang) mindre skötsamma.

Filed Under: Beteendeekonomi, Kuriosa

Vem är Kamrat fyra procent?

2010-09-13 av 7 kommentarer

Ett extra spänningsmoment i årets val är förstås om Sverigedemokraterna ska lyckas komma över fyra procent. Dessutom har Kristdemokraterna legat farligt nära spärren i ett par opinionsmätningar. När det gäller Kristdemokraterna verkar dock de flesta bedömare lita på att Kamrat (eller kanske snarare Broder?) fyra procent kommer se till Kristdemokraterna får tillräckligt med röster för att ta sig in i Riksdagen. Men hur kommer det sig  egentligen att de mindre partierna nästan alltid lyckas klara fyraprocentsspärren?

Om jag har räknat rätt så har det sedan 1976 bara hänt en enda gång att ett parti fått mellan tre och fyra procent av rösterna, medan partier fått en röstandelar mellan fyra och fem procent vid sju tillfällen. Hur lyckas miljontals väljare att koordinera sitt röstande så att småpartierna nästan alltid klarar sig?

Jag har inget bra svar på denna fråga. Däremot förefaller situationen väldigt lik en klass av spel som kallas ”market entry games” och som studerats ganska mycket i experimentell nationalekonomi. I dessa experiment fattar deltagarna ett beslut huruvida de ska välja att gå in på en marknad eller inte. Om färre än säg 40 procent av deltagarna väljer att gå in på marknaden är avkastningen positiv för de som etablerar sig på marknaden, men om fler än 40 procent går in är det bättre att hålla sig borta från marknaden. I jämvikt ska precis 40 procent av spelarna gå in på marknaden. Det svåra för deltagarna är dock att koordinera på vilka det är som ska gå in, i synnerhet om de är anonyma för varandra och inte kan kommunicera vilket ofta är fallet i experiment.

Experimentdeltagare är dock förvånansvärt duktiga på att se till att rätt antal etablerar sig på marknaden även när de spelar spelet för första gången. Ekonomipristagaren Daniel Kahneman var så förvånad när han upptäckte detta att han kommenterade det med: ”To a psychologist, it looks like magic”.

Det råder ingen enighet om hur de här experimentresultaten ska förklaras och en del lite nyare resultat har komplicerat bilden något (se till exempel den här och den här artikeln). Men kanske är det ändå någonstans bland de här studierna som vi ska börja leta efter Kamrat fyra procent?

Filed Under: Beteendeekonomi
«Föregående sida
Nästa sida»