Fredag den 13:e – en otursdag trots allt?

Idag bör man hålla lite extra hårt i hatten om man får tro svensk folktro.  Den evidensbaserade forskaren frågar sig dock först om det finns någon empirisk evidens för detta. På Räddningsverkets hemsida finns statistik. Det visar sig att vare sig sjukvården eller räddningsverket har mer att göra fredagar den 13:e än andra dagar.

Kan vi då pusta ut? Inte om det är så att det faktum att det är en ”otursdag” påverkar individers beteende så att de beter sig försiktigare under dessa dagar än andra. Är det så skulle snarare det faktum att antal olyckor är lika stort fredagen den 13:e som andra innebära att fredagen den 13:e faktiskt är en olycksdag, eftersom vi annars borde förvänta oss att olyckorna går ner när människor är försiktigare.

Liberal doktorshatt?

Det är snart dags (nåja, kvart över tre den 5/9) för mig att att få en doktorshatt i nationalekonomi. Innebär detta att jag också får en politisk stämpel? Visst händer det att enskilda nationalekonomer använder nationalekonomi för ideologiska syften, men har nationalekonomisk metod och teori i sig en ideologisk slagsida? Jag skulle vilja hävda att svaret på den frågan är ja, vilket även före detta riksbankschefen Villy Bergström gjorde en gång:

Den ekonomiska människan är identisk med liberalismens människouppfattning. Man kan tillspetsat säga att en nationalekonom är en person med doktorsgrad i liberalism. Är han (eller hon) riktigt duktig blir han (eller hon) till och med professor i liberalism.

En del av ”liberalismens människouppfattning” är att människors (fria?) val tillmäts stor betydelse. Nationalekonomisk teori utgår vanligtvis från att det människor väljer också är det som de vill. Detta är ofta en naturlig utgångspunkt, men det är viktigt att komma ihåg att det är just ett antagande. Den ofta nobelpristippade amerikanska nationalekonomen Peter Diamond påminner oss om detta i en kommande artikel:

Mistake probably can not be “proved” in many interesting settings. But then the absence of mistake can not be proved either. […] Analysts need to conclude what interpretation is most likely, while recognizing the possibility of an erroneous interpretation.

Huruvida man har som utgångspunkt att människors val är misstag eller inte spelar naturligtvis en stor politisk roll. Nationalekonomin har i och med den ”beteendeekonomiska revolutionen” allt mer kommit att fokusera på att människor inte alltid gör det som de vill — det kan handla om allt från att de är begränsat rationella, är tidsinkonsistenta eller inte har den information som krävs. Likväl fortsätter nationalekonomers utgångspunkt att vara att vi gör det vi vill. Detta riskerar att leda till ”liberala” politiska slutsatser, vilket på den svenska politiska kartan innebär ”höger”.

En relaterad utgångspunkt i nationalekonomi är att människors preferenser är givna. Detta skiljer nationalekonomer från exempelvis många sociologer och statsvetare som ofta studerar förändringar i preferenser och åsikter. Denna skillnad kan illustreras med Jonas inlägg igår om integration. Ekonomer fokuserar på hur människors beteende förändras för givna preferenser, men lite på vilka dessa är och hur de eventuellt kan förändras. Detta kallade Roger Svensson i en kommentar till Jonas träffande för en ”monofaktoriell förklaringsmodell”. Nationalekonomers fokus på givna prefenser kan slå åt både ”höger” och ”vänster”. En marxist vill väcka massorna ur deras falska medvetande och en högerkonservativ kanske tycker att dagens människor är alldeles för lössläppta.

En väldigt vanlig avslutande fråga på nationalekonomiska forskarseminarier är: ”Vilka är policyrekommendationerna av din forskning?” När denna fråga ställs förväntas ett svar om vilka politiska åtgärder som kan vidtas för att komma till rätta med problemet som har behandlats. Den välmenande staten som genom ingrepp i ekonomin ska öka människors välfärd är fortfarande väldigt vanligt förekommande i nationalekonomin. Detta kan man förstås hävda ger nationalekonomin en slagsida åt ”vänster”.

Nationalekonomi kan alltså reta upp människor både på höger- och vänsterkanten. Att samhällsforskning är helt politisk neutral är förmodligen ouppnåeligt — och inte heller eftersträvansvärt. Däremot bör vi vara medvetna om vilka politiska minor som kan ligga gömda långt in i akademiska tidskrifter, men som ibland tränger sig ut därifrån och briserar i den politiska vardagen.

Lästips: I en artikel i Ekonomisk Debatt för ett par år sedan diskuterade jag ingående i vilken bemärkelse nationalekonomin kan sägas vara ideologisk. I denna artikel finns även referensen till citatet av Villy Bergström.

Barak Obama – En ”Nudge-politiker”

Så verkar det äntligen klart. Barak Obama blir demokraternas kandidat i det amerikanska presidentvalet. En av de stora frågorna är förstås vilken typ av ekonomisk politik han företräder. I senaste numret av New York Review of Books ges ett intressant svar. Barak Obama är en ”Nugde-politiker”, en politiker som är mån om att bevara individers rätt att välja fritt, men som samtidigt inser att det kan finnas en rad situationer där sättet på vilka val presenteras spelar stor roll och som tycker att det mycket väl kan vara politikens roll att påverka detta. Ekonomistas läsare är förstås, efter Roberts utmärkta recension, bekanta med boken Nudge som ger en lättillgänglig introduktion till idéer inom beteendeekonomi som ligger bakom detta tänk. Robert noterade också häromdagen ett exempel på när en viss typ av intervention – som är helt onödig i en värld av fullt informerade rationella typer – ändå kan vara på sin plats när inte så nogräknade cykelhandlare försöker slå mynt av människors bristande kunskap.

Frågan är när vi ska få en ordentlig genomgång av svenska regleringar, institutioner och svensk politik utifrån ett ”Nudge-perspektiv”? Vem blir Sveriges första ”Nudge-politiker”?

Cykelringen är ute och cyklar

I en traditionell nationalekonomisk värld finns inget skäl för att ha en särskild konsumentlagstiftning — välinformerade och rationella konsumenter borde kunna sluta avtal på egen hand. I Sverige har vi dock ganska långtgående bestämmelser om allt från reapriser till bytesrätt. Ett sätt att motivera dessa är vi alla är lite dumma och Cykelringen-realata ibland och att det då kan vara skönt med en lagstiftning som skyddar oss. Vi kan dock inte alltid räkna med att regelverket fungerar, vilket Cykelringens senaste kampanj visar med all tänkbar tydlighet.

De flesta av oss blir köpglada när det är rea. Cykelringens pågående kampanj lockade både mig och några av Veckorevyns Ebba von Sydow:s läsare. Kampanjen lovar 50 till 70 procents rabatt på alla cyklar i sortimentet. Problemet är bara att kampanjen till största delen är bluff och enligt min ringa kunskap om ämnet dessutom ett flagrant lagbrott. Det Cykelringen ägnar sig åt är att föga diskret höja de ordinarie priserna inför kampanjen — både på Internet och i butikerna.

I en del fall får Cykelringens ”realisationer” (detta är inte första gången!) den absurda konsekvensen att en cykel kan bli dyrare när den säljs till halva priset. Bilden till vänster nedan sparades av Google:s sökmotor den 19:e maj 2008. Då kostade cykeln ”Mirage Classic dam 06” 2795 kronor till ordinarie pris. På Cykelringens hemsida idag (2/6) kostade samma cykel 2998 kronor, men då till halva priset! Passa på och köp innan cykeln blir 200 kronor billigare!

Cykelringen-2008-05-19 Cykelringen-2008-06-02B

Lästips: För några veckor sedan recenserade jag boken Nudge här på Ekonomistas som handlar om den nya syn på människan som börjar ta form i nationalekonomi och vilka politiska konsekvenser detta har.

Uppdatering  15:00 3/6: Cykelringen verkar nu ha tagit bort cykeln på bilden från sin hemsida. Däremot har de förmodligen inte tänkt på att Kungliga Biblioteket regelbundet gör en kopia på alla svenska webbsidor, så den som har tid och lust kan gå dit och samla ”bevismaterial”.

Är det rationellt att köpa träningskort?

Vi vet alla att hälsosam kost, lagom med träning och så är faktorer som har effekter på hur vi kommer att må i framtiden. Ändå är det så svårt att leva upp till detta. vår diskontinering av framtiden verkar vara mycket hög när vi stressade på väg hem från kontoret med tanken att ”i morgon ska jag bättra mig och börja träna”.

Vi verkar dock själva vara medvetna om detta tidsinkonsistens-problem och gör följdaktligen det mesta vi kan för att så att säga ”binda oss vid masten”. Köp av dyra gym-kort är ett exempel på detta. Tanken verkar vara ”har jag nu betalat flera tusen för ett kort så borde jag väl kunna ta mig i kragen och faktiskt komma iväg och träna ett par gånger i veckan”. För väldigt många blir följden av detta att det blir väldigt dyra träningspass om man räknar styckkostnaden.

Men kan vi verkligen lösa problemet med tidsinkonsistensen genom att slänga ut massa pengar i början av året? Jag är tveksam. Visserligen blir marginalkostnaden för varje träningspass lägre nu när vi inte behöver betala varje gång, men jag tror knappast att det finansiella restriktionerna som hindrat oss tidigare. Snarare bör väl kostnaden för träningskortet räknas som ”sunk cost” (sorry Robert, har inget bra svenskt ord, förslag mottages tacksamt).

Är det då rationellt att köpa träningskort? Knappast. Däremot är det rationellt att sälja sådana.

Själv funderar jag för fullt på att betala 99 kr för att vara med i ”Crazy summer” som går ut på att man får registrera sina motionsspoäng löpande under sommaren och tävla om ”fina” priser. Och det är ju knappast för prisernas skull som jag överväger detta…

Lundasagor II: Hjärnans inflationsmål

Det verkar som en oberoende riksbank med ett tydligt inflationsmål är en bra idé. Däremot diskuteras inte särskilt ofta hur högt inflationsmålet ska vimageara. Det intryck jag fått från ekonomer som kan mer än jag om detta är att det nuvarande inflationsmålet är ganska godtyckligt satt. Alltför hög inflation är förstås inte bra, men för låg är inte heller bra, och kompromissen råkade bli två procent. Ett något oväntat stöd (nåväl, det är ju fredag eftermiddag) för hög inflation dök idag upp på Arne Ryde-konferensen om neuroekonomi som jag (liksom Dr. Bergh) varit med på. Det är Armin Falk som gjort ett experiment om monetär illusion, d.v.s. att människor luras av nominella prisförändringar som inte påverkar de reella priserna. I en ännu opublicerad studie visar Armin Falk att hjärnans belöningscentra aktiveras i större utsträckning när samma reala inkomst är högre i nominella termer (vilket bilden till vänster visar). Om nu högre inflation gör oss lyckligare kanske det är dags att justera upp inflationsmålet lite grann?

Lundasagor I: Neuroekonomi

I dag är jag på utflykt i Lund. Det är Arne Ryde-stiftelsen som anordnar en konferens om neuroekonomi. Arrangörerna har lyckats locka en rad högt ansedda nationalekonomer, bland annat Colin Camerer och Ernst Fehr, för att diskutera de senaste neuroekonomiska rönen. Mitt intryck än så länge har dock präglats av meningslöst akademiskt revirtänkande, nämligen huruvida neuroekonomi skall betraktas som nationalekonomi.

De främsta kritikerna av neuroekonomi är teoretikerna Faruk Gul och Wolfgang Pesendorfer (tillsammans med Glenn Harrison och Ariel Rubinstein). I ett nyligen publicerat bokkapitel argumenterar de för att nationalekonomer inte behöver bry sig om neuroekonomisk forskning. Nationalekonomi handlar enligt dem om människors val, inte om vilka psykologiska och neurologiska mekanismer som ligger bakom dessa val. Detta är förstås helt galet. Den första anledningen är en sorts Lucas-kritik — en modell som inte bygger på underliggande mekanismer kan funka bra i ett sammanhang, men kan ge felaktiga förutsägelser när förutsättningarna ändras (en del neuroekonomer pratar om micro-micro foundations). Den andra anledningen är att vi förstås inte bara är intresserad av vilka val människor gör, utan också av människors välfärd (t.ex. i vilken utsträckning våra val är misstag).

Neuroekonomi är än så länge i sin linda. Verktygen för att se in i det mänskliga psyket är än så länge väldigt trubbiga. Men det är ingen ursäkt för att inte försöka ta reda på hur den mänskliga hjärnan fungerar. Colin Camerer avslutade sin föreläsning idag med att påpeka att nationalekonomer såsom Edgeworth och Fisher önskade att det fanns ett sätt att se in i hjärnan långt innan magnetröntgen hade uppfunnits, medan teoretiker såsom Gul och Pesendorfer inte tycker att vi ska använda magnetröntgen och andra verktyg när de nu finns tillgängliga.

  gul Pesendorfer_IMG_3987

New York Stories V

När videobandspelaren gjorde sin entre i de svenska hemmet höjdes varnande röster om hur videovåldet skulle öka våldsbrotten i och med att ungdomar nu fick tillgång till filmer med namn som Motorsågsmassakern och dylikt hemskt. Sen dess har uppfattningen att våldsamma filmer föder våld varit allmänt accepterad. Att det dessutom kan gå fel även när man i film försöker avskräcka från våld var något som diskuterades när antivåldsfilmen Stockholmsnatt med Paulo Roberto i huvudrollen på åttiotalet turnerade runt i Sveriges skolor. I samband med filmvisningarna vandaliserades aulor av inspirerade tonåringar sades det.

Men är det verkligen så att våldsfilmer föder våld? På SOLE-konferensen härförledes presenterades en uppsats av Gordon Dahl där han tillsammans med Stefano Della Vigna har undersökt om våldet ökar i samband med att våldsamma filmer har premiär. Förvånande vid första anblick, men intuitivt när man tänker efter, är att det visar sig att antalet våldsbrott faktiskt sjunker de veckorna när stora sk Blockbusters med våldsamma inslag har premiär på biograferna. Detta gäller inte bara under den tid då filmen pågår och våldsamma element kan tänkas befinna sig på biograferna istället för ute på gatan, utan våldet verkar även minska den efterföljande natten. Förklaringen tycks helt enkelt vara att det inte säljs alkohol på biograferna. Vid närmare undersökningar visar det sig att det nog inte är det faktum att det visas våldsamma filmer, utan snarare att det pågår en alkoholfri aktivitet som är populär hos unga män. Filmer som t ex Dum och Dummare skulle därmed förmodligen fungera lika bra.

Denna uppsats ger en ny syn på det svenska filmstödet vilket min blogg-broder och USA-medresenär Jonas diskuterade här på Ekonomistas för ett tag sedan. Han ifrågasatte i detta inlägg att filmer med höga förväntade publiksiffror också får mycket filmstöd. Givet att filmer som attraherar unga män också typiskt har höga publiksiffror så skulle man kunna argumentera att dessa filmer har en positiv extern effekt och därför förtjänar extra subventioner. Nu vet vi dock ännu inte vad som händer på lite längre sikt, eftersom det endast är vålsfilmers effekter på kort sikt som studeras i ovan nämnda uppsats. Innan vi vet mer kanske det är bäst att vänta med att sänka momsen på Xbox.

ps. den som vill träffa Gordon och diskutera kan komma till Uppsala under denna vecka då Gordon är gäst på IFAU.

Inlaggt 15/6: Idag skriver även DN Kultur om kopplingen TV-spel, men Ekonomistas var först som alltid

Minimalistisk social ingenjörskonst

Tack vare den bristfälliga tågförbindelelsen mellan den svenska och norska huvudstaden har jag haft tid att läsa klart en intressant och underhållande nyutgiven bok av Richard Thaler och Cass Sunstein. Boken utgår från forskning inom beteendeekonomi — ett fält som Richard Thaler är en av de ledande forskarna inom — och visar hur beteendeekonomi kan hjälpa oss att utforma bättre politik. Trots att boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv är det en läsvärd bok för alla som är involverade i politiskt beslutsfattande (till och med beteendeekonomiskeptikern Stephen Levitt älskar boken). Det är en viktig bok och därför är det här inlägget lite längre än vanligt.

[Read more…]

Hej då till lockpriser?

”Aj, aj, aj, nu blir livet komplicerat”, tänkte nog en och annan nationalekonom nyligen. Antonio Rangel presenterade då hårda bevis för att folk tycker att vin som de tror är dyrt smakar bättre än vin de tror vara billigt. Inte bara påstod de grundlurade försökspersonerna att det ”dyra” vinet var godare, den förhöjda smakupplevelsen kunde även observeras i hjärnans lustcentrum.

Att priset påverkar upplevelsen av – och därmed efterfrågan på – en vara gör att vår traditionella beskrivning av hur utbud och efterfrågan bestämmer priset blir tokig. För att inte tala om hur svår en analys av välfärdseffekterna blir – priserna går upp, det konsumeras mindre men man uppskattar det man får mer. Hur tusan ska man reda ut denna härva? Måste vi börja om från början och bygga upp en helt ny analysapparat?

Även om vår uppgift som forskare är att förstå verkligheten, inte att leverera enkla analyser baserade på felaktiga antaganden, måste man fråga sig hur vanliga denna typ av effekter är. Blir en biltur verkligen mer njutbar om jag tankat på en dyr bensinmack? Känns huset varmare och skönare för att jag missat extrapriset på mineralull vid tilläggsisoleringen? Skulle den olycka en arbetsgivare upplever av att ha råkat anställa en slarver mildras av att denne samtidigt råkat få alldeles för hög lön?

Nja, det är väl tveksamt. Snarast beror det nog på att just vindrickande är behäftat med så mycket status och att tvivlet på den egna smakförmågan stort. Men det är bäst att vara på sin vakt. Man vill ju inte att midsommarfirandet ska förstöras av att man lockats att köpa (för) billig sill.